söndag 9 december 2012

Call it off JK! - angående JK-anmälan mot filmen Call Girl

Nu har familjen Palme anmält Call Girl till Justitiekanslern. Det vi alla visste skulle hända för eller senare. Det gör mig besvärad och besviken. För det första så handlar det alltså om att man har anmält en film som inte är dokumentär. Det innebär i förlängningen om JK väljer att fälla den att vi har överlämnat ansvaret att genrebestämma film, litteratur och musik till juridiken. Det är en ganska obehaglig utveckling.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också att det är ett stort problem om det är så att Olof Palme pekas ut som sexköpare i filmen. Vad jag tror att familjen Palme missförstår är diskussionen ”ingen rök utan eld”. Nu kommer diskussionen om huruvida Sveriges dåvarande stadsminister köpt sex eller inte att diskuteras som att det på något sätt skulle kunna vara en möjlighet. Det är det inte. Jag är övertygad om att Olof Palme aldrig köpt sex. Däremot måste man alltid förstå vad man ser och vad man inte ser. Ser man Call Girl så ser man inte en dokumentär, då ser man en spelfilm, det handlar således om fiktion och inte om fakta. Däremot är det fiktion byggd på något så komplicerat som en verklig händelse. Det komplicerar saker.

Låt oss konstatera att det innebär inskränkningar i demokratin att inskränka den konstnärliga friheten. Om konstnärer inte får utveckla verklighet till fiktion för att ställa frågor, väcka tankar och diskussioner, så har vi en obehaglig samhällsutveckling framför oss, denna utveckling är precis densamma som en klok svensk kulturpolitik måste göra sitt bästa för att motarbeta. Konst och kultur avgörs inte i domstol i en demokrati. Kan man förtala en avliden person som inte nämns i en film? Kan man förtala en avliden om man inte gör anspråk på sanningen? Nej, jag är ganska övertygad om att man inte kan det. Och jag hoppas att det också blir justitiekanslerns utslag.

Stort problem om media inte har kompetens att diskutera litterär kvalitet - angående Mo Yan

Mo Yan är inte bara Nobelpristagare i litteratur, han är också ordförande i kinesiska författarförbundet och medlem i Kinas Kommunistiska Parti. Visst kan det finnas synpunkter. Personligen tycker jag att det låter helt barockt att man skulle vara medlem i ett sådant folkförtryckande kapitalistiskt virrpanneparti som KKP. Däremot betyder det absolut inte att diskussionen kring Mo Yans nobelpris blir mindre antiintellektuell. Mo Yan är visserligen allt detta som ovan nämnts men det är inte, vilket bör poängteras, därför han får nobelpriset i litteratur. Att han får det handlar istället om hans stora författargärning.

Man bör ha en aspekt på litteraturpriset som tar hänsyn till en klok kulturpolitik. En klok kulturpolitik innebär att kunna se till verkshöjd och litterär kvalitet. Det är ett sort problem om litterär kvalitet är ett så väldigt främmande begrepp att man helt enkelt fjärmar sig från det genom att diskutera andra saker än just litterär kvalitet.

Att media i så hög grad fokuserat på att diskutera Mo Yans politiska åsikter och i så liten utsträckning diskuterat hans litteratur har antagit absurda proportioner. Det ställs i princip färre politiska frågor till Europeiska Unionen som vann Nobels Fredspris än till årets litteraturpristagare. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om det helt enkelt kan vara ett billigt och smidigt sätt att komma undan eftersom kompetensen i journalistkåren på ämnet kinesisk litteratur är tämligen begränsat medan vilken halvbegåvad reporter som helst kan vara lite kritisk mot KKP. Det är dock bara en magkänsla jag har, min kompetens på ämnet kinesisk litteratur är nämligen också tämligen begränsad.

Men herre gud vad jag skulle önska att rapporteringen i media istället kunde handla om Ximen Nao och hans sju liv, Vitlöksballaderna eller Det röda fältet. Det hade varit mer intressant. Ska man kritisera KKP kan man göra det utifrån mer än slentrianmässigt fantasilösa indignationsreportage.

Den danska turen

Här på Kulturpolitikbloggen har tidigare publicerats artiklar där jag förfasats över den kulturpolitik Danmarks kulturpolitiker Uffe Elbaek drivit. Nu har han avgått. Det som fällde kulturministern var att han spenderat 180.000 danska kronor på representationsmiddagar med Afuk, den utbildningsorganisation där han tidigare jobbat och där han sambo Jens Pedersen är anställd.

Att Elbaek fick avgå i förtid var kanske bland det bättre som kunde hända den danska kulturpolitiken. Elbaek hade radikala kulturpolitiska idéer och bekände sig till den s.k. rindalismen, en term som används om de som anser att samhället inte ska ge något som helst ekonomiskt stöd till kulturen.

Tyvärr blir Marianne Jelved ny kulturminister. Tyvärr eftersom även hon tillhör Radikal Venster (RV) precis som Elbaek och inte kan förväntas ha så mycket mer human syn på kulturpolitik, möjligen kan hon sägas ha en mjukare linje än Elbaek, detta dock endast baserat på ett antagande att alla inte kan ha en lika fundamentalistisk kulturpolitik som den Elbaek står för. Utan tvekan är Elbaeks avgång lite av en räddning för dansk kulturpolitik.

måndag 26 november 2012

MUF:s kulturpolitiska självmord

”Moderaterna anklagas ofta för att ha en fantasilös eller rentav destruktiv kulturpolitik”, skriver Moderat Idéforum i en inbjudan till en moderat diskussionskväll om kulturpolitik i april i år. Säkerligen anade inte hur sann deras självironiska inledning skulle bli när Moderata Ungdomsförbundet gick till förbundsstämma nu i helgen.

MUF beslutade på sin stämma att verka för att avskaffa allt kommunalt, landstingskommunalt och statligt stöd till kulturverksamhet. ”Fantasilöst”, ja, ”rentav destruktivt”, definitivt. Jag tror inte att Moderata Ungdomsförbundet riktigt förstått vidden av sitt ställningstagande. Det innebär inte bara att fria teatergrupper, konsertarrangörer, museer, gallerister och liknande blir av med sin största inkomstkälla, det innebär också att ungarna i kulturskolan blir av med sin verksamhet. Som det ser ut idag finns även många privata och till synes självfinansierade kulturverksamheter som uppbär stöd från våra skattepengar.

Jag är ganska övertygad om att detta linjebeslut kommer bli pinsamt för MUF att försvara i framtiden, framförallt i valet 2014 då vi förhoppningsvis lyckats organisera ett kulturuppror mot borgarnas politik. Ungmoderaternas linjebeslut bygger på okunnighet och naivitet. Det finns inte mycket att göra åt den saken. Men att vi här ser ett av Sveriges största politiska partiers ungdomsförbund begå ett regelrätt självmord inom ramen för ett centralt politikområde är uppenbart. Jag kan inte säga att jag är ledsen, men lite förvånad är jag, det måste jag tillstå. Det finns en poäng i att påpeka att detta strider ganska påtagligt till och med mot den halvhjärtat ogillande kulturpolitiska linje som deras moderparti driver. Detta innebär en fullt ut darwinistisk och cynisk kultursyn som vi inte sett i Sverige sedan 1920talet.

onsdag 21 november 2012

Här är vad du efterlyst Adelsohn Liljeroth – Nike och Röda orkestern

Kulturministern har efterlyst att kulturarbetare ska bli mer verksamma politiskt. Hon har naturligtvis rätt i att frågan är viktig. I hennes debattinlägg handlade det visserligen uteslutande om kulturpolitik och inte andra politikområden men det må väl vara hänt.

Nike Markelius är trummisen från det legendariska bandet Tant Strul. Hennes nya projekt heter Nike och Röda orkestern och svarar väldigt konkret upp mot Lena Adelsohn Liljeroths önskemål genom att göra hårdpolitiserad musik. Det klimat vi fått i dagens Sverige tvingar också samtidsspeglande kulturarbetare att bli just politiska, vilket framgår tydligt av just Nike Markelius musik. Projektets texter är skrivna av olika författare och skribenter. Texten till klippet nedan är skriven av Inger Edenfeldt som tidigare skrivit romaner som Namnbrunnen och Finns det liv på mars?


söndag 18 november 2012

Justitiekanslern kan omöjligt fälla Call Girl

Jag har nu under en tid på avstånd följt debatten om filmen Call Girl. Jag har ännu inte sett filmen. Däremot blir debatten ibland så dum att jag nu inte kan låta bli att ge mig in i diskussionen jag också. Att anmäla filmen till JK är vad jag förstår helt ohållbart.

Svaret på den outtalade frågan är ja, om det är så att Olof Palme utan grund pekas ut som sexköpare i Call Girl är det kontroversiellt. Däremot märks det här väldigt tydligt hur lätt det är att förnuftet lämnar känslan helt obevakad i debatter som denna. Detta menar jag eftersom debattörerna inte verkar vilja se Call Girl som en spelfilm baserad på en verklig händelse utan som en dokumentär. Det är en märklig brist på förståelse för genrernas olikhet som lyser igenom i detta fall. Vad är det som görs i det manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten skrivit? Jo, hela den historia som tidigare berättats men inte gått att belägga berättas i filmen som sanning. Eftersom ingen vet huruvida det är sanning eller fiktion så blir det per automatik fiktion. En verklighet är verklig, en fiktion kan vara hämtad ur en vag verklighet.

Utifrån en krass kulturpolitik vore det helt otänkbart att fälla Call Girl. Hur ska man då som filmare eller manusförfattare i fortsättningen alls våga delta i ett verklighetsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland eller ett fiktionsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland? Någonstans måste vi inse att detta gör i princip all fiktion omöjlig eftersom det i slutändan innebär att man hamnar i en situation där man inte kan spela in något som skulle kunna hända eller ha hänt i verkligheten.

