torsdag 20 februari 2014

Har Lena Adelsohn Liljeroth någon kulturpolitik?

I dagarna rapporteras om planerna på politiska utspel och regeringsinitiativ under våren. Lena Adelsohn Liljeroth har fått kritik för sin passivitet. Ända sedan regeringen tillträdde har det hävdats från olika håll att regeringen inte har någon kulturpolitik, att agendan är tom. För den som hängt med lite och även sett på trenden i Europa är det dock svårt att hålla med.

Lena Adelsohn Liljeroth har i stor utsträckning arbetat för att koppla loss det samhälleliga ansvaret från kultursfären. Detta har resulterat i att utgivningsstöd, stöd för kulturtidskrifter och presstöd behandlats hårdhänt och att små tidningar ständigt lever med kniven mot strupen. Det har resulterat i höjda inträden på statens museer, avskaffande av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och mycket annat. Utvecklingen sedan 2011 går att följa något så när här på Kulturpolitikbloggen.

Att påstå att regeringen inte har någon kulturpolitik är helt felaktigt. Vad vi ser är snarare en väldigt målmedveten kulturpolitisk utveckling mot ett samhälle där statens, landstingens och kommunernas kulturansvar blir allt mindre. Kulturarbetarna lämnas allt mer ut åt marknadens godtycke,. Detta är inte brist på kulturpolitiskt initiativ, snarare tvärt om, det är handlingskraft. Det är en handlingskraft som går i samma traditions ledband som den danska rindalismen och nyliberal marknadsanpassning med idealet att den starke överlever. Vi har sett utvecklingen i de flesta europeiska länder med borgerliga regeringar.

Risken är att resultatet blir oförutsedda men obehagliga konsekvenser i form av nedrustning på olika sätt av medborgarnas inflytande över sin egen vardag. Kulturpolitik handlar om att bygga plattformar för kulturutövande, kultur ofta om att spegla människan och samhället hon lever i. Hur ser ett samhälle ut där människor inte känner igen sig? Finns det hopp i ett sådant samhälle? Och i ett samhälle där bara de privilegierade och rika kan konsumera kultur och därmed känna igen sig och identifiera sig med samhällets utveckling, vad händer där med vanligt folk, med arbetarklassen?

Nej, regeringen Reinfeldts kulturpolitik kanske inte märks så mycket, men det betyder inte att den inte finns. Borgarna begriper vad de gör. Och det är det gamla vanliga som sker i det samhälle de skapar och vill skapa, människor och samhällen slits isär av klassmotsättningar och diametralt olika levnadsförhållanden. Lena Adelsohn Liljeroth har definitivt gjort mycket på kulturområdet under sina 8 år som kulturminister, det är just det som är problemet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar