För de flesta är det knappast obekant att kulturpolitik, åtminstone i Kulturpolitikbloggens definition, innehåller även frågor som rör mediepolitik. Detta föranleder dagens väldigt nedslående läsning av Reportrar utan gränsers rankning av länders pressfrihet. Illusionen om att Sverige härvidlag skulle utgöra ett föredöme grusas effektivt av den idag presenterade undersökningen.
Av Reportrar utan gränser placeras Sverige på en tiondeplats i världen, långt efter grannlandet Finland som enligt undersökningen är bäst i världen på pressfrihet men även efter grannländerna Norge och Danmark. Orsakerna till den låga svenska placeringen är politiska och härrör till sjösättningen av FRA-lagen och nu även avslöjandena om Sveriges samarbete med utländska underrättelsetjänster.
2010 hade Sverige topplacering på den lista Reportrar utan gränser årligen producerar men sedan 2011 har placeringen fallit lika snabbt som Annie Lööfs opinionssiffror. Tyvärr är detta något som Sveriges regering uppenbarligen kunde ha gjort något åt om den politiska viljan hade funnits. FRA-lagen oroar naturligtvis eftersom när möjligheten finns att signalspana mot vem som helst finns ingen garanti att man avstår från att signalspana mot media bara för att det är förbjudet enligt lag. Som vi alla vet är Säkerhetspolisen i högre grad en politisk polis än annan den vanliga polismakten. Oron är välgrundad. De tekniska möjligheterna ger vid handen att källskyddet kan kränkas vilket är en grundförutsättning för bra journalistik.
Oberoende journalistik är en grundförutsättning för demokrati. Därför är det viktigt att poängtera att den undersökning Reportrar utan gränser gör om pressfrihet är central för att förstå förutsättningarna för oberoende journalistik. En from förhoppning är att ett regeringsskifte med ett avskaffande av FRA-lagen skulle kunna ge Sverige en högre rankning i nästa års kartläggning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar