"Partiernas kulturpolitik skiljer sig inte åt"

Uttalandet är fällt av Adam Cwejman vid #Kulturvalet14 på Kulturhuset. Detta är borgarnas desperata lögn. Den har upprepats som ett mantra de senaste veckorna, senast av Madeleine Sjöstedt i SVT Debatt igår. Man kan ta för givet att det är en taktik. Nog för att Cwejman på Kulturhuset gav intrycket av att ha väldigt dålig koll på kulturpolitiken även i Folkpartiet men Madeleine Sjöstedt kan inte anklagas för dålig koll. Som kultyrborgarråd i Stockholm vet hon naturligtvis vilken politik hon själv driver och vilken politik son förespråkas från oppositionen.

Påståendet att det inte skulle spela någon större roll om kulturpolitiken var borgerlig eller rödgrön kommer sig nog av det faktum att Alliansen insett att de inte kan räkna hem fler röster från kulturarbetare och därför ägnar sig åt skademinimering. Istället för att erkänna att de helt enkelt är dåliga på att föra kulturpolitik påstår de att det inte gör någon skillnad vilka man röstar på. Inom kulturpolitiken är vi tydligen "relativt överens".

Naturligtvis är påståendet lögnaktigt. Kulturpolitiken är ett ideologiskt slagfält, kanske ett av de tydligaste i svensk politik. Ta marknadshyrorna som exempel. Alliansen kräver marknadshyror medan vänstern är emot och dessutom kräver undantag för lokaler som används för kultur. Eller synen på försörjningsstöd där Alliansen tvingar kulturarbetare in i dubbelarbete.

Kanske kan man säga att skillnaden mellan högerns och vänsterns kulturpolitik är att högern står för företagen och vänstern för utövarna och konsumenterna. Det finns ingen poäng med att sätta sig i knäet på den kapitalstarka nöjesindustrin, bygga arenor ingen vill ha eller underlätta för det som redan är köpstarkt.

På kulturområdet står valet mellan mångfald och enfald, kultur för alla eller kapitalets diktatur. För vänstern är kultur en demokratibärare, för högern en konsumtionsfråga att likna vid köp av tvål eller dasspapper. Högerns desperata försök att få kulturpolitiken till ett område där det råder konsensus utgår från att man inte förstår sin egen politik.

För övrigt: idag intervjuades jag av tidningen Konstnären (KRO) med anledning av den kritik mot Kulturbryggan jag framförde på Kulturpolitikbloggen för några dagar sedan.

Kulturministerns angrepp mot Sven Wollter

Visst är han kontroversiell, den gode Sven Wollter, skådespelare, regissör, mångårig medlem i Kommunistiska Partiet. Men hans helhjärtade engagemang för de mest utsatta i samhället går inte att ta fel på.

När Wollter så såg ett inslag om situationen för de hemlösa i Norrköping bestämde han sig för att försöka hjälpa till. Detta måste också kunna betraktas som kulturpolitik, kultur för att uppmärksamma politik. Kulturen som verktyg, den mer instrumentella kultursynen, bespottas av högern för att den är farlig för dem. Hade de själva haft möjlighet att använda kultur på samma sätt hade kritiken säkert tystnat. Men högern har Svenskt Näringslivs och Timbros miljoner istället. Ja, det är en konkret motsättning.

Wollter och några av hans skådespelarkollegor sätter den 2/3 upp en cabaré på Östgötateatern. Pengarna går oavkortat till Norrköpings hemlösa. Ett bra initiativ, det torde de flesta vara överens om. Moderaten Sven-Åke Molund applådera Wollters initiativ på Facebook. Men då blev han åthutad av partikamraten och kulturministern Lena Adelsohn-Liljeroth. Kulturministern skrev:
" Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn eller oppositionella i länder där de tagit makten. Att ifrågasätta Wollter innebär inte att vara en okänslig medmänniska. Tvärtom! Tag gärna kontakt med Forum för levande historia och läs deras skrift om kommunismens brott mot mänskligheten".

Kulturministern menar alltså att Sven Wollters socialistiskta världsåskådning skulle innebära att han inte kan göra något bra. Adelsohn-Liljeroths ideologiska skygglappar är pinsamma både för henne och resten av regeringen. Hon läxar upp en partikamrat som ser bortom partipolitiken. Men det är klart, generositeten tryter kanske under ett valår.

Lustigt också att kulturministern tar upp Forum för levande historia, den statliga myndighet som utan omsvep hänger ut privatpersoner och deras historia. När Jan Myrdal blev uthängd på det sättet var Forum för levande historia tvugna att be om ursäkt. Här ser vi åter att kulturministern inte lärt av historien utan fortsätter ägna mer tid åt att peka finger än att försöka rädda Dig kvar på den post det är ytterst osäkert om hon får behålla i höst, även om olyckan skulle vara framme och vi får ytterligare en borgerlig regering.

Bättre lokalbevakning och sämre löner hos SVT

Det har varit lite olika rapportering kring public service den senaste veckan. Mycket fokus har legat på diskussionen om opartiskhet med anledning av hur Soran Ismail behandlats i Sveriges Radio. Två nyheter har kommit lite mer i skym undan, saker som kanske egentligen är minst lika intressanta.

För det första har beslut nu fattats om att SVT ska satsa på mer lokal nybetsbevakning. Detta innebär bland annat att det regionala nyhetsprogrammet ABC delas upp i tre olika nyhetsprogram som sänds regionalt. De tre delarna är en som bevakar Södertälje, en som bevakar Uppsala och en som bevakar Stockholm. Det är naturligtvis positivt eftersom mer lokal bevakning stärker kunskapen om vad som händer i ens närmiljö, ökad kunskap och ökat engagemang är bra för demokratin. Kanske innebär det också att vi kommer att se reportrar med mer initierade kunskaper om det område de bevakar.

Kritiken mot den mer lokala nyhetsbevakningen är främst att den inte bara är en satsning på lokala nyheter utan också en nedskärning. Enligt Journalistförbundet kommer exempelvis redaktionen på Nordnytt att få personalnedskärningar med 20 procent. Framtiden får utvisa hur SVT:s omprioritering kommer att falla ut.

Nästa nyhet är de villkor som undertextarna har när de jobbar för public service-bolagen. En larmrapport om arbetsförhållandena har nu släppts. Rapporten är framtagen av Merietextarna, fackföreningen inom Journalistförbundet som organiserar de som jobbar med att översätta och skriva undertextarna till textade tv-program.