Hur kan man då i vettets och sansens namn försöka få fiktion fälld för förtal? Jo, det handlar helt enkelt precis som jag ovan skrivit om att tanken lämnar känslan obevakad och att man inte förstår skillnaden på fiktion, en beskrivning av ett eventuellt skeende, och dokumentär, skildringen av ett faktiskt skeende. Förtalsparagrafen handlar visserligen om att beskylla någon för något som inte är sant. Samtidigt måste man väl kunna inse att det också handlar om att detta ska sägas i ett syfte att få folk att tro att det faktiskt är sant. Om man går på bio och ser en film (om det inte är en dokumentär naturligtvis) och går därifrån i tron att allt som setts på bioduken varit sant så har man väldigt stora problem och bör nog uppsöka läkare.

lördag 17 november 2012

Stor artikel om kulturen och finanskrisen i Flamman

I veckan har jag skrivit i Flamman, vänsterns tidning, om kulturpolitik. Denna gång handlar det om en artikel där jag beskriver budgetnedskärningar på kulturområdet i tre av Europas stora ekonomier och diskuterar vilka konsekvenser nedskärningar av kulturen kan få för demokratin. Läs gärna artikeln här:

torsdag 15 november 2012

Kulturpolitikbloggen sprider kulturpolitik på Twitter

Igår gjorde Kulturpolitikbloggen entré på Twitter. Tanken är främst att sprida kulturpolitik på Twitter, främst från Kulturpolitikbloggen. Antalet följare var redan efter ett par timmar igår ett 20tal följare. Förhoppningen är att nå så många som möjligt.
Följ Kulturpolitikbloggen på Twitter: @kulturpolblogg

tisdag 13 november 2012

Regeringen ger eldunderstöd till kommersiell TV, igen

Jag har väntat ett litet tag på det men nu har regeringen lyft frågan om att göra det olagligt för privatpersoner att inneha avkodningsutrustning för kabel-TV. Utrustningens funktion är att man kan titta på kabel-TV utan att betala.

Det är egentligen inget konstigt i att en borgerlig regering för en borgerlig kulturpolitik, motsatsen vore glädjande men något udda. Att regeringen har hoppat i säng med de kommersiella TV-kanalerna är dock obehagligt. I dagsläget har vi en situation där Public Service-utredningen föreslog att SVT och UR inte skulle få göra satsningar som endast baserades på webben, exempelvis den nu aktuella ungdomsserien Portkod 1321. Regeringen har också infört en mediegranskning som innebär att nysatsningar inom Public Service ska genomgå en kontroll så att programmen inte skulle kunna vara intressanta för kommersiella kanaler att sända.

Sammantaget är frågan om att förbjuda avkodningsutrustning för digital-TV ett steg tillbaka och en eftergift i de kommersiella TV-bolagens favör. Precis som i diskussionen om nedladdning av musik handlar det här om att helt enkelt förbjuda en teknik som redan finns. Trots att nedladdning av musik och film kanske är mera spritt än just den teknik som gör digital-TV tillgängligt.

Enligt Sveriges Radios Kulturnytt är det lobbyarbete från de kommersiella TV-bolagen som lett fram till att förbudsdiskussionen aktualiserats i regeringen. Fråga är; ska svensk lagstiftning på detta sätt springa särintressen till mötes?

Så styr förlagen biblioteksutbudet – en from förhoppning om en förnorskning av den svenska situationen

De flesta är nog överens om bibliotekens funktion som demokratibärande samhällsinstitution för bildning, läsfrämjande och kanske inte minst som mötesplats. Men när våra bibliotek flyttar ut på nätet, vem bestämmer då över bibliotekets utbud?

För några år sedan kom e-boksboomen i Sverige. Idag är det ganska naturligt för många att gå ut på nätet och via sitt lokala bibliotek streama e-ljudböcker eller hämta hem e-böcker till sina iPods och datorer. Tekniken är fantastisk, det går helt plötsligt att ha biblioteket i sin ficka. Tyvärr är det inte alla som bara ser möjligheter med den nya tekniken. Bokförlagen har börjat agera mer och mer som skivindustrin, i en desperat kamp mot tekniken tar man till konstiga grepp för att försöka stoppa utvecklingen mot en friare användning av kulturen.
Ett problem som tidigare diskuterats mycket har varit de gigantiska summor biblioteken får betala för utlåning av e-böcker. Tidigare har bibliotekarierna själva bestämt vilka böcker som köps in till biblioteket. Idag fungerar det fortfarande så ute på landets bibliotek. Riktigt lika självklar är inte denna ordning när vi förflyttar oss till ettornas och nollornas cyberspace. Här handlar det istället om att förlagen vill kunna mjölka så mycket pengar ur en nyutgiven bok som möjligt innan man släpper den till biblioteken. Idag har motsvarande 60 hyllmeter främst ny och efterfrågad litteratur satts i karantän av förlagen för att först kunna generera så stor vinst som möjligt. Samma utveckling syns i Danmark. I Norge däremot har regeringen tagit ansvar för att utforma ett biblioteksavtal för digitala rättigheter. Detta innebär att all litteratur som utgetts de senaste hundra åren ska vara fria för att tillgängliggöras på det norska digitala biblioteket.
Det som är oroväckande i diskussionen är förlagens totala brist på intresse för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av sitt kortsiktiga vinsttänkande. Om förlagen håller ny litteratur borta från det digitala biblioteket, som i viss mån kan beskrivas som framtidens bibliotek, hur går det då för biblioteken? Minskar inte den attraktivitet som medborgarna känner inför bibliotekets möjligheter i och med att nyare litteratur helt enkelt undanhålls dem.
Jag tror i ärlighetens namn inte att förlagen vinner något alls på detta tilltag. De stora förlorarna är emellertid medborgarna, biblioteksbesökarna. Förlagens syn på en aktiv och tillgängliggörande kulturpolitik som enbart ett sätt att sätta käppar i hjulet för deras vinstmaskineri är inte riktigt en modern och genomtänkt syn. Jag hoppas på en utveckling inspirerad av den i Norge.

måndag 12 november 2012

Bankerna och kulturutbudet

För några dagar sedan gav SR:s Kulturnytt åtminstone mig en rejäl ögonöppnare. Svenska banker bedriver kulturpolitik. På ett sätt kanske vi för länge sedan borde ha förstått det. Jag har trots allt återkommit ett antal gånger till standardverk om svensk maktkoncentration och monopolkapitalism som De fem familjerna av CH Hermansson och liknande. Men samtidigt finns det en naiv syn på bankerna som åtminstone jag själv haft under en längre tid. Banker sysslar med pengar och ekonomi, inte med etiska och estetiska ställningstaganden även om många fall visar på avsaknaden av just etiska ställningstaganden i bankverksamhet.

Såhär ligger det till: distributörer av olika typer av kultur är beroende av att använda ett av bankerna uppsatt betalsystem för att kunna driva sin verksamhet. Banktjänstemän kan därför gå in och avbryta samarbeten med kulturdistributörer som man anser för handel med produkter man anser oetiska. Vissa banker använder sig av så kallade etiska råd som bedömer distributörens seriositet. Andra banker lägger ut uppgiften på enskilda banktjänstemän.

Nu finns det säkert någon som tänker: Vad är besynnerligt i detta över huvud taget, har jag som företagare inte rätt att bestämma med vem jag ska göra affärer? Och det har man naturligtvis men det är just här problemet kommer in i bilden. När stora banker på detta sätt ska bedriva estetisk bedömning av ett varuutbud som består av kulturprodukter kommer det genast till knäckfrågan huruvida en banktjänsteman har någon som helst kompetens att avgöra vad som är etiskt. Jag kan förstå att banker inte gärna säljer sina betaltjänster till företag som sysslar med handel av naturdroger eller grov pornografi. Å andra sidan är hotet uppenbart. För att kunna bedriva näringsverksamhet idag i Sverige behöver du vara kund hos en bank. Denna bank har rätten att bestämma vilken näringsverksamhet du får bedriva. Den kan till och med bedriva estetisk censur på grundval av enskilda anställdas personliga bedömningar. Jobbar du på en bank så har du förhoppningsvis någon typ av kvalificerad utbildning för det, tyvärr har du gissningsvis ingen kvalificerad utbildning för att bedöma eller kultur eller kulturprodukters eventuella kvalitet och utifrån någon typ av högre patos bestämma vad som är ”stötande” och inte.

Risken som man kan se med denna typ av verksamhet är att vårt kulturutbud i högre grad drabbas av två saker; dels att styras av människor utan kvalifikationer för det och dels att i högre grad präglas av etisk och estetisk censur. Om man drar det hela lite längre skulle exempelvis en webbshop som säljer Kommunistiska Manifestet eller SCUM-manifestet kunna bli av med sina betaltjänster eftersom enskilda banktjänstemän anser dessa böcker som stötande. Det är svårt att annat än oroas över den nonchalanta kultursyn som svenskt bankväsende tycks representera.

Bataljen om ”konstnärslönerna”

I SVT:s program Debatt förekom torsdagen den 8/11 en debatt om den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare, de s.k. konstnärslönen. Debattens huvuddeltagare var den liberale debattören Fredrik Segerfeldt, regissören och teaterchefen Martina Montelius och poeten Stig Larsson. Debatten handlade om en knäckfråga för svensk kulturpolitik, inte därför att den rör sig om några enorma summor pengar utan därför att den handlar om synen på kulturen och kulturskaparna.

Jag kunde inte låta bli att ge mig in i diskussionen. Den 9/11 publicerades min debattartikel Konstnärslönerna är viktiga för demokratin på Newsmill. Den fick ganska snabbt ett svar av Fredrik Segerfeldt som jag apostroferade i min artikel. Han svarade den 10/11 med artikel Låt människor bestämma vilken kultur de vill ha. Denna artikel besvarades av mig dagen därpå (11/11) med artikeln Mer pengar till kulturen ger ett bättre samhälle. Jag vet inte om detta replikskifte mellan mig och Segerfeldt är avslutat ännu och jag tänker inte redogöra för det här men länkar till artiklarna finns nedan.

