söndag 29 januari 2012

Allians mot kulturen – 10 saker som skadat Sverige

Det är ingen hemlighet att regeringen har en kulturminister som inte klarar av det som TP kan, att skilja på ”kultur/nöje” och ”underhållning”. Underhållning är visserligen kan visserligen också vara kultur men när kulturministern hellre vill kallas underhållningsminister för att ”kultur har en så negativ klang” blir man orolig.

Tio saker utmärker regeringens kulturpolitik allderles speciellt och har haft stora konsekvenser för kulturarbetare och kulturkonsumenter:
1: Förhandsgranskning av public service
Den 30:e maj kritiserades kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth av riksdagens konstitutionsutskott. Anledningen var regeringens beslut om förhandsgranskning av Public Serviceföretagens (SVT, UR och SR) programsatsningar för att säkerställa att programutbudet från public service inte skulle konkurrera med det utbud som erbjuds av de privata aktörerna. För att vara en regering som förespråkar den fria konkurrensen som något nyttigt och positivt låter detta något inkonsekvent. Dock lär vi av detta att det i regeringens värld aldrig handlar om konkurrens på lika villkor utan istället om att konkurrensen ska snedvridas till förmån för de privata aktörerna.

2: Inskränkning av stödet till kulturtidskrifter
”Vad är en kulturtiskrift?” var den enda frågan Alliansen behvöde ställa sig för att ogenerat dra in utgivningsstödet för många viktiga kulturtidskrifter. Att det fanns en tydlig avsikt var nästan för uppenbart när tidningar som förlorade stödet exempelvis var Pockettidningen R och Mana.

3: Inskränkning av tidskriftsstödet
Skadeverkningarna är ungefär desamma som när stödet för kulturtidskrifter inskränktes. De nya reglerna för tidskriftsröd gör att viktiga röster riskerar att tystna. Ett exempel på en sådan tidning är Biblioteket i samhället som ges ut av den radikala bibliotekarieföreningen BiS. Inskränkningen av stödet för tidskrifter, de hårdare reglerna, gör också att centrala radikala samhällsdebattörer som Flamman och Arbetaren ständigt balanserar på en smal tråd. Dessa röster riskerar att tystas av den politik regeringen för gällande tidskrifter som går ut på den darwinistiska marknadsfundamentalismens grundläggande princip om den starkes överlevnad.

4: Avskaffande av den statliga inkomstgarantin (konstnärslönen)
Det finns de som inte riktigt förstått tanken med den statliga inkomsträntan för kulturarbetare. Därför krävs en kortare förklaring: Tanken med inkomstgarantin var att kulturarbetare som inte har den kommersiella framgång som vissa av deras kollegor har men som samtidigt är viktiga som inspirationskällor ska kunna fortsätta sin produktion. Detta håller regeringen uppenbarligen inte med om. Dock innebar avskaffandet av den statliga inkomstgarantin inte att de som redan förärats denna inte får den mer. Inkomstgarantin är på livstid och personer som erhållit den er exempelvis Roy Andersson och Stefan Jarl (båda filmare), Lars Kleen (bildkonstnär), Jan Myrdal (författare), Janne Schaffer (musiker/kompositör), Maj Wechselmann (dokumentärfilmare) och Manne af Klintberg (clown).

5: Kultursponsring istället för statligt stöd till kulturen
Det bärande konceptet i hela regeringens kulturpolitik är att kultur som inte är kommersiellt gångbar har två möjliga framtidsutsikter, endera skaffar man sig rejält med sponsorer eller så dör man. När Teater Tribunalen bestämde sig för att som ett experiment finansiera en hel teateruppsättning med sponsorer så blev resultatet att man lyckades hitta en enda sådan. När Palatset (kulturhus för barn) i Stockholm startades upp med pengar från näringslivet och från Stockholm stad dröjde det fyra månader innan man var tvungna att slå igen portarna igen. Detta på grund av att man helt enkelt inte gick runt ekonomiskt. Palatset kan i mycket sägas vara ett storskaligt experiment i samma tappning som det Teater Tribunalen gjorde några år tidigare med den stora skillnaden att man brände 10 miljoner av Stockholms skattebetalares pengar denna gång.