En bov i dramat enligt den rapport Medietextarna har tagit fram är företaget Broadcast Text. De levererar 25 % av all undertext till SVT och 100 % av all text som används i UR:s program. Enligt förbundet får undertextarna, som ofta är frilansare genom Broadcast Text, drygt 12.000 kronor per månad före skatt. Detta är ett löneläge som är väldigt lågt och där fackföreningen Medietextarna menar att man måste jobba betydligt mer än heltid för att komma upp i en skälig lön.  I våra grannländer har public service-företagen valt andra vägar. I Danmark fick Broadcast Text nobben för att de lade sig så misstänkt billigt i pris. I Norge sköter public service-företaget NRK all textning själv. I Finland låter YLE olika företag sköta text ingen men högst upp till 11 % av utbudet.

Med kulturpolitik-glasögonen på måste man konstatera att public service i Sverige måste ta ansvar för att det betalas vettiga löner till alla som jobbar under (inte nödvändigtvis i) public serviceföretag. Det allra bästa vore naturligtvis att ha en ambition som siktar mot den norska modellen och sköta all undertextning av program inom SVT och UR själv. Men den finska modellen kan såklart vara gångbar under en övergångsperiod.

En rasistisk dagstidning i startgroparna

Idag släpper Sverigedemokraterna en liten bomb över Mediesverige. Det har blivit dags för Sverigedemokraterna att starta en dagstidning. Det blir en webbtidning vid namn Samtiden som planeras att dra igång i mars. Redaktör blir Jan Sjunnesson.

Sjunnesson var så sent som 2012 skolledare och lärarutbildare vid Stockholms universitet enligt en intervju i Lärarförbundets tidning Lärarnas Nyheter. Nu ska han alltså stå vid rodret för en ny sverigedemokratisk satsning på att få större förståelse för sin världsbild genom en egen nyhetstidning.    Vi ska dock inte ropa hej ännu. Under de senaste åren har Sverigedemokraterna talat om lansering av såväl dagstidningar som tv-kanaler utan att något hänt. Hur det blir den här gången återstår att se. 

Det kan nog vara klokt med en lärare i ledningen för redakitionen på det planerade SD-flaggskeppet Samtiden. Enligt vad man uppger för Medievärlden kommer man att "så långt det går" ha nybetsbevakning. Samtidigt säger man att man har en liten redaktion med vana reportrar. Vad dessa vana reportrar tänkt syssla med istället för nybetsbevakning framgår inte. Däremot annonseras att man kommer att ta in ett gäng bloggare. Det är en intressant skrivning. Är det här man ska hetsa mot folkgrupp och göra sig skyldiga till förtal så kommer, om jag minns rätt, tidningen att åka dit å sina bloggaren vägnar om de har utgivarbevis. Och som jag förstår det kan tidningen inte få några statliga stöd om den inte har en ansvarig utgivare.

Kulturpolitik-aspekten, eller snarare den mediepolitiska aspekten av diskussionen är alltså huruvida vi kommer att behöva se skattepengar smita iväg till ännu en rasistisk publikation i likhet med Nationell Idag. Tyvärr har rasisterna visat att de kan åstadkomma en påverkan av debatten och medieklimatet. Det gjorde man med Politiskt Inkorrekt och det gör man med Avpixlat och Nationell Idag. Men vi ska inte ta ut något i förskott. Fakta i målet är trots allt ett antal sådana här projekt dött sin linda och att de flesta projekt som kommit igång somnat in till följd av gräl, passivitet eller juridiska aspekter.

Krånglig a-kasseregler ger kulturarbetare yrkesförbud

Problemet är inte nytt på något sätt. Det handlar om att kulturarbetare får en för låg utkomst av sin verksamhet för att den ska gå att leva på. Det handlar om att personer med talang och utbildningar på kulturområdet ska slösa bort sin kunskap och kreativitet genom tröttande dubbelarbete. Ofta sker dubbelarbetet inom personalintensiva verksamheter med låga löner som hemtjänst och liknande. Låt oss vara ärliga med att detta är resursslöseri. Problemet skulle kunna avhjälpas med en aktiv och målmedveten kulturpolitik som ser till att kulturarbetare får koncentrera sig på att arbeta med kultur och människor i andra sektorer får arbeta med sina specialområden.

2013 kom IAF med kritik där man menade att arbetslösa kulturarbetare inte söker jobb inom andra sektorer, en missuppfattning som gått från småaktigt skitsnack till vedertagen sanning trots att den inte i någon nämnvärd utsträckning överensstämmer med sanningen. Arbetsförmedlingen Kultur Media kunde också meddela IAF att de inskrivna kulturarbetarna 2007 jobbade inom 183 andra yrkesområden, 2009 var siffran 246 stycken. 

Problemet som finns för många kulturarbetare är detsamma som jag själv upplevt på nära håll vad gäller fritidspolitiker. Det finns helt enkelt så pass dumma regler för a-kassan att man inte kan vara arbetslös och fritidspolitiker eftersom det arvode man uppbär som förtroendevald räknas som en regelbunden inkomst och därmed förlorar den arbetslöse fritidspolitikern sin rätt att uppbära a-kassa. Detta tvingade en bekant till mig att lämna sitt uppdrag som ersättare i kommunfullmäktige i en kranskommun till Stockholm. Ett liknande problem finns för kulturarbetare. Små tillfälliga eller regelbundna inkomster kan riskera rätten till a-kassa. Detta kan egentligen bara kallas för ett yrkesförbud. Ett yrkesförbud är det också på sätt och vis eftersom kulturarbetare tvingas söka jobb inom andra branscher vilket gör att de inte har tid, ork eller inspiration att ägna sig åt sin egentliga profession. Situationen är upprörande.

Ett sött atlasen situationen något så när, åtminstone för bildkonstnärer, skulle kunna vara införandes av de av KRO/KIF drivna förslaget på medverkans- och utställningsersättning (MU-avtal). Avtalen sjösattes 2009 och är sedan dess norm för hela konstbranschen. MU-avtalen innebär helt enkelt att konstnärer som medverkar i en utställning med eget eller del av ett verk ska ha möjlighet att få ekonomisk ersättning. Detta skulle (bland annat) förhindra gratismarkera bland kulturarbetare verksamma inom bildkonstsfären. Implementeringsarbetet för MU-avtalen pågår fortfarande och arbetet riktar sig mot statliga och regionala kulturinstitutioner och konsthallar. 

Hägglund frågas ut på #Kulturvalet2014

Idag ägde den första debatten på Kulturhuset om kulturpolitik, #Kulturvalet2014, rum. Debatten inleddes med att America Vera Zavala frågade ut Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund om kulturpolitik.

