Svar till Joakim Larsson om Patrik Ehn och Ungern

Jag upptäckte för någon dag sedan att Kulturpolitikbloggen blivit apostroferad, eller snarare länkad till, av sverigedemokraten Joakim Larsson på hans blogg. Vad det handlar om är egentligen Patrik Ehns intervju i Kulturnyheterna i SVT som var orsaken till min artikel på SVT Debatt och till den länkade artikeln jag skrev här på Kulturpolitikbloggen samt även den fördjupande artikel om Ungern som jag skrev i Tidningen Kulturen.

Larsson tar, intressant nog och i relativt ensamt majestät, Ehns uttalande och agerande i försvar. Jag anser att Larsson är värd ett svar och att detta lättast görs genom att citera ur hans egen artikel.

Larsson skriver:

Själv ser jag inte problemet. Det torde vara allom bekant att kultursfären befolkas av idel vänstertomtar och kulturkoftor (Ja, förutom Ulf Brunnberg, förstås). Min kollega Robert Stenkvist verkar vara inne på att Ehn var fel ute och att han inte borde ha uttalat sig på detta sätt, men jag tycker att Robban tolkar Ehn fel. Jag menar, det är klart att de som är verksamma inom kultursfären på statliga institutioner får rätta sig efter det beslutade regelverket och får acceptera att genomföra de uppgifter som åläggs dem? Gillar man inte det så kanske man ska arbeta med något annat. Inget hindrar ju att den som inte vill arbeta under sådana premisser utövar sitt kulturintresse annorstädes och förverkligar sin egen kulturvision på egen hand.

Här kommer vi in på den intressanta debatt (SD) tenderar ta till när argumenten tryter i kulturpolitiska diskussioner, nämligen att de själva är förtryckta av ett ”vänsteretablissemang” alternativt ett ”PK-samhälle”. Intressant att notera i sammanhanget är att även regeringen förtrycks av detta hemska ”vänsteretablissemang”. Gällande Brunnberg har jag skrivit en artikel på Clartébloggen om honom, en hyllningstext.

Vad Larsson uppenbart har missuppfattat här är att kulturpolitiska riktlinjer han fastställas av politiker men att de löpande besluten i verksamheten tas av verksamhetscheferna utifrån de riktlinjer politiker antagit. Detta är ett system som hindrar politiskt styre av förvaltningen. Diskussionen om gränsdragningen mellan politik och förvaltning är något jag i min utbildning inom administration inom offentlig sektor har fördjupat mig inom i min uppsats Hoppande politiker - om ambulerande mellan tjänstemannaposter och politiskt beslutsfattande. Ämnet är förvisso intressant men hör inte riktigt hit. Dock är en gränsdragning viktig för att förvaltningen inte ska detaljstyras av politikerna eftersom detta inte är deras uppgift. Förstår man inte gränsdragningen mellan politik och förvaltning ”kanske man ska arbeta med något annat”...

Vad Larsson gör, och som irriterar mig något oerhört, är att han duckar för det som egentligen skapat upprördheten. Att sverigedemokratiska företrädare inte förstår förvaltningen av svenskt kulturväsende är visserligen allvarligt och något som bör diskuteras men i detta fall är det inte vad diskussionen handlar om i första hand, åtminstone inte från min horisont. Det som jag anser vara mest upprörande är att Ehn uppgav Ungern som ett kulturpolitiskt föredöme. Kanske har Larsson förstått det som Ehn inte förstod, att det går över någons kompetens som inte känner till förhållandena i Ungern att diskutera dem. Jag skulle gissa att det är därför som Larsson duckar för just denna viktiga del i diskussionen om Ehns agerande. Emellertid är bakgrunden att Ungern inskränkt pressfriheten kraftigt och dessutom sett till att införa en så gott som censurliknande lagstiftning där man förhandsgranskar all media. Dessutom försöker man aktivt stänga ner olika radio- och TV-kanaler. Jag uppmanar den som är intresserad av förhållandena i Ungern att läsa min artikel i Tidningen Kulturen, Ungern då ochnu i svensk kulturpolitik.

Organisera kulturupproret! - organisationsförklaring för Vänsterns Kulturnätverk

Denna text är författad av undertecknad tillsammans med de tre övriga grundarna till Vänsterns Kulturnätverk. Den publicerades först på Vänsterns Kulturnätverks hemsida och därefter i Fria Tidningen och ETC. I praktiken är detta ett upprop för att ge Sverige en mer radikal kulturpolitik från vänster. Nu finns den även att läsa här på Kulturpolitikbloggen.

Sedan arbetarrörelsens tidiga dagar har alla olika ideologiska inriktningar inom rörelsen varit överens om att alla delar av rörelsen vilar på tre ben; facken, partierna och kulturen/folkbildningen. De två förstnämnda och viktiga benen är idag högprioriterade men arbetarrörelsen verkar ha glömt bort det sista benet.