6: Urvattnade kulturpolitiska mål
Regeringens nya kulturpolitiska mål gick från 8 stycken till 4. De mål som togs bort och inte ersattes var:
- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas
- Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor
- Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs

7: Införande av kvalitetsbegreppet i de kulturpolitiska målenKvalitetsbegreppet har alltid varit problematiskt och när det gäller kulturpolitik är det kanske särskilt problematiskt. Införandet av kvalitetsbegrepp i de kulturpolitiska målen har exempelvis inte vägts upp med någon form av formulering som skyddar amatörkulturen och utövandekulturen, denna ingår helt enkelt inte i regeringens kulturpolitiska mål vilket i sig är ett problem då detta medför en professionalisering av kulturområdet över lag som innebär en mer passiv kulturkonsumtion där medborgarna i första hand ska konsumera istället för att delta och utöva själva.

8: Jakt på fildelare
Den 18 januari 2012 ställdes en fildelare från Värmdö inför rätta för att ha fildelat för privat bruk. Vi talar alltså inte om en grossist på något sätt utan om en fildelare som fildelar på samma sätt som miljontals andra svenskar gör dagligdags. Detta var en direkt följd av den eftergiftspolitik regeringen driver för skivbolagen och som i praktiken är ett resultat av amerikanska storföretags påtryckningar på regeringen. Dessa påtryckningar har varit ett faktum ända sedan razzian mot The Pirate Bay den 31 maj 2006.

9: Indraget statligt stöd till En bok för alla
En bok för alla är ett bokförlag startat 1976 driver en omfattande läsfrämjande verksamhet i tillsammans med föreningar och fackliga organisationer, bibliotek, skolor och barn- och ungdomsorganisationer. 2008 drog regeringen in det statliga stödet för En bok för alla.

19: Kulturarvslyftet
Regeringen har kommit på ett nytt sätt att lösa arbetslösheten, nämligen det kultur- och arbetsmarknadspolitiska projektet Kulturarvslyftet. Tanken är helt enkelt att arbetslösa ska kunna anställas för att hjälpa till i upprustningen av vårt kulturarv. Egentligen är tanken ganska märklig eftersom arbetsuppgifterna exempelvis är antikvariskt arbete. En utbilning till bibliotekarie tar idag 3 år på kandidatnivå på högskolan. Denna utbildning behövs uppenbarligen inte eftersom regeringen går runt i den naiva tron om att ”vem som helst kan sortera dammiga gamla papper”.

Sammantaget kan vi konstatera att regeringens kulturpolitik har tre huvudteman:
Yttrande- och tryckfrihet är någon man kan ägna sig åt om tillräckligt många är beredda att betala för det. Är för få intresserade kan man ju försöka skaffa sponsorer.
- Medborgare ska konsumera, inte agera, producera eller skapa själva.
- De som egentligen är målet för en kulturpolitik är de största aktörerna i branschen samt storfinansen.
- Profession är ganska ointressant om det går att komma undan billigare genom att frångå den.

fredag 27 januari 2012

Till minne av Stig Vig - om revolutionens dansband Dag Vag och en historia som bara kan sluta med ett bättre samhälle

Igår var en sorgedag för mig och många andra musikälskare i Sverige och världen. Anledningen var att Dag Vags frontman Stig Vig (Per Odeltorp) gick bort, endast 64 år gammal. Han hittades död i sin lägenhet av sin bror Tage Dirty (Lennart Odeltorp). Stig Vig, för så vill vi ju komma ihåg Per Odeltorp, var i mycket parallell med den svenska musikaliska utvecklingen på rock- och reggaescenen från sent 1960-tal fram till igår.

