Presskonferensen med Alice Bah Kuhnke och Magdalena Andersson började klockan 10 på Moderna Museet. Den tog dryga 15 minuter. SVT Forum som skulle direktsända presskonferensen klantade till det. Den snabbe hann in på Aftonbladet eller Expressen för att titta där. Dessvärre missade den som inte såg presskonferensen, på grund av SVT:s oförlåtliga tabbe, egentligen inte så mycket.
Kulturpolitik är ett av de viktigaste politikområdena. Det spänner över många politiska fält och det påverkar mer än många tror. Allt från media, tidningsdöden och public service till konst i det offentliga rummet eller filmcensur är frågor som ryms inom kulturpolitiken.
Under de senaste åtta årens tillbakagång har vi sett en kulturpolitik som har slagit mot socioekonomiskt svaga grupper som har fråntagits många av sina möjligheter att tillgodogöra sig kultur. Vi har sett hur kulturarbetare både målats upp som vänsterextrema perifera skummisar och blivit berövade sina inkomstmöjligheter. I Stockholm har vi sett återinförande av entréavgifter på museerna, ett totalförbud mot konstformen grafitti och marknadshyror på föreningslokaler, samlingslokaler och ateljéer.
Idag väntade vi oss således stordåd av den miljöpartistiska kulturministern Alice Bah Kuhnke när hon tillsammans med finansminister Magdalena Andersson presenterade kulturpolitiken i budgetmotionen som väntas presenteras nästa torsdag. Beskedet var att det blir fri entré på alla statliga museum i Sverige (alltså de museum som samtidigt är myndigheter). 80 miljoner kronor lägger regeringen på denna satsning. Huruvida siffran stämmer eller inte återstår att de, den borgerliga oppositionen har nämnt siffran 300 miljoner kronor.
Vi var nog många som satt och undrade; "och mer...?". Men mer kom det inte. Med ett så tunt material hade det räckt utmärkt för kulturministern och finansministern att skicka ett pressmeddelande. Och är det verkligen rimligt att agera såhär? Efter åtta år med en borgerlig kulturpolitik som formligen har begått en massaker på den svenska kulturpolitiken levererar den nya kulturministern vad? Det är något av ett hån mot kulturarbetare vars arbetsförhållandena försämrats avsevärt, mot kulturinstitutioner som går på knäna?
fredag 17 oktober 2014
tisdag 14 oktober 2014
Äntligen får Sverige en nationell plan för kulturskolan!
Idag kom det väldigt positiva beskedet att Sverige kommer att få en lite mer ansvarsfull kulturpolitik. Detta sker genom att frågan om kulturskolan tas upp och äntligen börjar tas på allvar. En nationell plan för kulturskolan ska upprättas för att få ett helhetsgrepp kring verksamheten.
Socialdemokraterna gick till val med en satsning på 50 miljoner för en maxtaxa i kulturskolan. Miljöpartiet gick till val på en nationell plan för kulturskolan och Vänsterpartiet har kongressbeslut på att aktivt arbeta för en avgiftsfri kulturskola. Om det blir en maxtaxa återstår att se i budgetförhandlingarna. Förhoppningsvis kan Vänsterpartiet göra skillnad i denna fråga om de övriga partierna backar från sitt förslag.
Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK) har all anledning att glädjas. De har länge efterlyst en helhetssyn på kulturskolan. Vad vi idag vet är att en nationell plan kommer att innehålla bland annat en forskningsbaserad verksamhetsutvecklingsstrategi, värnande av barns rätt till kultur och personalförsörjningsfrågor.
Tyvärr återstår en av de mest centrala frågorna: det är visserligen så att en av de saker som skiljer kulturskoleverksamheten runt om i Sverige är terminsavgiften. Men en annan viktig fråga är att kulturskolan inte finns i alla kommuner i hela Sverige. Är det inte dags för en kulturskolelag som på allvar gör kulturskolan till en del av välfärdens kärna i likhet med biblioteken?
Socialdemokraterna gick till val med en satsning på 50 miljoner för en maxtaxa i kulturskolan. Miljöpartiet gick till val på en nationell plan för kulturskolan och Vänsterpartiet har kongressbeslut på att aktivt arbeta för en avgiftsfri kulturskola. Om det blir en maxtaxa återstår att se i budgetförhandlingarna. Förhoppningsvis kan Vänsterpartiet göra skillnad i denna fråga om de övriga partierna backar från sitt förslag.
Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMoK) har all anledning att glädjas. De har länge efterlyst en helhetssyn på kulturskolan. Vad vi idag vet är att en nationell plan kommer att innehålla bland annat en forskningsbaserad verksamhetsutvecklingsstrategi, värnande av barns rätt till kultur och personalförsörjningsfrågor.
Tyvärr återstår en av de mest centrala frågorna: det är visserligen så att en av de saker som skiljer kulturskoleverksamheten runt om i Sverige är terminsavgiften. Men en annan viktig fråga är att kulturskolan inte finns i alla kommuner i hela Sverige. Är det inte dags för en kulturskolelag som på allvar gör kulturskolan till en del av välfärdens kärna i likhet med biblioteken?
söndag 12 oktober 2014
Konstnärsnämnden - sagan om riddarna som blev fega fjantar
Det var en gång tre riddare. De stod upp mot de Elaka som sa att man inte fick skriva, säga, måla eller framföra vad man ville. En dag kom De vise till riddarna. De vise berättade för riddarna att de inte längre skulle stå upp mot de Elaka där det verkligen behövdes. Riddarna lydde De vise. Resultatet blev att riddarna förvandlades från riddare till fega fjantar. De vise var nästan lika nöjd som de Elaka med resultatet.
Ungefär såhär skulle man kunna skriva sagan om Konstnärsnämndens beslut att inte stödja konstprojekt i regioner och områden som Utrikesdepartementet avråder från reser till. Beslutet reducerar riddarna o Konstnärsnämnden till fega fjantar som inte inser vikten av en aktiv och närgången kulturgärning i de områden där de kanske behövs som mest. Beslutet tyder på en feg inställning inte bara till konst och kultur utan också till konfrontation med andra delar av den svenska statsapparaten. Att en bra dokumentärfilm kan slå hårdare mot missförhållanden än tusen tysta diplomater, att en sång kan ge det hopp som behövs i nöden eller att barns glädje över att få spela teater kan vara det som räddar dem undan att värvas som barnsoldater är ointressant för de fega fjantarna i Konstnärsnämnden.
Är det som Lars Olof Gustafson, samordnare av bidrag och stipendier på Konstnärsnämnden, säger, att det skulle vara "underligt" om Konstnärsnämnden finansierade resor som UD avråder från? Nej, det vore just den typen av prioritering som kulturpolitiken och konstpolitiken finns till för att göra. Det är högst lämpligt att Konstnärsnämnden fortsätter med detta viktiga arbete.
Ser man det i ett större perspektiv kan kulturpolitik naturligas också vara utrikespolitik och tvärt om. Men kulturpolitik dom viker sig platt för utrikespolitiska ställningstaganden är inte en kulturpolitik att räkna med när det blåser. I och med att, vilket naturligtvis har även negativa konsekvenser, kulturministern även fått ansvaret för demokratifrågorna har man gjort det ännu tydligare att det finns ett klart samband mellan att sprida kultur och demokrati. Det är därför uppenbart att detta beslut från Konstnärsnämnden faktiskt inte är något annat än en demokratifara.
Så snälla Konstnärsnämnden, bli riddare igen.
Ungefär såhär skulle man kunna skriva sagan om Konstnärsnämndens beslut att inte stödja konstprojekt i regioner och områden som Utrikesdepartementet avråder från reser till. Beslutet reducerar riddarna o Konstnärsnämnden till fega fjantar som inte inser vikten av en aktiv och närgången kulturgärning i de områden där de kanske behövs som mest. Beslutet tyder på en feg inställning inte bara till konst och kultur utan också till konfrontation med andra delar av den svenska statsapparaten. Att en bra dokumentärfilm kan slå hårdare mot missförhållanden än tusen tysta diplomater, att en sång kan ge det hopp som behövs i nöden eller att barns glädje över att få spela teater kan vara det som räddar dem undan att värvas som barnsoldater är ointressant för de fega fjantarna i Konstnärsnämnden.
Är det som Lars Olof Gustafson, samordnare av bidrag och stipendier på Konstnärsnämnden, säger, att det skulle vara "underligt" om Konstnärsnämnden finansierade resor som UD avråder från? Nej, det vore just den typen av prioritering som kulturpolitiken och konstpolitiken finns till för att göra. Det är högst lämpligt att Konstnärsnämnden fortsätter med detta viktiga arbete.
Ser man det i ett större perspektiv kan kulturpolitik naturligas också vara utrikespolitik och tvärt om. Men kulturpolitik dom viker sig platt för utrikespolitiska ställningstaganden är inte en kulturpolitik att räkna med när det blåser. I och med att, vilket naturligtvis har även negativa konsekvenser, kulturministern även fått ansvaret för demokratifrågorna har man gjort det ännu tydligare att det finns ett klart samband mellan att sprida kultur och demokrati. Det är därför uppenbart att detta beslut från Konstnärsnämnden faktiskt inte är något annat än en demokratifara.
Så snälla Konstnärsnämnden, bli riddare igen.
tisdag 7 oktober 2014
Does he fit that Bill?
Nu är det klart. Per Bill blir ordförande för riksdagens kulturutskott efter Gunilla C. Carlsson. Det är ett intressant val på många sätt. Bland annat för att Bill spenderat alla åren sedan 2006 i konstitutionsutskottet. Där har han bland annat drivit en del frågor med stor betydelse för kulturpolitiken. främst på mediapolitikens område. Troligen är det därför han ansetts lämplig att ta över rodret i kulturutskottet?
Ska man vara lite klarsynt står Bill för den klassiska moderata kulturpolitiken. Han vill avskaffa radio- och TV-licensen, intresserar sig som tidigare nämnts för mediafrågor och håller med om att vi behöver en ny bred medieutredning för att komma till stånd med frågor som papperstidningens kris och stödreglernas utformning.
Att välja just Per Bill till ordförande i kulturutskottet är inte så konstigt. När Alice Bah Kuhnke valdes till kulturminister framhävdes hennes kompetens inom just mediapolitiken. Bah Kuhnke har erfarenhet från public service såväl som Dramatens styrelse. Nu matchar Moderaterna henne mot sin egen mediapolitiker. Frågan är: Does he fit that Bill?
Ska man vara lite klarsynt står Bill för den klassiska moderata kulturpolitiken. Han vill avskaffa radio- och TV-licensen, intresserar sig som tidigare nämnts för mediafrågor och håller med om att vi behöver en ny bred medieutredning för att komma till stånd med frågor som papperstidningens kris och stödreglernas utformning.
Att välja just Per Bill till ordförande i kulturutskottet är inte så konstigt. När Alice Bah Kuhnke valdes till kulturminister framhävdes hennes kompetens inom just mediapolitiken. Bah Kuhnke har erfarenhet från public service såväl som Dramatens styrelse. Nu matchar Moderaterna henne mot sin egen mediapolitiker. Frågan är: Does he fit that Bill?
fredag 3 oktober 2014
Önskelista till Alice
Idag presenterades Löfvens regering och Alice Bah Kuhnke utsågs till kulturminister. Nu vill Kulturpolitikbloggen presentera en önskelista på frågor som Alice måste ta tag i omgående.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Det finns fem saker som är viktiga att med en gång ta tag i nu när Alice Bah Kuhnke blir ny kulturminister efter Lena Adelsohn Liljeroth. Det mest uppenbara är att omformulera målen förvar kulturpolitiken i Sverige ska sträva efter, det vill säga att åter se över de kulturpolitiska målen. Den mest avgörande frågan är om det går att återta skrivningen om att kulturen ska motverka kommersialismens negativa verkningar. Detta kommer kunna bli en tvistefråga där förhoppningen vore att en socialdemokratisk minister tog strid för kulturens möjlighet och rätt till den nödvändiga samhällskritik som är inbakad i det kulturpolitiska mål som ströks av den borgerliga regeringen. Arbetet med omformuleringen av de kulturpolitiska målen borde mest lämpligt ingå som en integrerad del i arbetet med en ny kulturutredning. Den föregående utredningen kan helt enkelt inte godkännas av en ny regering som utgångspunkt för den politik som ska föras under de kommande fyra åren.
Ytterligare ett centralt mål för Bah Kuhnke borde vara att i samverkan med tillträdande utbildningsministern se över systemet med Skapande skola och överväga att omformulera detta till ett mer lättillgängligt system som garanterat alla grundskoleklasser besök av kulturarbetare minst en gång per termin. Detta dels för att det nuvarande systemet inte garanterar denna förmån och dels för att också öka systemets möjligheter att ge kulturarbetare arbete.
Den andra delen av ett möjligt samarbete mellan Utbildningsminkstern och Kulturministern skulle i detta sammanhang kunna vara att se över lagstiftningen om skolbiblioteken. Idag kräver lagstiftningen att varje skola ska ha ett skolbibliotek, däremot inte hur detta ska drivas eller bemannas. En självklarhet är att man inte kör bil utan körkort. Varför det inte redan nu är självklart att man inte öppnar bibliotek utan kompetent och utbildad personal är obegripligt och oförsvarligt.
Kulturskolan är en verksamhet som många läppar talar erkännande om men som helt tydligt inte prioriteras genom praktisk politisk handlingskraft. En idé här vore kanske att införa en kulturskolelag i likhet med den redan befintliga bibliotekslagen. På så vis skulle kulturskolan bakas in i välfärdens kärna bland de kommunala åtagandena som en naturlig del. Vi skulle på så vis kunna undvika en situation där barn och unga ställs utan kulturskola för att kommuner inte "måste" finansiera denna typ av verksamhet.
Sist men inte minst måste vi nu ställa oss frågan om licens eller skatt, public services framtida finansiering måste få en uppgörelse. Socialdemokraterna står fast vid det nuvarande systemet med Radiotjänst och licens. Miljöpartiet har öppnat upp för skattefinansiering. De historiska motiven för licensfinansiering är tydliga men nu måste regeringen avgöra, håller de än? Nu när Miljäpartiet fått kulturministerposten hänger licensen löst.
Alice Bah Kuhnke ny kulturminister
Nej, vi ska inte tjafsa om Disneyklubben. Sluta rynka på näsan för fasen! Däremot är den stora skrällen i Löfvens regering, kulturminister Alice Bah Kuhnke värd att diskuteras mer. Hennes bakgrund är inte helt okänd men det förtjänar att nämnas att hon tidigare bland annat suttit i styrelsen för Kungliga Dramatiska Teatern, varit generalsekreterare för Rättvisemärkt och senare även generaldirektör för Ungdomsstyrelsen.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
Bah Kuhnkes bakgrund i mediasvängen gör att det inte känns helt oväntat om hon tar initiativ till en bredare medieutredning. Sen är det självklart att ungdoms- och amatörkulturen kommer få ett lyft. Kulturskolan är en viktig del av detta, en efterlängtad kulturskolelag kanske inte är så långt bort trots allt.
Det som återstår att se är om Bah Kuhnke kan matcha det stora arbetet som kulturministerposten innebär. Det finns ett par nya aspekter. Att baka ihop demokratifrågorna med kulturfrågorna är väldigt bra och det är nödvändigt. Samtidigt innebär det möjligen vissa problem. Bah Kuhnke är faktiskt minister över de religiösa trossamfundens bidrag. Hon är själv före detta vice ordförande för Kristna Föreningen för Unga Människor och själv före detta ledamot i kyrkomötet.Hur blir hennes förhållande till dessa frågor? Och att ansvars för både bidrag till trossamfund och demokratifrågor när en del av de religiösa församlingar som får bidrag upprätthåller en dålig kvinnosyn, en religiös extremistisk hållning och så vidare kan bli svårt. De ska matas med ena handen och åthutas med den andra.
Sammantaget får vi se hur det går. Det är värt att påpeka att det relevanta för svensk kulturpolitik framöver kommer bli förhållandet Bah Kuhnke-Andersson. En minister är aldrig starkare än sin budget vilket alla nya ministrar för känna på högst påtagligt.
fredag 2 maj 2014
Vi samlas i Malmö
Det finns vänsterpartister runt om i Sverige som brinner för kultur och kulturpolitik. Vissa är kulturpolitiker, som Daniel Sestrajcic, ordförande i kulturnämnden i Malmö, Stefan Backius, ledamot av bildningsnämnden i Hällefors och Ann-Mari Engel, vice ordförande i kulturnämnden i Stockholm. Andra är kulturarbetare som musikern Dror Feiler och bildkonstnären Anders Djerf. Ytterligare några är enbart aktivister, som jag själv som inte har politiska förtroendeuppdrag i kulturpolitiken men driver kulturpolitiskt frågor bland annat genom denna blogg och genom mitt engagemang för folkbildning.
Vi samlas i Malmö för att diskutera och debattera kultur och kulturpolitik genom våra socialistiska och feministiska glasögon. Tanken är att formulera ett kulturpolitiskt program inför valrörelsen med utgångspunkt i Vänsterpartiets Kulturkompassen.
Vi samlas i Malmö för att diskutera och debattera kultur och kulturpolitik genom våra socialistiska och feministiska glasögon. Tanken är att formulera ett kulturpolitiskt program inför valrörelsen med utgångspunkt i Vänsterpartiets Kulturkompassen.
onsdag 23 april 2014
Så hotar TTIP-avtalet svensk kulturpolitik
Det är osäkert exakt hur frihandelsavtalet mellan EU och USA (TTIP) kommer att se ut på en viktig punkt. Kommer avtalet omfatta kultur eller inte? Detta är en avgörande fråga. Inte avgörande för hur man bör ställa sig till TTIP, avtalet är signifikativt för hur relationen USA-EU brukar se ut; USA bestämmer och EU fogar sig. Nej, frihandeln går bara åt ena hållet och USA ställer kraven. Men är kulturen en del av TTIP-avtalet eller inte? Vi vet inte. Svensk kulturpolitik som vi hittills känner den står på spel. Det är dags att kräva besked från EU:s byråkrater!