Arbetarrörelsens pionjärer insåg betydelsen av bildnings- och kulturarbete, som ett av verktygen för medlemmarna för att förändra samhället Man byggde upp en hel egen offentlighet av bildnings-, mötes och kulturorganisationer som blev en motmakt till det rådande borgerliga samhället.
Kulturen har alltid varit och kommer alltid att vara en oppositions- och motståndsyttring. Kulturen erbjuder oss flera sätt att säga saker, skildra våra förfäders liv och våra egna. Men idag angrips kulturen på bred front av borgerskapet. En kamp som ständigt legat under ytan är mer aktuell idag än någonsin tidigare, kampen om makten över våra tankar och vår kreativitet, kampen om kulturen.
I kreativiteten och skapandet finns utrymme för det egna tänkande som trycks undan av kommersialism och köpmani. Det samhälle där konstarter kan portförbjudas i en hel kommun är ett samhälle av censur och gränser som kulturella uttrycksformer finns till för att spränga.
Vänsterns kulturella dominans sägs vara stor men inom vänstern är de kulturpolitiska frågorna inte lika stora. Däremot är de flesta överens om att synen på kulturen är ideologisk. Nyliberala krafter ser kultur som en vara som går förlorad om marknadens ”självsanerande” system spottar ut den. Kultur och kreativitet konkurrerar på lika villkor med kommersialismen. För oss i vänstern måste det alltid vara en självklar utgångspunkt att kultur handlar om så mycket mer, att kulturen i sig skapar förståelse, ventilerar sinnesstämningar och bygger tolerans och demokrati.

När den borgerliga regeringen ur de kulturpolitiska målen strök formuleringen att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” försvann en viktig pusselbit i svensk kulturpolitik så som den tidigare sett ut. Tidigare har det varit självklart att det finns en poäng med att det finns oberoende kulturella uttryck som står fria från påverkan av vinstintressen och mecenater. Idag är det snarast tvärt om, det finns en svensk myndighet, Kulturbryggan, vars uppgift är att ge kompletterande anslag till kulturverksamhet, så vida man kan visa att man har en mecenat.

Det är i kölvattnet av denna politiska utveckling vi vill gå till strid för kulturen och samordna ett nätverk för personer som vill göra motstånd med och för kulturen. Vänsterns Kulturnätverk är ett nätverk för personer som arbetar med eller är intresserade av kultur och kreativitet, med hjärtat till vänster.

Målsättningen för vårt nätverk är att lägga grunden för en massiv offensiv för kulturen. Just nu är det kanske viktigare än någonsin att kulturfrågorna sätts på agendan inom vänstern igen. För att detta ska vara möjligt måste kulturskapare och kulturintresserade samlas, diskutera, kraftsamla och skapa opinion.

Nätverket arbetar genom en gemensam maillista, en hemsida, möten och arrangemang.
Just nu har vårt nätverk regelbundna träffar i Stockholm och medlemmar över hela landet med tonvikt på huvudstaden. Ambitionen är att bli ett rikstäckande nätverk med aktiviteter på flera håll Vi hoppas att du vill komma med i vårt arbete!

Kontakta oss: jonas.kulturnatverket@gmail.com, 073 535 7576

/Siv Holma, tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott
Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör, organisatör i Vänsterns Kulturnätverk
Ann Mari Engel, vice ordförande i kulturnämnden i Stockholm stad, organisatör i Vänsterns Kulturnätverk
Bengt Berg, suppleant i riksdagens kulturutskott, poet

Grattis Sigtuna!

Idag läste jag en väldigt glädjande nyhet. Nätverket ICORN, international Cities of Refuge Network, får snart en sjunde svensk medlem, det är Sigtuna som ansluter sig till nätverket. ICORN är ett nätverk för städer runt om i världen som härbärgerar förföljda författare och journalister. Vad det i praktiken innebär är att Sigtuna ska ta emot en författare eller journalist åt gången som får bostad och uppehälle i kommunen i upp till två år. Beslutet fattas formellt av Sigtuna kommunfullmäktige den 3:e september enligt TT.

Jag tycker att Sigtunas agerande är fantastiskt bra och hedervärt. Fler svenska kommuner borde följa i Sigtunas spår. Det är uppenbart att det i världen idag finns ett stort behov av den verksamhet som ICORN bedriver. Press,- tryck- och yttrandefriheten i många länder runt om i världen är starkt begränsad och en stark trend i dessa länder är att de som förföljs i totalitära regimer är just författare och journalister, företrädare för det fria ord som diktaturer och förmenta demokratier tenderar att vilja kväsa. Kulturpolitiken på det internationella planet i många kommuner runt om i Sverige är starkt eftersatt. Det finns många projekt som ICORN runt om i världen. Många kommuner har bara en eller ett fåtal vänorter för internationellt kulturutbyte och dessa ligger ofta i Baltikum.

Övriga städer i Sverige som är medlemmar i ICORN är Göteborg, Malmö, Skåne (medlem som region), Stockholm, Uppsala och Växjö.

Under Tobés tupé - om estetiska programmens framtid på Sveriges gymnasieskolor

Tobias Tobé är moderaternas skolpolitiska talesperson. Hans utspel om att man borde skära ner på antalet platser och höja intagningkraven till de estetiska programmen har väckt ont blod på många håll i Sverige. Här på Kulturpolitikbloggen har jag väntat lite med att skriva i ämnet för att försöka ta någon typ av mer samlande grepp om den. Detta hindrar emellertid inte att jag har varit ganska förbannad på Tobé sedan detta hände.