Självklart inleddes med frågor om Hägglunds utspel för några år sedan om Verklighetens folk. Utspelet var tacksamt. Själv drog jag igång Overklighetens folk, en debattsida med skribenter som har hjärtat till vänster. Bland skribenterna fanns Mikael Wiehe, Bob Hansson och Lena Kallentoft för att nämna några.

Hägglund menade att han fortfarande att kulturarbetare ofta sätter sig över "vanligt folk". Men frågan blir då genast: Hur vanlig är du Hägglund? Göran värnar alltså verklighetens folk. Samtidigt nämner han opera som sin favoritupplevelse. Det behöver inte finnas något fel i det. Men opera är (tyvärr) en väldigt smal konstform. Den kommer få till del i liveform, den är storstadscentrerad, den är dyr.

I Kristdemokraternas politiska budskap poängteras ofta "politikens gränser". Politikens gränser går tydligen inte vid den tydliga avgränsning som finns i kulturpolitiska diskussioner, politiken ska ha armlängds avstånd till kulturen. Hade Hägglund och hans parti tagit politikens gränser på allvar hade man naturligtvis hejdat sina partikamrater i kommuner som Stockholm eller Sollentuna från att vara med och införa policys som förbjuder en hel konstform, graffiti.

Därför behövs Kulturpolitikbloggen

När jag startade Kulturpolitikbloggen 2011 under annat namn fanns inga renodlade kulturpolitiska bloggar i Sverige. Sedan dess, under de här 3 åren var det blivit drygt 150 inlägg. När Kulturpolitikbloggen skrev om Litteraturutredningen var vi det första digitala mediet någonsin att citeras i Mediekrönikan i Sveriges radio P1.

Kulturpolitiken är viktig för den handlar om förutsättningar för demokrati, att i olika uttrycksformer få ge luft åt sina tankar och känslor. På det viset är kulturen helt avgörande under supervalåret.

Kulturpolitikbloggens ambition är att bevaka kulturpolitiken både i Sverige och internationellt. Därför skriver jag här en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Jag är övertygad om att den här bloggen behövs. Den är socialistisk och feministisk, den är Sveriges enda blogg enbart om kulturpolitik. Jag hoppas läsarna har glädje av mina texter!

Hon får inte bli kulturminister

Det är inte svårt att oroas över de nyligen inledda spekulationerna om vem som blir kulturminister efter valet i höst. Självklart vill Kulturpolitikbloggen se ett maktskifte och anser det högst angeläget med tanke på den förda kulturpolitiken. Men med tanke på ett visst namn som dykt upp i spekulationerna om kulturministerposten så har det aktualiserats extra mycket. Det namn som nämnts och som vore fullständigt ödesdigert för det svenska kulturlivet är Madeleine Sjöstedt.

Sjöstedt är en speciell person, speciellt utsatt. Jag har vid ett tillfälle deltagit i en debatt om Strindberg och kulturpolitiken. Vid det tillfället i föregicks debatten av en teaterföreställning där Madeleine Sjöstedts huvud dök upp på en projektorduk på ett i sammanhanget inte speciellt smickrande sätt. Nej, kulturarbetarna har inte alltid varit snälla mot Madeleine. Men ogillandet verkar å andra sidan ömsesidigt.

Som kulturborgarråd har Sjöstedt drivit en i högsta grad provocerande kulturpolitisk linje. Bland annat handlar det om stadens stöd till det fria kulturlivet. Teaternedläggningarna har varit många under den tid Sjöstedt haft makten över kulturen i Stockholm. Detta har bland annat lett till kampen för Fria Teaterns överlevnad i Högdalen, Teater Tribunalens ekonomi i centrala Stockholm och de finansiella problemen för de flesta teatrarna runt om i Stockholm. I en intervju i Svenska Dagbladet säger Benny Fredriksson att Peter Celsings vision om ett enat konsthus i Stockholm nu går i uppfyllelse, att en sammanslagning av de verksamheter som inryms i Kulturhuset inte varit möjlig utan Madeleine Sjöstedts stöd. Det har han nog rätt i. Det han inte verkar helt med på är vad som kommer riskera att hända med Kulturhusets ekonomi nu när verksamheten Kulturhuset och verksamheten Stockholm stadsteater blandas ihop. Risken är nämligen att vi kommer i ett läge där man skär ner kulturbudgeten i staden och då drabbas båda verksamheterna eftersom de nu betraktas som en enda verksamhet. Detta är en olycklig sammanslagning och inget annat. Madeleine Sjöstedt är också anklagad för att ta emot mutor.

 Vad det gäller är att Sjöstedt har haft ett osunt familjärt förhållande till nöjesjätten AEG. En rättegång väntar. Några Madeline inte har ett lika familjärt förhållande till är alltså det fria kulturlivet,. Hon har bland annat kallat dem för ett "särintresse" och sagt att de "prenumererar" på kulturstöd. Att detta är en något onyanserad bild verkar inte bekymra Sjöstedt det minsta. Något som däremot bekymrar henne är att hon har fått för sig att de fria grupperna har en inställning till kultur som hon inte delar. De måste därför till varje pris stoppas. Den enda som faktiskt vågat stå upp mot Madeleine Sjöstedt är kulturnämndens vice ordförande Ann-Mari Engel (V) som också för detta fått ett stort stöd bland Stockholms kulturarbetare. Som en parentes kan nämnas att Engel vid Vänsterpartiets valkonferens i Stockholm blev nedpetad på kommunlistan för Stockholm stad. Man kan undra om kamraterna förstår det ödesdigra i detta misstag.

Vart rättegången mot Madeleine Sjöstedt får vi se hur utfallet blir. Kulturpolitikbloggen tänker varken recensera domen eller åtalet. Däremot är vi säkra på en sak; om det finns en risk att Madeleine Sjöstedt blir vår nästa kulturminister om borgarna vinner valet är det en orsak framför andra att rösta rött i höst. Vi vill heller inte se en fortsatt pina med Madeleine Sjöstedt som kulturborgarråd i Stockholm och hoppas därför naturligtvis på maktskifte även i huvudstaden.

Systemfelet Kulturbryggan blir permanent

Det är egentligen inte Kulturbryggan i sig det är fel på. Det är det uppdrag som Kulturbryggan fått av regeringen. Uppdraget är "delfinansiering" av kultur. Detta är ytterligare en konkretisering av den borgerliga kulturpolitik som bedrivits sedan 2006. En kulturpolitik som enligt vissa inte ens finns men som vi som är intresserade av detta politikområde dagligen stöter på.