Jonas Lundgren: Konstnärslönerna är viktiga för demokratin
Fredrik Segerfeldt: Låt människor bestämma vilken kultur de vill ha
Jonas Lundgren: Mer pengar till kulturen ger ett bättre samhälle

onsdag 7 november 2012

Två kulturpolitiska möten

Just nu händer det lite på mötesfronten inom kulturvänstern. Jag håller på att sy ihop ett seminarium om kulturpolitik till Socialistiskt Forum, temat är ”Socialistisk kulturpolitik – vad, hur, varför?”, hittills har jag fått positivt besked om deltagande från Bengt Berg, Lars Ohly, Stina Oscarson, Martina Montelius och Ann Mari Engel.

Dessutom ordnar Vänsterns Kulturnätverk tillsammans med (V)-Vita Bergen och Teater Tribunalen en kväll om kulturpolitik den 9/11 med bland andra Lars Ohly, Ann Mari Engel, Lars Brunström och Tiina Rosenberg.

Två kulturpolitiska möten

Just nu händer det lite på mötesfronten inom kulturvänstern. Jag håller på att sy ihop ett seminarium om kulturpolitik till Socialistiskt Forum, temat är ”Socialistisk kulturpolitik – vad, hur, varför?”, hittills har jag fått positivt besked om deltagande från Bengt Berg, Lars Ohly, Stina Oscarson, Martina Montelius och Ann Mari Engel.

Dessutom ordnar Vänsterns Kulturnätverk tillsammans med (V)-Vita Bergen och Teater Tribunalen en kväll om kulturpolitik den 9/11 med bland andra Lars Ohly, Ann Mari Engel, Lars Brunström och Tiina Rosenberg.

lördag 27 oktober 2012

Så borde TV-licensen reformeras

Jag har tidigare varit ute och farit på Newsmill och i annan media och kritiserat Public Service-utredningen och försvarat TV-licensen. Gammaldags och bakåtsträvande kan många säkert tänka. Men jag tror snarare tvärt om. Jag tror att en TV-licens är en absolut förutsättning för att vi ska ha en oberoende och fri radio- och TV som finansministern inte kan peta i och ta pengar från i sina budgetar. Yttrandefriheten och opartiskheten ska inte kunna vara en budgetpost under Anders Borgs penna och miniräknare. Visserligen handlar utredningens förslag om att Public Service ska ha ett eget konto i Riksgälden. Men under vilket departement är Rikgälden en förvaltningsmyndighet? Finansdepartementet. Det finns en liten men inte oviktig risk för politisk inblandning i public service.

Nu verkar det inte bli någon skattefinansiering, åtminstone inte ännu. Risken är att det blir där det var, med Radiotjänst och licensskolk. Det blir inte som jag befarade, att skolkarna skulle vinna. Men det är nästan värre om inget händer alls. TV-licensen är en viktig fråga som inte bör lämnas som den är.

Jag har två konkreta förslag på åtgärder som jag tycker skulle kunna reformera det nuvarande systemet som jag ju vill behålla. För det första bör TV-licensen göras progressiv. Problemet idag är att TV-licensen är ett orättvist system. Egentligen är det märkligt att borgarna inte nöjer sig med den som den är. Annie Lööf har ju exempelvis tidigare uttalat sig positivt om platt beskattning. Det är i praktiken vad TV-licensen är. Som finansieringsform är TV-licensen djupt orättvis. Den innebär i praktiken att en student och en Djursholmsdirre betalar lika mycket, i sig en absurditet. Det borde vara självklart att TV-licensen är progressiv och vara olika hög beroende på vad man har för årsinkomst.

Det andra förslaget från min sida är att avskaffa Radiotjänst. Det är uppenbart att Skatteverket skulle kunna få Radiotjänsts resurser och göra ett betydligt bättre jobb. I sin ambition att jaga skolkare har ju Radiotjänst uppenbarligen missat en ganska stor andel av svenska folket. Skatteverket har rutinen, infrastrukturen och kompetensen att driva in även TV-licensen. Hur ska vi få folk att inte skolka från TV-licensen? Morrötter? Nej, jag tycker inte det. Det handlar helt enkelt om att pengarna ska in, det lönar sig att sköta sig och vara ärlig och det straffar sig att missköta sig och vara oärlig. Det som Public Service-utredningen föreslog och som var ganska lömskt var att argumentationen för avskaffande av TV-licensen var att folk skolkade. Den skattesats man sedan föreslog innebar att vi licensskolkarnas uteblivna pengar ändå inte hade kommit in, skatteintäkten var en miljard kronor lägre än den borde ha varit.

Avslutningsvis vill jag förklara varför jag tycker att det är viktigt att vi har en fri och oberoende radio och TV. Det är väldigt enkelt. Kulturen, det stora brus vi rör oss i, är det som påverkar våra värderingar, hur vi tänker och agerar. När allt mer av detta brus tas över av kommersialism, folkfördumning, lättsmält ytlighet och lättsåld underhållning, då har vi en svagare grund. Grunden för att bygga ett rättvist och demokratiskt samhälle går ut på att vi bildar oss, TV och radio är en avgörande del av folkbildningen. Kommersiell TV och radio är inte nödvändigtvis dålig eller fördummande men den drivs av ett vinstintresse och vill sälja det lättköpta.

torsdag 18 oktober 2012

Fantastiskt framtidslöfte i Tomelilla

I den lilla kommunen Tomelilla tänker man stort i kulturpolitiken. Visionen från majoritetens sida är en avgiftsfri kulturskola från 2013. Jag tycker att den satsning kommunalrådet Torgny Larsson (s) och de övriga i den politiska majotiteten gör är fantastisk. Oppositionen menar att det inte finns någon framlagd finansiering ännu men att idén är fin. Över huvud taget är detta en fantastisk idé, Tomelilla drar sitt strå till stacken för att tillgängliggöra kulturutövande, kulturskapande och kulturkonsumtion för sina barn och unga. Som det ser ut i dagsläget är vänsterpartiet det enda parti som tar ansvar i denna fråga på riksplanet. På kongressen 2012 bifölls en motion som sade att (V) ska verka för en avgiftsfri kommunal musik- och kulturskola. I budgeten som presenterades nyligen finns en satsning på 200 miljoner kronor för att sänka maxtaxan i kulturskolan. Satsningen kan vara lite svår att hitta i budgeten eftersom den ligger under utgiftsområde 25 som rör kommunerna och inte under utgiftsområde 17, kultur, medier och trossamfund.

Det återstår att se om Tomelilla får ihop denna satsning ekonomiskt. Dock är en sak klar, detta är en lovvärd satsning som förhoppningsvis sätter en trend i riket som gör att kommunstyrelser runt om i vårt avlånga land förstår det orimliga i de ojämlika villkor vi har i Sverige för att tillgodogöra oss kultur.

onsdag 10 oktober 2012

Madeleine Sjöstedts virriga idéer om kulturskolan

Jag har tidigare för Vänsterpartigruppen i Stockholm Stadshus utrett situationen för kulturskolan i Stockholm, en ganska nedslående läsning. Rent krasst kan man beskriva verksamheten på följande vis:
Stockholm har en väldigt stor apparat för kulturskolan. Skandinaviens största. Lärarna är duktiga pedagoger och engagerade i sin yrkesutövning. Än så länge låter det ju bra. Problemet uppstår när vi kommer till elevunderlaget. Stockholm stad har 13 verksamheter runt om i staden, tidigare 14. De hopslagna verksamheterna är de i Tensta-Rinkeby-Kista-Spånga. Resultatet har blivit att endast 1 procent av barnen och ungdomarna i målgruppen för kulturskolans verksamhet i just detta område går i kulturskolan. Detta beror dels på höga avgifter men också på att kursutbudet inte förmår attrahera eleverna på det sätt som vore önskvärt. Detta har lett till rationaliseringar med delvis pedagogiska inslag, exempelvis ensembleundervisning. Huruvida dessa förändringar är bra eller inte är svårt att bedöma eftersom verksamheten bara fungerat på detta sätt i ett drygt år.

Idag hör jag på Kulturnyheterna i SR P1 att Madeleine Sjöstedt, folkpartistiskt kulturborgarråd i Stockholm vill dela kulturskolan i en musikskola och en verksamhet som ska inrymma resterande delar i den gamla kulturskolan, det vill säga teater, dans och bild och form. Tanken är att fler ska få tillgång till den kommunala musikskolan. Mitt spontana intryck är att detta är ett fundamentalt feltänk i kulturpolitiken från Sjöstedts och hennes hejdukars sida. Anledningarna är följande:
- Det finns egentligen ingenting som säger att en verksamhet delas i två blir mer effektiv. Personligen studerar jag ju organisationsteori och min erfarenhet är att det snarare riskerar bli tvärt om. Helt plötsligt ska man sära på två administrationer vilket riskerar att ge ett väldigt omfattande merarbete för personalen. Denna teori understryks också av Håkan Sandh, ordförande för Sveriges Musik- och kulturskoleråd (SMOK), som säger till Kulturnyheterna att: ”Jag kan inte se något skäl till att en effektivisering skulle hindras av att man har musik och teater inom samma organisation”.
- Jag tror att det finns en poäng för pedagogerna i kulturskolan med att vara fria att interagera med varandra på en lite större arbetsplats för att utbyta idéer över kulturområdena.
- Många kurser som ges på kulturskolan idag och som spänner över musik och ett annat kulturområde skulle bli svåra att skilja ut och sortera under musikskolan eller den nya verksamheten som ska inrymma resterande kulturområden. Är exempelvis musikal musik eller teater? Är musikteater musik eller teater?