Svenska bloggare är duktiga på att kommentera just skolpolitiska frågor och så även i detta fall. Här nedan finns ett antal av de citat som enligt mig kan uppfattas som nyckelmeningar i debatten som följt på Tobés utspel:

Lars Björndahl (m)

Min slutsats blir att om man ska göra förändringar i de estetiska gymnasielinjerna så handlar det främst om att ge eleverna möjlighet till olika tillval som ökar attraktiviteten på arbetsmarknaden - och att skolorna marknadsför dessa möjligheter. Det är viktigt att även estetiskt inriktade elever har något konkret att falla tillbaka på om det konstnärliga arbetet inte räcker till för att ordna tak över huvudet och mat på bordet...

Skattepolitik ochsamhällsfilosofi (oberoende)

Utbildningssystemet ska tydligen utformas efter vad ungdomarna tycker är roligt och har drömt om - inte efter vad arbetsmarknaden behöver eller vad skattebetalarna har intresse av. Detta skulle jag säga är ett uttryck för den diffusa idé som ibland kallas "statsindividualism"

AlliansfrittSverige (s)

Man kan få ur sig nästan hur många arbetsmarknadspolitiska argument som helst om varför Tobé och hans konservativa kollegor är fel ute […] Moderaterna tycker inte att utbildning ska vara till för något annat än marknadens efterfrågan. Människor ska inte kunna mer eller något annat än det arbetsgivarna begär. De ser inget värde i det. Spännande kunskaper som musik och konst ska vara reserverat för en liten krets experter och inte något för den bredare allmänheten.

De tre citaten ovan skulle kunna ses som tre olika inriktningar på vad hur förslaget tagits emot. Björndahl (m) menar att förslaget är bra eftersom även konstnärligt begåvade människor har ett behov av mat på bordet och tak över huvudet. Vi kan kalla Björndahls argumentation för det barmhärtiga argumentet. Skattepolitik och samhällsfilosofi (oberoende) å sin sida menar att det är märkligt att utbildningssystemet ska utformas efter vad unga själva vill och inte efter vad arbetsmarknaden behöver. Vi kan kalla den argumentation som framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi för nyttoargumentet. Till sist har vi Alliansfritt Sverige (s) som menar att det moderaternas inställning att utbildning endast ska motsvara marknadens efterfrågan är gör att man reserverar konstutövandet för ett litet fåtal människor. Vi kan kalla Alliansfritt Sveriges argumentation för rättighetsargumentet.

Samtliga tre ovanstående argument är intressanta och värda att benas ut ett och ett. Argumenten var alltså; det barmhärtiga argumentet, nyttoargumentet och rättighetsargumentet.

Låt oss börja med det barmhärtiga argumentet som Lars Björndahl (m) framför. Björndahl menar i praktiken att vad Tobé gör genom sitt förslag är att försöka rädda unga från att hamna på gatan. Intrycket man får är helt enkelt att alla tidigare generationer unga som gått på gymnasieprogram med estetisk inriktning. Hittills har så gott som alla estetiska program på gymnasiet varit studieförberedande. Det innebär i praktiken att om man som estetstudent gått ut gymnasiet med godkända betyg har kunnat använda dessa för att komma in på högskolan. Det faktum att (m) tagit bort dessa möjligheter från de praktiska programmen samtidigt som man i praktiken lagt ner Komvux är däremot något som cementerat en situation där man som 15åring bestämmer vad man vill göra och sedan inte kan ändra på det. Det estetiska programmen har däremot tidigare haft sådana möjligheter. Vad jag tycker mig se är en utveckling där regeringen vill slussa färre elever till högskolor och universitet, således skapa en högutbildad elit medan de ”vanliga” människorna helt enkelt bara gått en yrkesutbildning på gymnasiet. På så vis får vi ut 15åringar på arbetsmarknaden mot idag kanske i snitt vid 21 års ålder, således tar vi igen 6 år förlorad arbetskraft. Höjs samtidigt pensionsåldern innebär det att vi får ytterligare 7 års aktivt arbetsliv, summan blir alltså att den yrkesverksamma tiden för de flesta av oss skulle förlängas med 13 år. Detta är emellertid endast en hypotes.

Vad Björndahl gör i sin text är egentligen att säga att han vill vara snäll mot ungdomar så att de ska få jobb och tak över huvudet. Hur vill Björndahl nå hit? Genom tillvalskurser på gymnasiet för esteter så att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. Min åsikt är att man ändå bör vänta lite med att komma ut i arbetslivet efter gymnasiet eftersom det i praktiken faktiskt är så att det idag behövs en högskoleutbildning för att få den ”spetskompetens” som (m) ofta talar om kommer bli Sveriges främsta framtida exportvara.