I början av 70-talet jobbade Stig Vig som ljudtekniker åt det legendariska psykedeliska rockbandet Träd, Gräs och Stenar (vilka undertecknad är stor fantast av, till min omgivnings visserligen inte odelade förfäran). 1973 drog Stig Vig igång de två egna musikprojekten Nordpilen och Hottentotts och blev en del av musikteatern Blomkraft som även innehöll andra av den tidens stora musiker som Christer Bjernelind från Archimedes Badkar (lyssna framförallt på mästerverket Tre från 1977) och Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar (ingick även i Arbete och Fritid vars självbetitlade skiva från 1970 är ett musikaliskt mästerverk). I Blomkraft var Stig Vig både sångare, skådespelare och musiker.

1978 skrev Stig Vig låten Dimma som släpptes på singel under namnet Dag Vag och de svagsinta. 1979 släppte Dag Vag sin första skiva (Dag Vag) på skivbolaget Silence Records med låtar som Träd, Gräs och Stenar-covern Sanningens silverflod och Bob Dylan-tolkningen Snorbluse (Tombstone Blues). Dag Vag turnerade runt hela Sverige mellan 1979 och 1981. 1981 slöt de sig samman med Ebba Grön (Dag Vag och Ebba Grön var dåtidens giganter) på turnén Turister i tillvaron.

1983 startade Stig Vig och Zilverzurfarn (Johan Zachrisson) bandet Ojj!600 och gav ut skivan Vill ha allt på skivbolaget Sonet. Först därefter drog Dag Vag igång igen efter ett uppehåll mellan 1981 och 1988. Då gav man ut succéalbumet Helq med låtar som Everybody Lalalala och Du får aldrig nog men också något rockigare alster som Himmel och helvete och den avslappnade och baladlika Ge mig en pistol. Därefter tog det åter stopp fram till dess Dag Vag släppte plattan Hallelulja!, återigen på Silence Records 1992 med låtar som Hotel Babylon och Utsikt från altan.

Dag Vags sista studioplatta Kackerlacka spelades in 2006 och gavs ut av skivbolaget Ball. På denna skiva finns tre låtar som handlar om den njurtransplantation till följd av en medfödd njursjukdom som Stig Vig genomgick 2003. Låtarna som behandlar operationen är Är du redo, En del av dej och Jag vaknade upp. Andra låtar som är värda att nämna från Kackerlacka är exempelvis Små hjul och God bok (den sistnämnda skriven av Mats Ronander).

Allt som allt släppte Dag Vag 7 studioalbum, 5 samlingsskivor/samlingskassetter och 1 liveplatta (Scenbuddism från 1979). 2008 gavs Dag Vag, Scenbuddism, Palsternacka, 7 lyckliga elefanter och Almanacka ut på nytt med extralåtar. Under sin verksamma tid har Dag Vag sålt över 300.000 album, vunnit en rockbjörn, fått guldskivor och medverkat i filmen om Ebba Grön (Ebba the Movie). I bandet spelade under dess verksamma period Stig Vig (Per Odeltorp), Tage Dirty (Lennart Odeltorp), Teka Pekk (Per Westling), Zilverzurfarn (Johan Zachrisson), Bumpaberra (Brynn Settels), Olsson (Ola Backström), Per Cussion (Per Tjernberg), Kopp Te (Bo Gunnar Gustafsson) och Beno Zeno (Kenny Håkansson).

Under mitt blott 20 år långa liv introducerades jag för Dag Vag av morsan och farsan när jag var runt 13-14 och hade inget intresse av dem alls (jag var hårdrockare), men något år senare var jag frälst. Tyvärr fick jag bara möjligheten att se Dag Vag en gång, efter återföreningen och släppet av Kackerlacka. Det var en av mina största musikupplevelser även om de som ”var med när det begav sig” (jag som yngre hatar, mest av avundsjuka, det uttrycket) ansåg att Dag Vag blivit lite stela och gubbiga.

