Danmark har nu antagit en kanon. Det är inte riktigt som man
kan tro, en kanon bestående av litteratur som ska definiera vad som är en dansk
klassiker. Däremot är det en kanon som beskriver vilka värderingar som gäller i
Danmark, eller i praktiken vad som är och inte är danskt. Bland de saker som räknas upp som en del av den danska kanon hittar vi: språket, kristet kulturarv, föreningsliv, frihet, frisinne, hygge, jämställdhet, likhet inför lagen, tillit och välfärdssamhället. Kanon är framtagen genom en omröstning. Det listan, eller kanon, är tänkt att användas till är alltså att definiera den typiskt danska kulturen. Det hela är i praktiken mest luddigt och flummigt även om man definitivt kan säga att det är ett tecken i tiden så gott som något. Det har blivit viktigt att definiera sig och sin grupp. När även nationalstater agerar efter ett sådant mönster uppkommer en ganska fascinerande relief bestående av det hårdnande klimatet runt om i Europa. Det är också denna kritik som tidigare framförts mot idéer om kulturella kanon, även om det tidigare i första hand gällt sådant som musik och litteratur. En kanon riskerar att helt enkelt bli en konstruktion i syfte att skapa ett konstlat vi. Däremot kan det också vara positivt ur ett bildningssyfte, förutsatt att det rör klassiska kulturformer snarare än en sådan sak som värderingar.
Denna nya danska kanon handlar alltså om värderingar, men det är inte den första kulturkanon i Danmark utan snarare ett komplement till den redan existerande kulturkanon som antogs den 15:e augusti 2006. Sedan tidigare innehåller den danska kulturella kanon bland annat litterära verk av H C. Andersen, Sören Kirkegaard och musik av Asger Jorn och Kim Larsen.
För den som vill ha lite bakgrund till hur det danska kulturlivet ser ut kan man säga att det präglats ganska hårt av den period när den danske kulturministern hette Uffe Elbæk. Det var visserligen en ganska kort period, men kulturlivet har inte riktigt återhämtat sig från de politiska idéer som lanserades under hans tid som kulturminister. Elbæk införde vad han kallade en Marshallplan för det danska kulturlivet. I praktiken gick detta ut på att bland annat minska stödet till de klassiska konstarterna, lägga ner danska symfoniorkestrar, strypa stödet till kyrkomusik och i organisatoriskt slå ihop kungliga baletten med operan. Bakgrunden till dessa reformer kom från den så kallade rindalismen (en teoribildning som behandlar frågan om hur kultur ska bära sig själv och inte finansieras av skattepengar).
På ett sätt är det ett totalt slag i luften av den danska regeringen att försöka komplettera sin kulturkanon med ännu ett ämnesområde. Det finns mycket att städa upp efter de nyliberala härjningarna under tiden Elbæk var kulturminister. De olika värderingar som uppdrälls är också ett sätt att, för att uttrycka det milt, sparka in öppna dörrar. De värderingar som nämns är, förutom möjligen det danska språket och hygge (ett annat sätt att säga ”mys”) gemensamma för i stort sett alla länder i västvärlden. Det man kan lägga märket till är möjligtvis att det kristna arvet är ett sätt att skapa tryck för assimilering av invandrare, vilket i sig bör ses som ett problem.
I Sverige föreslogs i valrörelsen 2006 från Liberalerna att Sverige skulle införa en litterär kanon framtagen av exempelvis Skolverket. Personligen anser jag att en litterär kanon är en god idé. Det skulle öka alla människors möjlighet till allmänbildning oavsett deras föräldrars bildningsbakgrund. Hur man skulle utforma en sådan kanon rent konkret eller hur omfattande den skulle vara är däremot mer osäkert .