Då är vi framme vid nyttoargumentet som alltså framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi. Detta argument är egentligen ganska intressant eftersom det säger något om synen på kultur. Skribentens åsikt här verkar vara att estetiska program skapar kulturellt medvetna och skapande människor vilka inte är produktiva och ”värdefulla” för samhället. Det är en intressant idé eftersom den skvallrar om en undervärdering av kulturen och kulturproduktionens värde i samhället. Jag brukar ofta predika att kultur inte behöver ha ett värde, generera vinst och så vidare, kulturens olika användningsområden som rekreation och så vidare tycker jag är överskattade och jag förstår inte varför kulturen inte kan tillåtas ha ett egenvärde. Dock är det så att tillgången till kultur, att lära sig att umgås med kultur och producera kultur och allas möjlighet att göra det är en central kulturpolitisk idé för mig. Kulturpolitik handlar till stor del om just detta och det är just dessa möjligheter som erbjuds på estetiska gymnasieprogram. Den tanken kallas av Skattepolitik och samhällsfilosofi för statsindividualistisk. Det har man helt rätt i, dock förstår jag inte vad felet skulle vara på det.

Till sist har vi rättighetsargumentet som alltså framförs av Alliansfritt Sverige och som till stor del speglar min egen inställning i frågan. Att välja ett gymnasieprogram med bakgrund i vad man har för intressen är en viktigt rättighet. Dessutom kan man säga att det är väldigt problematiskt när kulturellt skapande bara ska vara ett fåtal människor förunnat. När kultur reserveras för en elit uppstår problem i det demokratiska samhället eftersom kulturen till så stor del färgar vårt tänkande. Ett smalare spektra kulturarbetare skapar således ett smalare spektra av samhällsdebatt och diskussion. Ett sådant samhälles demokratiska legitimitet går att ifrågasätta och bör ifrågasättas.

Drömland: Ungern - Om sverigedemokratisk kulturpolitik

Sverigedemokraternas kulturpolitik har hittills varit ett tomt pappersark med korslagda knätofsar på. Deras försök att attrahera hembygdsrörelsen misslyckades fatalt och deras runtlallande i folkdräkter har knappt setts som charmigt. Att de vill lyfta kulturarvsfrågorna måste ses som något positivt men att de ställer denna politiska prioritering mot exempelvis satsningar på internationellt kulturutbyte väger betydligt tyngre. På det hela taget har ett löjets skimmer seglat kring över Sverigedemokraterna i kulturpolitiken hittills. Nu finns dock en ambition att ta ett lite större grepp, dra upp de blågula hosorna och göra mer.

I en intervju som Patrik Ehn, SD-gruppledare i Västra Göraland och valberedare för SD gjort med Kulturnyheterna försöker han utveckla sin och Sverigedemokraternas syn på kulturpolitiken. Det anmärkningsvärda är att han nämner Ungern som ett exempel på vilka länder han tycker är föregångare i kulturpolitiken. Jag blev själv väldigt upprörd när jag förstod hur inspirerad Lena Adelsohn Liljeroth är av sin danske kollega Uffe Elbaek.

Ungern har utmärkt sig i kulturpolitiskt genom att ha en stark ideologisk styrning av kulturlivet. Detta har bland annat resulterat i politiska tillsättningar av chefsposter inom kulturlivet. Den utveckling som skett i Ungern de senaste åren har bland annat kritiserats av Amnesty och EU-kommissionen. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Patrik Ehn:

• När vi får mer politiskt inflytande kommer kulturplanen att se annorlunda ut. Får vi dessutom inflytande över tillsättning av chefstjänstemän och verksamhetschefer, då kommer vi att försöka rekrytera kulturchefer som kan och vill genomföra våra kulturpolitiska mål.

Detta är ett uppenbart hot om vad som skulle hända om detta partis kulturpolitiska vision realiserades. Vad som öppet sägs av Patrik Ehn är att han skulle önska sig ett kulturliv styrt av staten, något vi i Sverige hittills lyckats undvika i stor mån. Staten har varit en finansieringskälla men vi har hela tiden genom olika system försökt se till att staten inte ska kunna lägga sig i hur projekten man ger pengar till fortlöper och utvecklas. Detta är en viktig princip som bland annat förklarar hur vi i Sverige kan ha en statligt finansierad reklamfri television som ändå inte är statsstyrd.

Om en sak håller jag med Ehn, Ungern är ett intressant politiskt exempel. Dock har jag och Ehn lite olika inställningar till varför Ungern är ett intressant politiskt exempel. Enligt mig är ett kulturpolitiskt system där staten styr över hela kulturutbudet väldigt obehagligt och ett hot mot det fria kulturlivet, Ehn å sin sida vill gärna peta folk från chefsposter av politiska skäl.

En sak står klart från och med idag. Om Sverigedemokrater får något inflytande över kulturpolitiken i Sverige och över tillsättning av chefer inom kulturlivet kommer man inte att tveka att styra med järnhand. Det fria ordet som jag håller med SD om inte är speciellt fritt idag kommer med en röst på dem 2014 att inom kulturvärlden innebära det fria ordet att säga det den politiska makten vill att man ska säga.

Angående förundersökningen om bedrägeri mot författarinnan Minttu Vettenterä

Uppenbarligen ska det bli två försvarstal på samma dag. Mitt första ”försvarstal” var ju för den svenske författaren Herman Lindquist som censurerats av Bonnier. Det andra tillägnas den finska författarinnan Minttu Vettenterä. Anledningen är att hela Finland börjat tala om problemet med mobbning. Vettenterä har skrivit en bok, Enkeli-Elisa, på svenska Ängeln Elisa. Boken handlar om flickan Elisa som på grund av mobbning i skolan bestämmer sig för att ta sitt liv genom att 15 år gammal ta en överdos av mediciner.