Jag trodde att jag skulle ha chansen att se Dag Vag igen, förhoppningsvis i sommar, men så blir det alltså inte, och nu får väl jag, precis som de som ”var med när det begav sig” leva på mina minnen av en av Sveriges bästa liveakter och en av Sveriges mest framstående diskografier.

Jag får avsluta med att konstatera att Stig Vig hade rätt när han konstaterade att Dag Vag är revolutionens dansband. När vi välter det här samhället över enda och bygger något bättre, där vi tar hand om varandra och solidaritet inte bara är ett ord som folk efterlyser utan något som är ständigt närvarande kommer vi att göra det till tonerna av en gungande baktakt och musik skriven av kamrat Vig.

Vila i frid Stig Vig!

onsdag 25 januari 2012

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 2

Regeringens andra kulturpolitiska mål är egentligen det mest markanta i regeringens förda kulturpolitik. Här används subjektiva två (egentligen tre) subjektiva begrepp inom loppet av fem ord. Regeringens andra kulturpolitiska mål formuleras:
Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
Egentligen låter det som något ingen kan tycka är problematiskt men skenet bedrar. Det senaste modet inom borgerlig kulturpolitik är nämligen att föra in en aspekt som man kalla för ”kvalitativ”. Kvalitetsaspekten i detta fall brukar innebära så kallad professionell kulturen. Visserligen låter detta inte som något farligt. Dock finns det två farliga saker med detta. Det ena är att större delen av den kultur som skapas i Sverige är så kallad utövandekultur eller amatörkultur, man målar, skriver eller musicerar hemma på kammaren helt enkelt. Då är det väldigt svårt att faktiskt hävda det professionella i verksamheten och därmed kvaliteten. Kvalitetsbegreppet är dessutom väldigt subjektivt (det tredje subjektiva av de fem orden är främja förresten) och detta är det andra stora problemet enligt mig. Här finns alltså ett tolkningsföreträde. Den stora frågan är vem som ska äga det. Eftersom regeringen tycker att staten är en styggelse kan det väl knappast handla om en statlig kvalitetskontrollinstans. Kanske ska kvalitetsbedömningen av kultur läggas på samma företag som sköter lärarlegitimationerna? Nu hoppas jag att jag inte skickade Lena Adelsohn Liljeroth en idé...

Det finns också ett problem för regeringen när det gäller måluppfyllelsen även på detta område eftersom man här ämnar försöka formulera en vision om någon form av konstnärlig förnyelse. Denna förnyelse var anledningen till att för regeringen förhatliga personer som Jan Myrdal och Maj Wechselmann fick den statliga inkomstgarantin. Man ansåg helt enkelt att inkomstgarantin skulle säkra att de som fick den kunde producera kultur utan att vara oroliga för sina inkomster. Anledningen till att man ordnat det så var egentligen mest det faktum att man ansåg att de kulturpersonligheter som erhöll den statliga inkomstgarantin, även kallad konstnärslön, var inspirationskällor till andra kulturarbetare och därmed bidrog till ett rikare och mer mångfasetterat kulturliv genom sin produktion även om den rent volymmässigt inte var så stor.

tisdag 24 januari 2012

Michel Wenzer talar genom Lo Kauppi om kulturpolitik på Guldbaggegalan

Vissa tacktal står ut och betyder mer än andra. De tacktalen förtjänar att återges i sin helhet eftersom de betyder något, folk menar något och vill inte bara tacka mamma och pappa för mikromiddagar. Ett sådant tacktal hölls av Lo Kauppi på Guldbaggegalan, Kauppi tog emot priset i dokumentärfilmaren Michel Wenzers ställe.