Frihandel innebär just det, fri handel. Den som vill ska kunna handla över landsgränserna. Det som nu oroar är de detaljer som gäller "snedvridning av konkurrens". Och djävulen bor som bekant i detaljerna. Den modell för kulturfinansiering som dominerar i exempelvis Sverige kontra USA skiljer sig i grunden.
I USA finansierar man den mesta kultur genom sponsring, fundraising och bidrag från företag. Den modell är utmärkt för dominerande kulturella uttryck, fördummande Hollywood-produkter exempelvis. För smal kultur och ett rikt kulturliv är modellen däremot förödande.
I Sverige har vi en modell för kulturfinansiering som bygger på en bredd i kulturlivet som vi anser har ett egenvärde. Därför finansieras kultur i hög utsträckning via skattsedeln genom samhälleliga bidrag. Under senare år, efter 2006, har stora kulturpolitiska ansträngningar lagts på att ställa om till det amerikanska systemet. Den borgerliga regeringen har sneglat på den s.k. Rindalismen som anammats i grannlandet Danmark. Tanken är ett sjäkvbärande kulturliv finansierar sig självt med hjälp av näringslivet.
Vad vi kan konstatera är att den finansiering av kulturen vi traditionellt haft i Sverige med ett stort samhällsansvar skulle betraktas som snedvridning av konkurrensen enligt TTIP. Om avtalet går igenom och visar sig omfatta kultur så innebär det helt enkelt att kulturpolitik av svensk modell skulle bli ett avtalsbrott och göra EU och Sverige skadeståndsskyldiga.
Valet till Europaparlamentet 25:e maj kan vara avgörande för vilken kulturpolitik vi kan driva i Sverige. TTIP-avtalet kan fortfarande stoppas. Men en förutsättning för det är att vi skickar vänstern till Bryssel, EU behöver inte fler Ja-sägare!
Frihandel innebär just det, fri handel. Den som vill ska kunna handla över landsgränserna. Det som nu oroar är de detaljer som gäller "snedvridning av konkurrens". Och djävulen bor som bekant i detaljerna. Den modell för kulturfinansiering som dominerar i exempelvis Sverige kontra USA skiljer sig i grunden.
I USA finansierar man den mesta kultur genom sponsring, fundraising och bidrag från företag. Den modell är utmärkt för dominerande kulturella uttryck, fördummande Hollywood-produkter exempelvis. För smal kultur och ett rikt kulturliv är modellen däremot förödande.
I Sverige har vi en modell för kulturfinansiering som bygger på en bredd i kulturlivet som vi anser har ett egenvärde. Därför finansieras kultur i hög utsträckning via skattsedeln genom samhälleliga bidrag. Under senare år, efter 2006, har stora kulturpolitiska ansträngningar lagts på att ställa om till det amerikanska systemet. Den borgerliga regeringen har sneglat på den s.k. Rindalismen som anammats i grannlandet Danmark. Tanken är ett sjäkvbärande kulturliv finansierar sig självt med hjälp av näringslivet.
Vad vi kan konstatera är att den finansiering av kulturen vi traditionellt haft i Sverige med ett stort samhällsansvar skulle betraktas som snedvridning av konkurrensen enligt TTIP. Om avtalet går igenom och visar sig omfatta kultur så innebär det helt enkelt att kulturpolitik av svensk modell skulle bli ett avtalsbrott och göra EU och Sverige skadeståndsskyldiga.
Valet till Europaparlamentet 25:e maj kan vara avgörande för vilken kulturpolitik vi kan driva i Sverige. TTIP-avtalet kan fortfarande stoppas. Men en förutsättning för det är att vi skickar vänstern till Bryssel, EU behöver inte fler Ja-sägare!
onsdag 9 april 2014
Jimmie får åka vart han vill
Detta är inte självklart ett klassiskt inlägg om kulturpolitik. Dock har de senaste dagarnas kultursidor och kulturbevakning, såväl som nyhetsbevakning i stort, präglats av diskussionen kring detta.
Jimmie Åkesson har fått mycket uppmärksamhet kring sin turné på olika arbetsplatser runt om i landet. Hans väg har kantats av protester. Vid sjukhus och hos brandmän, överallt har folk känt sig obekväma med Sverigedemokraternas besök och intresse. De har självklar rest invändningar och protesterat. Protesterna har resulterat i hot mot de anställda som höjt sina röster mot rasisten Åkessons påhälsningar. Fackföreningsrörelsen har gått ut och varit kritisk. Landsorganisationens ordförande Kålle gick ut och meddelade att SD:s "svans" att de ska ge fan i att hota LO:s medlemmar. Fackförbund inom vårdsektorn menar att det finns problem att garantera patientsäkerheten när Åkesson är på besök.
Frågan i offentligheten har varit: ska Åkesson få åka på arbetsplatsbesök vart det behagar hur som helst? Jag tänkte ge mitt svar. Min grundläggande utgångspunkt har alltid varit demokrati och alla människors lika värde. Utifrån det är min slutsats att Åkesson måste få besöka vilken arbetsplats han vill. Med ett stort Men. Hotar det andra människors liv och säkerhet kan det inte komma i fråga att vare sig Sverigedemokraternas partiledare eller någon annan partiledare får göra ett arbetsplatsbesök. Det innebär att Åkesson får besöka vilken arbetsplats han vill. Det betyder däremot inte att han kan göra det utan att vänta sig protester. Sverigedemokraternas politik väcker anstöt. Människor har rätt att protestera. Det är de premisser som finns för Sverigedemokraterna och alla andra partier, alltid. På det här sättet skiljer sig min inställning till SD inte från min inställning till något annat parti.
Jag tycker diskussionen varit lite svartvit. Endera arbetsplatsbesök, då med utgångspunkten att ingen får höja rösten mot besöket. Eller så är Åkesson inte välkommen. Det är en helt felaktig tanke. Det finns inget antingen eller. Det enda sättet att upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt till detta är att konstatera att Sverigedemokraterna får göra arbetsplatsbesök. Och de anställda och alla andra har rätt att protestera mot besöket. Åkesson ska inte kunna klä sig i martyrtröja och vara missförstådd och utsatt för utestängning. Protester ska inte kvävas.
Jimmie Åkesson har fått mycket uppmärksamhet kring sin turné på olika arbetsplatser runt om i landet. Hans väg har kantats av protester. Vid sjukhus och hos brandmän, överallt har folk känt sig obekväma med Sverigedemokraternas besök och intresse. De har självklar rest invändningar och protesterat. Protesterna har resulterat i hot mot de anställda som höjt sina röster mot rasisten Åkessons påhälsningar. Fackföreningsrörelsen har gått ut och varit kritisk. Landsorganisationens ordförande Kålle gick ut och meddelade att SD:s "svans" att de ska ge fan i att hota LO:s medlemmar. Fackförbund inom vårdsektorn menar att det finns problem att garantera patientsäkerheten när Åkesson är på besök.
Frågan i offentligheten har varit: ska Åkesson få åka på arbetsplatsbesök vart det behagar hur som helst? Jag tänkte ge mitt svar. Min grundläggande utgångspunkt har alltid varit demokrati och alla människors lika värde. Utifrån det är min slutsats att Åkesson måste få besöka vilken arbetsplats han vill. Med ett stort Men. Hotar det andra människors liv och säkerhet kan det inte komma i fråga att vare sig Sverigedemokraternas partiledare eller någon annan partiledare får göra ett arbetsplatsbesök. Det innebär att Åkesson får besöka vilken arbetsplats han vill. Det betyder däremot inte att han kan göra det utan att vänta sig protester. Sverigedemokraternas politik väcker anstöt. Människor har rätt att protestera. Det är de premisser som finns för Sverigedemokraterna och alla andra partier, alltid. På det här sättet skiljer sig min inställning till SD inte från min inställning till något annat parti.
Jag tycker diskussionen varit lite svartvit. Endera arbetsplatsbesök, då med utgångspunkten att ingen får höja rösten mot besöket. Eller så är Åkesson inte välkommen. Det är en helt felaktig tanke. Det finns inget antingen eller. Det enda sättet att upprätthålla ett demokratiskt förhållningssätt till detta är att konstatera att Sverigedemokraterna får göra arbetsplatsbesök. Och de anställda och alla andra har rätt att protestera mot besöket. Åkesson ska inte kunna klä sig i martyrtröja och vara missförstådd och utsatt för utestängning. Protester ska inte kvävas.
Stora nedskärningar på TV4
Minns ni när Svenska Dagbladet hade en kulturbilaga? På grund av tidningsdöden var SvD tvungna att skära ner ordentligt på sina kostnader. Kulturbilagan rök. Det gjorde en hel del prenumeranter också. Stoppades den nedåtgående trenden? Nix. Självklart sa Svenska Dagbladet att detta inte skulle drabba kulturbevakningen och kvaliteten på kulturbevakningen. Detta var naturligtvis nonsens. Jag har aldrig haft höga tankar om kulturredaktionen på SvD men det var knappast ett redaktionellt lyft att lägga ner kulturbilagan.
Nu gör TV4 samma ödesdigra misstag som SvD. Nu ska det sparas in. Närmare bestämt bedöms 140 tjänster försvinna. TV4 menar att det inte kommer betyda en mer storstadsbetpnad bevakning. Vi förstår alla att det är struntprat. Detta är ett beslut med en synksk kulturpolitik som bakgrund. Vinstmaximering är såklart TV4:s rätt. De är ett privat företag. Men för mindre städer runt om i Sverige har det tidigare varit självklart att kunna förlita sig på att få lokala nyheter via TV4. När jag pluggade bodde jag tre år i Borås. De lokala tv-nyheter som erbjöds var dels SVT:s Västnytt som täckte en stor del av Västergötland ner till Göteborg och därmed betonade Göteborgsnyheter starkt. Sedan fanns TV4:s lokala nyheter från Borås. Det var inte mycket, några minuter bara. Men några minuter med det som berörde oss närmast. Detta var värdefullt, speciellt under valrörelsen och i omvalet till regionfullmäktige. Att TV4 aviserar sitt beslut under ett supervalår när det är extra viktigt med lokal bevakning är inget annat än ett demokratiproblem.
Med demokratiproblem menas här inte att de inte skulle ha rätt att göra detta. Tillfället är sällsynt dåligt valt men samtidigt sällsynt väl valt. Detta sker i en kontext där SVT, som Kulturpolitikbloggen rapporterat om tidigare, nyligen rapporterat att man kommer bygga ut sitt nät av lokala redaktioner. Och det kanske är SVT vi får lita på. Privata vinstdrivna företag har ingen skyldighet att försörja medborgarna med lokal nyhetsbevakning. För alla aktörer på svensk mediemarknad utom Public Service-aktörerna är det enbart en affärsidé att bevaka lokala nyheter.
Nu gör TV4 samma ödesdigra misstag som SvD. Nu ska det sparas in. Närmare bestämt bedöms 140 tjänster försvinna. TV4 menar att det inte kommer betyda en mer storstadsbetpnad bevakning. Vi förstår alla att det är struntprat. Detta är ett beslut med en synksk kulturpolitik som bakgrund. Vinstmaximering är såklart TV4:s rätt. De är ett privat företag. Men för mindre städer runt om i Sverige har det tidigare varit självklart att kunna förlita sig på att få lokala nyheter via TV4. När jag pluggade bodde jag tre år i Borås. De lokala tv-nyheter som erbjöds var dels SVT:s Västnytt som täckte en stor del av Västergötland ner till Göteborg och därmed betonade Göteborgsnyheter starkt. Sedan fanns TV4:s lokala nyheter från Borås. Det var inte mycket, några minuter bara. Men några minuter med det som berörde oss närmast. Detta var värdefullt, speciellt under valrörelsen och i omvalet till regionfullmäktige. Att TV4 aviserar sitt beslut under ett supervalår när det är extra viktigt med lokal bevakning är inget annat än ett demokratiproblem.
Med demokratiproblem menas här inte att de inte skulle ha rätt att göra detta. Tillfället är sällsynt dåligt valt men samtidigt sällsynt väl valt. Detta sker i en kontext där SVT, som Kulturpolitikbloggen rapporterat om tidigare, nyligen rapporterat att man kommer bygga ut sitt nät av lokala redaktioner. Och det kanske är SVT vi får lita på. Privata vinstdrivna företag har ingen skyldighet att försörja medborgarna med lokal nyhetsbevakning. För alla aktörer på svensk mediemarknad utom Public Service-aktörerna är det enbart en affärsidé att bevaka lokala nyheter.
söndag 30 mars 2014
Helsingborgs kommun gör samma misstag som Stockholm stad
En jättekoloss. Det är vad det blir om politikerna i Helsingborg får välja. Det blir idrott, teater och musik under samma paraply. Vad jag kan förstå handlar det om effektivisering och att underlätta administration. Tyvärr är risken att den tänkta effektiviseringen bara blir en bastardisering ganska överhängande.
I Stockholm slog man ihop Kulturhuset och Stockholm Stadsteater till en enda koloss. Detta trodde man skulle underlätta administration och innebära en effektivisering av hur huset användes. Riktigt så blev det inte... Nu står Helsingborg på tur att på samma oöverlagda vis bastardisera sin kulturpolitik.
Detta är inte en fråga som handlar om att anse att kultur som scenkonst och symfoniorkestrar är för fin för att beblandas med fotbollsstadio och sport. Det handlar helt enkelt om olika kompetenser och olika behov. Oddsen för att detta kommer innebära radikalt ändrade arbetsvillkor för endera kulturen eller sporten i Helsingborg är oroväckande höga. Risken är också att detta går i den riktning kulturpolitiken i det här landet tenderar att gå, mot nöjesindustri snarare än mot kvalitet frihet för skapande. Kapitalmaximering snarare än ett blomstrande och engagerande kulturliv.
Gemensamma organisationer för väsensskilda verksamheter är aldrig en bra idé, speciellt inte om det inte finns några garantier för att kompetenserna får ett likvärdigt utrymme. Enligt vad Kulturpolitikbloggen erfar är det precis den fällan Helsingborg sätter sig i och som Stockholm stad redan sitter i.
I Stockholm slog man ihop Kulturhuset och Stockholm Stadsteater till en enda koloss. Detta trodde man skulle underlätta administration och innebära en effektivisering av hur huset användes. Riktigt så blev det inte... Nu står Helsingborg på tur att på samma oöverlagda vis bastardisera sin kulturpolitik.
Detta är inte en fråga som handlar om att anse att kultur som scenkonst och symfoniorkestrar är för fin för att beblandas med fotbollsstadio och sport. Det handlar helt enkelt om olika kompetenser och olika behov. Oddsen för att detta kommer innebära radikalt ändrade arbetsvillkor för endera kulturen eller sporten i Helsingborg är oroväckande höga. Risken är också att detta går i den riktning kulturpolitiken i det här landet tenderar att gå, mot nöjesindustri snarare än mot kvalitet frihet för skapande. Kapitalmaximering snarare än ett blomstrande och engagerande kulturliv.
Gemensamma organisationer för väsensskilda verksamheter är aldrig en bra idé, speciellt inte om det inte finns några garantier för att kompetenserna får ett likvärdigt utrymme. Enligt vad Kulturpolitikbloggen erfar är det precis den fällan Helsingborg sätter sig i och som Stockholm stad redan sitter i.
fredag 28 mars 2014
Kultursegregationen mellan barn och unga måste bort
Inledningsvis: tanken var att skriva en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Så har det inte blivit. Senast jag skrev på Kulturpolitikbloggen var 8:e mars. Det är 20 dagar och därmed 20 texter. Jag ska försöka ta igen detta. Vad har jag gjort istället? Jag har framförallt engagerat mig för de rumänska romer som bor runt om i Stockholmsområdet och nu vräks av kommunerna. Den situationen är helt vidrig och jag har jobbat med frågan både som privatperson och som partifunktionär i Vänsterpartiet. Utöver detta har jag nyligen värvats som skribent till skiten Makthavare.se. Detta har tagit en del tid men bör inte göra det längre nu när jag kommit in mer i det.
I dagens Metro Stockholm finns en artikel om kultursegregationen i Stockholm. Det rör sig främst om hur Kulturskolans elever fördelar sig över Stockholm stad. Fakta i målet är inget nytt. Jag har tidigare varit anlitad av Vänsterpartiet i Stockholm stadshus för att ta fram en utredning på området. Den utredningen pekade i precis denna riktning.
I fattiga och segregerade stadsdelar i förorten går färre barn i Kulturskolan, i rika stadsdelar i innerstan är söktrycket och beläggningen högre. Det finns egentligen inget konstigt i det. Snarare är det tvärt om, detta är den logiska följden av den borgerliga kulturpolitiken som förs i Stockholm stadshus. Madeline Sjöstedt och de andra borgerliga politikerna i Stockholm stads kulturnämnd har tagit sitt ansvar, men bara för innerstadens barn och unga. Men de satsningar som hittills varit aktuella har snarare handlat om tappning än breddning. Det har snarare handlat om att ha en liten elit av duktiga barn än att många barn och unga ska få tillgång till att stimulera sitt kulturutövande.
Socialdemokraterna driver nu att vi ska ha differentierade avgifter i Kulturskolan beroende på vprdnadshavarnas inkomstnivå. Det är visserligen ett helt acceptabelt förslag på hur knuten ska lösas. Samtidigt måste jag berömma mitt eget parti lite. Vänsterpartiet har vid sin kongress i Uppsala beslutat att driva frågan om avgiftsfri kulturskola. I den kommun där jag jobbar som politisk sekreterare, Sollentuna, budgeterar Vänsterpartiet för avgiftsfri kulturskola, det finns även andra kommuner som både budgeterat för och genomfört avgiftsfri kulturskola. Avgiftsfrihet är en bättre lösning. Lika för alla. Det skulle naturligtvis kosta pengar. Samtidigt är frågan varför vi inte skulle våga satsa på kultur?
I den utredning jag gjorde och som jag nämnde ovan så föreslog jag också slopad instrumenthyra. Kulturskolan i Stockholm tjänar mycket pengar på uthyrning av instrument. Det är också en fråga om tillgänglighet. Elever i Kulturskolan betalar idag dubbelavgift om de ska spela ett instrument och dessutom måste hyra det. Mitt tips just nu till samtliga partier i Stockholm. Ta det lugnt, skaffa fakta, dra slutsatser utifrån detta, så kan vi kanske få en bra kulturpolitisk debatt i valrörelsen.