En blogg startad av Elisas påstådda föräldrar, som också ska vara nära vänner till Minttu Vettenterä har startats och fått väldigt många läsare. En grupp på Facebook till minne av Elisa har också startats. Journalister på Helsingin Sanomat påstår att Elisa är påhittad. Detta påminner ganska mycket om diskussionen som uppkom kring Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl där hon berättar om Mia Eriksson, en kvinna som utsatts för våld i sin relation och vars man förföljer henne. Äktheten i Marklunds historia ifrågasattes hårt och journalisten Monica Antonsson gav ut boken Mia – sanningen om Gömda. Liza Marklund och förläggaren Ann-Marie Skarp på Piratförlaget hänvisade till en mängd uppgifter i boken som ändrats för att skydda de riktiga personerna.

Jag anser att fallet för både Minttu Vettenterä och Liza Marklund, oavsett sanningshalten i böckerna Enkeli-Elisa, Gömda och Asyl, är att de har skapat viktiga diskussioner i Finland respektive Sverige. Om Vettenterä i Finland kunnat stimulera till en viktig debatt om mobbning och Marklund i Sverige kunnat stimulera till en viktig diskussion om mäns våld mot kvinnor så kan syftet med böckerna ses som någonting högre. Naturligtvis ska man inte lura folk vilket kanske, det får framtiden utvisa, är fallet i Vettenteräs fall snarare än i Marklunds. Dock kan man i någon mån också försvara att en viktig politisk diskussion förs upp till ytan. Jag tycker det borde vara en självklar del av en vettig kulturpolitik att värna om en författares möjligheter att genom skrivkonsten väcka debatt.

Just nu pågår en polisutredning mot Minttu Vettenterä som eventuellt skulle kunna dömas för bedrägeri. Det som är intressant i detta fall är hur lögnen kunnat bli en metod för att uppmärksamma faktiska problem.

Till Herman Lindquists försvar och till fråga om censur och självcensur i Sverige

När jag var liten, och för den delen fortfarande men från annat perspektiv, var jag historieintresserad. För mig innebar det att jag medelst hjälp av Herman Lindquists böcker tog del av Sveriges historia ur de rika och överklassens perspektiv. Lindquist har en förmåga som man aldrig bör ringakta. Han är duktig på att förklara historiska skeenden på ett målande sätt. Dock innebär det till stor del att han bygger sin historieskrivning på antaganden och att han broderar en hel del. Exempelvis kan Lindquist i en bok skriva ”då tänkte kungen för sig själv”, vilket Lindquist inte rimligen kan ha en aning om.

Jag är fortfarande intresserad av historia. Idag företrädesvis folkets historia och framförallt arbetarrörelsen. Mycket intresse har jag haft av att läsa CH Hermansson och Per-Olov Zennström med flera. Däremot följer jag fortfarande med intresse Lindquists arbete. En av anledningarna är att jag alltid funnit stort nöje i att läsa hans betraktelser eftersom jag är aktiv republikan och han kan nog utan underdrift sägas vara hovets man. Lindquist har nu hamnat i blåsväder. Jag vill här komma till Lindquists försvar. Anledningen är främst Bonniers fega agerande. Bonnier drar tillbaka förstaupplagan av Lindquists memoarer, Mitt i allt. Anledningen är att Lindquist i sin bok återberättar ett tidigare händelseförlopp i sitt liv där en av hans böcker fick dras tillbaka, då av Nordstedts förlag, på grund av ett felaktigt påstående om att Hildebrand varit nazist. Således är detta inget påstående Lindquist gör nu utan ett han tidigare gjort. Denna flathet som Bonnier nu visar pekar snarast på en utveckling som ur ett perspektiv färgat av kulturpolitik och kulturpolitisk diskussion måste anses vara ett steg mot självcensur från bokförlagens sida av rädsla för att bli dragna inför skranket.

Ett bokförlag som inte vill väcka anstöt genom att publicera kontroversiella böcker är i min mening inte ett speciellt intressant bokförlag. Någonstans borde varje människa inse det orimliga i den diskussion som uppkommit kring censuren av Lindquists bok. Det som händer är att han berättar vad som tidigare hänt vilket knappast kan ses som speciellt farligt eller obehagligt. Det konstiga i situationen är ju uppenbart.

Samtidigt är det som gör mig mest brydd att Lindquists förläggare på Bonniers, Eva Bonnier klär sig i kära och fjäder. Lindquist själv verkar inte se saken som speciellt dramatisk. Min personliga uppfattning är att det visst är dramatiskt, det hela pekar på en utveckling som jag inte vill se. Det har ju hänt tidigare. Det är heller inte första gången som Bonnier agerar på detta sätt. Censurfallen i Sverige har duggat ganska tätt det senaste året, exempelvis censurerade Sveriges Radio Sven Wollter som lämnade sitt eget program, Wollter och Röör i protest. Ett annat exempel var när YouTube censurerade det brittiska popkollektivet The Irrepressibles video på grund av en scen där två män kysser varandra. Ytterligare ett exempel är när Bonniers på grund av dumma uttalanden i ett annat sammanhang censurerade författaren till böckerna och Sune och Bert, Anders Jacobsson.