Här följer alltså talet i sin helhet:
Hej jag heter Lo Kauppi och jag har fått den stora äran av Michel Wenzer att ta emot det här priset. Och Michel ville att jag skulle säga det här:
Filmen At night I fly handlar om hur livsviktigt det är med kultur. Den här filmen är ett bevis på att kultur kan ge människor mod, hopp, förmåga att ifrågasätta, få människor att bli mänskliga, även under totalt omänskliga förhållanden. Den kunde finansieras och genomföras tack vare en idé vi har haft i det här landet om att vi ska ha en statligt stödd kultur som är till för alla. Nu när ojämlikhet och orättvisa är en del av Sverige så är det jätteviktigt att vi återtar den idén om att kulturen ska få utvecklas fri från kommersialism och marknadskrafter. Vi behöver fler bibliotek, fler fria teatergrupper, fler independentfilmer, mer och bättre Public Service och mindre reklamfinansierad TV. Tänk på det nästa gång ni går och röstar.

Tack för guldbaggen hälsar Michel Wenzer som har gjort filmen At night I fly!

måndag 23 januari 2012

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 1

Det första kulturpolitiska målet som regeringen formulerat (av sammanlagt fyra mål) är att: främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.
Detta är ett mål som till stor del är liktydigt med det kulturpolitiska målet från 1974:
kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.
Dock är det nya kulturpolitiska målet i några avseenden bättre än sin föregångare från 1974. Nämligen på så vis att här ingår bildningen vilket är till stor del vad kulturpolitik handlar om att främja. På det kulturpolitiska området ingår en bildnings- och lärandeambition som är väldigt viktig att inte bortse från. Emellertid innehåller det nya målet inga formuleringar om kontaktskapande mellan människor. Kultur skapar idag goda förutsättningar för kontakt mellan människor och kontakt mellan människor innebär i sin tur helt enkelt ökad förståelse. Denna ökade förståelse är en i grunden samhällsnyttig egenskap eftersom den motverkar samhälleligt skadliga effekter av segregation. Jag skrev tillsammans med Siv Holma och Amineh Kakabaveh på Overklighetens folk texten Kultur är antirasism i september 2010. Den texten handlade om hur ett ökat internationellt kulturutbyte motverkar rasism men även i stort om hur kultur är en i grunden positiv kraft som motverkar fördomar och främlingsfientlighet.

Detta med att ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser” tycker jag dock är något som regeringen borde ha tänkt ett varv extra på. Det kan knappast kallas för att främja allas rätt till kulturupplevelser när man exempelvis tog bort den fria entrén på museerna eller när man bestämde sig för att det inte längre var önskvärt att ge en statlig inkomstgaranti till de som skapar den kultur som är trendsättande för den bredare kulturen.

När det gäller utvecklande av skapandeförmågor tycker jag det är intressant att peka på hur viktigt det är att börja tidigt. Skapande skola är ett bra projekt som regeringen initierat, åtminstone har det goda ambitioner. Däremot är det ett problem att det fortfarande är väldigt dyrt att gå i musik- eller kulturskola i Sverige idag. Att regeringen dessutom valde att lägga ned En bok för alla-projektet var ett stort misstag ur ett perspektiv där man vill utveckla skapandeförmågan hos medborgarna.

Jag tycker som helhet att man kan säga att regeringen gjort ett jobb när det gäller det första av Sveriges kulturpolitiska mål som egentligen är ganska genomskinligt. Måluppfyllelsen kan knappast sägas vara tillfredsställande under rådande omständigheter. Däremot bör satsningen på Skapande skola ges beröm och uppmuntran.

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål

Idag har Sverige kulturpolitiska mål antagna av regeringen. Dessa mål ska reglera den förda kulturpolitiken, det är således med utgångspunkt i dessa som regeringen fattar beslut i kulturpolitiska frågor. Idag är målen:
1: Främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor.
2: Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
3: Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.
4: Främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan inom kulturområdet, särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Dessa fyra mål ska alltså reglera den kulturpolitik som förs. Jag kommer i en artikelserie innehållande en artikel för varje kulturpolitiskt mål att beskriva hur den borgerliga regeringen förverkligat dessa mål, inte förverkligat dessa mål eller brutit mot dessa mål samt vad i det kulturpolitiska målen jag tycker bör kritiseras och varför.