När det gäller Kulturbryggan fattade regeringen igår (2014-20-02) beslut om att myndigheten skulle införlivas i Konstrådet och därmed permanentas. Uppdraget består. Delfinansieringen är dock ett politiskt problem eftersom den bygger på den vision den borgerliga regeringen har av en framtida kulturpolitisk riktning som frikopplar staten från sitt ansvar för kulturfinansiering. Ersättaren för staten är såklart att man hoppas att näringsliv och mecenater ska gå in med privat kapital..

Problemet med marknadsekonomiska principer för kulturlivet är att vi hamnar i en situation där marknadens logik verkar åt båda hållen. Det vill säga att det kanske finns förutsättningar när ekonomin går bra men när ekonomin går dåligt drabbar det också i hög utsträckning kulturlivet. Detta år något jag studerat i min ännu så länge oavslutade kandidatuppsats i företagsekonomi. Trenden är att ta in mer privat kapital såväl i det fria kulturlivet som på kulturinstitutionerna. Detta sker i form av sponsring och fundraising. Samtidigt finns det inga tydliga tecken på att privatpersoner och företag (utöver de i Sverige väldigt fåtaliga konstmecenaterna) i någon högre eller tillräcklig utsträckning skulle vara beredd att finansiera kulturverksamheter.

Ett klassiskt exempel på hur det har sett ut när kulturverksamheter försökt ragga sponsorer var bör Teater Tribunalen sökte privat kapital för att sätta upp Axel Frisches och Axel Breidahls pjäs Ebberöds bank. Teatern tillsatte en halvtidstjänst för att söka sponsorer till projektet. Resultatet? En sponsor och pjäsen  blev en förlustaffär för Teater Tribunalen.

Kulturbryggan arbetar alltså med delfinansiering av kulturprojekt. Detta innebär att för att få stöd från  Kulturbryggan måste man visa upp att privata finansiärer finns. Att ställa privat kapital som villkor för samhälleliga bidrag är väldigt missvisande och det är framförallt felaktigt. Ett kulturprojekt kan naturligtvis vara angeläget trots att privat kapital inte står bakom projektet. Statens ansvar ska alltså delas med näringslivet. All tillgänglig kunskap på området tyder på ett ytterst sparsamt intresse hos näringslivet för finansiering av kulturverksamheter.

Har Lena Adelsohn Liljeroth någon kulturpolitik?

I dagarna rapporteras om planerna på politiska utspel och regeringsinitiativ under våren. Lena Adelsohn Liljeroth har fått kritik för sin passivitet. Ända sedan regeringen tillträdde har det hävdats från olika håll att regeringen inte har någon kulturpolitik, att agendan är tom. För den som hängt med lite och även sett på trenden i Europa är det dock svårt att hålla med.

Lena Adelsohn Liljeroth har i stor utsträckning arbetat för att koppla loss det samhälleliga ansvaret från kultursfären. Detta har resulterat i att utgivningsstöd, stöd för kulturtidskrifter och presstöd behandlats hårdhänt och att små tidningar ständigt lever med kniven mot strupen. Det har resulterat i höjda inträden på statens museer, avskaffande av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och mycket annat. Utvecklingen sedan 2011 går att följa något så när här på Kulturpolitikbloggen.

Att påstå att regeringen inte har någon kulturpolitik är helt felaktigt. Vad vi ser är snarare en väldigt målmedveten kulturpolitisk utveckling mot ett samhälle där statens, landstingens och kommunernas kulturansvar blir allt mindre. Kulturarbetarna lämnas allt mer ut åt marknadens godtycke,. Detta är inte brist på kulturpolitiskt initiativ, snarare tvärt om, det är handlingskraft. Det är en handlingskraft som går i samma traditions ledband som den danska rindalismen och nyliberal marknadsanpassning med idealet att den starke överlever. Vi har sett utvecklingen i de flesta europeiska länder med borgerliga regeringar.

Risken är att resultatet blir oförutsedda men obehagliga konsekvenser i form av nedrustning på olika sätt av medborgarnas inflytande över sin egen vardag. Kulturpolitik handlar om att bygga plattformar för kulturutövande, kultur ofta om att spegla människan och samhället hon lever i. Hur ser ett samhälle ut där människor inte känner igen sig? Finns det hopp i ett sådant samhälle? Och i ett samhälle där bara de privilegierade och rika kan konsumera kultur och därmed känna igen sig och identifiera sig med samhällets utveckling, vad händer där med vanligt folk, med arbetarklassen?

Nej, regeringen Reinfeldts kulturpolitik kanske inte märks så mycket, men det betyder inte att den inte finns. Borgarna begriper vad de gör. Och det är det gamla vanliga som sker i det samhälle de skapar och vill skapa, människor och samhällen slits isär av klassmotsättningar och diametralt olika levnadsförhållanden. Lena Adelsohn Liljeroth har definitivt gjort mycket på kulturområdet under sina 8 år som kulturminister, det är just det som är problemet.

Behövs det ett kulturparti?

Har ni hört talas om Nätverket Kulturpartiet som samlar namn för att ställa upp i EU-valet? De menar att kulturen och kulturpolitiken fått en undanskymd roll i den politiska debatten. Det är en analys som Kulturpolitikbloggen delar. Det är också något som Kulturpolitikbloggen försöker ändra på genom dagliga uppdateringar fram till valdagen. 

Samtidigt menar Nätverket Kulturpartiets ordförande Henrik Blaszczyk att det partiets linje är att lyfta fram kulturen som en närande snarare än en tärande sektor. Nätverket menar att man vill lyfta fram nyttoaspekterna med kultur. Detta är faktiskt för mig som socialist helt och hållet ointressant. Ponera att det skulle vara så att det bildades ett demokratiparti för att lyfta fram nyttoaspekterna med demokrati. Märkligt... Och kulturfrågorna är i grunden demokratifrågor. Man ska inte behöva argumentera för kulturfrågorna utifrån en nyttoaspekt. Diskussionen om huruvida kultur är närande eller tärande är väldigt märklig. Man ska inte behöva argumentera ur ett nyttoperspektiv för grundläggande demokratifrågor. Förutsättningar för kulturskapande, kulturpolitik, är i grunden att diskutera förutsättningarna för demokrati.