Kultur är motstånd: This is political

Det finns faktiskt hopp, trots vad som skrivits här på Kulturpolitikbloggen tidigare om förföljda konstnärer och kulturarbetare, om Pussy Riot i Ryssland, om Jiten Marandi i Indien och om Georgij Puzenkov också i Ryssland. Kultur och kulturpolitik är ytterst frågor om yttrandefrihet och rätten till yttrandefrihet, den fria tankens titaner är de som sätter ord, toner, rörelser eller färg till det som beskriver verkligheten, hur verkligheten ser ut, hur sen har sett ut, kunde ha sett ut eller hur den borde se ut.

I Kulturpolitikbloggens artikelserie ”Kultur är motstånd” har vi nu kommit fram till ett nytt stycke. Här handlar det om hur motstånd utövas för att de som gör motstånd ska få göra motstånd. Det handlar om kulturarbetare som fängslats på grund av sitt kreativa skapande, ett för makten eller den potentiella makten kanske farligt eller åtminstone obehagligt skapande. Det är scenkonstarrangören MDT Stockholm som under augusti månad upphör med allt sitt ordinarie arbete och istället koncentrerar sig på att samla in namn på alla förföljda och fängslade kulturarbetare världen över.
- Vi ägnar hela augusti åt att göra en lista. Vi vill hitta så många tystade konstnärer som möjligt och uppmärksamma dem så mycket som vi bara kan. Vi vill använda den här tiden åt omvärldsanalys så att vi ser och lär oss förmedla hur viktig roll konsten spelar i samhället.” säger MDT:s teaterchef Danjel Andersson.

Hittills har fängslade kulturarbetare som den libanesiske graffitikonstnären Semaan Khawam, den burmesiska preformanceartisten Moe Satt och den syriske skulptören Wael Quaston uppmärksammats.

Detta beundransvärda arbete är värt all heder och allt stöd!

Vit-maktmusiken gör sig påmind

Den blir mer och mer aktuellt, den kommer tillbaka. Vit-maktmusiken. Denna skrämmande och fascinerande kulturform, strikt propagandistisk och hårt kopplad till en intolerant rörelse. Det kan till och med vara farligt att skriva om vit-maktmusik, det visade sig när ett journalistpar i Nacka under 1990talet fick sin bil sprängd på grund av sitt intresse för just vit-maktmusik. Vad som hade upprört så var det faktum att journalistparet hade avslöjat att vit-maktskivbolagens skivor trycktes av stora kommersiella företag och hur musiken finansierade en stor del av de rasistiska och nazistiska organisationernas aktiviteter.

På något sätt bör man kunna säga att vit-maktvågen har svallat över lite. Idag talar vi nämligen inte i samma utsträckning om s.k. vikingarock. Idag söker sig vit-maktbanden andra uttrycksformer, exempelvis rasren reggae, arisk hiphop och liknande. Vad vi dock kan konstatera är att musiken blivit mer accepterad. När Dagens Nyheter hade en gigantisk intervju med vikingarockbandet och vit-maktvågens frontfigurer och främsta företrädare, Ultima Thule meddelade de att deras kamp var över med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och att bandet därför lades ner.

Idag avslöjar också Kulturnytt i Sveriges Radio P1 att det finns en den s.k. tempelmördaren i Wisconsin, USA, hade spelat i ett stort antal vit-maktband. Intoleransen är det genomgående i denna musikrörelse, den saken är klar. Ironiskt nog befattar sig inte den kulturpolitik som drivs av denna rörelses politiska företrädare i någon större omfattning just den egna rörelsens kulturyttringar. Kanske är det något för Björn, Jimmie och deras kompisar att fundera över, knätofs-idéerna verkade ju uppenbarligen stöta på patrull från folkmusikrörelsen...

Lars Vilks i säng med Counter-Jihad

Först skulle Lars Vilks testa yttrandefriheten genom att bygga rondellhundar som var ämnade att väcka anstöt hos muslimer. Han lyckades, dels med att väcka anstöt hos vissa muslimer runt om i Europa men han lyckades också måla ut sig själv som ett offer. Nu har Wilks hittat “starka” vänner. Den 11:e september deltar Vilks på en konferens med i New York med temat “Stop Islamization Of Nations”, förkortat SION. Bakom mötet står Pamela Geller, som tillsammans med English Defense League arrangerade Counter-Jihad-mötet här i Stockholm lördagen den 4/8-2012.

När Sveriges Radio P1 frågar Wilks om han ser några problem med att kopplas samman med Counter-Jihad-rörelsen och liknande högerextrema rörelser svarar han:

– Nej, jag ser inga problem med det, jag har sammankopplats med allting redan. Om man vill sammankoppla mig och min verksamhet med det ena eller andra får man göra det. Jag ser inte Islam som något stort hot mot väst.

Varför Vilks lagt ner de senaste åren på att proklamera hur synd det är om honom eftersom ”galna muslimer” jagar honom är dock oklart. Uppenbart är att han inte ser islam som ett hot västvärlden och att han tycker det är rätt kul att klumpas ihop med högerextremister.