Mitt intryck är att Madeleine Sjöstedt inte riktigt har koll på den verksamhet hon pratar om här. Det finns helt enkelt för få fördelar för att en organisationsdelning mellan kulturskolans musikdel och de övriga kulturområdena skulle vara en bra idé. Framförallt tror jag inte att den är lönsam för vare sig pedagoger, elever eller skattebetalare.

Om statyerna i Stockholm - Miljöpartisterna och var ute och cyklade

Nog för att jag visste att miljöpartister gillar det här med cyklar och cykling, det är ju miljövänligt och så vidare, men under allmänna motionstiden i riksdagen tycks riksdagsledamöterna Valter Mutt och Annika Lillesmet ha varit helt ute och cyklat och det med huvudet under armen och utan hjälm.

Ni får förlåta min raljanta inledning men ibland blir jag nästan besvärande trött på hur okunnighet är ett dominerande intryck av borgerlig kulturpolitik. För dit räknar jag miljöpartiet. Men det är en annan fråga. Vad Mutt och Lillesmet vill är att Stockholms kungastatyer, exempelvis Kalle Dussin i Kungsträdgården ska flyttas till en statykyrkogård. Detta motiverar de med att (mp) är ett pacifistiskt parti och därför inte vill ha ”krigiska” statyer i Stockholm. För min del är det så att jag får ont i magen, detta måste vara en av de minst genomtänkta motioner inom området kulturpolitik som någonsin lagts i riksdagen.

För det första så verkar Mutt och Lillesmet ha missat den ganska avgörande detaljen att dessa statyer är en del av vårt kulturarv, en del av vår historia, de har inte byggts idag av någon elak vapenkåt tokstolle med en atombomb under armen och framförallt inte för att göra miljöpartistiska riksdagsledamöter beklämda på något sätt. Jag håller helt med Herman Lindquist när denne säger till Aftonbladet att ”de borde hålla sig till miljön”. Detta är det mest absurda förslag jag varit med om under de år jag följt svensk kulturpolitik. Främst eftersom det tyder på en bristande förståelse för svenskt kulturarv men också för att det handlar om något så märkligt som att man föreslår att statyerna ska ersättas med ”pacifistiska” statyer.

När det gäller motivationen för varför man vill flytta på statyerna tycker jag att det hela blir än märkligare. Mutt och Lillesmet anger två huvudmotiv till sin motion:
1: Man vill inte ha krigiska statyer i Stockholm.
2: Kalle Dussin hyllas av nazister.
När det gäller den första punkten ställer jag mig väldigt tveksam till att det skulle vara ett miljöpartistiskt privilegium att från riksdagen bedriva estetisk censur i Stockholms stad. Det är kanske lite hårddraget med det är precis vad motionen föreslår. Ut med de gamla statyerna som avbildar fel saker och in med nya statyer som avbildar rätt saker.

När det gäller det andra så vet jag att (mp) gillar att posera som flyktingvänner och liknande samtidigt som man absurt nog gör upp med Tobias Billström om svensk flyktingpolitik, det i sig är en motsägelse men det ska jag inte gå vidare in på här eftersom denna blogg inte handlar om de frågorna. Dock tycker jag att det finns en ganska märklig idé i detta med att ta bort något som på sätt och vis vanhelgas av unga skinnskallar och andra perverterade idioter istället för att ta det tillbaka. Nästa år hoppas jag att Mutt och Lillesmet löper linan ut och motionerar om att helt enkelt ge bort den svenska flaggan och all rätt att använda densamma till Sverigedemokraterna. Ett sådant agerande vore också mer konsekvent om man tycker att det är smidigare att ta bort saker som kidnappas av extremhögern istället för att ta fighten och ta det tillbaka.

onsdag 3 oktober 2012

Pride måste visa Ecce Homo

Serbiska nationalister och katoliker hotar stoppa årets Prideparad i Belgrad om inte den svenske konstnären Yvonne Olsson Wallins utställning Ecce Homo stoppas. Man har bland annat sökt stöd för uppfattningen hos premiärministern. Det intressanta i sammanhanget är egentligen helt enkelt det faktum att vi hela tiden glömmer att se händelseutvecklingen i Serbien i perspektiv av västvärldens syn på de Lars Vilks rondellhundar.

När en konstnär använder konst till det som jag personligen ser som konstens högsta syfte, att skapa debatt, så är detta alltid och oavsett ämnesvalet någonting positivt. De reaktioner som konsten ibland frambringar kan inte läggas konstnären till last utan bör endast ses som resultatet av stämningar av exempelvis intolerans eller inskränkthet hos betraktaren. Att genom konsten provocera är effektivt och något som i grunden kan vara fröet till en konstruktiv och intressant debatt om i detta fall religion.

Debatten bör alltså enligt mig också ses ur perspektivet av Lars Vilks rondellhundar och Jyllandspostens publicering av karikatyrerna av profeten Muhammed. Jag tycker det finns en märklig dubbelmoral i det faktum att media i så hårda ordalag kritiserade förbannade och kränkta. Nu är det inte några diffust definierade långskägg i grottor i Afghanistan som blir kränkta utan ”vanliga hyggliga européer” och då handlar det inte längre om religionens fel och brister.

När en konstnär som Olsson Wallin skapar denna typ av verk måste det också ses som en inlaga i samhällsdebatten och därmed som något som omfattas av yttrandefriheten. Personligen har jag varit aktiv och jobbat på Pride i Stockholm i flera år och min uppfattning är att om utställningen Ecce Homo stoppas går det emot allt som Pride står för, yttrandefrihet, tollerens och frihet.

Ikväll klockan 18 vet vi om premiärministern och Pride i Serbien har gett efter för intoleransen.

fredag 28 september 2012

Kulturpolitikbloggen i Lunchekots tidningskrönika i P1


Lyssna: Krönikan 28 september 2012Idag fick jag sms och mail från släkt och partikamrater som uppmärksammat att Kulturpolitikbloggen citerades som första blogg någonsin i Tidningskrönikan i Lunchekot i P1. Jag är naturligtvis glad och stolt över detta och tackar så mycket för uppmärksamheten samt suger på det sötman av att vara förste svenske bloggare att citeras i Tidningskrönikan och dessutom i ett så viktigt och centralt ämne som litteraturutredningen.

/Jonas Lundgren, Kulturpolitikbloggen
2012-09-28

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag, del 2: Läsombud

Den uppmärksamme läsaren av denna artikelserie ser att jag i min första text beträffande Litteraturutredningens slutsatser riktade viss kritik mot det faktum att man i utredningen kombinerar barns och ungas läsutveckling med läsutvecklingen bland vuxna. Emellertid skiljer litteraturutredningen särskilt ut sin de läsfrämjande insatserna i förskolan.

Litteraturutredningen skriver:
Förslag: I syfte att stärka litteraturen och läsningen i förskolan föreslår vi att Statens skolverk får i uppdrag att, i samråd med folkbiblioteken och Centrum för lättläst, initiera en försöks-verksamhet med läsombud i förskolorna.


Denna idé tycker jag är lovvärd. Jag vet inte hur det ser ut på alla förskolor men jag kan tänka mig att detta är en ganska viktig insats. Dock tror jag att det i praktiken är lite att knepigt att utse s.k. läsombud även om intentionen är väldigt bra. Anledningen till detta är att jag, med en ganska marginell insyn i förskolan är övertygad om att det redan finns s.k. läsombud på varje förskola. Inte i någon formell mening men i en praktisk.

Vad man härvidlag skulle kunna tänka sig är att ett läsombud skulle vara en extern person och inte en anställd på själva förskolan. Detta vore kanske en mer intressant och relevant förändring. Det skulle innebära att exempelvis en bibliotekarie i sin tjänst fick invävt att agera läsombud på en viss förskola. Samtidigt som detta vore bra skulle det innebära ett merarbete för bibliotekarien och ett i vissa lägen kanske underbemannat bibliotek vilket göra att en satsning i den förda kulturpolitiken på just folkbiblioteken skulle vara nödvändigt för att få en jämn balans i satsningen. I de fall där man tänker sig att förskolan ligger i anslutning till en grundskola, vilka enligt lag ska ha skolbibliotek nu mera så är problemet emellertid inte lika stort eftersom man exempelvis kan tänka sig en lösning där det ingår i skolbibliotekariens tjänstebeskrivning att vara läsombud för förskoleklassen.

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag, del 1: Läslyftet



Litteraturutredningen presenterades igår. På det hela taget tycker jag nog att man kan säga att förslagen i utredningen var bra men något stelbent mellanmjölksmässiga. Detta grundar jag exempelvis på att utredningens samlade bedömning av hur man bäst avhjälper den låga frekvensen av läsande i Sverige är att tillsätta en parlamentarisk utredning, Läslyftet. Å andra sidan är detta en högst rimlig och ganska smart åtgärd som jag hoppas att regeringen tar fasta på.

Målet formuleras av litteraturutredningen på följande sätt:
Förslag: Regeringen bör för riksdagen lägga fram övergripande mål för Ett läslyft för Sverige med sikte på 2018. Förslaget är att följande åtagande görs för att vända den negativa utvecklingen vad gäller läsning och läsfärdighet:
Alla i Sverige ska, oavsett bakgrund och förutsättningar, ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur. För att nå det övergripande målet ska följande delmål vara uppnådda 2018. - Läsfärdigheten och motivationen att läsa bland barn och unga ska avsevärt förbättras och ha ökat mätbart jämfört med i dag, särskilt i grundskolans tidiga årskurser. -Fler barn och unga än i dag ska regelbundet ta del av både fack- och skönlitteratur. - Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning och delaktighet i samhällslivet ska ha ökat i alla grupper som i dag läser i liten utsträckning.

Förslaget är vidare att en parlamentarisk beredning för läslyftet, bestående av folkvalda och experter, ges i uppdrag att vid lämpliga tidpunkter bedöma måluppfyllelsen och effekterna av tidigare genomförda reformer. Beredningen bör även få mandat att lämna förslag till ytterligare åtgärder för att nå målen.