torsdag 19 januari 2012

De medverkande i "The voice" luras in i en kafka-process

Efter att ha kikat på kontrakten för TV4:s nya storsatsning ”The voice” och sett den kritik det fått av Musikerförbundet tycker jag mig se en oetisk taktik att lura in programmets deltagare i en Kafka-liknande labyrint av förbud. Till att börja med är kontraktet 34 sidor långt och för den som inte har vana att läsa den här typen av texter kan jag tänka mig att det är ganska förvirrande. Kontraktet är framtaget av Universal Music och Nordisk Film TV. I kontraktet finns hårda paragrafer som att deltagarna åläggs att skaffa egna livförsäkringar, att de inte får synas i annan media utan tillstånd och att de inte äger rättigheterna till sina egna framträdanden eller sin egen musik. Avtalet kritiseras av Musikerförbundet som i ett uttalande för SVT:s Kulturnyheterna kallar det för "både olämplig och olycklig".

Jag tvekar inte att påstå att avtal som detta kontrakt är ett konkret bevis på hur skivbolag, produktionsbolag och artistbolag ser till att säkra sina egna positioner i tider där behovet av exempelvis skivbolag är starkt ifrågasatt. Det finns uppenbara saker i detta kontrakt som ruckar immaterialrätten till skivbolagens fördel. I min värld är det också uppenbart att detta är ett sätt att se till att tullförskansa sig programdeltagarnas hela tillvaro och säkra att avkastningen från densamma inte tillfaller dem själva. Det faktum att deltagarna inte över huvud taget för lön under programinspelningen kombinerat med den miljonvinst produktions- och skivbolagen utgör närmast en perverst uppenbar påminnelse om hur villkoren för unga musiker ser ut idag.

onsdag 18 januari 2012

En stor dag för skivbolagens lakejer

Jag vill börja med att klargöra min inställning till fildelning. Jag förespråkar lösningen med digitala bibliotek. Jag vill också förtydliga att jag, i den mån jag uttalar mig kritiskt om fildelning gör det för att jag anser att fildelning under tiden fram till dess digitala bibliotek har implementerats innebär ett visst inkomstbortfall för musiker.

Det är en skammens dag när en fildelande privatperson från Värmdö ställs inför rätta i Sverige för något som nästan alla unga svenskar håller på med. Rättegången är i skivbolagens intresse, inte musikernas. Detta innebär i praktiken att det är en rättegång i kapitalets intresse.

tisdag 17 januari 2012

Palatset blev ett offer för ett experiment med borgerlig kulturpolitik

Idag lämnade Palatset Riddarholmen AB in en ansökan om konkurs. Anledningen till konkursen är att verksamhetskostnaderna för barnkulturhuset varit för höga och att det varit svårt att hitta sponsorer. Kulturnyheterna i SVT rapporterade om Palatsets ekonomiska problem redan den 12/1 och det är de problemen som nu har lett fram till konkursen.

Att Palatset slår igen portarna har alltså varit väntat under en tid nu. Sponsorerna har inte varit många, besökarantalet har varit lågt, möjligen på grund av det höga inträdet, 150 kronor per person oavsett ålder om jag inte minns fel. Att sponsorerna svikit är ännu ett bevis för att den kulturpolitik som stadshushögern i Stockholm står för är ett fatalt misslyckande. På bloggen Från huvudstad till världsstad skriver Madeleine Sjöstedt den 9/1-2012:
Allt för ofta handlar kulturpolitiken om att kulturen måste få mer offentliga resurser, allt för sällan om hur kulturen och kulturskaparna kan attrahera mer resurser på egen hand.
Det intressanta med fallet Palatset är att det varit ett projekt som byggt på att det inte kan gå runt utan att sponsorer kommer in i verksamheten. Stockholm stad har satsat 10 miljoner kronor på projektet som nu gått i stöpet. Skattebetalarnas pengar har således investerats i något som nu resulterat i ett konkursbo.