Den konstnärliga friheten måste alltid försvaras. Det är min inställning. Yttrandefriheten måste vara ett grundfundament i samhället. Jag har mina bestämda uppfattningar om Vilks agerande de senaste åren men det är inte det relevanta i sammanhanget. Det relevanta är att konstnärer och kulturarbetare måste få producera sina alster utan att bli utsatta för hot, oavsett om hotet kommer från Israels ambassadör Zvi Mazel som vandaliserar Gunilla Sköld-Feiler och Dror Feilers konstverk ”Snövit och sanningens vansinne” eller från muslimska fundamentalister som provoceras av Wilks rondellhundar. Detta måste vara en grundläggande princip inom all kulturpolitik. Däremot blir det svårt att hävda att man inte är rasist och fundamentalist om man åker på konferenser med en samlad extremhöger eller stöder nätverk som Counter-Jihad och English Defense League.

Kulturarvslyftet – regeringens kanske största fiasko

Regeringens satsning på kulturarvslyftet, en fråga delvis om kulturpolitik och delvis om arbetsmarknadspolitik har gått från klarhet till klarhet som en av regeringens mest misslyckade reformer. I Sveriges Radios Kulturnytt meddelas idag att få kulturinstitutioner tycker att projektet är tillräckligt genomtänkt för att medverka i.

Tanken med kulturarvslyftet är att inventera, digitalisera och bevara kulturarvet. Detta är visserligen tre bärande och viktiga målsättningar. Samtidigt kräver staten att de institutioner som tar emot folk från kulturarvslyftet ska vara beredda till medfinansiering av projektet. Detta anser deltagarna sig inte ha ekonomi till.

Kulturarvslyftet ska pågå i tre år och hittills har inte ens en promille, närmare bestämt cirka 700.000 kronor av de 8 miljoner som regeringen satsat på verksamheten utnyttjats. Detta är egentligen inte bara i underkant, det måste räknas som ett av regeringens största fiaskon hittills. Ett annat stort problem med kulturarvslyftet är att det är svårt att motivera att ge bort jobb på institutioner och i föreningar till arbetslösa och outbildade människor när det finns kvalificerad och utbildad personal som skulle kunna få dem. Dessutom har tidigare många institutioner vittnat om att man för att kunna motivera en satsning på kulturarvslyftet skulle tvingas säga upp fast anställd personal. Detta vore visserligen en arbetsmarknadspolitisk åtgärd men åt fel håll, man slussar ut kvalificerad personal istället för att se till att sådan personal söker sig till verksamheten. Detta har jag skrivit om tidigare, läs mer här.

Kulturarvslyftet är tänkt att sysselsätta 1.200 personer. Som det ser ut just nu finns olika siffror från olika håll, facket säger att det handlar om cirka 20 personer, arbetsförmedlingen att det handlar om ett 50tal personer. Kulturdepartementets stabschef Henrik Toremark säger samma sak till Kulturnytt i P1 som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tidigare gett uttryck för; ”det är lite orättvist att fälla domen såhär tidigt”. Dock skrev jag själv om detta ämne första gången för ett drygt år sedan. För ett projekt som ska fortgå i tre år bör man kunna se det som att cirka 333 % av tiden nu har gått och det låter inte helt orimligt att göra en delutvärdering vid det laget. Denna delutvärdering verkar just nu peka mot att endast runt en promille av det kapital som avsatts gått ut i verksamheten.

Staten ger skattepengar till staden som ger skattepengar till...?

Nu ska Stiftelsen framtidens kultur läggas ner. Stiftelsen grundades av svenska staten 1994 och förvaltar upplösta löntagarfonder. Nu ger stiftelsen 4,7 miljoner kronor till Fonden för innovativ kultur som sysslar med innovativ kultur i Stockholmsområdet.

Det intressanta i kråksången är egentligen att pengarna ska gå till en fond inrättad av Stockholm stad som enligt sitt uppdrag ska ”skapa samarbeten mellan kultur, näringsliv och akademi”. Likväl säger Fonden för innovativ kulturs projektledare Ebba Reinolf till Sveriges Radios Kulturnytt att: - Det är ett välkommet tillskott och ett stort förtroende. Detta kommer underlätta vårt arbete att stödja nya, spännande kulturprojekt i Stockholmsregionen.

Kanske inte så kontroversiellt kan tyckas? Frågan är egentligen följande: kan en fond som ska ge pengar till konst- och kulturprojekt vars syfte är att främja samarbete mellan kultur och näringsliv stödja ”nya, spännande kulturprojekt i Stockholmsregionen”? I min bok är svaret på den frågan helt enkelt att pengarna går till näringslivet, jobbet utförs av kulturarbetarna och berömmet går till den nya kulturpolitik som innebär att kultur och näringsliv är två sidor av samma mynt.

Vems är fotot?

Under en tid har det nu förts diskussioner om fotografers upphovsrätt. Ursprunget till diskussionen var bloggaren på Genusfotografen, Tomas Gunnarsson, som på sin blogg lade ut en bild tagen av modefotografen Stefan Jellheden. Enligt svensk lag (citatlagen) har man rätt att återge bilder och text i ett kritiserande syfte vilket Gunnarsson uppgivit att han hade. Gunnarssons förklaring låter inte helt otrolig med tanke på att det är precis vad hans blogg handlar om.