I dagens Metro Stockholm finns en artikel om kultursegregationen i Stockholm. Det rör sig främst om hur Kulturskolans elever fördelar sig över Stockholm stad. Fakta i målet är inget nytt. Jag har tidigare varit anlitad av Vänsterpartiet i Stockholm stadshus för att ta fram en utredning på området. Den utredningen pekade i precis denna riktning.
I fattiga och segregerade stadsdelar i förorten går färre barn i Kulturskolan, i rika stadsdelar i innerstan är söktrycket och beläggningen högre. Det finns egentligen inget konstigt i det. Snarare är det tvärt om, detta är den logiska följden av den borgerliga kulturpolitiken som förs i Stockholm stadshus. Madeline Sjöstedt och de andra borgerliga politikerna i Stockholm stads kulturnämnd har tagit sitt ansvar, men bara för innerstadens barn och unga. Men de satsningar som hittills varit aktuella har snarare handlat om tappning än breddning. Det har snarare handlat om att ha en liten elit av duktiga barn än att många barn och unga ska få tillgång till att stimulera sitt kulturutövande.
Socialdemokraterna driver nu att vi ska ha differentierade avgifter i Kulturskolan beroende på vprdnadshavarnas inkomstnivå. Det är visserligen ett helt acceptabelt förslag på hur knuten ska lösas. Samtidigt måste jag berömma mitt eget parti lite. Vänsterpartiet har vid sin kongress i Uppsala beslutat att driva frågan om avgiftsfri kulturskola. I den kommun där jag jobbar som politisk sekreterare, Sollentuna, budgeterar Vänsterpartiet för avgiftsfri kulturskola, det finns även andra kommuner som både budgeterat för och genomfört avgiftsfri kulturskola. Avgiftsfrihet är en bättre lösning. Lika för alla. Det skulle naturligtvis kosta pengar. Samtidigt är frågan varför vi inte skulle våga satsa på kultur?
I den utredning jag gjorde och som jag nämnde ovan så föreslog jag också slopad instrumenthyra. Kulturskolan i Stockholm tjänar mycket pengar på uthyrning av instrument. Det är också en fråga om tillgänglighet. Elever i Kulturskolan betalar idag dubbelavgift om de ska spela ett instrument och dessutom måste hyra det. Mitt tips just nu till samtliga partier i Stockholm. Ta det lugnt, skaffa fakta, dra slutsatser utifrån detta, så kan vi kanske få en bra kulturpolitisk debatt i valrörelsen.
lördag 8 mars 2014
Kultur i förorten - en feministisk fråga
Kulturpolitiken, speciellt i större städer som Stockholm, bygger på en centralisering av kulturlivet till innerstaden. Detta är naturligtvis ett problem för kulturlivet i sig. Men hur slår denna aningslösa innerstadsfokusering i ett bredare perspektiv? Eftersom det är Internationella Kvinnodagen så tänkte jag främst fokusera på situationen för kvinnor i förorten.
Visst är det intressant att diskutera könsneutrala begrepp som hen. Det är spännande att snacka om könsöverskridande identitet och sånt också. För mig som feminist är dessa frågor viktiga. Samtidigt bor jag i förorten. Jag har många kvinnor runt mig i mitt umgänge och i mitt grannskap. Vad är de viktiga feministiska frågorna för dem? Är det huruvida man säger hen eller hur man definierar sin sexualitet? För vissa är det utan tvekan så. Men här finns problem som inte finns eller är mer sällsynta i city. Arbetslösheten är högra, den akademiska vanan sämre, trångboddheten värre, hedersproblematiken är här inget abstrakt som man bara intelektualiserar kring, här finns den i realiteten, här sitter fler fast i deltidsarbete fast de skulle behöva jobba heltid. Så, de feministiska frågorna som engagerar i min förort är sådant som kampen mot hedersvåld, rätten till heltid, arbete åt alla, utbildning åt alla. Grundkraven. Jag är ingen rättshaverist. Jag tänker inte börja gasta om någon hemlig feministelit på Södermalm. Jag konstaterar bara att det är såhär jag upplever det i min vardag.
Samtidigt som det kanske inte är riktigt samma frågor som dominerar den feministiska debatten i förorten som i innerstan så är tillgången på diskussionsforum och tankeväckande väldigt mycket större i innerstan än i förorten. Det handlar om hur tillgången på intellektuell stimulans ser ut. Tillgången på kultur.
Här i västerort är det ont om kulturcentra som kan locka till tänkande, organisering, motstånd. De som finns är medborgardrivna initiativ som går på knäna eftersom de inte får den finansiering de skulle behöva. I mitt närområdet finns ett kulturhus som inte fått sina lokaler renoverade. De har stått stängda i år nu. Det kulturcentrat har betytt mycket för min förort. Nu har debatten, medborgarinitiativen och organisationslivet gått på sparlåga sedan renoveringen inleddes. De som kan påverka att skynda på renoveringen av vårt kulturhus sitter i stadshuset, i Stockholm city. Vi har inga representanter där.
Tillgången till kultur och kulturverksamheter är central för att demokratin ska fungera. Ett feministiskt krav att resa är därför att kulturlivet måste finnas även i förorterna. Decentralisera, sprid ut, öka utbudet. Detta påverkar definitivt det feministiska klimatet och medvetenheten. Finns inget sätt att erbjuda ett ickekommersiellt rum för samtal, konst, musik, teater, var ska då demokratin, förortsorganiseringen, feminismen växa?
Visst är det intressant att diskutera könsneutrala begrepp som hen. Det är spännande att snacka om könsöverskridande identitet och sånt också. För mig som feminist är dessa frågor viktiga. Samtidigt bor jag i förorten. Jag har många kvinnor runt mig i mitt umgänge och i mitt grannskap. Vad är de viktiga feministiska frågorna för dem? Är det huruvida man säger hen eller hur man definierar sin sexualitet? För vissa är det utan tvekan så. Men här finns problem som inte finns eller är mer sällsynta i city. Arbetslösheten är högra, den akademiska vanan sämre, trångboddheten värre, hedersproblematiken är här inget abstrakt som man bara intelektualiserar kring, här finns den i realiteten, här sitter fler fast i deltidsarbete fast de skulle behöva jobba heltid. Så, de feministiska frågorna som engagerar i min förort är sådant som kampen mot hedersvåld, rätten till heltid, arbete åt alla, utbildning åt alla. Grundkraven. Jag är ingen rättshaverist. Jag tänker inte börja gasta om någon hemlig feministelit på Södermalm. Jag konstaterar bara att det är såhär jag upplever det i min vardag.
Samtidigt som det kanske inte är riktigt samma frågor som dominerar den feministiska debatten i förorten som i innerstan så är tillgången på diskussionsforum och tankeväckande väldigt mycket större i innerstan än i förorten. Det handlar om hur tillgången på intellektuell stimulans ser ut. Tillgången på kultur.
Här i västerort är det ont om kulturcentra som kan locka till tänkande, organisering, motstånd. De som finns är medborgardrivna initiativ som går på knäna eftersom de inte får den finansiering de skulle behöva. I mitt närområdet finns ett kulturhus som inte fått sina lokaler renoverade. De har stått stängda i år nu. Det kulturcentrat har betytt mycket för min förort. Nu har debatten, medborgarinitiativen och organisationslivet gått på sparlåga sedan renoveringen inleddes. De som kan påverka att skynda på renoveringen av vårt kulturhus sitter i stadshuset, i Stockholm city. Vi har inga representanter där.
Tillgången till kultur och kulturverksamheter är central för att demokratin ska fungera. Ett feministiskt krav att resa är därför att kulturlivet måste finnas även i förorterna. Decentralisera, sprid ut, öka utbudet. Detta påverkar definitivt det feministiska klimatet och medvetenheten. Finns inget sätt att erbjuda ett ickekommersiellt rum för samtal, konst, musik, teater, var ska då demokratin, förortsorganiseringen, feminismen växa?
onsdag 5 mars 2014
Det fria musiklivet ställer krav
I uppropet Ett musikliv för alla sluter sig bland annat Folkets hus och parker, Föreningen svenska tonsättare, Riksförbundet svensk jazz och Sveriges orkesterförbund till en skrivelse som ställer krav på kulturpolitiken. Kraven är egentligen ganska enkla. Det handlar om en sammanhållen politik även gällande musikområdet, det handlar om att ta tillvara på de välutbildade musiker som finns inom exempelvis visa, jazz, rock och folkmusik och det handlar om att institutionerna ska inkludera det fria musiklivet i sina produktioner.
Det finns en snedfördelning av resurserna som pekas ut i uppropet. Denna snedfördelning ger mer pengar till det som missvisande kallas för finkultur, det vill säga klassisk musik och opera. Detta innebär att bidrag till dessa institutioner och utsträckningen av inkluderande av denna del av det fria musiklivet är mer omfattande. De, åtminstone förment, mer folkliga musikgenrerna som rock, jazz, folkmusik och visor är får ungefär 10 procent av den totala kakan. Det kan bara betraktas som en uppenbar snedfördelning.
Uppropet Ett musikliv för alla kräver att kulturinstitutionerna ska kunna visa att man samverkar med det fria kulturlivet i minst 30 procent av sin verksamhet. Karin Inde, förbundssekreterare för Riksförbundet svensk jazz säger till P1:s Kulturnytt att det finns kulturinstitutioner som redan samarbetar med det fria musiklivet i den utsträckning uppropet önskar men att det måste bli bättre.
Vad uppropet kräver är en mer aktiv kulturpolitik på musikområdet. Detta nekar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att ge med hänvisning till att hennes kulturpolitik inte fungerar på det sättet. Ministern menar att det är fel att öronmärka pengar till speciella ändamål som utgör delar av kulturinstitutionernas verksamhet. Detta är för det första bara en åsikt, det finns inga realpolitiska hinder för att öronmärka satsningar, det vet alla, särskilt kulturministern. Dessutom kan vi ju konstatera att det uppenbarligen fungerar utmärkt åt andra hållet. Det fungerar utmärkt att ställa krav på vad institutionerna inte får göra med sina pengar. Rent politiskt borde dessa två åtgärder vara av samma slag och samma dignitet. Det är här inte svårt att beslå kulturministern med dubbelmoral.
Uppropets undertecknare har helt rätt i sina krav. Framförallt är det en fråga om folkligt inflytande. Det är skattepengar som går till kulturinstitutionerna. Det är skattepengar som utbildar musikerna. Är det inte märkligt att personer inom det fria musiklivet, med kvalificerade kunskaper, släpps vind för våg istället för att åtminstone till viss del användas som resurser av de alltså likaledes skattefinansierade kulturinstitutionerna? På så vis kan deras skicklighet och musikalitet och komma folket till del på ett mer tillgängligt vis.
Det finns en snedfördelning av resurserna som pekas ut i uppropet. Denna snedfördelning ger mer pengar till det som missvisande kallas för finkultur, det vill säga klassisk musik och opera. Detta innebär att bidrag till dessa institutioner och utsträckningen av inkluderande av denna del av det fria musiklivet är mer omfattande. De, åtminstone förment, mer folkliga musikgenrerna som rock, jazz, folkmusik och visor är får ungefär 10 procent av den totala kakan. Det kan bara betraktas som en uppenbar snedfördelning.
Uppropet Ett musikliv för alla kräver att kulturinstitutionerna ska kunna visa att man samverkar med det fria kulturlivet i minst 30 procent av sin verksamhet. Karin Inde, förbundssekreterare för Riksförbundet svensk jazz säger till P1:s Kulturnytt att det finns kulturinstitutioner som redan samarbetar med det fria musiklivet i den utsträckning uppropet önskar men att det måste bli bättre.
Vad uppropet kräver är en mer aktiv kulturpolitik på musikområdet. Detta nekar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att ge med hänvisning till att hennes kulturpolitik inte fungerar på det sättet. Ministern menar att det är fel att öronmärka pengar till speciella ändamål som utgör delar av kulturinstitutionernas verksamhet. Detta är för det första bara en åsikt, det finns inga realpolitiska hinder för att öronmärka satsningar, det vet alla, särskilt kulturministern. Dessutom kan vi ju konstatera att det uppenbarligen fungerar utmärkt åt andra hållet. Det fungerar utmärkt att ställa krav på vad institutionerna inte får göra med sina pengar. Rent politiskt borde dessa två åtgärder vara av samma slag och samma dignitet. Det är här inte svårt att beslå kulturministern med dubbelmoral.
Uppropets undertecknare har helt rätt i sina krav. Framförallt är det en fråga om folkligt inflytande. Det är skattepengar som går till kulturinstitutionerna. Det är skattepengar som utbildar musikerna. Är det inte märkligt att personer inom det fria musiklivet, med kvalificerade kunskaper, släpps vind för våg istället för att åtminstone till viss del användas som resurser av de alltså likaledes skattefinansierade kulturinstitutionerna? På så vis kan deras skicklighet och musikalitet och komma folket till del på ett mer tillgängligt vis.
tisdag 4 mars 2014
Adlibris och Bokus rear ut nazistlitteratur
Det är onekligen så att jag inte är någon förespråkare av censur. Men likväl blir jag förbannad. Såhär i bokreatider finns det goda chanser att fynda, både oplanerat, onödigt och nödvändigt i litteraturens underbara värld kompletterar våra bokhyllor till en billig penning under dessa veckor. Samtidigt har jag väldigt svårt att acceptera det val man gör från Adlibris och Bokus sida. Båda har valt att rea ut Hitlers ökända skrift Mein Kampf.
Självklart ska var och en ha rätt att läsa Mein Kampf. Det är helt nödvändigt för den fria debatten och det fria tänkandet att var och en får bilda sig en egen uppfattning och använda sig av det källmaterial de själva finner lämpligt. Samtidigt är det svårt att se behovet av att rea ut en bok som Mein Kampf. Som jag skrivit tidigare om på Kulturpolitikbloggen anser jag att alla kulturaktörer har ett samhällsansvar. När de inte tar det ansvaret är det utan tvekan värt att uppmärksamma dem på detta och rikta kritik mot deras agerande. För vad är det egentligen som Adlibris och Bokus säger genom sitt agerande? Är det svårt att tolka det som att det finns ett intresse på marknaden av antisemitiska och rasistiska budskap och de helt enkelt okritiskt svarar upp mot det intresset? Detta är inget samhällsansvar, det är girig idioti när den går som allra längst. Mein Kampf är ingen förbjuden bok och bör heller inte vara det. Ett samhälle där man bränner böcker... Men detta i sig innebär inte att vinstdrivande företag inte har ett ansvar för vilka ideer de genom sin försäljning pumpar ut i samhället.
Förr fick den som sökte slika mörkerböcker söka sig till de mörka prång där sådana som hyser dessa sympatier kurar. Nu behöver de bara logga in på en av Sveriges största näthandelsföretag och lägga in en beställning. På ett sätt är detta, sett i ett sammanhang en ganska obehaglig utveckling. Lägg därtill morden på romer i Ungern, förföljelserna mot romer i Frankrike och Rumänien, hakkorsen på Södermalmsmoskén, händelserna i Kärrtorp, nazisterna i den nya regeringen i Ukraina. Som demokratisk rättsstat har Sverige ett ansvar att sprida demokratins idéer. Att Bokus och Adlibris ställer sig utanför detta ansvar och vill profitera på mörka idéer vars återtåg runt om i Europa är i vardande är ynkligt och värt all klander.
Självklart ska var och en ha rätt att läsa Mein Kampf. Det är helt nödvändigt för den fria debatten och det fria tänkandet att var och en får bilda sig en egen uppfattning och använda sig av det källmaterial de själva finner lämpligt. Samtidigt är det svårt att se behovet av att rea ut en bok som Mein Kampf. Som jag skrivit tidigare om på Kulturpolitikbloggen anser jag att alla kulturaktörer har ett samhällsansvar. När de inte tar det ansvaret är det utan tvekan värt att uppmärksamma dem på detta och rikta kritik mot deras agerande. För vad är det egentligen som Adlibris och Bokus säger genom sitt agerande? Är det svårt att tolka det som att det finns ett intresse på marknaden av antisemitiska och rasistiska budskap och de helt enkelt okritiskt svarar upp mot det intresset? Detta är inget samhällsansvar, det är girig idioti när den går som allra längst. Mein Kampf är ingen förbjuden bok och bör heller inte vara det. Ett samhälle där man bränner böcker... Men detta i sig innebär inte att vinstdrivande företag inte har ett ansvar för vilka ideer de genom sin försäljning pumpar ut i samhället.
Förr fick den som sökte slika mörkerböcker söka sig till de mörka prång där sådana som hyser dessa sympatier kurar. Nu behöver de bara logga in på en av Sveriges största näthandelsföretag och lägga in en beställning. På ett sätt är detta, sett i ett sammanhang en ganska obehaglig utveckling. Lägg därtill morden på romer i Ungern, förföljelserna mot romer i Frankrike och Rumänien, hakkorsen på Södermalmsmoskén, händelserna i Kärrtorp, nazisterna i den nya regeringen i Ukraina. Som demokratisk rättsstat har Sverige ett ansvar att sprida demokratins idéer. Att Bokus och Adlibris ställer sig utanför detta ansvar och vill profitera på mörka idéer vars återtåg runt om i Europa är i vardande är ynkligt och värt all klander.
söndag 2 mars 2014
Vänstern framgångsrik i arbetet för bibliotekskort för papperslösa
För en tid sedan kom det glädjande beskedet att en vänsterpartistisk kulturpolitik vunnit gehör i Stockholm. Ja, inte helt och hållet men gällande ett förslag, nämligen bibliotekskort för papperslösa. Förslaget i kulturnämnden från Ann- Mari Engel (V) vann majoritetens gillande och Madeleine Sjöstedt gick ut och meddelade att systemet kommer att införas.
Ett system för att ge papperslösa tillgång till bibliotekskort finns redan på plats i Malmö där vänsterpartisten Daniel Sestrajcic leder kulturnämnden. I veckan kan vi läsa i lokaltidningen Vi i Sollentuna om hur även Vänsterpartiet Sollentuna lägger fram ett förslag om att papperslösa ska kunna få rätt till bibliotekskort utan uppvisande av giltig ID-handling. I Sollentuna är motionen inlämnad ganska nyligen och majoriteten har ännu inte tagit ställning i frågan.