När det gäller behovet av ett kulturparti så finns det visst fog för vad Henrik Blaszczyk säger. Det är problematiskt att se hur kulturfrågorna och kulturpolitiken hamnar i skym undan i de etablerade partierna. Själv är jag en av grundarna till Vänsterns Kulturnätverk. Vår uppgift är att lyfta fram kulturfrågorna i Vänsterpartiet. Sådana nätverk och pådrivare är alldeles nödvändigt. Men det är ingen lösning att ställa sig vid sidan av de etablerade partierna. Lösningen är att jobba i de etablerade partierna. Inom Vänsterpartiet har Vänsterns Kulturnätverks arbete exempelvis lett till att (V) nu driver frågan om ett kulturlöfte i valet, vi har också drivit fram att Vänsterpartiet ska driva frågan om gratis kulturskola. 

Arbetet för att föra upp kulturfrågorna på den politiska dagordningen ska självklart ske på kontinuerlig basis och på bred front. Därför behövs inget kulturparti utan fler kulturintresserade och kulturaktivister i de politiska partierna.

Musikhistoriens ofullständighet måste åtgärdas

Idag har över 150 kvinnliga musiker skrivit en artikel i Aftonbladet om problemet med hur kvinnor negligeras i historieskrivningen, även skrivningen av musikhistorien.

Det är en mycket bra artikel som sätter fokus på hur män en skriver männens historia. Detta är naturligtvis ett problem ur ett rent jämställdhetsperspektiv. Samtidigt är det en extremt stor brist.ur ett musikaliskt perspektiv. Ska man vara snäll kan man med fog påstå att vi saknar 30 procent av vår musikhistoria. Ska man däremot vara ärlig handlar det snarare om 50 procent av musikhistorien som gått förlorad eller förtigits.

Det är viktigt att i sammanhanget skylla den, eller snarare det, som skyllas bör. Skulden ligger hos en ignorant och aningslös kulturpolitik. En kulturpolitik som bedrivits under lång tid och olika regeringar. Det är en politik som drabbat andra kulturområden också. Inom målerikonsten, litteraturen, teatern, poesi, ja snart sagt alla kulturområden är vår historieskrivning gravt stympad.

Det går aldrig att göra en försummad historia fullständig, men det går att komplettera historieskildringen och göra den mer fullständig. Detta är ett ansvar som vilar på den svenska staten. En förhoppning är att initiativen runt om i landet till kvinnohistoriska museum skulle få det stöd de behöver för att börja komplettera historien. En gammal deprimerande sanning är att segrarna skriver historien. Det är också sant att förtryckarna ofta segrar. Låt oss rätta till den saken.

Sveriges radio censurerar professor - ledningen målar in sig i ett hörn

De senaste dagarna har det varit hett kring SR och opartiskheten. Ännu en tur rullas idag upp av Dagens Nyheter. När professor Lena Halldenius skulle medverka i P1 blev hon stoppad. Orsaken: hon tyckte fel.
Takhöjden på Sveriges radio är snart på en nivå som saknar motstycke. Lena Halldenius medverkan i P1 Morgon med bakgrund av skandalerna kring Arbetarbladets chefredaktör, Soran Ismail och nu senast Marlena Ernman stoppades hon för att hon enligt SR drog fel slutsats. Nämligen att ledningen agerat felaktigt.
Den grundläggande kulturpolitikaspekten på diskussionen är att public service har en skyldighet att jobba för mångfald och demokrati, mot diskriminering och rasism. I dagsläget gör SR detta med vapen som enfald och blåögdhet. Hur ska betydande samhällsdebattörer kunna medverka i SR om de inte får ha åsikter? Frågan är värd att ställas: om SR fortsätter jaga misstänkta sossar och censurera kritiker, vad blir då deras valbevakning värd? Kommer det komma relevanta analyser av politik och samhällsdebatt i Sveriges radio även i fortsättningen? Ledningen har målat in sig i ett hörn lika trångt som den politiska mitten.

Kobras granskning av det totalitära Ungern frias

Den politiska situationen i Ungern är något som engagerat mig mycket. Den totalitära kulturpolitiken innebär censur av medierna, det högerextrema klimatet är oroväckande. Jag har tidigare debatterat läget i Ungern med Patrik Ehn (SD) på SVT Debatt.

Förra året gjorde SVT:s kulturprogram Kobra ett väldigt bra program om situationen för kulturarbetarna i Ungern. Programmet var kontroversiellt eftersom det blev tydligt för alla som inte tidigare haft skygglappar att vi har ett land väldigt nära oss i Europa som är farligt nära att utvecklas till en totalitär stat.

Programmet föll inte i god jord hos Ungerns ambassadör i Stockholm, Lilla Makkay, ringde till SVT och var upprörd. De borde ha ringt henne innan menade hon. Förhandscensuren av media har dock uppenbarligen inte nått Sverige ännu... 29 anmälningar kom emellertid in till granskningsnämnden för Radio och TV. 

Idag kom granskningsnämndens utlåtande. Föga förvånande blev programmet friat. 

Valaktivism, del 3: Gatuteater

Det här med tips och trix för att lyfta kulturpolitik i valrörelsen har ju Kulturpolitikbloggen kört en artikelserie om, Valaktivism. Hittills har två texter publicerats, en om lagliga väggar och en om actionpainting. Här kommer tredje artikeln i serien. Denna gång är ämnet gatuteater.

Gatuteater är ett knep, en aktionsform som är gammal som gatan själv. Det är effektivt, intresseväckande och kan se väldigt om olika ut beroende på förutsättningar, väder, antal medverkande, antal åhörare. Gatuteater kan vara mycket. För att åskådliggöra redovisas hör några exempel som är varierar i hur avancerade de är i fråga om medverkande, publik och plats.

Mobildiskussion
I Stockholm hamnar du ofta i situationer där du har en del tid att slå ihjäl i kollektivtrafiken. En typ av gatuteater du kan ägna dig åt där är att fejka ett mobilsamtal. Eftersom dina medresenärer ofta har lika lite att göra som du finns en god chans att de smyglyssnar. Du kan då exempelvis beskriva din egen livssitution och argumentera för varför du skulle föredra en ny regering. Eller så kan du skälla på någon minister i regeringen som du tycker sköter sitt politikområde dåligt. En idé är att du låtsas argumentera med en meningsmotståndare. Då kan dina medpassagerare endera i sina tankar fylla i sina egna motargument eller ta parti för dig.
Kom ihåg:
1: Kolla innan du börjar så att inte de som sitter runt har hörlurar i öronen. Det finns ju ingen poäng i att agera för döva öron.
2: Gör uppehåll ibland. Du måste agera som att det är en dialog. Mobilsamtal är sällan monologer.