Jag tror dock att ett misstag som Litteraturutredningen gör här är att väva ihop ett läslyft för barn och unga med ett läslyft bland vuxna. Dessa båda satsningar är viktiga och centrala var och en för sig men samtidigt ganska svåra att i praktiken förena på ett konstruktivt sätt. Rent allmänt kan man väl säga att den kulturpolitik det representerar att blanda ihop läsande bland barn och unga med läsande bland vuxna är väldigt förenklad eftersom styrmedlen och insitamenten för att förändra vuxnas läsvanor är så mycket mer komplexa. Bland vuxna kan man exempelvis arbeta med olika typer av läsfrämjande insatser för att få dem intresserade av att läsa på sin fritid. Gäller det däremot barn och unga så har skolan en central roll i arbetet.

En välkommen tanke är dock den på att regeringens kulturpolitik inte får fladdra vilt och okontrollerat utan att en beredning bestående av parlamentariker och experter härvidlag ska utgöra ett granskande organ för att försöka få en så bred uppfattning som möjligt om resultatet av regeringens läsfrämjande politik. Till detta bör naturligtvis också läggas det faktum att Litteraturutredningen menar att beredningen bör få mandat att lägga fram ytterligare förslag till åtgärder för att nå målen som presenteras ovan. Detta tycker jag låter utmärkt. Dock finns en liten gnagande oro över det faktum att det inte nämns vart beredningen bör få mandat att sända sina förslag till ytterligare åtgärder, till regeringen, till kulturdepartementet, till utbildningsdepartementet eller vart?

På det hela taget tycker jag dock att Litteraturutredningen i detta hänseende gjort ett bra arbete. Jag hoppas också att intentionen om en beredning som kombinerar förtroendevalda ledamöter och expertis inom området blir verklighet.

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag


Här på Kulturpolitikbloggen gillar jag att initiera artikelserier. Det är ett ganska behändigt format när man vill skriva mycket om något men undvika att skriva en akademisk uppsats som ingen ändå orkar ta sig igenom. Något annat jag tror att folk tenderar att inte riktigt orka ta sig igenom är Litteraturutredningens digra 619 sidor. Därför kommer jag i en artikelserie att sammanfatta Litteraturutredningens förslag och skriva lite mer ingående om mina tankar kring dessa förslag. Jag hoppas att läsare kommer finna detta intressant.

God läsning!

torsdag 27 september 2012

Litteraturutredningen nämner maktkoncentrationen i förlagsvärlden

”Ägarkoncentrationen på bokmarknaden måste följas noggrant”, det var ett av de konstateranden som gjordes av Litteraturutredningens ordförande Tomas Lidman. Just detta tycker jag är en väldigt viktig och intressant aspekt. När det gäller den svenska förlagsvärlden står Bonnier för en överväldigande marknadsandel men försäljningssiffror och ägarkoncentration är inte samma sak. Dock bör det kunna ses som problematiskt att Bonnier nu exempelvis köpt upp Pocketshop. Makt- och ägarkoncentrationens yttersta gräns är en monopolartad situation som är ett hot mot demokratin. Dock tycker jag att Litteraturutredningen tar lite väl lätt på detta med ägarkoncentrationen, den kan närmast liknas vid en monopolisering.

När det handlar om ägarförhållanden inom den privata sektorn är kulturpolitik ett lite trubbigt vapen, dock är kulturpolitik alltid ett trubbigt vapen eftersom det är ett politikområde som spänner över många andra. Jag skulle gärna se en situation där ägarkoncentrationen på den svenska förlagsmarknaden begränsades genom någon typ av lagstiftning som ger vissa restriktioner i hur mycket ett bokförlag får expandera, helt enkelt för att undvika en monopolsituation som skulle hota yttrandefriheten.

En from förhoppning är att något mer kan göras än att vara vaksam på situationen. En aktiv kulturpolitik är visserligen, som ni som läser Kulturpolitikbloggen redan känner till, inte regeringens favoritsysselsättning så till vida att man sjösätter projekt som på något sätt skulle kunna ses som satsningar eller styrning, istället handlar det i vanlig ordning om att kapa av den kunskapsbas som finns och göra livet surt för kulturkonsumenter och kulturarbetare.

tisdag 25 september 2012

Ge fan i Tintin

Jag har sett mycket de senaste åren som tyder på att den politiska korrektheten är på god väg att strypa den konstnärliga friheten. Senast i raden av sådana fall är Behrang Miri, chef på biblioteket på Kulturhuset i Stockholm som meddelat att Tintin-böckerna ska plockas bort från biblioteket på grund av att de är ”exotisierande”. Förvisso kan jag vara benägen att hålla med om den analysen, Hergés (pseudonym för Georges Remi), böcker ger en väldigt snäv bild av verkligheten i sin syn på främst utomeuropeiska länder, dess kulturer och folk. Samtidigt blir diskussionen absurd eftersom den tar sitt avstamp i föreställningen att det inte går att lära barn att tänka kontextuellt och heller inte att lära föräldrar att prata om böcker ur ett kontextuellt perspektiv med sina barn. Tidigare var jag inte beredd att skriva under på det under medeltiden myntade ordspråket att boken har fyra fiender; eld, vatten, bokmaskar och bibliotekarier, Med tanke på Behrang Miris agerande kanske jag bör ta mig en funderare på att ompröva min inställning till detta ordspråk.

Det har funnits många debatter av denna typ som burit ett löjets skimmer de senaste åren. Jag är förvånad över att så få drar parallellen till den roliga scenen i Lukas Moodyssons film Tillsammans där de boende i det porträtterade kollektivet bråkar om huruvida man ska eller inte ska läsa Pippi Långstrump för barnen med tanke på att Pippi är kapitalist och materialist. Den diskussionen fnissar många åt men den diskussion som pågår i vår tid bär precis samma nyanser.

Vad vi inte inser tycks också vara hur oerhört svårt det är att ge en vettig bild av vår historia om böcker som speglar en tidsanda ska censureras eller förkastas endast på grund av att de inte speglar den nuvarande tidsandan. Det är i sig självt avsurt och rent av farligt. Det är uppenbart att det finns, inte en uttalad men en praktisk kulsutpolitik som går ut på att rensa ut saker som inte passar i tidsandan. Här på Kulturpolitikbloggen har jag tidigare skrivit en artikel i samma ämne: Är chockladöverdragna riskortn rasism? Där skriver jag samma sak som jag egentligen vill hävda även i debatten angående Tintin: "Visst är Fazerproduktens utseende kanske problematiskt och en produkt av ett samhälle som vill göra skillnad på folk och folk. Samtidigt måste vi väl se det som att det finns aningen större problem att ta tag i om man får möjlighet att skriva i en tidning med 76.000 i upplaga? Eller om man ni vill peta runt i denna typ av frågor så har jag ett förslag; sätt dit Exotic snacks som tycker det är exotiskt med torkad banan, det är ta mig fan ett postkolonialt trauma att fortfarande använda sig av det produktnamnet. Dock brukar de som gillar att peta i denna typ av frågor bo i innerstaden och gilla att äta "naturgodis" så det lär väl knappast hända.

Grattis till HadiaTajik

Norge har fått en ny kulturminister i ombildningen av Jens Stoltenbergs regering. Ansvaret för norsk kulturpolitik vilar nu på 29åriga Hadia Tajik. Tajik är Norges yngsta minister någonsin med sina 29 år och Norges första muslimska minister. Jag är väldigt glad över Stoltenbergs beslut. Man kan bara konstatera att det går åt rätt håll i Norge där det går åt fel håll i Sverige och Danmark genom Lena Adelsohn Liljeroth och Uffe Elbaek.

måndag 24 september 2012

Bokmässan närmar sig

Det drar ihop sig för bokmässa i Göteborg. Nordens största bokmässa och också en stor händelse i svensk kulturpolitik, på sätt och vis åtminstone, för enligt grundarna till bokmässan, Bertil Falck och Conny Jacobsson, är bok- och biblioteksmässan upphovet till den första direktsända kulturpolitiska debatten inför ett val i svensk historia.

När det gäller bok- och biblioteksmässan i Göteborg är det en händelse som ofta vållat viss debatt. Under mässans tidiga år var det ständigt återkommande att kritik riktades mot mässan såväl under som efter den. För några år sedan drog sig unisont de stora bokförlagen ur mässan och den bojkottades av bland andra Natur och Kultur och Bonniers. Numera är mässan mer etablerad och diskussionerna har avtagit.