Det är glädjande glädjande att vänstern runt om i landet går i fronten för en bibliotekspolitik som gör biblioteken tillgängliga för alla. Kostnaden för kommunerna är marginella men värdet för en redan utsatt grupp är betydande. För biblioteken är en källa till information och därmed en länk till resten av världen. På biblioteken finns datorer där man kan nå sina anhöriga som kanske finns i ett annat land, där finns dagstidningar på många olika språk, där finns ordböcker. Denna frihet är idag inte självklar för alla som befinner sig i Sverige men det borde den vara. Därför är det kul att se hur man i både Stockholm och Malmö fått igenom sådana beslut. Hur det går i Sollentuna återstår att se men jag är övertygad om att vi är många som håller tummarna för att vänstern i Sollentuna ska få med sig fler på det här.
Ett system för att ge papperslösa tillgång till bibliotekskort finns redan på plats i Malmö där vänsterpartisten Daniel Sestrajcic leder kulturnämnden. I veckan kan vi läsa i lokaltidningen Vi i Sollentuna om hur även Vänsterpartiet Sollentuna lägger fram ett förslag om att papperslösa ska kunna få rätt till bibliotekskort utan uppvisande av giltig ID-handling. I Sollentuna är motionen inlämnad ganska nyligen och majoriteten har ännu inte tagit ställning i frågan.
Det är glädjande glädjande att vänstern runt om i landet går i fronten för en bibliotekspolitik som gör biblioteken tillgängliga för alla. Kostnaden för kommunerna är marginella men värdet för en redan utsatt grupp är betydande. För biblioteken är en källa till information och därmed en länk till resten av världen. På biblioteken finns datorer där man kan nå sina anhöriga som kanske finns i ett annat land, där finns dagstidningar på många olika språk, där finns ordböcker. Denna frihet är idag inte självklar för alla som befinner sig i Sverige men det borde den vara. Därför är det kul att se hur man i både Stockholm och Malmö fått igenom sådana beslut. Hur det går i Sollentuna återstår att se men jag är övertygad om att vi är många som håller tummarna för att vänstern i Sollentuna ska få med sig fler på det här.
lördag 1 mars 2014
Kulturministerns svek om scenkonstpensionerna
Scenkonstpensionerna har varit en långbänksfråga. Lösningar har inte presenterats och läget är alarmerande. Scenkonstlivets arbetsvillkor, främst för dansare och sångare, är hårda och skoningslösa. Detta gör att förtidspension är mer regel än undantag för dessa yrkesgrupper. En tjänstepension från en offentligt ägd scenkonstinstitution kan ligga runt 20.000 kr per månad. Men efter 65 slår folkpensionen in och då går inkomsterna ned avsevärt.
Förr ingick en garanti för alla som pensionerats från scenkonstyrken. Garantin innebar att man inte skulle få sänkt pension efter 65 när alltså folkpensionen gick in. Över lag utnyttjades detta inte i så många fall eftersom tjänste- och folkpensionerna rent ekonomiskt var ungefär lika stora.
De som arbetat professionellt inom scenkonsten hela eller stora delar av sina yrkesliv har svårt att få andra jobb. En dansare med fysiska skador efter ett hårt tränande och uppträdande kan inte ta vilka jobb som helst. Inte heller en sångerska med yrkeserfarenhet nästan uteslutande från scenen i betraktas som "anställningsbar". Att den som pensioneras som sångerska eller dansare ofta är mellan 45 och 55 år gör inte saken bättre eftersom situationen på arbetsmarknaden är svår nog för denna ålderskategori.
När ATP infördes blev många i branschen oroliga och krävde en garanti för att systemet inte skulle slå mot kulturarbetare inom scenkonstbranschen. Den socialdemokratiska regeringen agerade inte. Passiviteten gjorde många kulturpolitiker frustrerade. En av dem som stod främst på barrikaderna och kritiserade hur ATP slår mot scenkonstpensionerna var nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Man kunde vänta sig att hon skulle ha intresse av att lösa knuten när hon blev fackminister 2006. Men inget har hänt. Hennes enda besked hittills är i realiteten att parterna, arbetsgivaren och Teaterförbundet har att lösa frågan i sina ordinarie kollektivavtalsförhandlingar.
Borde det inte vara en självklarhet att regeringen tar ansvar för att situationen blir löst? Hittills har regeringen inte tagit sitt ansvar, Lena Adelsohn Liljeroth har svikit scenkonstarbetarna. Det är bara att hoppas att ett maktskifte möjliggör för en rödgrön reglering att lösa frågan. Vem som än blir kulturminister i höst måste se denna fråga som prioritet.
Förr ingick en garanti för alla som pensionerats från scenkonstyrken. Garantin innebar att man inte skulle få sänkt pension efter 65 när alltså folkpensionen gick in. Över lag utnyttjades detta inte i så många fall eftersom tjänste- och folkpensionerna rent ekonomiskt var ungefär lika stora.
De som arbetat professionellt inom scenkonsten hela eller stora delar av sina yrkesliv har svårt att få andra jobb. En dansare med fysiska skador efter ett hårt tränande och uppträdande kan inte ta vilka jobb som helst. Inte heller en sångerska med yrkeserfarenhet nästan uteslutande från scenen i betraktas som "anställningsbar". Att den som pensioneras som sångerska eller dansare ofta är mellan 45 och 55 år gör inte saken bättre eftersom situationen på arbetsmarknaden är svår nog för denna ålderskategori.
När ATP infördes blev många i branschen oroliga och krävde en garanti för att systemet inte skulle slå mot kulturarbetare inom scenkonstbranschen. Den socialdemokratiska regeringen agerade inte. Passiviteten gjorde många kulturpolitiker frustrerade. En av dem som stod främst på barrikaderna och kritiserade hur ATP slår mot scenkonstpensionerna var nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Man kunde vänta sig att hon skulle ha intresse av att lösa knuten när hon blev fackminister 2006. Men inget har hänt. Hennes enda besked hittills är i realiteten att parterna, arbetsgivaren och Teaterförbundet har att lösa frågan i sina ordinarie kollektivavtalsförhandlingar.
Borde det inte vara en självklarhet att regeringen tar ansvar för att situationen blir löst? Hittills har regeringen inte tagit sitt ansvar, Lena Adelsohn Liljeroth har svikit scenkonstarbetarna. Det är bara att hoppas att ett maktskifte möjliggör för en rödgrön reglering att lösa frågan. Vem som än blir kulturminister i höst måste se denna fråga som prioritet.
fredag 28 februari 2014
"Partiernas kulturpolitik skiljer sig inte åt"
Uttalandet är fällt av Adam Cwejman vid #Kulturvalet14 på Kulturhuset. Detta är borgarnas desperata lögn. Den har upprepats som ett mantra de senaste veckorna, senast av Madeleine Sjöstedt i SVT Debatt igår. Man kan ta för givet att det är en taktik. Nog för att Cwejman på Kulturhuset gav intrycket av att ha väldigt dålig koll på kulturpolitiken även i Folkpartiet men Madeleine Sjöstedt kan inte anklagas för dålig koll. Som kultyrborgarråd i Stockholm vet hon naturligtvis vilken politik hon själv driver och vilken politik son förespråkas från oppositionen.
Påståendet att det inte skulle spela någon större roll om kulturpolitiken var borgerlig eller rödgrön kommer sig nog av det faktum att Alliansen insett att de inte kan räkna hem fler röster från kulturarbetare och därför ägnar sig åt skademinimering. Istället för att erkänna att de helt enkelt är dåliga på att föra kulturpolitik påstår de att det inte gör någon skillnad vilka man röstar på. Inom kulturpolitiken är vi tydligen "relativt överens".
Naturligtvis är påståendet lögnaktigt. Kulturpolitiken är ett ideologiskt slagfält, kanske ett av de tydligaste i svensk politik. Ta marknadshyrorna som exempel. Alliansen kräver marknadshyror medan vänstern är emot och dessutom kräver undantag för lokaler som används för kultur. Eller synen på försörjningsstöd där Alliansen tvingar kulturarbetare in i dubbelarbete.
Kanske kan man säga att skillnaden mellan högerns och vänsterns kulturpolitik är att högern står för företagen och vänstern för utövarna och konsumenterna. Det finns ingen poäng med att sätta sig i knäet på den kapitalstarka nöjesindustrin, bygga arenor ingen vill ha eller underlätta för det som redan är köpstarkt.
På kulturområdet står valet mellan mångfald och enfald, kultur för alla eller kapitalets diktatur. För vänstern är kultur en demokratibärare, för högern en konsumtionsfråga att likna vid köp av tvål eller dasspapper. Högerns desperata försök att få kulturpolitiken till ett område där det råder konsensus utgår från att man inte förstår sin egen politik.
För övrigt: idag intervjuades jag av tidningen Konstnären (KRO) med anledning av den kritik mot Kulturbryggan jag framförde på Kulturpolitikbloggen för några dagar sedan.
Påståendet att det inte skulle spela någon större roll om kulturpolitiken var borgerlig eller rödgrön kommer sig nog av det faktum att Alliansen insett att de inte kan räkna hem fler röster från kulturarbetare och därför ägnar sig åt skademinimering. Istället för att erkänna att de helt enkelt är dåliga på att föra kulturpolitik påstår de att det inte gör någon skillnad vilka man röstar på. Inom kulturpolitiken är vi tydligen "relativt överens".
Naturligtvis är påståendet lögnaktigt. Kulturpolitiken är ett ideologiskt slagfält, kanske ett av de tydligaste i svensk politik. Ta marknadshyrorna som exempel. Alliansen kräver marknadshyror medan vänstern är emot och dessutom kräver undantag för lokaler som används för kultur. Eller synen på försörjningsstöd där Alliansen tvingar kulturarbetare in i dubbelarbete.
Kanske kan man säga att skillnaden mellan högerns och vänsterns kulturpolitik är att högern står för företagen och vänstern för utövarna och konsumenterna. Det finns ingen poäng med att sätta sig i knäet på den kapitalstarka nöjesindustrin, bygga arenor ingen vill ha eller underlätta för det som redan är köpstarkt.
På kulturområdet står valet mellan mångfald och enfald, kultur för alla eller kapitalets diktatur. För vänstern är kultur en demokratibärare, för högern en konsumtionsfråga att likna vid köp av tvål eller dasspapper. Högerns desperata försök att få kulturpolitiken till ett område där det råder konsensus utgår från att man inte förstår sin egen politik.
För övrigt: idag intervjuades jag av tidningen Konstnären (KRO) med anledning av den kritik mot Kulturbryggan jag framförde på Kulturpolitikbloggen för några dagar sedan.
torsdag 27 februari 2014
Kulturministerns angrepp mot Sven Wollter
Visst är han kontroversiell, den gode Sven Wollter, skådespelare, regissör, mångårig medlem i Kommunistiska Partiet. Men hans helhjärtade engagemang för de mest utsatta i samhället går inte att ta fel på.
När Wollter så såg ett inslag om situationen för de hemlösa i Norrköping bestämde han sig för att försöka hjälpa till. Detta måste också kunna betraktas som kulturpolitik, kultur för att uppmärksamma politik. Kulturen som verktyg, den mer instrumentella kultursynen, bespottas av högern för att den är farlig för dem. Hade de själva haft möjlighet att använda kultur på samma sätt hade kritiken säkert tystnat. Men högern har Svenskt Näringslivs och Timbros miljoner istället. Ja, det är en konkret motsättning.
Wollter och några av hans skådespelarkollegor sätter den 2/3 upp en cabaré på Östgötateatern. Pengarna går oavkortat till Norrköpings hemlösa. Ett bra initiativ, det torde de flesta vara överens om. Moderaten Sven-Åke Molund applådera Wollters initiativ på Facebook. Men då blev han åthutad av partikamraten och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Kulturministern skrev:
" Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn eller oppositionella i länder där de tagit makten. Att ifrågasätta Wollter innebär inte att vara en okänslig medmänniska. Tvärtom! Tag gärna kontakt med Forum för levande historia och läs deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten".
Kulturministern menar alltså att Sven Wollters socialistiskta världsåskådning skulle innebära att han inte kan göra något bra. Adelsohn-Liljeroths ideologiska skygglappar är pinsamma både för henne och resten av regeringen. Hon läxar upp en partikamrat som ser bortom partipolitiken. Men det är klart, generositeten tryter kanske under ett valår.
Lustigt också att kulturministern tar upp Forum för levande historia, den statliga myndighet som utan omsvep hänger ut privatpersoner och deras historia. När Jan Myrdal blev uthängd på det sättet var Forum för levande historia tvugna att be om ursäkt. Här ser vi åter att kulturministern inte lärt av historien utan fortsätter ägna mer tid åt att peka finger än att försöka rädda Dig kvar på den post det är ytterst osäkert om hon får behålla i höst, även om olyckan skulle vara framme och vi får ytterligare en borgerlig regering.
När Wollter så såg ett inslag om situationen för de hemlösa i Norrköping bestämde han sig för att försöka hjälpa till. Detta måste också kunna betraktas som kulturpolitik, kultur för att uppmärksamma politik. Kulturen som verktyg, den mer instrumentella kultursynen, bespottas av högern för att den är farlig för dem. Hade de själva haft möjlighet att använda kultur på samma sätt hade kritiken säkert tystnat. Men högern har Svenskt Näringslivs och Timbros miljoner istället. Ja, det är en konkret motsättning.
Wollter och några av hans skådespelarkollegor sätter den 2/3 upp en cabaré på Östgötateatern. Pengarna går oavkortat till Norrköpings hemlösa. Ett bra initiativ, det torde de flesta vara överens om. Moderaten Sven-Åke Molund applådera Wollters initiativ på Facebook. Men då blev han åthutad av partikamraten och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Kulturministern skrev:
" Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn eller oppositionella i länder där de tagit makten. Att ifrågasätta Wollter innebär inte att vara en okänslig medmänniska. Tvärtom! Tag gärna kontakt med Forum för levande historia och läs deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten".
Kulturministern menar alltså att Sven Wollters socialistiskta världsåskådning skulle innebära att han inte kan göra något bra. Adelsohn-Liljeroths ideologiska skygglappar är pinsamma både för henne och resten av regeringen. Hon läxar upp en partikamrat som ser bortom partipolitiken. Men det är klart, generositeten tryter kanske under ett valår.
Lustigt också att kulturministern tar upp Forum för levande historia, den statliga myndighet som utan omsvep hänger ut privatpersoner och deras historia. När Jan Myrdal blev uthängd på det sättet var Forum för levande historia tvugna att be om ursäkt. Här ser vi åter att kulturministern inte lärt av historien utan fortsätter ägna mer tid åt att peka finger än att försöka rädda Dig kvar på den post det är ytterst osäkert om hon får behålla i höst, även om olyckan skulle vara framme och vi får ytterligare en borgerlig regering.
onsdag 26 februari 2014
Bättre lokalbevakning och sämre löner hos SVT
Det har varit lite olika rapportering kring public service den senaste veckan. Mycket fokus har legat på diskussionen om opartiskhet med anledning av hur Soran Ismail behandlats i Sveriges Radio. Två nyheter har kommit lite mer i skym undan, saker som kanske egentligen är minst lika intressanta.
För det första har beslut nu fattats om att SVT ska satsa på mer lokal nybetsbevakning. Detta innebär bland annat att det regionala nyhetsprogrammet ABC delas upp i tre olika nyhetsprogram som sänds regionalt. De tre delarna är en som bevakar Södertälje, en som bevakar Uppsala och en som bevakar Stockholm. Det är naturligtvis positivt eftersom mer lokal bevakning stärker kunskapen om vad som händer i ens närmiljö, ökad kunskap och ökat engagemang är bra för demokratin. Kanske innebär det också att vi kommer att se reportrar med mer initierade kunskaper om det område de bevakar.
Kritiken mot den mer lokala nyhetsbevakningen är främst att den inte bara är en satsning på lokala nyheter utan också en nedskärning. Enligt Journalistförbundet kommer exempelvis redaktionen på Nordnytt att få personalnedskärningar med 20 procent. Framtiden får utvisa hur SVT:s omprioritering kommer att falla ut.
Nästa nyhet är de villkor som undertextarna har när de jobbar för public service-bolagen. En larmrapport om arbetsförhållandena har nu släppts. Rapporten är framtagen av Merietextarna, fackföreningen inom Journalistförbundet som organiserar de som jobbar med att översätta och skriva undertextarna till textade tv-program.
En bov i dramat enligt den rapport Medietextarna har tagit fram är företaget Broadcast Text. De levererar 25 % av all undertext till SVT och 100 % av all text som används i UR:s program. Enligt förbundet får undertextarna, som ofta är frilansare genom Broadcast Text, drygt 12.000 kronor per månad före skatt. Detta är ett löneläge som är väldigt lågt och där fackföreningen Medietextarna menar att man måste jobba betydligt mer än heltid för att komma upp i en skälig lön. I våra grannländer har public service-företagen valt andra vägar. I Danmark fick Broadcast Text nobben för att de lade sig så misstänkt billigt i pris. I Norge sköter public service-företaget NRK all textning själv. I Finland låter YLE olika företag sköta text ingen men högst upp till 11 % av utbudet.
Med kulturpolitik-glasögonen på måste man konstatera att public service i Sverige måste ta ansvar för att det betalas vettiga löner till alla som jobbar under (inte nödvändigtvis i) public serviceföretag. Det allra bästa vore naturligtvis att ha en ambition som siktar mot den norska modellen och sköta all undertextning av program inom SVT och UR själv. Men den finska modellen kan såklart vara gångbar under en övergångsperiod.
För det första har beslut nu fattats om att SVT ska satsa på mer lokal nybetsbevakning. Detta innebär bland annat att det regionala nyhetsprogrammet ABC delas upp i tre olika nyhetsprogram som sänds regionalt. De tre delarna är en som bevakar Södertälje, en som bevakar Uppsala och en som bevakar Stockholm. Det är naturligtvis positivt eftersom mer lokal bevakning stärker kunskapen om vad som händer i ens närmiljö, ökad kunskap och ökat engagemang är bra för demokratin. Kanske innebär det också att vi kommer att se reportrar med mer initierade kunskaper om det område de bevakar.