Argumentation/dispyt på stan
Ställ till ett saftigt politiskt gräl med en motspelare som agerar borgare och bemöt de argument hen har. Det här funkar i kollektivtrafiken, på torget och på varuhuset.
Kom ihåg:
1: Ni bråkar inte på riktigt, ni får inte bli osams.
2: Använd ett vårdat språk, annars är syftet menlöst.

Manuskriptbunden gatuteater
En mer klassisk form av gatuteater. Sätt dig ner med några kamrater och skriv ett manus. Gå ut på gator och torg och spela upp teatern.
Kom ihåg:
1: Skriv inte för långt!

Det offentliga rummet existerar inte - fram för avkommersialisersde zoner

Det offentliga rummet är ett begrepp som ofta används för att beskriva gator, torg, parker, lekplatser och annat i lite svävande ordalag. Men vem har tillgång till det offentliga rummet? Jag skulle vilja påstå att det offentliga rummet är en myt.

Rent allmänt är det svårt att tala om det offentliga rummet. Det måste nämligen handla om ett livsrum där det råder fredlig samexistens och jämlikhet. En sådan miljö finns inte i Sverige idag. För mig utgörs tolkningen sv det offentliga rummet av ickekommersiella mötesplatser som ägs av människan snarare än marknaden. Det finns ingen som helst orsak att i Sverige idag tala om ett sådant utrymme, det finns inte, eller är åtminstone väldigt marginaliserat. Man skulle kunna peka ut offentliga skrymslen där människan snarare än marknaden dominerar livsrummet. Biblioteken är ett sådant exempel. Men med den utveckling vi ser idag med foundraising och sponsring är blir det svårare och svårare att hitta en ickekommersiell vrå även på biblioteken.

Som jag ser det är det en uppgift för en socialistisk och feministisk kulturpolitik att skapa offentliga rum, eller kanske till och med avkommersialisersde zoner. Platser där livsutrymmet inte kvävs av konsumtionshets och köphysteri. Platser för den fria tanken och det talade ordet. 

Det är ingen vision eller något långsiktigt mål att skapa avkommersialisersde zoner och offentliga rum där det finns plats för liv och inspiration. Det är konkret politik som behövs. Men då måste det också finnas politiker som vågar prioritera människan framför marknaden. 

Valaktivism del 2: Grafittivägg på hjul

Vi har nu kommit till del 2 i Kulturpolitikbloggens artikelserie om kulturpolitik och valaktivism. Idag handlar det om att uppmärksamma bristen på lagliga grafittiväggar eller nolltolleransen mot grafitti.

Det gäller inte bara att ha kul och viktiga aktiviteter vid torgmöten eller valstugor. Det är också viktigt att dessa aktiviteter sticker ut lite, det är inte fel att vara lite provocerande. Ett Brå sätt att uppmärksamma de allt vanligare förbuden mot grafitti eller bristen på lagliga grafittiväggar i sitt område eller sin kommun är att helt enkelt skapa en sådan vägg.

Recept:
- Playwood-skivor eller masonitskivor (antal beror på storleken
- Sprayburkar med olika färger
- Hjul (i nödfall kan en kundvagn duga för en mindre vägg)

Det är allt! Men varför hjulen/kundvagn? I vissa kommuner som exempelvis Stockholm stad och Sollentuna kommun, är lagliga väggar förbjudna. Däremot står det var och en fritt att efter eget huvud utsmycka sitt fordon. Ännu så länge kan en vägg på hjul passera som fordon. Detta är alltså ett smart sätt att jobb runt förbudet. Kamraterna på Cyklopen i Högdalen använde denna metod för att skapa en laglig grafittivägg. Jag hoppas få se många arrangemang med denna metod runt om i landet under valrörelsen!

Misstänkt rödgröna slängs ut från Sveriges radio

Det tycks inte vara helt frivilligt som Soran Ismail, komiker, debattör och radiopratare, tar en paus från sin roll som radiopratare i Sveriges radio P3:s morgonprogram Morgonpasset. Eller man kanske ska säga att det är frivilligt från Sveriges radios sida men inte från Soran Ismails.

Nu kommer nästa avstängning. Denna gång är det Arbetarbladets chefredaktör Daniel Nordström som stängs ute från deltagande i P4-Gävleborgs program Nyhetskommissionen. Till skillnad från Soran Ismail som yttrande sin kritik i mer förtäckta ordalag är Daniel Nordströms kritik tydligare: "- Beslutet grundar sig på ledarsidans färg. Men vad det har med mig att göra kan man ifrågasätta, jag har ingenting med den politiska sidan att göra. Det är fascinerande att man kan ha den här uppfattningen 2014 – att man inte förstår skillnaden mellan den politiska chefredaktören och chefredaktören" menar Nordström i en kommentar till Svenska Dagbladet. 

Vad har dessa två avstängningen, Ismail och Nordström, då gemensamt? Ismail kan tänkas prata om rasism och Sverigedemokraterna i radio. Nordström misstänks för att vara sosse... Visst är det ett viktigt mål som Kulturpolitikbloggen också värnar att public service ska vara partipolitiskt neutral. Det har dock inte kommit till vår kännedom att varken Soran Ismail eller Daniel Nordström är medlemmar i något politiskt parti.

Det blir onekligen pinsamt när public service ska agera bedömare av vem som är eller inte är sosse. Det är också intressant att högertwittrare som den smått rättshaveristiske riksdagsmannen Lars Beckman från Gävle riktat en hård kampanj i sociala medier mot Sveriges radio och SVT. Beckman med flera menar att SR och SVT är politiskt färgade och rödgröna. De flesta delar inte den analys som riksdagsman Beckman gör. Däremot är frågan om detta inte är något som SR, speciellt i Beckmans hemlän, Gävleborg, tagit intryck av Beckmans personliga vendetta mot public service.

Att SR blivit kalla om fötterna nu när det drar valårsvindar är beklagligt för den politiska mångfalden inom public service. Men visst. Det är deras rätt att göra som de vill, så länge det går åt båda hållen...

FRA-lagen drar ner förtroendet för den svenska pressfriheten

För de flesta är det knappast obekant att kulturpolitik, åtminstone i Kulturpolitikbloggens definition, innehåller även frågor som rör mediepolitik. Detta föranleder dagens väldigt nedslående läsning av Reportrar utan gränsers rankning av länders pressfrihet. Illusionen om att Sverige härvidlag skulle utgöra ett föredöme grusas effektivt av den idag presenterade undersökningen.

Av Reportrar utan gränser placeras Sverige på en tiondeplats i världen, långt efter grannlandet Finland som enligt undersökningen är bäst i världen på pressfrihet men även efter grannländerna Norge och Danmark. Orsakerna till den låga svenska placeringen är politiska och härrör till sjösättningen av FRA-lagen och nu även avslöjandena om Sveriges samarbete med utländska underrättelsetjänster.