Egentligen var Palatset ett bra projekt. Av de som varit där har jag bara hört positiva omdömen. Däremot var Palatset offer för ett borgerligt kulturexperiment som visade sig barka åt skogen av den enkla anledningen att sponsorer inom kulturlivet är ungefär lika realistiskt som vision som det bilfria samhället. Skillnaden på de båda är att en socialistisk majoritet i Stockholms kommun ingalunda bara skulle sätta sig i Stockholm stadshus och bestämma att ”nu stänger vi av alla vägar för biltrafik”. Ett sådant agerande vore ungefär lika ansvarslöst som den kulturpolitik den borgerliga majoriteten, med Madeleine Sjöstedt (folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm stad), gör sig skyldiga till. Palatset hade öppet i fyra månader.

måndag 16 januari 2012

Välkommet om stöd till kulturtidskrifter

Jag har ett kluvet förhållande till tidskriftsstöd. Jag menar inte på så vis att det ligger något i att tidskrifter som inte går runt på egen hand ekonomiskt inte är värda att hålla vid liv (jag heter ju Lundgren, inte Liljeroth). Däremot tycker jag att det finns en poäng med att särskilt radikala och viktiga samhälleliga röster klarar att stå på egna ben eftersom en vild hund som äter ur husses hand inte är en vild hund, en vild hund jagar själv och har heller ingen husse. Här tycker jag att den modell vi har i Clarté och som vi delar med Folket i Bild/kulturfront är betydligt bättre, vi står på egna ben med en stabil ekonomi därför att vi ser ett självändamål i det. Jag har också jobbat på Arbetaren som vikarierande prenumerationsansvarig, där hade man en klump i magen när man skulle ta ut prenumerationsregistret för att skicka till tycket. Om för många prenumeranter försvinner innebär det indraget tidskriftsstöd och det i sin tur hotar utgivningen, en viktig politisk röst kan således dö.

Däremot; det finns de som valt att göra annorlunda och dom därmed är beroende av tidskriftsstöd. Dessa kan, trots det, vara tidskrifter vars röster är omistliga i svensk samhälls- och kulturdebatt. Några av dessa vars stöd tidigare var ifrågasatt men som nu, tack och lov, beviljats stöd är Bang (25.000 kr 2012), Ordfront magasin (250.000 kr 2012), EXPO (300.000 kr 2012), Pockettidningen R (175.000 kr 2012) och Mana (175.000 kr 2012). Sammanlagt fick 98 papperstidningar och 13 webbtidningar kulturtidskriftsstöd.Se hela listan från Kulturrådet.

Vänsterpartiet driver kravet om gratis kulturskola

Vi var ett gäng som jobbade hårt för kulturpolitiken på Vänsterpartiets 39:e kongress. Och faktum är att det lönade sig! Vänsterpartiet driver numera kravet att vi ska ha en avgiftsfri musik/kulturskola i alla landets kommuner och kommer dessutom jobba mer aktivt med kultur på sina utåtriktade arrangemang. Båda dessa landvinningar för kulturpolitiken hade varit svåruppnådda om det inte varit för att vi var några som jobbade hårt för dem, här bör särskilt Siv Holma och Bengt Berg nämnas.

Att vi äntligen i vänsterpartiet driver ett sant socialistiskt grav angående musik/kulturskolan är väldigt bra. Som enda svenska parti kan vi säga oss vara helt på de kulturutövande ungdomarnas sida, för mig som sysslar med kulturpolitik känns det som en, något försenad, julklapp.

Aggressionen mot ”kulturvänstern” visar högerns frustration

Det är en förlustelse att läsa hur Bengt Ohlsson dundrar mot ”kulturvänstern” i sin debattartikel på DN-kultur den 4/1-2012. Inte för att jag håller med Ohlsson men därför att han är stilistiskt träffsäker och samtidigt väldigt skraj. Att vara orolig för det som av borgarna kallas kulturvänstern är en ganska naturlig reaktion när borgarna försöker ta över kulturfrågorna och för en gångs skull stöter på motstånd. 