Kritiken mot den mer lokala nyhetsbevakningen är främst att den inte bara är en satsning på lokala nyheter utan också en nedskärning. Enligt Journalistförbundet kommer exempelvis redaktionen på Nordnytt att få personalnedskärningar med 20 procent. Framtiden får utvisa hur SVT:s omprioritering kommer att falla ut.
Nästa nyhet är de villkor som undertextarna har när de jobbar för public service-bolagen. En larmrapport om arbetsförhållandena har nu släppts. Rapporten är framtagen av Merietextarna, fackföreningen inom Journalistförbundet som organiserar de som jobbar med att översätta och skriva undertextarna till textade tv-program.
En bov i dramat enligt den rapport Medietextarna har tagit fram är företaget Broadcast Text. De levererar 25 % av all undertext till SVT och 100 % av all text som används i UR:s program. Enligt förbundet får undertextarna, som ofta är frilansare genom Broadcast Text, drygt 12.000 kronor per månad före skatt. Detta är ett löneläge som är väldigt lågt och där fackföreningen Medietextarna menar att man måste jobba betydligt mer än heltid för att komma upp i en skälig lön. I våra grannländer har public service-företagen valt andra vägar. I Danmark fick Broadcast Text nobben för att de lade sig så misstänkt billigt i pris. I Norge sköter public service-företaget NRK all textning själv. I Finland låter YLE olika företag sköta text ingen men högst upp till 11 % av utbudet.
Med kulturpolitik-glasögonen på måste man konstatera att public service i Sverige måste ta ansvar för att det betalas vettiga löner till alla som jobbar under (inte nödvändigtvis i) public serviceföretag. Det allra bästa vore naturligtvis att ha en ambition som siktar mot den norska modellen och sköta all undertextning av program inom SVT och UR själv. Men den finska modellen kan såklart vara gångbar under en övergångsperiod.
En rasistisk dagstidning i startgroparna
Idag släpper Sverigedemokraterna en liten bomb över Mediesverige. Det har blivit dags för Sverigedemokraterna att starta en dagstidning. Det blir en webbtidning vid namn Samtiden som planeras att dra igång i mars. Redaktör blir Jan Sjunnesson.
Sjunnesson var så sent som 2012 skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet enligt en intervju i Lärarförbundets tidning Lärarnas Nyheter. Nu ska han alltså stå vid rodret för en ny sverigedemokratisk satsning på att få större förståelse för sin världsbild genom en egen nyhetstidning. Vi ska dock inte ropa hej ännu. Under de senaste åren har Sverigedemokraterna talat om lansering av såväl dagstidningar som tv-kanaler utan att något hänt. Hur det blir den här gången återstår att se.
Det kan nog vara klokt med en lärare i ledningen för redakitionen på det planerade SD-flaggskeppet Samtiden. Enligt vad man uppger för Medievärlden kommer man att "så långt det går" ha nybetsbevakning. Samtidigt säger man att man har en liten redaktion med vana reportrar. Vad dessa vana reportrar tänkt syssla med istället för nybetsbevakning framgår inte. Däremot annonseras att man kommer att ta in ett gäng bloggare. Det är en intressant skrivning. Är det här man ska hetsa mot folkgrupp och göra sig skyldiga till förtal så kommer, om jag minns rätt, tidningen att åka dit å sina bloggaren vägnar om de har utgivarbevis. Och som jag förstår det kan tidningen inte få några statliga stöd om den inte har en ansvarig utgivare.
Kulturpolitik-aspekten, eller snarare den mediepolitiska aspekten av diskussionen är alltså huruvida vi kommer att behöva se skattepengar smita iväg till ännu en rasistisk publikation i likhet med Nationell Idag. Tyvärr har rasisterna visat att de kan åstadkomma en påverkan av debatten och medieklimatet. Det gjorde man med Politiskt Inkorrekt och det gör man med Avpixlat och Nationell Idag. Men vi ska inte ta ut något i förskott. Fakta i målet är trots allt ett antal sådana här projekt dött sin linda och att de flesta projekt som kommit igång somnat in till följd av gräl, passivitet eller juridiska aspekter.
Sjunnesson var så sent som 2012 skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet enligt en intervju i Lärarförbundets tidning Lärarnas Nyheter. Nu ska han alltså stå vid rodret för en ny sverigedemokratisk satsning på att få större förståelse för sin världsbild genom en egen nyhetstidning. Vi ska dock inte ropa hej ännu. Under de senaste åren har Sverigedemokraterna talat om lansering av såväl dagstidningar som tv-kanaler utan att något hänt. Hur det blir den här gången återstår att se.
Det kan nog vara klokt med en lärare i ledningen för redakitionen på det planerade SD-flaggskeppet Samtiden. Enligt vad man uppger för Medievärlden kommer man att "så långt det går" ha nybetsbevakning. Samtidigt säger man att man har en liten redaktion med vana reportrar. Vad dessa vana reportrar tänkt syssla med istället för nybetsbevakning framgår inte. Däremot annonseras att man kommer att ta in ett gäng bloggare. Det är en intressant skrivning. Är det här man ska hetsa mot folkgrupp och göra sig skyldiga till förtal så kommer, om jag minns rätt, tidningen att åka dit å sina bloggaren vägnar om de har utgivarbevis. Och som jag förstår det kan tidningen inte få några statliga stöd om den inte har en ansvarig utgivare.
Kulturpolitik-aspekten, eller snarare den mediepolitiska aspekten av diskussionen är alltså huruvida vi kommer att behöva se skattepengar smita iväg till ännu en rasistisk publikation i likhet med Nationell Idag. Tyvärr har rasisterna visat att de kan åstadkomma en påverkan av debatten och medieklimatet. Det gjorde man med Politiskt Inkorrekt och det gör man med Avpixlat och Nationell Idag. Men vi ska inte ta ut något i förskott. Fakta i målet är trots allt ett antal sådana här projekt dött sin linda och att de flesta projekt som kommit igång somnat in till följd av gräl, passivitet eller juridiska aspekter.
tisdag 25 februari 2014
Krånglig a-kasseregler ger kulturarbetare yrkesförbud
Problemet är inte nytt på något sätt. Det handlar om att kulturarbetare får en för låg utkomst av sin verksamhet för att den ska gå att leva på. Det handlar om att personer med talang och utbildningar på kulturområdet ska slösa bort sin kunskap och kreativitet genom tröttande dubbelarbete. Ofta sker dubbelarbetet inom personalintensiva verksamheter med låga löner som hemtjänst och liknande. Låt oss vara ärliga med att detta är resursslöseri. Problemet skulle kunna avhjälpas med en aktiv och målmedveten kulturpolitik som ser till att kulturarbetare får koncentrera sig på att arbeta med kultur och människor i andra sektorer får arbeta med sina specialområden.
2013 kom IAF med kritik där man menade att arbetslösa kulturarbetare inte söker jobb inom andra sektorer, en missuppfattning som gått från småaktigt skitsnack till vedertagen sanning trots att den inte i någon nämnvärd utsträckning överensstämmer med sanningen. Arbetsförmedlingen Kultur Media kunde också meddela IAF att de inskrivna kulturarbetarna 2007 jobbade inom 183 andra yrkesområden, 2009 var siffran 246 stycken.
Problemet som finns för många kulturarbetare är detsamma som jag själv upplevt på nära håll vad gäller fritidspolitiker. Det finns helt enkelt så pass dumma regler för a-kassan att man inte kan vara arbetslös och fritidspolitiker eftersom det arvode man uppbär som förtroendevald räknas som en regelbunden inkomst och därmed förlorar den arbetslöse fritidspolitikern sin rätt att uppbära a-kassa. Detta tvingade en bekant till mig att lämna sitt uppdrag som ersättare i kommunfullmäktige i en kranskommun till Stockholm. Ett liknande problem finns för kulturarbetare. Små tillfälliga eller regelbundna inkomster kan riskera rätten till a-kassa. Detta kan egentligen bara kallas för ett yrkesförbud. Ett yrkesförbud är det också på sätt och vis eftersom kulturarbetare tvingas söka jobb inom andra branscher vilket gör att de inte har tid, ork eller inspiration att ägna sig åt sin egentliga profession. Situationen är upprörande.
Ett sött atlasen situationen något så när, åtminstone för bildkonstnärer, skulle kunna vara införandes av de av KRO/KIF drivna förslaget på medverkans- och utställningsersättning (MU-avtal). Avtalen sjösattes 2009 och är sedan dess norm för hela konstbranschen. MU-avtalen innebär helt enkelt att konstnärer som medverkar i en utställning med eget eller del av ett verk ska ha möjlighet att få ekonomisk ersättning. Detta skulle (bland annat) förhindra gratismarkera bland kulturarbetare verksamma inom bildkonstsfären. Implementeringsarbetet för MU-avtalen pågår fortfarande och arbetet riktar sig mot statliga och regionala kulturinstitutioner och konsthallar.
2013 kom IAF med kritik där man menade att arbetslösa kulturarbetare inte söker jobb inom andra sektorer, en missuppfattning som gått från småaktigt skitsnack till vedertagen sanning trots att den inte i någon nämnvärd utsträckning överensstämmer med sanningen. Arbetsförmedlingen Kultur Media kunde också meddela IAF att de inskrivna kulturarbetarna 2007 jobbade inom 183 andra yrkesområden, 2009 var siffran 246 stycken.
Problemet som finns för många kulturarbetare är detsamma som jag själv upplevt på nära håll vad gäller fritidspolitiker. Det finns helt enkelt så pass dumma regler för a-kassan att man inte kan vara arbetslös och fritidspolitiker eftersom det arvode man uppbär som förtroendevald räknas som en regelbunden inkomst och därmed förlorar den arbetslöse fritidspolitikern sin rätt att uppbära a-kassa. Detta tvingade en bekant till mig att lämna sitt uppdrag som ersättare i kommunfullmäktige i en kranskommun till Stockholm. Ett liknande problem finns för kulturarbetare. Små tillfälliga eller regelbundna inkomster kan riskera rätten till a-kassa. Detta kan egentligen bara kallas för ett yrkesförbud. Ett yrkesförbud är det också på sätt och vis eftersom kulturarbetare tvingas söka jobb inom andra branscher vilket gör att de inte har tid, ork eller inspiration att ägna sig åt sin egentliga profession. Situationen är upprörande.
Ett sött atlasen situationen något så när, åtminstone för bildkonstnärer, skulle kunna vara införandes av de av KRO/KIF drivna förslaget på medverkans- och utställningsersättning (MU-avtal). Avtalen sjösattes 2009 och är sedan dess norm för hela konstbranschen. MU-avtalen innebär helt enkelt att konstnärer som medverkar i en utställning med eget eller del av ett verk ska ha möjlighet att få ekonomisk ersättning. Detta skulle (bland annat) förhindra gratismarkera bland kulturarbetare verksamma inom bildkonstsfären. Implementeringsarbetet för MU-avtalen pågår fortfarande och arbetet riktar sig mot statliga och regionala kulturinstitutioner och konsthallar.
måndag 24 februari 2014
Hägglund frågas ut på #Kulturvalet2014
Idag ägde den första debatten på Kulturhuset om kulturpolitik, #Kulturvalet2014, rum. Debatten inleddes med att America Vera Zavala frågade ut Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund om kulturpolitik.
Självklart inleddes med frågor om Hägglunds utspel för några år sedan om Verklighetens folk. Utspelet var tacksamt. Själv drog jag igång Overklighetens folk, en debattsida med skribenter som har hjärtat till vänster. Bland skribenterna fanns Mikael Wiehe, Bob Hansson och Lena Kallentoft för att nämna några.
Hägglund menade att han fortfarande att kulturarbetare ofta sätter sig över "vanligt folk". Men frågan blir då genast: Hur vanlig är du Hägglund? Göran värnar alltså verklighetens folk. Samtidigt nämner han opera som sin favoritupplevelse. Det behöver inte finnas något fel i det. Men opera är (tyvärr) en väldigt smal konstform. Den kommer få till del i liveform, den är storstadscentrerad, den är dyr.
I Kristdemokraternas politiska budskap poängteras ofta "politikens gränser". Politikens gränser går tydligen inte vid den tydliga avgränsning som finns i kulturpolitiska diskussioner, politiken ska ha armlängds avstånd till kulturen. Hade Hägglund och hans parti tagit politikens gränser på allvar hade man naturligtvis hejdat sina partikamrater i kommuner som Stockholm eller Sollentuna från att vara med och införa policys som förbjuder en hel konstform, graffiti.
Därför behövs Kulturpolitikbloggen
När jag startade Kulturpolitikbloggen 2011 under annat namn fanns inga renodlade kulturpolitiska bloggar i Sverige. Sedan dess, under de här 3 åren var det blivit drygt 150 inlägg. När Kulturpolitikbloggen skrev om Litteraturutredningen var vi det första digitala mediet någonsin att citeras i Mediekrönikan i Sveriges radio P1.
Kulturpolitiken är viktig för den handlar om förutsättningar för demokrati, att i olika uttrycksformer få ge luft åt sina tankar och känslor. På det viset är kulturen helt avgörande under supervalåret.
Kulturpolitikbloggens ambition är att bevaka kulturpolitiken både i Sverige och internationellt. Därför skriver jag här en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Jag är övertygad om att den här bloggen behövs. Den är socialistisk och feministisk, den är Sveriges enda blogg enbart om kulturpolitik. Jag hoppas läsarna har glädje av mina texter!
Kulturpolitiken är viktig för den handlar om förutsättningar för demokrati, att i olika uttrycksformer få ge luft åt sina tankar och känslor. På det viset är kulturen helt avgörande under supervalåret.
Kulturpolitikbloggens ambition är att bevaka kulturpolitiken både i Sverige och internationellt. Därför skriver jag här en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Jag är övertygad om att den här bloggen behövs. Den är socialistisk och feministisk, den är Sveriges enda blogg enbart om kulturpolitik. Jag hoppas läsarna har glädje av mina texter!
lördag 22 februari 2014
Hon får inte bli kulturminister
Det är inte svårt att oroas över de nyligen inledda spekulationerna om vem som blir kulturminister efter valet i höst. Självklart vill Kulturpolitikbloggen se ett maktskifte och anser det högst angeläget med tanke på den förda kulturpolitiken. Men med tanke på ett visst namn som dykt upp i spekulationerna om kulturministerposten så har det aktualiserats extra mycket. Det namn som nämnts och som vore fullständigt ödesdigert för det svenska kulturlivet är Madeleine Sjöstedt.
Sjöstedt är en speciell person, speciellt utsatt. Jag har vid ett tillfälle deltagit i en debatt om Strindberg och kulturpolitiken. Vid det tillfället i föregicks debatten av en teaterföreställning där Madeleine Sjöstedts huvud dök upp på en projektorduk på ett i sammanhanget inte speciellt smickrande sätt. Nej, kulturarbetarna har inte alltid varit snälla mot Madeleine. Men ogillandet verkar å andra sidan ömsesidigt.
Som kulturborgarråd har Sjöstedt drivit en i högsta grad provocerande kulturpolitisk linje. Bland annat handlar det om stadens stöd till det fria kulturlivet. Teaternedläggningarna har varit många under den tid Sjöstedt haft makten över kulturen i Stockholm. Detta har bland annat lett till kampen för Fria Teaterns överlevnad i Högdalen, Teater Tribunalens ekonomi i centrala Stockholm och de finansiella problemen för de flesta teatrarna runt om i Stockholm. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Benny Fredriksson att Peter Celsings vision om ett enat konsthus i Stockholm nu går i uppfyllelse, att en sammanslagning av de verksamheter som inryms i Kulturhuset inte varit möjlig utan Madeleine Sjöstedts stöd. Det har han nog rätt i. Det han inte verkar helt med på är vad som kommer riskera att hända med Kulturhusets ekonomi nu när verksamheten Kulturhuset och verksamheten Stockholm stadsteater blandas ihop. Risken är nämligen att vi kommer i ett läge där man skär ner kulturbudgeten i staden och då drabbas båda verksamheterna eftersom de nu betraktas som en enda verksamhet. Detta är en olycklig sammanslagning och inget annat. Madeleine Sjöstedt är också anklagad för att ta emot mutor.
Vad det gäller är att Sjöstedt har haft ett osunt familjärt förhållande till nöjesjätten AEG. En rättegång väntar. Några Madeline inte har ett lika familjärt förhållande till är alltså det fria kulturlivet,. Hon har bland annat kallat dem för ett "särintresse" och sagt att de "prenumererar" på kulturstöd. Att detta är en något onyanserad bild verkar inte bekymra Sjöstedt det minsta. Något som däremot bekymrar henne är att hon har fått för sig att de fria grupperna har en inställning till kultur som hon inte delar. De måste därför till varje pris stoppas. Den enda som faktiskt vågat stå upp mot Madeleine Sjöstedt är kulturnämndens vice ordförande Ann-Mari Engel (V) som också för detta fått ett stort stöd bland Stockholms kulturarbetare. Som en parentes kan nämnas att Engel vid Vänsterpartiets valkonferens i Stockholm blev nedpetad på kommunlistan för Stockholm stad. Man kan undra om kamraterna förstår det ödesdigra i detta misstag.
Vart rättegången mot Madeleine Sjöstedt får vi se hur utfallet blir. Kulturpolitikbloggen tänker varken recensera domen eller åtalet. Däremot är vi säkra på en sak; om det finns en risk att Madeleine Sjöstedt blir vår nästa kulturminister om borgarna vinner valet är det en orsak framför andra att rösta rött i höst. Vi vill heller inte se en fortsatt pina med Madeleine Sjöstedt som kulturborgarråd i Stockholm och hoppas därför naturligtvis på maktskifte även i huvudstaden.
Sjöstedt är en speciell person, speciellt utsatt. Jag har vid ett tillfälle deltagit i en debatt om Strindberg och kulturpolitiken. Vid det tillfället i föregicks debatten av en teaterföreställning där Madeleine Sjöstedts huvud dök upp på en projektorduk på ett i sammanhanget inte speciellt smickrande sätt. Nej, kulturarbetarna har inte alltid varit snälla mot Madeleine. Men ogillandet verkar å andra sidan ömsesidigt.