- Johan Erenberg och Sara Ilstedt om att göra egen el. Forskarscenen 09:55-10:10
- Wallströms väg ut i världen, diskussion med Bengt Ohlsson, Margot Wallström och Görrel Espelund i 10:00-10:45
- Litteratur för amatörer, ett samtal mellan Agneta Pleijel och Adam Cwejman i monter C04:41 kl. 10:15-10:45.
- Positiv antirasism med Alex Bengtsson och Daniel Poohl kl. 10:30-10:45 i EXPO:s monter.
- Det religiösa är politiskt, ett samtal med Göran Rosenberg med flera kl. 11:00-11:20 i Se Människans monter.
- Palestina Nu med Gunnar Olofsson kl. 11:00-11:40 i monter B02:41
- Röster från en pakistansk kvinnorörelse på Internationella torgets scen kl. 11:20-11:40
- Stig Larsson om Stig Larsson med Stig Larsson och Dan-Erik Sahlberg i Se Människans monter kl. 11:30-11:50
- Om Dylan med Arne Sundelin i monter B08:01 kl. 11:35-11:45
- Jan Guillou på Piratförlagets scen kl. 11:45-12:00
- Främling, vad döljer du för mig? om främlingsfientlighet i Sverige med Marcus Priftis på Litteraturscenen kl. 12:00-12:30
- Torka aldrig tårar utan handskar med Jonas Gardell och Johan Hilton i salen K2 kl. 12:00-12:45
- PO Enquist och Ebba-Witt Brattström i monter F01:39 kl. 12:50
- Kubabilder i en föränderlig verklighet med Eva Björklund och René Vázquez Diaz i monter B02:41 kl. 13:00-14:00
- Träffa Sven Wollter i Göteborgs stadsteaters monter kl. 13:30-14:00
- Hotet mot aborträtten i Europa, samtal med Åsa Regnér och Anna Dahlkvist kl. 14:00-14:15 i monter B03:62
- Anders Djerf (tecknare och aktiv i Vänsterns Kulturnätverk) intervjuas av Svenska Tecknare 15:00 på lördagen

Montrar du bör kika förbi:
- Tidskriften bis och Biblioteket i Samhället
- Riksdagens monter
- Bokförlaget Heidruns
- Folket i Bild/kultufrront
- Jan Myrdalsällskapet
- Ordfront

Det är så gott som omöjligt att sammanfatta allt som händer och som kan vara intressant för dig som läser Kulturpolitikbloggen men detta är åtminstone ett axplock! Själv kommer jag att närvara på mässan under lördagen men inte på någon programpunkt, jag tänker helt enkelt flanera runt och insupa stämningen och eventuellt handla lite böcker.


onsdag 12 september 2012

Skolkarna har vunnit

Idag presenterades Public Serviceutredningens betänkande för underhållningsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Tyvärr är betänkandet i vad vi hittills känner till en tråkig och icke-innovativ historia. Förslagen som presenteras handlar bland annat om att ersätta tv-licensen med en allmän tv-skatt för alla över 18 år. Regeringen för en kulturpolitik där man håller på att driva oberoende radio och television mot statlig radio och television.

Enligt Public Service-kommitténs ordförande Martin Holmgren ska den nya skatten uppgå till en procent av den beskattningsbara förvärvsinkomsten. Betyder det att UR, SR och SVT får mer pengar nu då? Nej det gör det inte. Skattesatsen är framräknad för att motsvara vad Public Serviceföretagen idag får in via Radio- och TV-licensen. Detta kan ses som märkligt i sammanhanget då man räknar med att Public Serviceföretagen med licenssystemet förlorar ungefär en miljard kronor per år på grund av fusk med radio- och tv-licensen. Man räknar med att någonstans mellan 10 och 12 procent av de svenska hushållen fuskar med tv-licensen. Samtidigt som man gör denna kalkyl och vill stoppa fusket genom att ta ut en radio- och tv-skatt istället så att alla ska vara med och betala så erkänner man svinnet. Man justerar inte upp skattesatsen till den nivå där den skulle motsvara det belopp som skulle vara om licensen betalades av alla hushåll. Istället väljer man att erkänner svinnet på en miljard kronor per år och anpassar skatten efter svinnet. Licensskolkarna vann alltså, kanske inte så konstigt med tanke på att detta utgör en stor del av regeringen.

Förslaget innebär alltså i praktiken att det är slut på det licensskolk som tidigare varit så omdebatterat. Således så handlar det inte om att öka vare sig kvalitet eller kvantitet i produktionen hos Public Serviceföretagen, det handlar inte om en ökad budget. Alltså kan man egentligen säga att den enda praktiska effekten av en radio- och tv-skatt som ersätter licensen är att man flyttar mer makten från licensbetalarna till Finansdepartementet. Rent tekniskt sett föreslår Public Serviceutredningen ett eget konto hos Riksgälden och hanteras separat. Däremot går det inte att bortse från det faktum att Riksgälden är en förvaltningsmyndighet underställd finansdepartementet och att den reella makten över Public Serviceföretagens budget således oavsett vad ligger i knäet på detta departement. Farhågan att det finns en risk för att UR, SR och SVT ska riskera att påverkas av konjunkturpolitiska hänsyn är alltså alltjämt stor.

Vad som utöver den så omdebatterade radio- och tv-licensen framförs i Public Serviceutredningen är att ”public service ska finnas där publiken finns” vilket bland annat betyder att de s.k. Playtjänsterna och Poddarkiven ska bevaras. Dock menar man att dessa verksamheter ska vara direkt kopplade till den ordinarie programverksamheten. Det innebär i praktiken att satsningar på program som endast lanseras via webben inte tillåts. Således inskränker man UR:s, SR:s och SVT:s möjligheter att hävda sig gentemot sina kommersiella konkurrenter på webben.

Tyvärr verkar Public Serviceutredningen inte heller ha tagit tag i frågan om förhandsgranskning av Public Service för att ge kommersiella bolag konkurrensfördelar. På den ”fria marknaden”, som det heter, så borde det kanske lämpligen vara en fördel om alla konkurrerade på lika villkor, något som den fria marknadens förespråkare i regeringen verkar totalt emot. Jag har tidigare skrivit här på Newsmill om den statliga granskningen av Public Service: Staten ska inte styra innehållet i public service [www.newsmill.se/artikel/2011/06/12/staten-ska-inte-styra-inneh-llet-i-public-service]. SVT:s, UR:s och SR:s oberoende av staten har alltså redan tidigare beskurits av regeringen. Det är uppenbart att det kliar i fingrarna hos dem att få göra mer än så. Huruvida det slutliga målet är att tillintetgöra public service till förmån för kommersiell tv är säkerligen för starkt att uttala sig om, men tendensen oroar.

De farhågor som finns om att det statliga inflytandet över public service skulle öka är inte helt självklara men det är åtminstone uppenbart att det finns en sådan farhåga och att den inte är helt obefogad. Det finns en stor skillnad mellan statlig radio och television och oberoende radio och television. Denna skillnad är något som måste bevaras för yttrandefrihetens och det moderna mediasamhällets skull.


lördag 1 september 2012

Frågan om Jamtli och konstnärsavhoppen i solidaritet med Vilks är inte okomplicerad

Jag var först lite förvånad över vad jag skulle vilja kalla för de ”sandlådsfasoner” som Jamlti tagit till för att slippa Lars Vilks på sin utställning Udda och jämt. Jag tyckte att det var helt okej när konstnären Marianne Lindberg De Geer var i sin fulla rätt att lämna utställningsprojektet i protest mot att Vilks portades. Dock tror jag att denna fråga från kulturpolitikhorisont är betydligt mer komplex än så.

Marianne Lindberg De Geer och alla andra konstnärer som hoppat av Udda och jämt är i sin fulla rätt att göra så i protest mot att Vilks utestängs. Det är en självklarhet att en konstnär själv bestämmer i vilken miljö man vill figurera. Däremot tror jag att det är många som glömmer att Jamtli också är i sin fulla rätt att bestämma vilken utställning de själva vill ha. Om Jamtli bestämt sig för att Lars Vilks deltagande på det högerextrema mötet i USA om 10 dagar gör att de inte kan ställa sig bakom hans konstnärskap genom att visa det så bör det också ha rätten att neka Vilks en plats på utställningen.

Ett prallellfall till Vilks-diskussionen var den diskussion om Gotlands Allehandas kulturpolitik som uppkom när bandet metalbandet Avenir portades från festivalen Rockskallen på grund av att sångaren, Rickard Möller, är aktiv i Sverigedemokraterna. Först meddelades att det hela handlade om just att Möller var sverigedemokrat. Därefter ändrade sig Gotlands Allehanda och berättade att det hela handlade om säkerhetsskäl, något som inte var vad som angavs från början.

Ett annat liknande fall var när Umeå Jazzfestival bjöd in den kände antisemiten Gilad Atzmon att spela på festivalen. Efter starka protester från olika opinionsbildare och kulturjournalister så avblåstes det hela.

I samtliga tre fall ovan handlar det om två olika aspekter. Dels måste Rockskallen och Umeå Jazzfestival, liksom Jamtli, få bestämma själva vilken typ av festivaler eller utställningar de vill ha och vad dessa ska står för. Det är en självklarhet att det är problematiskt att bli hindrad att ställa ut konst eller spela musik på grund av att man, förtjänt eller oförtjänt, förknippas med rasistiska åsikter. Det är ett tveklöst hot mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Samtidigt står detta i konflikt med det faktum att alla arrangörer måste ha rätt att skapa ett arrangemang de själva känner att de kan stå bakom.

Vad som på något sätt binder ihop dessa fall är emellertid att vare sig Jamtli, Umeå Jazzfestival eller Rockskallen hade behövt bjuda in dessa aktörer om de inte själva ville. Detta är ett uppenbart tecken på klantighet och okunskap från samtliga arrangörers håll. Nu kanske dock utställningen på Jamtli kan räddas av konstnärerna Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler. Dessa har erbjudit sig att göra en egen utställning på temat ”räddaren i nöden”.

onsdag 29 augusti 2012

Svar till Joakim Larsson om Patrik Ehn och Ungern

Jag upptäckte för någon dag sedan att Kulturpolitikbloggen blivit apostroferad, eller snarare länkad till, av sverigedemokraten Joakim Larsson på hans blogg. Vad det handlar om är egentligen Patrik Ehns intervju i Kulturnyheterna i SVT som var orsaken till min artikel på SVT Debatt och till den länkade artikeln jag skrev här på Kulturpolitikbloggen samt även den fördjupande artikel om Ungern som jag skrev i Tidningen Kulturen.

Larsson tar, intressant nog och i relativt ensamt majestät, Ehns uttalande och agerande i försvar. Jag anser att Larsson är värd ett svar och att detta lättast görs genom att citera ur hans egen artikel.

