Call it off JK! - angående JK-anmälan mot filmen Call Girl

Nu har familjen Palme anmält Call Girl till Justitiekanslern. Det vi alla visste skulle hända för eller senare. Det gör mig besvärad och besviken. För det första så handlar det alltså om att man har anmält en film som inte är dokumentär. Det innebär i förlängningen om JK väljer att fälla den att vi har överlämnat ansvaret att genrebestämma film, litteratur och musik till juridiken. Det är en ganska obehaglig utveckling.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också att det är ett stort problem om det är så att Olof Palme pekas ut som sexköpare i filmen. Vad jag tror att familjen Palme missförstår är diskussionen ”ingen rök utan eld”. Nu kommer diskussionen om huruvida Sveriges dåvarande stadsminister köpt sex eller inte att diskuteras som att det på något sätt skulle kunna vara en möjlighet. Det är det inte. Jag är övertygad om att Olof Palme aldrig köpt sex. Däremot måste man alltid förstå vad man ser och vad man inte ser. Ser man Call Girl så ser man inte en dokumentär, då ser man en spelfilm, det handlar således om fiktion och inte om fakta. Däremot är det fiktion byggd på något så komplicerat som en verklig händelse. Det komplicerar saker.

Låt oss konstatera att det innebär inskränkningar i demokratin att inskränka den konstnärliga friheten. Om konstnärer inte får utveckla verklighet till fiktion för att ställa frågor, väcka tankar och diskussioner, så har vi en obehaglig samhällsutveckling framför oss, denna utveckling är precis densamma som en klok svensk kulturpolitik måste göra sitt bästa för att motarbeta. Konst och kultur avgörs inte i domstol i en demokrati. Kan man förtala en avliden person som inte nämns i en film? Kan man förtala en avliden om man inte gör anspråk på sanningen? Nej, jag är ganska övertygad om att man inte kan det. Och jag hoppas att det också blir justitiekanslerns utslag.

Stort problem om media inte har kompetens att diskutera litterär kvalitet - angående Mo Yan

Mo Yan är inte bara Nobelpristagare i litteratur, han är också ordförande i kinesiska författarförbundet och medlem i Kinas Kommunistiska Parti. Visst kan det finnas synpunkter. Personligen tycker jag att det låter helt barockt att man skulle vara medlem i ett sådant folkförtryckande kapitalistiskt virrpanneparti som KKP. Däremot betyder det absolut inte att diskussionen kring Mo Yans nobelpris blir mindre antiintellektuell. Mo Yan är visserligen allt detta som ovan nämnts men det är inte, vilket bör poängteras, därför han får nobelpriset i litteratur. Att han får det handlar istället om hans stora författargärning.

Man bör ha en aspekt på litteraturpriset som tar hänsyn till en klok kulturpolitik. En klok kulturpolitik innebär att kunna se till verkshöjd och litterär kvalitet. Det är ett sort problem om litterär kvalitet är ett så väldigt främmande begrepp att man helt enkelt fjärmar sig från det genom att diskutera andra saker än just litterär kvalitet.

Att media i så hög grad fokuserat på att diskutera Mo Yans politiska åsikter och i så liten utsträckning diskuterat hans litteratur har antagit absurda proportioner. Det ställs i princip färre politiska frågor till Europeiska Unionen som vann Nobels Fredspris än till årets litteraturpristagare. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om det helt enkelt kan vara ett billigt och smidigt sätt att komma undan eftersom kompetensen i journalistkåren på ämnet kinesisk litteratur är tämligen begränsat medan vilken halvbegåvad reporter som helst kan vara lite kritisk mot KKP. Det är dock bara en magkänsla jag har, min kompetens på ämnet kinesisk litteratur är nämligen också tämligen begränsad.

Men herre gud vad jag skulle önska att rapporteringen i media istället kunde handla om Ximen Nao och hans sju liv, Vitlöksballaderna eller Det röda fältet. Det hade varit mer intressant. Ska man kritisera KKP kan man göra det utifrån mer än slentrianmässigt fantasilösa indignationsreportage.

Den danska turen

Här på Kulturpolitikbloggen har tidigare publicerats artiklar där jag förfasats över den kulturpolitik Danmarks kulturpolitiker Uffe Elbaek drivit. Nu har han avgått. Det som fällde kulturministern var att han spenderat 180.000 danska kronor på representationsmiddagar med Afuk, den utbildningsorganisation där han tidigare jobbat och där han sambo Jens Pedersen är anställd.

Att Elbaek fick avgå i förtid var kanske bland det bättre som kunde hända den danska kulturpolitiken. Elbaek hade radikala kulturpolitiska idéer och bekände sig till den s.k. rindalismen, en term som används om de som anser att samhället inte ska ge något som helst ekonomiskt stöd till kulturen.

Tyvärr blir Marianne Jelved ny kulturminister. Tyvärr eftersom även hon tillhör Radikal Venster (RV) precis som Elbaek och inte kan förväntas ha så mycket mer human syn på kulturpolitik, möjligen kan hon sägas ha en mjukare linje än Elbaek, detta dock endast baserat på ett antagande att alla inte kan ha en lika fundamentalistisk kulturpolitik som den Elbaek står för. Utan tvekan är Elbaeks avgång lite av en räddning för dansk kulturpolitik.