Som kulturborgarråd har Sjöstedt drivit en i högsta grad provocerande kulturpolitisk linje. Bland annat handlar det om stadens stöd till det fria kulturlivet. Teaternedläggningarna har varit många under den tid Sjöstedt haft makten över kulturen i Stockholm. Detta har bland annat lett till kampen för Fria Teaterns överlevnad i Högdalen, Teater Tribunalens ekonomi i centrala Stockholm och de finansiella problemen för de flesta teatrarna runt om i Stockholm. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Benny Fredriksson att Peter Celsings vision om ett enat konsthus i Stockholm nu går i uppfyllelse, att en sammanslagning av de verksamheter som inryms i Kulturhuset inte varit möjlig utan Madeleine Sjöstedts stöd. Det har han nog rätt i. Det han inte verkar helt med på är vad som kommer riskera att hända med Kulturhusets ekonomi nu när verksamheten Kulturhuset och verksamheten Stockholm stadsteater blandas ihop. Risken är nämligen att vi kommer i ett läge där man skär ner kulturbudgeten i staden och då drabbas båda verksamheterna eftersom de nu betraktas som en enda verksamhet. Detta är en olycklig sammanslagning och inget annat. Madeleine Sjöstedt är också anklagad för att ta emot mutor.
Vad det gäller är att Sjöstedt har haft ett osunt familjärt förhållande till nöjesjätten AEG. En rättegång väntar. Några Madeline inte har ett lika familjärt förhållande till är alltså det fria kulturlivet,. Hon har bland annat kallat dem för ett "särintresse" och sagt att de "prenumererar" på kulturstöd. Att detta är en något onyanserad bild verkar inte bekymra Sjöstedt det minsta. Något som däremot bekymrar henne är att hon har fått för sig att de fria grupperna har en inställning till kultur som hon inte delar. De måste därför till varje pris stoppas. Den enda som faktiskt vågat stå upp mot Madeleine Sjöstedt är kulturnämndens vice ordförande Ann-Mari Engel (V) som också för detta fått ett stort stöd bland Stockholms kulturarbetare. Som en parentes kan nämnas att Engel vid Vänsterpartiets valkonferens i Stockholm blev nedpetad på kommunlistan för Stockholm stad. Man kan undra om kamraterna förstår det ödesdigra i detta misstag.
Vart rättegången mot Madeleine Sjöstedt får vi se hur utfallet blir. Kulturpolitikbloggen tänker varken recensera domen eller åtalet. Däremot är vi säkra på en sak; om det finns en risk att Madeleine Sjöstedt blir vår nästa kulturminister om borgarna vinner valet är det en orsak framför andra att rösta rött i höst. Vi vill heller inte se en fortsatt pina med Madeleine Sjöstedt som kulturborgarråd i Stockholm och hoppas därför naturligtvis på maktskifte även i huvudstaden.
fredag 21 februari 2014
Systemfelet Kulturbryggan blir permanent
Det är egentligen inte Kulturbryggan i sig det är fel på. Det är det uppdrag som Kulturbryggan fått av regeringen. Uppdraget är "delfinansiering" av kultur. Detta är ytterligare en konkretisering av den borgerliga kulturpolitik som bedrivits sedan 2006. En kulturpolitik som enligt vissa inte ens finns men som vi som är intresserade av detta politikområde dagligen stöter på.
När det gäller Kulturbryggan fattade regeringen igår (2014-20-02) beslut om att myndigheten skulle införlivas i Konstrådet och därmed permanentas. Uppdraget består. Delfinansieringen är dock ett politiskt problem eftersom den bygger på den vision den borgerliga regeringen har av en framtida kulturpolitisk riktning som frikopplar staten från sitt ansvar för kulturfinansiering. Ersättaren för staten är såklart att man hoppas att näringsliv och mecenater ska gå in med privat kapital..
Problemet med marknadsekonomiska principer för kulturlivet är att vi hamnar i en situation där marknadens logik verkar åt båda hållen. Det vill säga att det kanske finns förutsättningar när ekonomin går bra men när ekonomin går dåligt drabbar det också i hög utsträckning kulturlivet. Detta år något jag studerat i min ännu så länge oavslutade kandidatuppsats i företagsekonomi. Trenden är att ta in mer privat kapital såväl i det fria kulturlivet som på kulturinstitutionerna. Detta sker i form av sponsring och fundraising. Samtidigt finns det inga tydliga tecken på att privatpersoner och företag (utöver de i Sverige väldigt fåtaliga konstmecenaterna) i någon högre eller tillräcklig utsträckning skulle vara beredd att finansiera kulturverksamheter.
Ett klassiskt exempel på hur det har sett ut när kulturverksamheter försökt ragga sponsorer var bör Teater Tribunalen sökte privat kapital för att sätta upp Axel Frisches och Axel Breidahls pjäs Ebberöds bank. Teatern tillsatte en halvtidstjänst för att söka sponsorer till projektet. Resultatet? En sponsor och pjäsen blev en förlustaffär för Teater Tribunalen.
Kulturbryggan arbetar alltså med delfinansiering av kulturprojekt. Detta innebär att för att få stöd från Kulturbryggan måste man visa upp att privata finansiärer finns. Att ställa privat kapital som villkor för samhälleliga bidrag är väldigt missvisande och det är framförallt felaktigt. Ett kulturprojekt kan naturligtvis vara angeläget trots att privat kapital inte står bakom projektet. Statens ansvar ska alltså delas med näringslivet. All tillgänglig kunskap på området tyder på ett ytterst sparsamt intresse hos näringslivet för finansiering av kulturverksamheter.
När det gäller Kulturbryggan fattade regeringen igår (2014-20-02) beslut om att myndigheten skulle införlivas i Konstrådet och därmed permanentas. Uppdraget består. Delfinansieringen är dock ett politiskt problem eftersom den bygger på den vision den borgerliga regeringen har av en framtida kulturpolitisk riktning som frikopplar staten från sitt ansvar för kulturfinansiering. Ersättaren för staten är såklart att man hoppas att näringsliv och mecenater ska gå in med privat kapital..
Problemet med marknadsekonomiska principer för kulturlivet är att vi hamnar i en situation där marknadens logik verkar åt båda hållen. Det vill säga att det kanske finns förutsättningar när ekonomin går bra men när ekonomin går dåligt drabbar det också i hög utsträckning kulturlivet. Detta år något jag studerat i min ännu så länge oavslutade kandidatuppsats i företagsekonomi. Trenden är att ta in mer privat kapital såväl i det fria kulturlivet som på kulturinstitutionerna. Detta sker i form av sponsring och fundraising. Samtidigt finns det inga tydliga tecken på att privatpersoner och företag (utöver de i Sverige väldigt fåtaliga konstmecenaterna) i någon högre eller tillräcklig utsträckning skulle vara beredd att finansiera kulturverksamheter.
Ett klassiskt exempel på hur det har sett ut när kulturverksamheter försökt ragga sponsorer var bör Teater Tribunalen sökte privat kapital för att sätta upp Axel Frisches och Axel Breidahls pjäs Ebberöds bank. Teatern tillsatte en halvtidstjänst för att söka sponsorer till projektet. Resultatet? En sponsor och pjäsen blev en förlustaffär för Teater Tribunalen.
Kulturbryggan arbetar alltså med delfinansiering av kulturprojekt. Detta innebär att för att få stöd från Kulturbryggan måste man visa upp att privata finansiärer finns. Att ställa privat kapital som villkor för samhälleliga bidrag är väldigt missvisande och det är framförallt felaktigt. Ett kulturprojekt kan naturligtvis vara angeläget trots att privat kapital inte står bakom projektet. Statens ansvar ska alltså delas med näringslivet. All tillgänglig kunskap på området tyder på ett ytterst sparsamt intresse hos näringslivet för finansiering av kulturverksamheter.
torsdag 20 februari 2014
Har Lena Adelsohn Liljeroth någon kulturpolitik?
I dagarna rapporteras om planerna på politiska utspel och regeringsinitiativ under våren. Lena Adelsohn Liljeroth har fått kritik för sin passivitet. Ända sedan regeringen tillträdde har det hävdats från olika håll att regeringen inte har någon kulturpolitik, att agendan är tom. För den som hängt med lite och även sett på trenden i Europa är det dock svårt att hålla med.
Lena Adelsohn Liljeroth har i stor utsträckning arbetat för att koppla loss det samhälleliga ansvaret från kultursfären. Detta har resulterat i att utgivningsstöd, stöd för kulturtidskrifter och presstöd behandlats hårdhänt och att små tidningar ständigt lever med kniven mot strupen. Det har resulterat i höjda inträden på statens museer, avskaffande av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och mycket annat. Utvecklingen sedan 2011 går att följa något så när här på Kulturpolitikbloggen.
Att påstå att regeringen inte har någon kulturpolitik är helt felaktigt. Vad vi ser är snarare en väldigt målmedveten kulturpolitisk utveckling mot ett samhälle där statens, landstingens och kommunernas kulturansvar blir allt mindre. Kulturarbetarna lämnas allt mer ut åt marknadens godtycke,. Detta är inte brist på kulturpolitiskt initiativ, snarare tvärt om, det är handlingskraft. Det är en handlingskraft som går i samma traditions ledband som den danska rindalismen och nyliberal marknadsanpassning med idealet att den starke överlever. Vi har sett utvecklingen i de flesta europeiska länder med borgerliga regeringar.
Risken är att resultatet blir oförutsedda men obehagliga konsekvenser i form av nedrustning på olika sätt av medborgarnas inflytande över sin egen vardag. Kulturpolitik handlar om att bygga plattformar för kulturutövande, kultur ofta om att spegla människan och samhället hon lever i. Hur ser ett samhälle ut där människor inte känner igen sig? Finns det hopp i ett sådant samhälle? Och i ett samhälle där bara de privilegierade och rika kan konsumera kultur och därmed känna igen sig och identifiera sig med samhällets utveckling, vad händer där med vanligt folk, med arbetarklassen?
Nej, regeringen Reinfeldts kulturpolitik kanske inte märks så mycket, men det betyder inte att den inte finns. Borgarna begriper vad de gör. Och det är det gamla vanliga som sker i det samhälle de skapar och vill skapa, människor och samhällen slits isär av klassmotsättningar och diametralt olika levnadsförhållanden. Lena Adelsohn Liljeroth har definitivt gjort mycket på kulturområdet under sina 8 år som kulturminister, det är just det som är problemet.
Lena Adelsohn Liljeroth har i stor utsträckning arbetat för att koppla loss det samhälleliga ansvaret från kultursfären. Detta har resulterat i att utgivningsstöd, stöd för kulturtidskrifter och presstöd behandlats hårdhänt och att små tidningar ständigt lever med kniven mot strupen. Det har resulterat i höjda inträden på statens museer, avskaffande av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och mycket annat. Utvecklingen sedan 2011 går att följa något så när här på Kulturpolitikbloggen.
Att påstå att regeringen inte har någon kulturpolitik är helt felaktigt. Vad vi ser är snarare en väldigt målmedveten kulturpolitisk utveckling mot ett samhälle där statens, landstingens och kommunernas kulturansvar blir allt mindre. Kulturarbetarna lämnas allt mer ut åt marknadens godtycke,. Detta är inte brist på kulturpolitiskt initiativ, snarare tvärt om, det är handlingskraft. Det är en handlingskraft som går i samma traditions ledband som den danska rindalismen och nyliberal marknadsanpassning med idealet att den starke överlever. Vi har sett utvecklingen i de flesta europeiska länder med borgerliga regeringar.
Risken är att resultatet blir oförutsedda men obehagliga konsekvenser i form av nedrustning på olika sätt av medborgarnas inflytande över sin egen vardag. Kulturpolitik handlar om att bygga plattformar för kulturutövande, kultur ofta om att spegla människan och samhället hon lever i. Hur ser ett samhälle ut där människor inte känner igen sig? Finns det hopp i ett sådant samhälle? Och i ett samhälle där bara de privilegierade och rika kan konsumera kultur och därmed känna igen sig och identifiera sig med samhällets utveckling, vad händer där med vanligt folk, med arbetarklassen?
Nej, regeringen Reinfeldts kulturpolitik kanske inte märks så mycket, men det betyder inte att den inte finns. Borgarna begriper vad de gör. Och det är det gamla vanliga som sker i det samhälle de skapar och vill skapa, människor och samhällen slits isär av klassmotsättningar och diametralt olika levnadsförhållanden. Lena Adelsohn Liljeroth har definitivt gjort mycket på kulturområdet under sina 8 år som kulturminister, det är just det som är problemet.
onsdag 19 februari 2014
Behövs det ett kulturparti?
Har ni hört talas om Nätverket Kulturpartiet som samlar namn för att ställa upp i EU-valet? De menar att kulturen och kulturpolitiken fått en undanskymd roll i den politiska debatten. Det är en analys som Kulturpolitikbloggen delar. Det är också något som Kulturpolitikbloggen försöker ändra på genom dagliga uppdateringar fram till valdagen.
Samtidigt menar Nätverket Kulturpartiets ordförande Henrik Blaszczyk att det partiets linje är att lyfta fram kulturen som en närande snarare än en tärande sektor. Nätverket menar att man vill lyfta fram nyttoaspekterna med kultur. Detta är faktiskt för mig som socialist helt och hållet ointressant. Ponera att det skulle vara så att det bildades ett demokratiparti för att lyfta fram nyttoaspekterna med demokrati. Märkligt... Och kulturfrågorna är i grunden demokratifrågor. Man ska inte behöva argumentera för kulturfrågorna utifrån en nyttoaspekt. Diskussionen om huruvida kultur är närande eller tärande är väldigt märklig. Man ska inte behöva argumentera ur ett nyttoperspektiv för grundläggande demokratifrågor. Förutsättningar för kulturskapande, kulturpolitik, är i grunden att diskutera förutsättningarna för demokrati.
När det gäller behovet av ett kulturparti så finns det visst fog för vad Henrik Blaszczyk säger. Det är problematiskt att se hur kulturfrågorna och kulturpolitiken hamnar i skym undan i de etablerade partierna. Själv är jag en av grundarna till Vänsterns Kulturnätverk. Vår uppgift är att lyfta fram kulturfrågorna i Vänsterpartiet. Sådana nätverk och pådrivare är alldeles nödvändigt. Men det är ingen lösning att ställa sig vid sidan av de etablerade partierna. Lösningen är att jobba i de etablerade partierna. Inom Vänsterpartiet har Vänsterns Kulturnätverks arbete exempelvis lett till att (V) nu driver frågan om ett kulturlöfte i valet, vi har också drivit fram att Vänsterpartiet ska driva frågan om gratis kulturskola.
Arbetet för att föra upp kulturfrågorna på den politiska dagordningen ska självklart ske på kontinuerlig basis och på bred front. Därför behövs inget kulturparti utan fler kulturintresserade och kulturaktivister i de politiska partierna.
tisdag 18 februari 2014
Musikhistoriens ofullständighet måste åtgärdas
Idag har över 150 kvinnliga musiker skrivit en artikel i Aftonbladet om problemet med hur kvinnor negligeras i historieskrivningen, även skrivningen av musikhistorien.
Det är en mycket bra artikel som sätter fokus på hur män en skriver männens historia. Detta är naturligtvis ett problem ur ett rent jämställdhetsperspektiv. Samtidigt är det en extremt stor brist.ur ett musikaliskt perspektiv. Ska man vara snäll kan man med fog påstå att vi saknar 30 procent av vår musikhistoria. Ska man däremot vara ärlig handlar det snarare om 50 procent av musikhistorien som gått förlorad eller förtigits.
Det är viktigt att i sammanhanget skylla den, eller snarare det, som skyllas bör. Skulden ligger hos en ignorant och aningslös kulturpolitik. En kulturpolitik som bedrivits under lång tid och olika regeringar. Det är en politik som drabbat andra kulturområden också. Inom målerikonsten, litteraturen, teatern, poesi, ja snart sagt alla kulturområden är vår historieskrivning gravt stympad.
Det går aldrig att göra en försummad historia fullständig, men det går att komplettera historieskildringen och göra den mer fullständig. Detta är ett ansvar som vilar på den svenska staten. En förhoppning är att initiativen runt om i landet till kvinnohistoriska museum skulle få det stöd de behöver för att börja komplettera historien. En gammal deprimerande sanning är att segrarna skriver historien. Det är också sant att förtryckarna ofta segrar. Låt oss rätta till den saken.
Det är en mycket bra artikel som sätter fokus på hur män en skriver männens historia. Detta är naturligtvis ett problem ur ett rent jämställdhetsperspektiv. Samtidigt är det en extremt stor brist.ur ett musikaliskt perspektiv. Ska man vara snäll kan man med fog påstå att vi saknar 30 procent av vår musikhistoria. Ska man däremot vara ärlig handlar det snarare om 50 procent av musikhistorien som gått förlorad eller förtigits.
Det är viktigt att i sammanhanget skylla den, eller snarare det, som skyllas bör. Skulden ligger hos en ignorant och aningslös kulturpolitik. En kulturpolitik som bedrivits under lång tid och olika regeringar. Det är en politik som drabbat andra kulturområden också. Inom målerikonsten, litteraturen, teatern, poesi, ja snart sagt alla kulturområden är vår historieskrivning gravt stympad.
Det går aldrig att göra en försummad historia fullständig, men det går att komplettera historieskildringen och göra den mer fullständig. Detta är ett ansvar som vilar på den svenska staten. En förhoppning är att initiativen runt om i landet till kvinnohistoriska museum skulle få det stöd de behöver för att börja komplettera historien. En gammal deprimerande sanning är att segrarna skriver historien. Det är också sant att förtryckarna ofta segrar. Låt oss rätta till den saken.
måndag 17 februari 2014
Sveriges radio censurerar professor - ledningen målar in sig i ett hörn
De senaste dagarna har det varit hett kring SR och opartiskheten. Ännu en tur rullas idag upp av Dagens Nyheter. När professor Lena Halldenius skulle medverka i P1 blev hon stoppad. Orsaken: hon tyckte fel.
Takhöjden på Sveriges radio är snart på en nivå som saknar motstycke. Lena Halldenius medverkan i P1 Morgon med bakgrund av skandalerna kring Arbetarbladets chefredaktör, Soran Ismail och nu senast Marlena Ernman stoppades hon för att hon enligt SR drog fel slutsats. Nämligen att ledningen agerat felaktigt.