Larsson skriver:
Själv ser jag inte problemet. Det torde vara allom bekant att kultursfären befolkas av idel vänstertomtar och kulturkoftor (Ja, förutom Ulf Brunnberg, förstås). Min kollega Robert Stenkvist verkar vara inne på att Ehn var fel ute och att han inte borde ha uttalat sig på detta sätt, men jag tycker att Robban tolkar Ehn fel. Jag menar, det är klart att de som är verksamma inom kultursfären på statliga institutioner får rätta sig efter det beslutade regelverket och får acceptera att genomföra de uppgifter som åläggs dem? Gillar man inte det så kanske man ska arbeta med något annat. Inget hindrar ju att den som inte vill arbeta under sådana premisser utövar sitt kulturintresse annorstädes och förverkligar sin egen kulturvision på egen hand.
Här kommer vi in på den intressanta debatt (SD) tenderar ta till när argumenten tryter i kulturpolitiska diskussioner, nämligen att de själva är förtryckta av ett ”vänsteretablissemang” alternativt ett ”PK-samhälle”. Intressant att notera i sammanhanget är att även regeringen förtrycks av detta hemska ”vänsteretablissemang”. Gällande Brunnberg har jag skrivit en artikel på Clartébloggen om honom, en hyllningstext.

Vad Larsson uppenbart har missuppfattat här är att kulturpolitiska riktlinjer han fastställas av politiker men att de löpande besluten i verksamheten tas av verksamhetscheferna utifrån de riktlinjer politiker antagit. Detta är ett system som hindrar politiskt styre av förvaltningen. Diskussionen om gränsdragningen mellan politik och förvaltning är något jag i min utbildning inom administration inom offentlig sektor har fördjupat mig inom i min uppsats Hoppande politiker - om ambulerande mellan tjänstemannaposter och politiskt beslutsfattande. Ämnet är förvisso intressant men hör inte riktigt hit. Dock är en gränsdragning viktig för att förvaltningen inte ska detaljstyras av politikerna eftersom detta inte är deras uppgift. Förstår man inte gränsdragningen mellan politik och förvaltning ”kanske man ska arbeta med något annat”...

Vad Larsson gör, och som irriterar mig något oerhört, är att han duckar för det som egentligen skapat upprördheten. Att sverigedemokratiska företrädare inte förstår förvaltningen av svenskt kulturväsende är visserligen allvarligt och något som bör diskuteras men i detta fall är det inte vad diskussionen handlar om i första hand, åtminstone inte från min horisont. Det som jag anser vara mest upprörande är att Ehn uppgav Ungern som ett kulturpolitiskt föredöme. Kanske har Larsson förstått det som Ehn inte förstod, att det går över någons kompetens som inte känner till förhållandena i Ungern att diskutera dem. Jag skulle gissa att det är därför som Larsson duckar för just denna viktiga del i diskussionen om Ehns agerande. Emellertid är bakgrunden att Ungern inskränkt pressfriheten kraftigt och dessutom sett till att införa en så gott som censurliknande lagstiftning där man förhandsgranskar all media. Dessutom försöker man aktivt stänga ner olika radio- och TV-kanaler. Jag uppmanar den som är intresserad av förhållandena i Ungern att läsa min artikel i Tidningen Kulturen, Ungern då ochnu i svensk kulturpolitik.

Organisera kulturupproret! - organisationsförklaring för Vänsterns Kulturnätverk

Denna text är författad av undertecknad tillsammans med de tre övriga grundarna till Vänsterns Kulturnätverk. Den publicerades först på Vänsterns Kulturnätverks hemsida och därefter i Fria Tidningen och ETC. I praktiken är detta ett upprop för att ge Sverige en mer radikal kulturpolitik från vänster. Nu finns den även att läsa här på Kulturpolitikbloggen.

Sedan arbetarrörelsens tidiga dagar har alla olika ideologiska inriktningar inom rörelsen varit överens om att alla delar av rörelsen vilar på tre ben; facken, partierna och kulturen/folkbildningen. De två förstnämnda och viktiga benen är idag högprioriterade men arbetarrörelsen verkar ha glömt bort det sista benet.

Arbetarrörelsens pionjärer insåg betydelsen av bildnings- och kulturarbete, som ett av verktygen för medlemmarna för att förändra samhället Man byggde upp en hel egen offentlighet av bildnings-, mötes och kulturorganisationer som blev en motmakt till det rådande borgerliga samhället.
Kulturen har alltid varit och kommer alltid att vara en oppositions- och motståndsyttring. Kulturen erbjuder oss flera sätt att säga saker, skildra våra förfäders liv och våra egna. Men idag angrips kulturen på bred front av borgerskapet. En kamp som ständigt legat under ytan är mer aktuell idag än någonsin tidigare, kampen om makten över våra tankar och vår kreativitet, kampen om kulturen.
I kreativiteten och skapandet finns utrymme för det egna tänkande som trycks undan av kommersialism och köpmani. Det samhälle där konstarter kan portförbjudas i en hel kommun är ett samhälle av censur och gränser som kulturella uttrycksformer finns till för att spränga.
Vänsterns kulturella dominans sägs vara stor men inom vänstern är de kulturpolitiska frågorna inte lika stora. Däremot är de flesta överens om att synen på kulturen är ideologisk. Nyliberala krafter ser kultur som en vara som går förlorad om marknadens ”självsanerande” system spottar ut den. Kultur och kreativitet konkurrerar på lika villkor med kommersialismen. För oss i vänstern måste det alltid vara en självklar utgångspunkt att kultur handlar om så mycket mer, att kulturen i sig skapar förståelse, ventilerar sinnesstämningar och bygger tolerans och demokrati.

När den borgerliga regeringen ur de kulturpolitiska målen strök formuleringen att ”motverka kommersialismens negativa verkningar” försvann en viktig pusselbit i svensk kulturpolitik så som den tidigare sett ut. Tidigare har det varit självklart att det finns en poäng med att det finns oberoende kulturella uttryck som står fria från påverkan av vinstintressen och mecenater. Idag är det snarast tvärt om, det finns en svensk myndighet, Kulturbryggan, vars uppgift är att ge kompletterande anslag till kulturverksamhet, så vida man kan visa att man har en mecenat.

Det är i kölvattnet av denna politiska utveckling vi vill gå till strid för kulturen och samordna ett nätverk för personer som vill göra motstånd med och för kulturen. Vänsterns Kulturnätverk är ett nätverk för personer som arbetar med eller är intresserade av kultur och kreativitet, med hjärtat till vänster.

Målsättningen för vårt nätverk är att lägga grunden för en massiv offensiv för kulturen. Just nu är det kanske viktigare än någonsin att kulturfrågorna sätts på agendan inom vänstern igen. För att detta ska vara möjligt måste kulturskapare och kulturintresserade samlas, diskutera, kraftsamla och skapa opinion.

Nätverket arbetar genom en gemensam maillista, en hemsida, möten och arrangemang.
Just nu har vårt nätverk regelbundna träffar i Stockholm och medlemmar över hela landet med tonvikt på huvudstaden. Ambitionen är att bli ett rikstäckande nätverk med aktiviteter på flera håll Vi hoppas att du vill komma med i vårt arbete!

Kontakta oss: jonas.kulturnatverket@gmail.com, 073 535 7576

/Siv Holma, tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott
Jonas Lundgren, kulturpolitisk debattör, organisatör i Vänsterns Kulturnätverk
Ann Mari Engel, vice ordförande i kulturnämnden i Stockholm stad, organisatör i Vänsterns Kulturnätverk
Bengt Berg, suppleant i riksdagens kulturutskott, poet

måndag 27 augusti 2012

Grattis Sigtuna!

Idag läste jag en väldigt glädjande nyhet. Nätverket ICORN, international Cities of Refuge Network, får snart en sjunde svensk medlem, det är Sigtuna som ansluter sig till nätverket. ICORN är ett nätverk för städer runt om i världen som härbärgerar förföljda författare och journalister. Vad det i praktiken innebär är att Sigtuna ska ta emot en författare eller journalist åt gången som får bostad och uppehälle i kommunen i upp till två år. Beslutet fattas formellt av Sigtuna kommunfullmäktige den 3:e september enligt TT.

Jag tycker att Sigtunas agerande är fantastiskt bra och hedervärt. Fler svenska kommuner borde följa i Sigtunas spår. Det är uppenbart att det i världen idag finns ett stort behov av den verksamhet som ICORN bedriver. Press,- tryck- och yttrandefriheten i många länder runt om i världen är starkt begränsad och en stark trend i dessa länder är att de som förföljs i totalitära regimer är just författare och journalister, företrädare för det fria ord som diktaturer och förmenta demokratier tenderar att vilja kväsa. Kulturpolitiken på det internationella planet i många kommuner runt om i Sverige är starkt eftersatt. Det finns många projekt som ICORN runt om i världen. Många kommuner har bara en eller ett fåtal vänorter för internationellt kulturutbyte och dessa ligger ofta i Baltikum.

Övriga städer i Sverige som är medlemmar i ICORN är Göteborg, Malmö, Skåne (medlem som region), Stockholm, Uppsala och Växjö.

lördag 25 augusti 2012

Under Tobés tupé - om estetiska programmens framtid på Sveriges gymnasieskolor

Tobias Tobé är moderaternas skolpolitiska talesperson. Hans utspel om att man borde skära ner på antalet platser och höja intagningkraven till de estetiska programmen har väckt ont blod på många håll i Sverige. Här på Kulturpolitikbloggen har jag väntat lite med att skriva i ämnet för att försöka ta någon typ av mer samlande grepp om den. Detta hindrar emellertid inte att jag har varit ganska förbannad på Tobé sedan detta hände.

Svenska bloggare är duktiga på att kommentera just skolpolitiska frågor och så även i detta fall. Här nedan finns ett antal av de citat som enligt mig kan uppfattas som nyckelmeningar i debatten som följt på Tobés utspel:
Min slutsats blir att om man ska göra förändringar i de estetiska gymnasielinjerna så handlar det främst om att ge eleverna möjlighet till olika tillval som ökar attraktiviteten på arbetsmarknaden - och att skolorna marknadsför dessa möjligheter. Det är viktigt att även estetiskt inriktade elever har något konkret att falla tillbaka på om det konstnärliga arbetet inte räcker till för att ordna tak över huvudet och mat på bordet...