2010 hade Sverige topplacering på den lista Reportrar utan gränser årligen producerar men sedan 2011 har placeringen fallit lika snabbt som Annie Lööfs opinionssiffror. Tyvärr är detta något som Sveriges regering uppenbarligen kunde ha gjort något åt om den politiska viljan hade funnits. FRA-lagen oroar naturligtvis eftersom när möjligheten finns att signalspana mot vem som helst finns ingen garanti att man avstår från att signalspana mot media bara för att det är förbjudet enligt lag. Som vi alla vet är Säkerhetspolisen i högre grad en politisk polis än annan den vanliga polismakten. Oron är välgrundad. De tekniska möjligheterna ger vid handen att källskyddet kan kränkas vilket är en grundförutsättning för bra journalistik.

Oberoende journalistik är en grundförutsättning för demokrati. Därför är det viktigt att poängtera att den undersökning Reportrar utan gränser gör om pressfrihet är central för att förstå förutsättningarna för oberoende journalistik. En from förhoppning är att ett regeringsskifte med ett avskaffande av FRA-lagen skulle kunna ge Sverige en högre rankning i nästa års kartläggning.

#hairriot och feministisk kamp

Vanligtvis skulle de flesta, undertecknad inräknad, påstå att kulturpolitik och Melodifestivalen inte är två speciellt förknippade ämnen. Lägg därtill en hårig armhåla på bästa sändningstid och ämnet för kvällens artikel torde framstå som kart.

Den debatt det väckte när Melodifestivalens programledare Nour El Refai visade sin håriga armhåla i direktsändning blev det liv i luckan. Men inte i någon positiv mening, eller? Jo kanske. Det är ju uppenbarligen så att män ser det som en rättighet att ha åsikter om kvinnors utseende. Armhålorna är uppenbarligen en laddad kroppsdel.

Debatten efteråt har lett till en #hairriot i sociala medier. Detta är något positivt. Kvinnors rätt att bestämma hur de vill se ut är beskuren av sjuka kroppsideal, ständigt reproducerade i media, reklam och film. Att en cool förebild som Nour el Refai sätter ner foten i den här frågan, nu och tidigare i sitt arbete som skådespelare och komiker är viktigt.

Vissa feminister tycker säkert att det är en lite föråldrad typ av uppror mot det patriarkala och utseendefixerade samhället. Jag tror de har fel. Det är uppenbart att aktioner som denna fortfarande väcker starka känslor och är effektiva för att skapa debatt. Därför behövs de. Jag tror att det behövs fler aktioner som Nours och fler armhålor som hennes

Mediehus - genidrag eller elefantsjuka?

Idag meddelades att Landsorganisationens styrelse beslutat att grunda ett mediehus. LO skapar mediehus. Till en början ska mediehuset bestå av tidningarna Byggnadsarbetaren, Arbetet, Fastighetsfolket, Dagens Arbete, Kommunalarbetaren, Handelsnytt och Sekotidningen. Med tiden är tanken att alla fackliga tidningar inom LO-kollektivet ska vara anslutna till mediehuset.

Projektledare för LO:s mediehussatsning är Liv Beckström. Hon menar att tanken är att ge tidningarna ett journalistiskt lyft genom erfarenhetsutbyte. Förhoppningen är också att en större satsning som denna ska kunna lyfta tidningarnas attraktivitet på internet. Tanken är också att slå ihop en del av administrationen samt lokalerna och att upphandla tryck och distribution gemensamt för att få ner kostnaderna på respektive tidning.

Frågan om LO:s bevekelsegrund för beslutet att bilda ett eget mediehus är alltså ganska lättbesvarade; erfarenhetsutbyte och effektivisering. Vad som mer kan tänkas komma ut ur detta projekt är såhär i dess linda väldigt oklart. Rent politiskt kan man möjligen tänka sig att tidningarna sluts tätare samman i en åsiktsgemenskap som mer dikteras av ledningen för LO än för respektive fackförbund.

Den linje Kulturpolitikbloggen har i frågan torde för mer trogna läsare framstå som klar. En viss allergi finns här mot elefantsjuka, koncerner, kotterier, mediehus och andra sammanslutningar som minskar pluralismen i den politiska och kulturella debatten. Detta innebär på intet vis att det går att döma ut LO:s satsning, det kommer snarast bli intressant att se vad som händer och vart utvecklingen tar detta projekt.

Valaktivism del 1: Actionpainting

Kulturpolitikbloggen inleder idag en artikelserie om tips på valaktiviteter som inkluderar kultur på olika sätt. Bakgrunden till denna artikelserie är att kultur kan lyftas på många sätt i en valrörelse. Det måste inte handla om konkret kulturpolitik. Det kan också handla om hur man lyfter politiska frågor med hjälp av kultur. Idag första artikeln, Actionpainting.

Ett problem när man står i en valstuga kan vara att man får svårt att motivera folk att stanna, dela med sig av sina åsikter och ta del av partiets åsikter. För att göra detta möjligt är det viktigt att ha någon typ av aktiviteter som både kan få folk att stanna vid valstugan och locka dit fler besökare. Ett enkelt, billigt och smart sätt att locka besökare till valstugan är Actionpainting. 

Vad är Actionpainting? Tanken är att helt enkelt sätta upp ett stort papper på valstugan, kanske täckpapper som egentligen är till för golv eller en gammal tapet. Sedan erbjuder man medborgarna att skriva och måla sin vision av framtiden i kommunen eller i sin stadsdel på pappret. Pappret kan sedan förslagsvis läggas ut på Instagram, Twitter och Facebook för att omvärlden ska kunna se den. Ämnet för målningen man variera, förslagsvis från dag till dag eller vecka till vecka beroende på hur populärt det är att måla. De enda utgifterna är en rulle täckpapper eller tapetpapper och färgburkar.

Nästa artikel i artikelserien om valaktivism kommer att handla om hur man lyfter en kontroversiell fråga med enkla medel, nämligen kravet på lagliga grafittiväggar.

Konkurrensverkets remissvar på presstödsutredningen - reflektioner

Konkurensverkets remissvar på presstödsutredningen har nu presenterats. Ett fascinerande remissvar helt i linje med den borgerliga visionen om det mätbara värdets överhöghet.