Den grundläggande kulturpolitikaspekten på diskussionen är att public service har en skyldighet att jobba för mångfald och demokrati, mot diskriminering och rasism. I dagsläget gör SR detta med vapen som enfald och blåögdhet. Hur ska betydande samhällsdebattörer kunna medverka i SR om de inte får ha åsikter? Frågan är värd att ställas: om SR fortsätter jaga misstänkta sossar och censurera kritiker, vad blir då deras valbevakning värd? Kommer det komma relevanta analyser av politik och samhällsdebatt i Sveriges radio även i fortsättningen? Ledningen har målat in sig i ett hörn lika trångt som den politiska mitten.
Takhöjden på Sveriges radio är snart på en nivå som saknar motstycke. Lena Halldenius medverkan i P1 Morgon med bakgrund av skandalerna kring Arbetarbladets chefredaktör, Soran Ismail och nu senast Marlena Ernman stoppades hon för att hon enligt SR drog fel slutsats. Nämligen att ledningen agerat felaktigt.
Den grundläggande kulturpolitikaspekten på diskussionen är att public service har en skyldighet att jobba för mångfald och demokrati, mot diskriminering och rasism. I dagsläget gör SR detta med vapen som enfald och blåögdhet. Hur ska betydande samhällsdebattörer kunna medverka i SR om de inte får ha åsikter? Frågan är värd att ställas: om SR fortsätter jaga misstänkta sossar och censurera kritiker, vad blir då deras valbevakning värd? Kommer det komma relevanta analyser av politik och samhällsdebatt i Sveriges radio även i fortsättningen? Ledningen har målat in sig i ett hörn lika trångt som den politiska mitten.
Kobras granskning av det totalitära Ungern frias
Den politiska situationen i Ungern är något som engagerat mig mycket. Den totalitära kulturpolitiken innebär censur av medierna, det högerextrema klimatet är oroväckande. Jag har tidigare debatterat läget i Ungern med Patrik Ehn (SD) på SVT Debatt.
Förra året gjorde SVT:s kulturprogram Kobra ett väldigt bra program om situationen för kulturarbetarna i Ungern. Programmet var kontroversiellt eftersom det blev tydligt för alla som inte tidigare haft skygglappar att vi har ett land väldigt nära oss i Europa som är farligt nära att utvecklas till en totalitär stat.
Programmet föll inte i god jord hos Ungerns ambassadör i Stockholm, Lilla Makkay, ringde till SVT och var upprörd. De borde ha ringt henne innan menade hon. Förhandscensuren av media har dock uppenbarligen inte nått Sverige ännu... 29 anmälningar kom emellertid in till granskningsnämnden för Radio och TV.
Idag kom granskningsnämndens utlåtande. Föga förvånande blev programmet friat.
Valaktivism, del 3: Gatuteater
Det här med tips och trix för att lyfta kulturpolitik i valrörelsen har ju Kulturpolitikbloggen kört en artikelserie om, Valaktivism. Hittills har två texter publicerats, en om lagliga väggar och en om actionpainting. Här kommer tredje artikeln i serien. Denna gång är ämnet gatuteater.
Gatuteater är ett knep, en aktionsform som är gammal som gatan själv. Det är effektivt, intresseväckande och kan se väldigt om olika ut beroende på förutsättningar, väder, antal medverkande, antal åhörare. Gatuteater kan vara mycket. För att åskådliggöra redovisas hör några exempel som är varierar i hur avancerade de är i fråga om medverkande, publik och plats.
Mobildiskussion
I Stockholm hamnar du ofta i situationer där du har en del tid att slå ihjäl i kollektivtrafiken. En typ av gatuteater du kan ägna dig åt där är att fejka ett mobilsamtal. Eftersom dina medresenärer ofta har lika lite att göra som du finns en god chans att de smyglyssnar. Du kan då exempelvis beskriva din egen livssitution och argumentera för varför du skulle föredra en ny regering. Eller så kan du skälla på någon minister i regeringen som du tycker sköter sitt politikområde dåligt. En idé är att du låtsas argumentera med en meningsmotståndare. Då kan dina medpassagerare endera i sina tankar fylla i sina egna motargument eller ta parti för dig.
Kom ihåg:
1: Kolla innan du börjar så att inte de som sitter runt har hörlurar i öronen. Det finns ju ingen poäng i att agera för döva öron.
2: Gör uppehåll ibland. Du måste agera som att det är en dialog. Mobilsamtal är sällan monologer.
Argumentation/dispyt på stan
Ställ till ett saftigt politiskt gräl med en motspelare som agerar borgare och bemöt de argument hen har. Det här funkar i kollektivtrafiken, på torget och på varuhuset.
Kom ihåg:
1: Ni bråkar inte på riktigt, ni får inte bli osams.
2: Använd ett vårdat språk, annars är syftet menlöst.
Manuskriptbunden gatuteater
En mer klassisk form av gatuteater. Sätt dig ner med några kamrater och skriv ett manus. Gå ut på gator och torg och spela upp teatern.
Kom ihåg:
1: Skriv inte för långt!
Gatuteater är ett knep, en aktionsform som är gammal som gatan själv. Det är effektivt, intresseväckande och kan se väldigt om olika ut beroende på förutsättningar, väder, antal medverkande, antal åhörare. Gatuteater kan vara mycket. För att åskådliggöra redovisas hör några exempel som är varierar i hur avancerade de är i fråga om medverkande, publik och plats.
Mobildiskussion
I Stockholm hamnar du ofta i situationer där du har en del tid att slå ihjäl i kollektivtrafiken. En typ av gatuteater du kan ägna dig åt där är att fejka ett mobilsamtal. Eftersom dina medresenärer ofta har lika lite att göra som du finns en god chans att de smyglyssnar. Du kan då exempelvis beskriva din egen livssitution och argumentera för varför du skulle föredra en ny regering. Eller så kan du skälla på någon minister i regeringen som du tycker sköter sitt politikområde dåligt. En idé är att du låtsas argumentera med en meningsmotståndare. Då kan dina medpassagerare endera i sina tankar fylla i sina egna motargument eller ta parti för dig.
Kom ihåg:
1: Kolla innan du börjar så att inte de som sitter runt har hörlurar i öronen. Det finns ju ingen poäng i att agera för döva öron.
2: Gör uppehåll ibland. Du måste agera som att det är en dialog. Mobilsamtal är sällan monologer.
Argumentation/dispyt på stan
Ställ till ett saftigt politiskt gräl med en motspelare som agerar borgare och bemöt de argument hen har. Det här funkar i kollektivtrafiken, på torget och på varuhuset.
Kom ihåg:
1: Ni bråkar inte på riktigt, ni får inte bli osams.
2: Använd ett vårdat språk, annars är syftet menlöst.
Manuskriptbunden gatuteater
En mer klassisk form av gatuteater. Sätt dig ner med några kamrater och skriv ett manus. Gå ut på gator och torg och spela upp teatern.
Kom ihåg:
1: Skriv inte för långt!
Det offentliga rummet existerar inte - fram för avkommersialisersde zoner
Det offentliga rummet är ett begrepp som ofta används för att beskriva gator, torg, parker, lekplatser och annat i lite svävande ordalag. Men vem har tillgång till det offentliga rummet? Jag skulle vilja påstå att det offentliga rummet är en myt.
Rent allmänt är det svårt att tala om det offentliga rummet. Det måste nämligen handla om ett livsrum där det råder fredlig samexistens och jämlikhet. En sådan miljö finns inte i Sverige idag. För mig utgörs tolkningen sv det offentliga rummet av ickekommersiella mötesplatser som ägs av människan snarare än marknaden. Det finns ingen som helst orsak att i Sverige idag tala om ett sådant utrymme, det finns inte, eller är åtminstone väldigt marginaliserat. Man skulle kunna peka ut offentliga skrymslen där människan snarare än marknaden dominerar livsrummet. Biblioteken är ett sådant exempel. Men med den utveckling vi ser idag med foundraising och sponsring är blir det svårare och svårare att hitta en ickekommersiell vrå även på biblioteken.
Som jag ser det är det en uppgift för en socialistisk och feministisk kulturpolitik att skapa offentliga rum, eller kanske till och med avkommersialisersde zoner. Platser där livsutrymmet inte kvävs av konsumtionshets och köphysteri. Platser för den fria tanken och det talade ordet.
Det är ingen vision eller något långsiktigt mål att skapa avkommersialisersde zoner och offentliga rum där det finns plats för liv och inspiration. Det är konkret politik som behövs. Men då måste det också finnas politiker som vågar prioritera människan framför marknaden.
fredag 14 februari 2014
Valaktivism del 2: Grafittivägg på hjul
Vi har nu kommit till del 2 i Kulturpolitikbloggens artikelserie om kulturpolitik och valaktivism. Idag handlar det om att uppmärksamma bristen på lagliga grafittiväggar eller nolltolleransen mot grafitti.
Det gäller inte bara att ha kul och viktiga aktiviteter vid torgmöten eller valstugor. Det är också viktigt att dessa aktiviteter sticker ut lite, det är inte fel att vara lite provocerande. Ett Brå sätt att uppmärksamma de allt vanligare förbuden mot grafitti eller bristen på lagliga grafittiväggar i sitt område eller sin kommun är att helt enkelt skapa en sådan vägg.
Recept:
- Playwood-skivor eller masonitskivor (antal beror på storleken
- Sprayburkar med olika färger
- Hjul (i nödfall kan en kundvagn duga för en mindre vägg)
Det är allt! Men varför hjulen/kundvagn? I vissa kommuner som exempelvis Stockholm stad och Sollentuna kommun, är lagliga väggar förbjudna. Däremot står det var och en fritt att efter eget huvud utsmycka sitt fordon. Ännu så länge kan en vägg på hjul passera som fordon. Detta är alltså ett smart sätt att jobb runt förbudet. Kamraterna på Cyklopen i Högdalen använde denna metod för att skapa en laglig grafittivägg. Jag hoppas få se många arrangemang med denna metod runt om i landet under valrörelsen!
Det gäller inte bara att ha kul och viktiga aktiviteter vid torgmöten eller valstugor. Det är också viktigt att dessa aktiviteter sticker ut lite, det är inte fel att vara lite provocerande. Ett Brå sätt att uppmärksamma de allt vanligare förbuden mot grafitti eller bristen på lagliga grafittiväggar i sitt område eller sin kommun är att helt enkelt skapa en sådan vägg.
Recept:
- Playwood-skivor eller masonitskivor (antal beror på storleken
- Sprayburkar med olika färger
- Hjul (i nödfall kan en kundvagn duga för en mindre vägg)
Det är allt! Men varför hjulen/kundvagn? I vissa kommuner som exempelvis Stockholm stad och Sollentuna kommun, är lagliga väggar förbjudna. Däremot står det var och en fritt att efter eget huvud utsmycka sitt fordon. Ännu så länge kan en vägg på hjul passera som fordon. Detta är alltså ett smart sätt att jobb runt förbudet. Kamraterna på Cyklopen i Högdalen använde denna metod för att skapa en laglig grafittivägg. Jag hoppas få se många arrangemang med denna metod runt om i landet under valrörelsen!
torsdag 13 februari 2014
Misstänkt rödgröna slängs ut från Sveriges radio
Det tycks inte vara helt frivilligt som Soran Ismail, komiker, debattör och radiopratare, tar en paus från sin roll som radiopratare i Sveriges radio P3:s morgonprogram Morgonpasset. Eller man kanske ska säga att det är frivilligt från Sveriges radios sida men inte från Soran Ismails.
Nu kommer nästa avstängning. Denna gång är det Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström som stängs ute från deltagande i P4-Gävleborgs program Nyhetskommissionen. Till skillnad från Soran Ismail som yttrande sin kritik i mer förtäckta ordalag är Daniel Nordströms kritik tydligare: "- Beslutet grundar sig på ledarsidans färg. Men vad det har med mig att göra kan man ifrågasätta, jag har ingenting med den politiska sidan att göra. Det är fascinerande att man kan ha den här uppfattningen 2014 – att man inte förstår skillnaden mellan den politiska chefredaktören och chefredaktören" menar Nordström i en kommentar till Svenska Dagbladet.
Vad har dessa två avstängningen, Ismail och Nordström, då gemensamt? Ismail kan tänkas prata om rasism och Sverigedemokraterna i radio. Nordström misstänks för att vara sosse... Visst är det ett viktigt mål som Kulturpolitikbloggen också värnar att public service ska vara partipolitiskt neutral. Det har dock inte kommit till vår kännedom att varken Soran Ismail eller Daniel Nordström är medlemmar i något politiskt parti.
Det blir onekligen pinsamt när public service ska agera bedömare av vem som är eller inte är sosse. Det är också intressant att högertwittrare som den smått rättshaveristiske riksdagsmannen Lars Beckman från Gävle riktat en hård kampanj i sociala medier mot Sveriges radio och SVT. Beckman med flera menar att SR och SVT är politiskt färgade och rödgröna. De flesta delar inte den analys som riksdagsman Beckman gör. Däremot är frågan om detta inte är något som SR, speciellt i Beckmans hemlän, Gävleborg, tagit intryck av Beckmans personliga vendetta mot public service.
Att SR blivit kalla om fötterna nu när det drar valårsvindar är beklagligt för den politiska mångfalden inom public service. Men visst. Det är deras rätt att göra som de vill, så länge det går åt båda hållen...
Nu kommer nästa avstängning. Denna gång är det Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström som stängs ute från deltagande i P4-Gävleborgs program Nyhetskommissionen. Till skillnad från Soran Ismail som yttrande sin kritik i mer förtäckta ordalag är Daniel Nordströms kritik tydligare: "- Beslutet grundar sig på ledarsidans färg. Men vad det har med mig att göra kan man ifrågasätta, jag har ingenting med den politiska sidan att göra. Det är fascinerande att man kan ha den här uppfattningen 2014 – att man inte förstår skillnaden mellan den politiska chefredaktören och chefredaktören" menar Nordström i en kommentar till Svenska Dagbladet.
Vad har dessa två avstängningen, Ismail och Nordström, då gemensamt? Ismail kan tänkas prata om rasism och Sverigedemokraterna i radio. Nordström misstänks för att vara sosse... Visst är det ett viktigt mål som Kulturpolitikbloggen också värnar att public service ska vara partipolitiskt neutral. Det har dock inte kommit till vår kännedom att varken Soran Ismail eller Daniel Nordström är medlemmar i något politiskt parti.
Det blir onekligen pinsamt när public service ska agera bedömare av vem som är eller inte är sosse. Det är också intressant att högertwittrare som den smått rättshaveristiske riksdagsmannen Lars Beckman från Gävle riktat en hård kampanj i sociala medier mot Sveriges radio och SVT. Beckman med flera menar att SR och SVT är politiskt färgade och rödgröna. De flesta delar inte den analys som riksdagsman Beckman gör. Däremot är frågan om detta inte är något som SR, speciellt i Beckmans hemlän, Gävleborg, tagit intryck av Beckmans personliga vendetta mot public service.
Att SR blivit kalla om fötterna nu när det drar valårsvindar är beklagligt för den politiska mångfalden inom public service. Men visst. Det är deras rätt att göra som de vill, så länge det går åt båda hållen...
onsdag 12 februari 2014
FRA-lagen drar ner förtroendet för den svenska pressfriheten
För de flesta är det knappast obekant att kulturpolitik, åtminstone i Kulturpolitikbloggens definition, innehåller även frågor som rör mediepolitik. Detta föranleder dagens väldigt nedslående läsning av Reportrar utan gränsers rankning av länders pressfrihet. Illusionen om att Sverige härvidlag skulle utgöra ett föredöme grusas effektivt av den idag presenterade undersökningen.
Av Reportrar utan gränser placeras Sverige på en tiondeplats i världen, långt efter grannlandet Finland som enligt undersökningen är bäst i världen på pressfrihet men även efter grannländerna Norge och Danmark. Orsakerna till den låga svenska placeringen är politiska och härrör till sjösättningen av FRA-lagen och nu även avslöjandena om Sveriges samarbete med utländska underrättelsetjänster.
2010 hade Sverige topplacering på den lista Reportrar utan gränser årligen producerar men sedan 2011 har placeringen fallit lika snabbt som Annie Lööfs opinionssiffror. Tyvärr är detta något som Sveriges regering uppenbarligen kunde ha gjort något åt om den politiska viljan hade funnits. FRA-lagen oroar naturligtvis eftersom när möjligheten finns att signalspana mot vem som helst finns ingen garanti att man avstår från att signalspana mot media bara för att det är förbjudet enligt lag. Som vi alla vet är Säkerhetspolisen i högre grad en politisk polis än annan den vanliga polismakten. Oron är välgrundad. De tekniska möjligheterna ger vid handen att källskyddet kan kränkas vilket är en grundförutsättning för bra journalistik.
Oberoende journalistik är en grundförutsättning för demokrati. Därför är det viktigt att poängtera att den undersökning Reportrar utan gränser gör om pressfrihet är central för att förstå förutsättningarna för oberoende journalistik. En from förhoppning är att ett regeringsskifte med ett avskaffande av FRA-lagen skulle kunna ge Sverige en högre rankning i nästa års kartläggning.
Av Reportrar utan gränser placeras Sverige på en tiondeplats i världen, långt efter grannlandet Finland som enligt undersökningen är bäst i världen på pressfrihet men även efter grannländerna Norge och Danmark. Orsakerna till den låga svenska placeringen är politiska och härrör till sjösättningen av FRA-lagen och nu även avslöjandena om Sveriges samarbete med utländska underrättelsetjänster.
2010 hade Sverige topplacering på den lista Reportrar utan gränser årligen producerar men sedan 2011 har placeringen fallit lika snabbt som Annie Lööfs opinionssiffror. Tyvärr är detta något som Sveriges regering uppenbarligen kunde ha gjort något åt om den politiska viljan hade funnits. FRA-lagen oroar naturligtvis eftersom när möjligheten finns att signalspana mot vem som helst finns ingen garanti att man avstår från att signalspana mot media bara för att det är förbjudet enligt lag. Som vi alla vet är Säkerhetspolisen i högre grad en politisk polis än annan den vanliga polismakten. Oron är välgrundad. De tekniska möjligheterna ger vid handen att källskyddet kan kränkas vilket är en grundförutsättning för bra journalistik.