Jellheden har nu stämt Gunnarsson som är skyldig att betala 15.000 kronor i skadestånd för att han använt bilden till vilken Jellheden som fotograf har upphovsrätt. Vid en konferens ordnad av Sveriges Fotografers förbund kritiserades också den av riksarkivet inrättade samordningsinstitutionen Digisam för att på konferensen ha visat bristande respekt för fotografers upphovsrätt.

Jag har personligen vid ett tillfälle blivit kontaktad av en fotograf som kritiserade mig för att ha använt hans bild otillbörligt. Detta gjorde naturligtvis att jag tog bort bilden och bad om ursäkt. Däremot har detta lärt mig hur lätt det är att göra fel i en digital värld där upphovsrätten ligger någonstans i bakhuvudet och skvalpar samtidigt som informationsflödet är fritt.

Jag tror inte att det finns någon lösning på problemet som inte missgynnar fotograferna. Åtminstone inte i nuläget. En förkortad upphovsrättsperiod som gör foton tagna efter ett visst antal år tillgängliga och publicerbara för allmänheten är ett förslag jag hört lyftas fram men som jag tror i praktiken är enbart problematiskt. Anledningen är att ett fotografi är en produkt av ett utfört arbete precis som alla andra kulturprodukter. Detta måste innebära att endast fotografen eller den som köpt rätten till en bild har rätt att använda bilden. Varför? För att det i praktiken finns en problematik i just det jag beskrev ovan där fotografen i fråga ansåg att hans bild användes i ett sammanhang han inte ville figurera i. Samtidigt som denna debatt rasar läste jag ett blogginlägg jag nu tappat bort från en kille som menade att det kanske fanns något positivt i det hela, nämligen att fler människor som respekterar upphovsrätten skulle kunna bli sina egna fotografer. Så tror jag visserligen inte blir fallet men visst vore den en positiv spinnoff?

Polisen skyddade Pride från vänstern genom att låta nazister demonstrera i Stockholm

Nu är Stockholm Pride över och vi kan konstatera att det inte var en tillställning kidnappad av vänsterextremister. Den mediestorm mot vänstern som obefogat målades upp av bland annat Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter nådde nya dimensioner för politisk dumhet. Att nätverket Ofog förra året gjorde en antimilitaristisk aktion i tåget var både bra och dåligt, tanken var säkerligen god men att göra det man gjorde under just Stockholm Pride var missvisande och kanske något ogenomtänkt.

Nu har högern dundrat klart mot Pride och även den israeliska film som det var mycket tal om visades. Däremot bör varje klarsynt människa kunna hålla med om att polisens agerande var klokt ur SvD och DN-synpunkt. Pride var i princip fritt från radikala samhällsröster som är en viktig faktor det i HBT-politiska samtalet. Dessa krafter koncentrerades istället till Stoppa EDL-demonstrationen på Norra Bantorget. Anledningen var att det engelska nätverket EDL fått demonstrationstillstånd samma dag som Stockholm Prides parad gick från Humlegården till Tantolunden. Således var Pride i år bekvämt fritt från oppositionella röster. Dock inte helt fritt. Själv deltog jag som jag brukar i vänsterpartiets sektion i tåget (bild ovan) tillsammans med bland annat Jonas Sjöstedt, Lars Ohly och Josefin Brink.

I alla händelser visar den piskande mediestorm som rådde under en dryg veckas tid att det finns en kulturpolitik som går ut på att sprida lögner, villfarelser och skräckscenarion och att denna politik bedrivs effektivt från SvD:s och DN:s ledarsidor snarare än från en vänsterextremistisk minoritet.

Ringmuren ska räddas av nya mecenater

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroths göranden och låtanden är ett kärt ämne för Kulturpolitikbloggen. Så även idag. Kulturministerns kulturpolitik går som bekant ofta ut på att privatisera kulturlivet i görligaste mån. När Adelsohn Liljeroth fick frågan om hur hon ville rusta upp Visby ringmur blev svaret därför det väntade: kulturpolitik är inte enbart en angelägenhet för stat, landsting och kommun utan även för allmänheten, därför kan utvalda och priviligerade delar av denna allmänhet självklart hjälpa till med privata medel för att rusta upp ringmuren på Gotland. Detta innebär således en sorts fundraising i kulturarvet där pengar till samhälleliga angelägenheter skramlas ihop av mecenater, precis det system som var tänkt att avskaffas genom de skyddsnät som vi i Sverige länge har sytt för kulturarbetare, kulturarv och kulturangelägenheter och som av kulturministern klippts sönder med den största sax hon kunde hitta.

Ett krismöte som samlades där bland annat riksantikvarieämbetet deltog för att diskutera hur akut finansiering av restaurering för ringmuren skulle kunna ordnas. Adelsohn Liljeroth hade naturligtvis svaret klart i bakfickan. I skrivandets stund är det oklart om Visby ringmur i likhet med Kungliga Biblioteket kommer att utsättas för s.k. fundraising inom en snar framtid.