”Driftstödet begränsar en effektiv priskonkurrens mellan tidningarna och kan även leda till att de har svagare incitament att effektivisera sin produktion. Stödet riskerar även att leda till att utbudet formas efter bidragskriterier snarare än läsarnas preferenser, eftersom tidningarna inte behöver konkurrera om läsarna och därmed annonsörernas pengar, utan kan överleva med hjälp av driftstöd.”

I sitt remissvar menar Konkurrensverket att presstödet borde sänkas gradvis och därefter avskaffas. Orsaken är att man menar att presstödet inte är effektivt för priskonkurrensen.

Det finns helt säkert några som är nöjda; regeringen. Remissvaret är helt överensstämmande med den vision Alliansen har för sin kulturpolitik, en vision där den starke överlever, den självsanerande marknaden.

Självklart är det så att alla inte kan vara experter på allt. Men Konkurrensverket bortser helt från det faktum att mångfald motverkar enfald. Presstödet upprätthåller den mångfalden.

Visserligen finns kanske orsak att se över presstödet vad gäller de aspekter som rör dagstidningar och de riktigt stora. Samtidigt måste vi komma ihåg att presstödet inte bara är till för dem. Presstöd kan hjälpa en liten resurssvag organisation som Biblioteket i Samhället att ge ut en tidskrift som är viktig i biblioteksdebatten. Har Konkurrensverket tagit med sådana tidskrifter i sin beräkning? Eller den viktiga antirasistiska tidskriften Mana? Eller EXPO?

Trafikborgarrådet Hamilton ljuger i TV om grafitti

För några dagar sedan skrev Kulturpolitikbloggen om Justitieombudsmannens utlåtande angående att Stockholm stad förnekat Riksteatern att affischera sitt projekt Art of the streets på stadens kulturtavlor med hänvisning till sin klotterpolicy. Idag gjorde SVT:s regionala nyheter, ABC, ett inslag om JO:s utlåtande.

I inslaget intervjuades Grafittifrämjandets ordförande Shora Dehnavi Goldkuhl och Trafikborgarrådet i Stockholm stad, Ulla Hamilton. I inslaget menar Hamilton att hon inte "tror" att lagliga grafittiväggar är bra eftersom hon tror det innebär ökad skadegörelse. Det har nämligen "andra erfarenheter" visat på. Det är just så här som den kulturpolitik Alliansen för i Stockholm Stadshus ser ut. Den baserar sig i regel på "tror" och "andra erfarenheter". Just i detta fall är det extra allvarligt eftersom Kulturpolitikbloggen med emfas vill hävda att Hamilton ljuger. 

För det första är det i sammanhanget irrelevant vad borgarrådet Hamilton tror eller inte tror. Den som själv bemödar sig att kolla fakta inser snart att det inte alls stämmer att lagliga grafittiväggar leder till ökad skadegörelse. Man ska vara ärlig och säga att motsatsen, att grafittiväggar leder till minskad skadegörelse, inte heller bevisats. Däremot är det fastslaget att skadegörelse och klotter inte ökar på grund av lagliga grafittiväggar. Således, inga "andra erfarenheter" pekar åt det håll Hamilton låter påskina.

Stockholm stads klotterpolicy är något mycket allvarligt. Kristdemokrater brukar ibland tala om politikens gränser. Här bör en sådan gräns definitivt dras. Politiker bör inte få bestämma vad som ska betraktas som konst och inte. Snarast bör politiker hålla ett armslängds avstånd till kulturutövarna. Klotterpolicyn i Stockholm håller inget avstånd, de håller ett strypgrepp, på em hel konstform.

När behöver danskarna bibliotek?

Det första man skär ner på är kulturen. Det är en hårdsmält inställning som världens ekonomer gjort till lag. I England och Danmark har denna logik slagit hårt mot framförallt biblioteken.

I Danmark kommer nu nödsignaler från biblioteken. 66 procent av biblioteken har fått sänkta anslag. Tidigare har jag här på Kulturpolitikbloggen skrivit om den danska linjen vad gäller kulturpolitik, rindalismen. Kulturministern Uffe Elbaek lanserade Kulturens Marschallplan, en plan för hur kulturinstitutioner och kulturverksamheter skulle finansieras mer av näringslivet och privatpersoner. Kulturens Marschallplan är på många sätt indikator på övergången till ett finansieringssystem mer likt det engelska. Alltså från nedskärningar på biblioteksväsendet till biblioteksdöd på brittiskt manér.

Ibland måste man ställa sig frågan; när behövs oberoende information? Alltid blir naturligtvis svaret. Men kanske är det lite viktigare ändå i tider när man inte vet vem man kan känna förtroende för? I detta sken blir nedskärningar på bibliotek i kris,- och orostider än mer vanskligt. Danmark genomgår en hård period just nu. Regeringskris, halvfascistoid flykting,- och asylpolitik, islamofobi... När behöver danskarna bibliotek om inte nu?

Valår

Jag är smärtsamt medveten om att jag skrivit tidigare om att jag lovar att skärpa mig gällande uppdateringar på Kulturpolitikbloggen men nu måste det ske. Det är valår. För min del innebär det partiarbete. Men det innebär också att kulturpolitik måste lyftas i valrörelsen. Svaren måste ges och frågorna måste ställas. Min ambition är att börja uppdatera mer aktivt igen och att försöka få till en vettig bevakning.

Gott besked från Justitieombudsmannen om grafitti på Stockholms kulturtavlor

Den av Madeleine Sjöstedt företrädda kulturpolitik som förts i Stockholm de senaste åren är känd för sin låta toleransnivå. Den missriktade och i många fall på okunnighet byggda politiken har bland annat lett fram till det ryktbara totalförbudet mot konstformen grafitti.

När Riksteatern ville göra reklam på de av staden ägda kulturtavlorna för sin föreställning Art of the streets satte staden stopp, hänvisande till nolltoleransen mot rasism. Nu har Justitieombudsmannen (JO) granskat fallet och fällt sitt utslag. JO menar att det var fel av Stockholm stad att förneka Riksteatern rätten att affischera på kulturtavlorna. JO menar också att frågan är om det över huvud taget är förenligt med gällande lagar och avtal att Stockholm stads politiska beslut styr vem som får och inte får tillgång till att affischera på kulturtavlorna. Den uppmärksamme kan exempelvis notera att tavlorna ifråga under den senaste tiden hyrts av hovförvaltningen för reklam för den svenska monarkin. Att Stockholm stad inte haft något problem med detta PR-jippo för den föråldrade svenska monarkin men däremot med nytänkande konst och kultur kan sägas vara betecknande för den kulturpolitik som drivs från Stockholms stadshus idag. Förhoppningsvis får vi se ett slut på eländet i valet i september!