Oberoende journalistik är en grundförutsättning för demokrati. Därför är det viktigt att poängtera att den undersökning Reportrar utan gränser gör om pressfrihet är central för att förstå förutsättningarna för oberoende journalistik. En from förhoppning är att ett regeringsskifte med ett avskaffande av FRA-lagen skulle kunna ge Sverige en högre rankning i nästa års kartläggning.
tisdag 11 februari 2014
#hairriot och feministisk kamp
Vanligtvis skulle de flesta, undertecknad inräknad, påstå att kulturpolitik och Melodifestivalen inte är två speciellt förknippade ämnen. Lägg därtill en hårig armhåla på bästa sändningstid och ämnet för kvällens artikel torde framstå som kart.
Den debatt det väckte när Melodifestivalens programledare Nour El Refai visade sin håriga armhåla i direktsändning blev det liv i luckan. Men inte i någon positiv mening, eller? Jo kanske. Det är ju uppenbarligen så att män ser det som en rättighet att ha åsikter om kvinnors utseende. Armhålorna är uppenbarligen en laddad kroppsdel.
Debatten efteråt har lett till en #hairriot i sociala medier. Detta är något positivt. Kvinnors rätt att bestämma hur de vill se ut är beskuren av sjuka kroppsideal, ständigt reproducerade i media, reklam och film. Att en cool förebild som Nour el Refai sätter ner foten i den här frågan, nu och tidigare i sitt arbete som skådespelare och komiker är viktigt.
Vissa feminister tycker säkert att det är en lite föråldrad typ av uppror mot det patriarkala och utseendefixerade samhället. Jag tror de har fel. Det är uppenbart att aktioner som denna fortfarande väcker starka känslor och är effektiva för att skapa debatt. Därför behövs de. Jag tror att det behövs fler aktioner som Nours och fler armhålor som hennes
Den debatt det väckte när Melodifestivalens programledare Nour El Refai visade sin håriga armhåla i direktsändning blev det liv i luckan. Men inte i någon positiv mening, eller? Jo kanske. Det är ju uppenbarligen så att män ser det som en rättighet att ha åsikter om kvinnors utseende. Armhålorna är uppenbarligen en laddad kroppsdel.
Debatten efteråt har lett till en #hairriot i sociala medier. Detta är något positivt. Kvinnors rätt att bestämma hur de vill se ut är beskuren av sjuka kroppsideal, ständigt reproducerade i media, reklam och film. Att en cool förebild som Nour el Refai sätter ner foten i den här frågan, nu och tidigare i sitt arbete som skådespelare och komiker är viktigt.
Vissa feminister tycker säkert att det är en lite föråldrad typ av uppror mot det patriarkala och utseendefixerade samhället. Jag tror de har fel. Det är uppenbart att aktioner som denna fortfarande väcker starka känslor och är effektiva för att skapa debatt. Därför behövs de. Jag tror att det behövs fler aktioner som Nours och fler armhålor som hennes
måndag 10 februari 2014
Mediehus - genidrag eller elefantsjuka?
Idag meddelades att Landsorganisationens styrelse beslutat att grunda ett mediehus. LO skapar mediehus. Till en början ska mediehuset bestå av tidningarna Byggnadsarbetaren, Arbetet, Fastighetsfolket, Dagens Arbete, Kommunalarbetaren, Handelsnytt och Sekotidningen. Med tiden är tanken att alla fackliga tidningar inom LO-kollektivet ska vara anslutna till mediehuset.
Projektledare för LO:s mediehussatsning är Liv Beckström. Hon menar att tanken är att ge tidningarna ett journalistiskt lyft genom erfarenhetsutbyte. Förhoppningen är också att en större satsning som denna ska kunna lyfta tidningarnas attraktivitet på internet. Tanken är också att slå ihop en del av administrationen samt lokalerna och att upphandla tryck och distribution gemensamt för att få ner kostnaderna på respektive tidning.
Frågan om LO:s bevekelsegrund för beslutet att bilda ett eget mediehus är alltså ganska lättbesvarade; erfarenhetsutbyte och effektivisering. Vad som mer kan tänkas komma ut ur detta projekt är såhär i dess linda väldigt oklart. Rent politiskt kan man möjligen tänka sig att tidningarna sluts tätare samman i en åsiktsgemenskap som mer dikteras av ledningen för LO än för respektive fackförbund.
Den linje Kulturpolitikbloggen har i frågan torde för mer trogna läsare framstå som klar. En viss allergi finns här mot elefantsjuka, koncerner, kotterier, mediehus och andra sammanslutningar som minskar pluralismen i den politiska och kulturella debatten. Detta innebär på intet vis att det går att döma ut LO:s satsning, det kommer snarast bli intressant att se vad som händer och vart utvecklingen tar detta projekt.
Projektledare för LO:s mediehussatsning är Liv Beckström. Hon menar att tanken är att ge tidningarna ett journalistiskt lyft genom erfarenhetsutbyte. Förhoppningen är också att en större satsning som denna ska kunna lyfta tidningarnas attraktivitet på internet. Tanken är också att slå ihop en del av administrationen samt lokalerna och att upphandla tryck och distribution gemensamt för att få ner kostnaderna på respektive tidning.
Frågan om LO:s bevekelsegrund för beslutet att bilda ett eget mediehus är alltså ganska lättbesvarade; erfarenhetsutbyte och effektivisering. Vad som mer kan tänkas komma ut ur detta projekt är såhär i dess linda väldigt oklart. Rent politiskt kan man möjligen tänka sig att tidningarna sluts tätare samman i en åsiktsgemenskap som mer dikteras av ledningen för LO än för respektive fackförbund.
Den linje Kulturpolitikbloggen har i frågan torde för mer trogna läsare framstå som klar. En viss allergi finns här mot elefantsjuka, koncerner, kotterier, mediehus och andra sammanslutningar som minskar pluralismen i den politiska och kulturella debatten. Detta innebär på intet vis att det går att döma ut LO:s satsning, det kommer snarast bli intressant att se vad som händer och vart utvecklingen tar detta projekt.
söndag 9 februari 2014
Valaktivism del 1: Actionpainting
Kulturpolitikbloggen inleder idag en artikelserie om tips på valaktiviteter som inkluderar kultur på olika sätt. Bakgrunden till denna artikelserie är att kultur kan lyftas på många sätt i en valrörelse. Det måste inte handla om konkret kulturpolitik. Det kan också handla om hur man lyfter politiska frågor med hjälp av kultur. Idag första artikeln, Actionpainting.
Ett problem när man står i en valstuga kan vara att man får svårt att motivera folk att stanna, dela med sig av sina åsikter och ta del av partiets åsikter. För att göra detta möjligt är det viktigt att ha någon typ av aktiviteter som både kan få folk att stanna vid valstugan och locka dit fler besökare. Ett enkelt, billigt och smart sätt att locka besökare till valstugan är Actionpainting.
Vad är Actionpainting? Tanken är att helt enkelt sätta upp ett stort papper på valstugan, kanske täckpapper som egentligen är till för golv eller en gammal tapet. Sedan erbjuder man medborgarna att skriva och måla sin vision av framtiden i kommunen eller i sin stadsdel på pappret. Pappret kan sedan förslagsvis läggas ut på Instagram, Twitter och Facebook för att omvärlden ska kunna se den. Ämnet för målningen man variera, förslagsvis från dag till dag eller vecka till vecka beroende på hur populärt det är att måla. De enda utgifterna är en rulle täckpapper eller tapetpapper och färgburkar.
Nästa artikel i artikelserien om valaktivism kommer att handla om hur man lyfter en kontroversiell fråga med enkla medel, nämligen kravet på lagliga grafittiväggar.
lördag 8 februari 2014
Konkurrensverkets remissvar på presstödsutredningen - reflektioner
Konkurensverkets remissvar på presstödsutredningen har nu presenterats. Ett fascinerande remissvar helt i linje med den borgerliga visionen om det mätbara värdets överhöghet.
”Driftstödet begränsar en effektiv priskonkurrens mellan tidningarna och kan även leda till att de har svagare incitament att effektivisera sin produktion. Stödet riskerar även att leda till att utbudet formas efter bidragskriterier snarare än läsarnas preferenser, eftersom tidningarna inte behöver konkurrera om läsarna och därmed annonsörernas pengar, utan kan överleva med hjälp av driftstöd.”
I sitt remissvar menar Konkurrensverket att presstödet borde sänkas gradvis och därefter avskaffas. Orsaken är att man menar att presstödet inte är effektivt för priskonkurrensen.
Det finns helt säkert några som är nöjda; regeringen. Remissvaret är helt överensstämmande med den vision Alliansen har för sin kulturpolitik, en vision där den starke överlever, den självsanerande marknaden.
Självklart är det så att alla inte kan vara experter på allt. Men Konkurrensverket bortser helt från det faktum att mångfald motverkar enfald. Presstödet upprätthåller den mångfalden.
Visserligen finns kanske orsak att se över presstödet vad gäller de aspekter som rör dagstidningar och de riktigt stora. Samtidigt måste vi komma ihåg att presstödet inte bara är till för dem. Presstöd kan hjälpa en liten resurssvag organisation som Biblioteket i Samhället att ge ut en tidskrift som är viktig i biblioteksdebatten. Har Konkurrensverket tagit med sådana tidskrifter i sin beräkning? Eller den viktiga antirasistiska tidskriften Mana? Eller EXPO?
”Driftstödet begränsar en effektiv priskonkurrens mellan tidningarna och kan även leda till att de har svagare incitament att effektivisera sin produktion. Stödet riskerar även att leda till att utbudet formas efter bidragskriterier snarare än läsarnas preferenser, eftersom tidningarna inte behöver konkurrera om läsarna och därmed annonsörernas pengar, utan kan överleva med hjälp av driftstöd.”
I sitt remissvar menar Konkurrensverket att presstödet borde sänkas gradvis och därefter avskaffas. Orsaken är att man menar att presstödet inte är effektivt för priskonkurrensen.
Det finns helt säkert några som är nöjda; regeringen. Remissvaret är helt överensstämmande med den vision Alliansen har för sin kulturpolitik, en vision där den starke överlever, den självsanerande marknaden.
Självklart är det så att alla inte kan vara experter på allt. Men Konkurrensverket bortser helt från det faktum att mångfald motverkar enfald. Presstödet upprätthåller den mångfalden.
Visserligen finns kanske orsak att se över presstödet vad gäller de aspekter som rör dagstidningar och de riktigt stora. Samtidigt måste vi komma ihåg att presstödet inte bara är till för dem. Presstöd kan hjälpa en liten resurssvag organisation som Biblioteket i Samhället att ge ut en tidskrift som är viktig i biblioteksdebatten. Har Konkurrensverket tagit med sådana tidskrifter i sin beräkning? Eller den viktiga antirasistiska tidskriften Mana? Eller EXPO?
fredag 7 februari 2014
Trafikborgarrådet Hamilton ljuger i TV om grafitti
För några dagar sedan skrev Kulturpolitikbloggen om Justitieombudsmannens utlåtande angående att Stockholm stad förnekat Riksteatern att affischera sitt projekt Art of the streets på stadens kulturtavlor med hänvisning till sin klotterpolicy. Idag gjorde SVT:s regionala nyheter, ABC, ett inslag om JO:s utlåtande.
I inslaget intervjuades Grafittifrämjandets ordförande Shora Dehnavi Goldkuhl och Trafikborgarrådet i Stockholm stad, Ulla Hamilton. I inslaget menar Hamilton att hon inte "tror" att lagliga grafittiväggar är bra eftersom hon tror det innebär ökad skadegörelse. Det har nämligen "andra erfarenheter" visat på. Det är just så här som den kulturpolitik Alliansen för i Stockholm Stadshus ser ut. Den baserar sig i regel på "tror" och "andra erfarenheter". Just i detta fall är det extra allvarligt eftersom Kulturpolitikbloggen med emfas vill hävda att Hamilton ljuger.
För det första är det i sammanhanget irrelevant vad borgarrådet Hamilton tror eller inte tror. Den som själv bemödar sig att kolla fakta inser snart att det inte alls stämmer att lagliga grafittiväggar leder till ökad skadegörelse. Man ska vara ärlig och säga att motsatsen, att grafittiväggar leder till minskad skadegörelse, inte heller bevisats. Däremot är det fastslaget att skadegörelse och klotter inte ökar på grund av lagliga grafittiväggar. Således, inga "andra erfarenheter" pekar åt det håll Hamilton låter påskina.
Stockholm stads klotterpolicy är något mycket allvarligt. Kristdemokrater brukar ibland tala om politikens gränser. Här bör en sådan gräns definitivt dras. Politiker bör inte få bestämma vad som ska betraktas som konst och inte. Snarast bör politiker hålla ett armslängds avstånd till kulturutövarna. Klotterpolicyn i Stockholm håller inget avstånd, de håller ett strypgrepp, på em hel konstform.
torsdag 6 februari 2014
När behöver danskarna bibliotek?
Det första man skär ner på är kulturen. Det är en hårdsmält inställning som världens ekonomer gjort till lag. I England och Danmark har denna logik slagit hårt mot framförallt biblioteken.
I Danmark kommer nu nödsignaler från biblioteken. 66 procent av biblioteken har fått sänkta anslag. Tidigare har jag här på Kulturpolitikbloggen skrivit om den danska linjen vad gäller kulturpolitik, rindalismen. Kulturministern Uffe Elbaek lanserade Kulturens Marschallplan, en plan för hur kulturinstitutioner och kulturverksamheter skulle finansieras mer av näringslivet och privatpersoner. Kulturens Marschallplan är på många sätt indikator på övergången till ett finansieringssystem mer likt det engelska. Alltså från nedskärningar på biblioteksväsendet till biblioteksdöd på brittiskt manér.
Ibland måste man ställa sig frågan; när behövs oberoende information? Alltid blir naturligtvis svaret. Men kanske är det lite viktigare ändå i tider när man inte vet vem man kan känna förtroende för? I detta sken blir nedskärningar på bibliotek i kris,- och orostider än mer vanskligt. Danmark genomgår en hård period just nu. Regeringskris, halvfascistoid flykting,- och asylpolitik, islamofobi... När behöver danskarna bibliotek om inte nu?
I Danmark kommer nu nödsignaler från biblioteken. 66 procent av biblioteken har fått sänkta anslag. Tidigare har jag här på Kulturpolitikbloggen skrivit om den danska linjen vad gäller kulturpolitik, rindalismen. Kulturministern Uffe Elbaek lanserade Kulturens Marschallplan, en plan för hur kulturinstitutioner och kulturverksamheter skulle finansieras mer av näringslivet och privatpersoner. Kulturens Marschallplan är på många sätt indikator på övergången till ett finansieringssystem mer likt det engelska. Alltså från nedskärningar på biblioteksväsendet till biblioteksdöd på brittiskt manér.
Ibland måste man ställa sig frågan; när behövs oberoende information? Alltid blir naturligtvis svaret. Men kanske är det lite viktigare ändå i tider när man inte vet vem man kan känna förtroende för? I detta sken blir nedskärningar på bibliotek i kris,- och orostider än mer vanskligt. Danmark genomgår en hård period just nu. Regeringskris, halvfascistoid flykting,- och asylpolitik, islamofobi... När behöver danskarna bibliotek om inte nu?
onsdag 5 februari 2014
Valår
Jag är smärtsamt medveten om att jag skrivit tidigare om att jag lovar att skärpa mig gällande uppdateringar på Kulturpolitikbloggen men nu måste det ske. Det är valår. För min del innebär det partiarbete. Men det innebär också att kulturpolitik måste lyftas i valrörelsen. Svaren måste ges och frågorna måste ställas. Min ambition är att börja uppdatera mer aktivt igen och att försöka få till en vettig bevakning.
Gott besked från Justitieombudsmannen om grafitti på Stockholms kulturtavlor
Den av Madeleine Sjöstedt företrädda kulturpolitik som förts i Stockholm de senaste åren är känd för sin låta toleransnivå. Den missriktade och i många fall på okunnighet byggda politiken har bland annat lett fram till det ryktbara totalförbudet mot konstformen grafitti.
När Riksteatern ville göra reklam på de av staden ägda kulturtavlorna för sin föreställning Art of the streets satte staden stopp, hänvisande till nolltoleransen mot rasism. Nu har Justitieombudsmannen (JO) granskat fallet och fällt sitt utslag. JO menar att det var fel av Stockholm stad att förneka Riksteatern rätten att affischera på kulturtavlorna. JO menar också att frågan är om det över huvud taget är förenligt med gällande lagar och avtal att Stockholm stads politiska beslut styr vem som får och inte får tillgång till att affischera på kulturtavlorna. Den uppmärksamme kan exempelvis notera att tavlorna ifråga under den senaste tiden hyrts av hovförvaltningen för reklam för den svenska monarkin. Att Stockholm stad inte haft något problem med detta PR-jippo för den föråldrade svenska monarkin men däremot med nytänkande konst och kultur kan sägas vara betecknande för den kulturpolitik som drivs från Stockholms stadshus idag. Förhoppningsvis får vi se ett slut på eländet i valet i september!
När Riksteatern ville göra reklam på de av staden ägda kulturtavlorna för sin föreställning Art of the streets satte staden stopp, hänvisande till nolltoleransen mot rasism. Nu har Justitieombudsmannen (JO) granskat fallet och fällt sitt utslag. JO menar att det var fel av Stockholm stad att förneka Riksteatern rätten att affischera på kulturtavlorna. JO menar också att frågan är om det över huvud taget är förenligt med gällande lagar och avtal att Stockholm stads politiska beslut styr vem som får och inte får tillgång till att affischera på kulturtavlorna. Den uppmärksamme kan exempelvis notera att tavlorna ifråga under den senaste tiden hyrts av hovförvaltningen för reklam för den svenska monarkin. Att Stockholm stad inte haft något problem med detta PR-jippo för den föråldrade svenska monarkin men däremot med nytänkande konst och kultur kan sägas vara betecknande för den kulturpolitik som drivs från Stockholms stadshus idag. Förhoppningsvis får vi se ett slut på eländet i valet i september!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)