Varför slås Ohlssons artikel upp så stort och varför blir folk så arga? Jag tror att det enkla svaret är att det blir svårt för högern att ignorera att de faktiskt är ute i ogjort väder när de attackerar vad som kallas kulturvänstern. Egentligen är denna gruppering inte ens en gruppering om vilken det går att använda ett samlingsnamn, den s.k. ”kulturvänstern” är helt enkelt Sveriges mest individualistiska kollektivistiskt inriktade människor. Så länge en kulturvänster inte organiserar sig aktivt, som när 50 stockholmsmusiker organiserade sig och vägrade spela gratis på arrangemanget Make Musik Sthlm i juni 2011, är de inget större hot. Däremot är dessa människor tämligen ointresserade av en politik som försämrar deras arbetsvillkor, möjligen är det en förklaring till att högern vår kalla handen i kulturarbetarkretsar.

När allianspartiernas företrädare agerar i affekt mot Åsa Linderborgs texter i Aftonbladet så är det inte något större problem att avväpna dem. Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, kastar sig ut på Newsmill med en text där hon hävdar att Stockholm stads borgerliga majoritet är folkbibliotekets försvarare är det enkelt att peka på att 500 folkbibliotek lagts ner de senaste 20 åren, således 150 stycken sedan alliansen tog makten 2006. Hade man älskat folkbibliotek så mycket som Sjöstedt ger sken av hade denna utveckling utan tvivel stoppats genom en stopplag.

Sedan brukar det i regel brista för högerkrafter som försöker diskutera kulturpolitik när man som kulturpolitisk debattör med vänsterinfallsvinkel frågar sig hur det kommer sig att borgerliga kulturpolitiker och debattörer som så ofta förespråkar ”valfrihet” i kulturpolitiken. De använder sig av rent darwinistiska tankegångar om den starkes rätt i exempelvis frågor som rör tidskriftsstöd som ska gynna en mångfald i debatten eller inkomstgaranti för konstnärer och musiker som ägnar sig åt en smalare produktion men som trots det inspirerar och entusiasmerar kulturarbetare som når en bredare massa.
Vad det handlar om i detta fall är en stark frustration över att inte kunna ta tolkningsföreträdet, försöken har gjorts, exempelvis efter Anna Odells examensarbete på Konstfack (som fortfarande upprör) och när Göran Hägglund ställer ”verklighetens folk” emot ”kulturvänstern”. Verklighetens folk var också den komiska höjdare som fick mig att starta siten Overklighetens folk – texter från den overkliga kulturvänstern med texter av personer som Lena Kallenberg, Bob Hansson och Mikael Wiehe.
Att påstå att det finns en ”kulturvänster” medför också ett par logistiska problem, nämligen att det per automatik måste finnas en ”kulturhöger” och någon sådan har väl borgarna efterlyst enda sedan man insåg att Jokkmokk-Jocke var den enda som ville ställa upp och spela för borgarna och på senare år Willie Craford.

Vad man kan konstatera är att det är tacksamt för såväl moderater som sverigedemokrater att kunna påstå att man slår ur någon form av underläge. Då är det lätt att, som Janne Sundling i Resumé, peka på hur vissa svenska medieprofiler tidigare varit aktiva inom den svenska vänstern. Att det skulle vara konstigt att det förhåller sig så med hänsyn till att de som idag är medieprofiler är i precis rätt ålder för att ha varit med i vänstervågen 1968-1975 är ett märkligt resonemang, ungefär som att kritisera dagens 1980-talister för att de varit varit unga samtidigt som ”satsa-på-dig-själv” drog genom Sverige, alldeles oavsett om de var med i denna våg på ett aktivt sätt eller inte.

Intressant är att notera hur man konsekvent undviker att diskutera maktkoncentrationen inom svensk media som har förändrats mycket lite de senaste 30 åren och där ett fåtal stora ägarfamiljer och koncerner äger stora marknadsandelar. Detta är nämligen inte en diskussion som skulle gynna dem som idag slåss mot ”kulturetablissemanget”.