Utbildningssystemet ska tydligen utformas efter vad ungdomarna tycker är roligt och har drömt om - inte efter vad arbetsmarknaden behöver eller vad skattebetalarna har intresse av. Detta skulle jag säga är ett uttryck för den diffusa idé som ibland kallas "statsindividualism"

Man kan få ur sig nästan hur många arbetsmarknadspolitiska argument som helst om varför Tobé och hans konservativa kollegor är fel ute […] Moderaterna tycker inte att utbildning ska vara till för något annat än marknadens efterfrågan. Människor ska inte kunna mer eller något annat än det arbetsgivarna begär. De ser inget värde i det. Spännande kunskaper som musik och konst ska vara reserverat för en liten krets experter och inte något för den bredare allmänheten.

De tre citaten ovan skulle kunna ses som tre olika inriktningar på vad hur förslaget tagits emot. Björndahl (m) menar att förslaget är bra eftersom även konstnärligt begåvade människor har ett behov av mat på bordet och tak över huvudet. Vi kan kalla Björndahls argumentation för det barmhärtiga argumentet. Skattepolitik och samhällsfilosofi (oberoende) å sin sida menar att det är märkligt att utbildningssystemet ska utformas efter vad unga själva vill och inte efter vad arbetsmarknaden behöver. Vi kan kalla den argumentation som framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi för nyttoargumentet. Till sist har vi Alliansfritt Sverige (s) som menar att det moderaternas inställning att utbildning endast ska motsvara marknadens efterfrågan är gör att man reserverar konstutövandet för ett litet fåtal människor. Vi kan kalla Alliansfritt Sveriges argumentation för rättighetsargumentet.

Samtliga tre ovanstående argument är intressanta och värda att benas ut ett och ett. Argumenten var alltså; det barmhärtiga argumentet, nyttoargumentet och rättighetsargumentet.

Låt oss börja med det barmhärtiga argumentet som Lars Björndahl (m) framför. Björndahl menar i praktiken att vad Tobé gör genom sitt förslag är att försöka rädda unga från att hamna på gatan. Intrycket man får är helt enkelt att alla tidigare generationer unga som gått på gymnasieprogram med estetisk inriktning. Hittills har så gott som alla estetiska program på gymnasiet varit studieförberedande. Det innebär i praktiken att om man som estetstudent gått ut gymnasiet med godkända betyg har kunnat använda dessa för att komma in på högskolan. Det faktum att (m) tagit bort dessa möjligheter från de praktiska programmen samtidigt som man i praktiken lagt ner Komvux är däremot något som cementerat en situation där man som 15åring bestämmer vad man vill göra och sedan inte kan ändra på det. Det estetiska programmen har däremot tidigare haft sådana möjligheter. Vad jag tycker mig se är en utveckling där regeringen vill slussa färre elever till högskolor och universitet, således skapa en högutbildad elit medan de ”vanliga” människorna helt enkelt bara gått en yrkesutbildning på gymnasiet. På så vis får vi ut 15åringar på arbetsmarknaden mot idag kanske i snitt vid 21 års ålder, således tar vi igen 6 år förlorad arbetskraft. Höjs samtidigt pensionsåldern innebär det att vi får ytterligare 7 års aktivt arbetsliv, summan blir alltså att den yrkesverksamma tiden för de flesta av oss skulle förlängas med 13 år. Detta är emellertid endast en hypotes.

Vad Björndahl gör i sin text är egentligen att säga att han vill vara snäll mot ungdomar så att de ska få jobb och tak över huvudet. Hur vill Björndahl nå hit? Genom tillvalskurser på gymnasiet för esteter så att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. Min åsikt är att man ändå bör vänta lite med att komma ut i arbetslivet efter gymnasiet eftersom det i praktiken faktiskt är så att det idag behövs en högskoleutbildning för att få den ”spetskompetens” som (m) ofta talar om kommer bli Sveriges främsta framtida exportvara.

Då är vi framme vid nyttoargumentet som alltså framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi. Detta argument är egentligen ganska intressant eftersom det säger något om synen på kultur. Skribentens åsikt här verkar vara att estetiska program skapar kulturellt medvetna och skapande människor vilka inte är produktiva och ”värdefulla” för samhället. Det är en intressant idé eftersom den skvallrar om en undervärdering av kulturen och kulturproduktionens värde i samhället. Jag brukar ofta predika att kultur inte behöver ha ett värde, generera vinst och så vidare, kulturens olika användningsområden som rekreation och så vidare tycker jag är överskattade och jag förstår inte varför kulturen inte kan tillåtas ha ett egenvärde. Dock är det så att tillgången till kultur, att lära sig att umgås med kultur och producera kultur och allas möjlighet att göra det är en central kulturpolitisk idé för mig. Kulturpolitik handlar till stor del om just detta och det är just dessa möjligheter som erbjuds på estetiska gymnasieprogram. Den tanken kallas av Skattepolitik och samhällsfilosofi för statsindividualistisk. Det har man helt rätt i, dock förstår jag inte vad felet skulle vara på det.

Till sist har vi rättighetsargumentet som alltså framförs av Alliansfritt Sverige och som till stor del speglar min egen inställning i frågan. Att välja ett gymnasieprogram med bakgrund i vad man har för intressen är en viktigt rättighet. Dessutom kan man säga att det är väldigt problematiskt när kulturellt skapande bara ska vara ett fåtal människor förunnat. När kultur reserveras för en elit uppstår problem i det demokratiska samhället eftersom kulturen till så stor del färgar vårt tänkande. Ett smalare spektra kulturarbetare skapar således ett smalare spektra av samhällsdebatt och diskussion. Ett sådant samhälles demokratiska legitimitet går att ifrågasätta och bör ifrågasättas.

tisdag 21 augusti 2012

Drömland: Ungern - Om sverigedemokratisk kulturpolitik

Sverigedemokraternas kulturpolitik har hittills varit ett tomt pappersark med korslagda knätofsar på. Deras försök att attrahera hembygdsrörelsen misslyckades fatalt och deras runtlallande i folkdräkter har knappt setts som charmigt. Att de vill lyfta kulturarvsfrågorna måste ses som något positivt men att de ställer denna politiska prioritering mot exempelvis satsningar på internationellt kulturutbyte väger betydligt tyngre. På det hela taget har ett löjets skimmer seglat kring över Sverigedemokraterna i kulturpolitiken hittills. Nu finns dock en ambition att ta ett lite större grepp, dra upp de blågula hosorna och göra mer.

I en intervju som Patrik Ehn, SD-gruppledare i Västra Göraland och valberedare för SD gjort med Kulturnyheterna försöker han utveckla sin och Sverigedemokraternas syn på kulturpolitiken. Det anmärkningsvärda är att han nämner Ungern som ett exempel på vilka länder han tycker är föregångare i kulturpolitiken. Jag blev själv väldigt upprörd när jag förstod hur inspirerad Lena Adelsohn Liljeroth är av sin danske kollega Uffe Elbaek.

Ungern har utmärkt sig i kulturpolitiskt genom att ha en stark ideologisk styrning av kulturlivet. Detta har bland annat resulterat i politiska tillsättningar av chefsposter inom kulturlivet. Den utveckling som skett i Ungern de senaste åren har bland annat kritiserats av Amnesty och EU-kommissionen. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Patrik Ehn:
  • När vi får mer politiskt inflytande kommer kulturplanen att se annorlunda ut. Får vi dessutom inflytande över tillsättning av chefstjänstemän och verksamhetschefer, då kommer vi att försöka rekrytera kulturchefer som kan och vill genomföra våra kulturpolitiska mål.
Detta är ett uppenbart hot om vad som skulle hända om detta partis kulturpolitiska vision realiserades. Vad som öppet sägs av Patrik Ehn är att han skulle önska sig ett kulturliv styrt av staten, något vi i Sverige hittills lyckats undvika i stor mån. Staten har varit en finansieringskälla men vi har hela tiden genom olika system försökt se till att staten inte ska kunna lägga sig i hur projekten man ger pengar till fortlöper och utvecklas. Detta är en viktig princip som bland annat förklarar hur vi i Sverige kan ha en statligt finansierad reklamfri television som ändå inte är statsstyrd.

Om en sak håller jag med Ehn, Ungern är ett intressant politiskt exempel. Dock har jag och Ehn lite olika inställningar till varför Ungern är ett intressant politiskt exempel. Enligt mig är ett kulturpolitiskt system där staten styr över hela kulturutbudet väldigt obehagligt och ett hot mot det fria kulturlivet, Ehn å sin sida vill gärna peta folk från chefsposter av politiska skäl.

En sak står klart från och med idag. Om Sverigedemokrater får något inflytande över kulturpolitiken i Sverige och över tillsättning av chefer inom kulturlivet kommer man inte att tveka att styra med järnhand. Det fria ordet som jag håller med SD om inte är speciellt fritt idag kommer med en röst på dem 2014 att inom kulturvärlden innebära det fria ordet att säga det den politiska makten vill att man ska säga.

tisdag 14 augusti 2012

Angående förundersökningen om bedrägeri mot författarinnan Minttu Vettenterä

Uppenbarligen ska det bli två försvarstal på samma dag. Mitt första ”försvarstal” var ju för den svenske författaren Herman Lindquist som censurerats av Bonnier. Det andra tillägnas den finska författarinnan Minttu Vettenterä. Anledningen är att hela Finland börjat tala om problemet med mobbning. Vettenterä har skrivit en bok, Enkeli-Elisa, på svenska Ängeln Elisa. Boken handlar om flickan Elisa som på grund av mobbning i skolan bestämmer sig för att ta sitt liv genom att 15 år gammal ta en överdos av mediciner.

En blogg startad av Elisas påstådda föräldrar, som också ska vara nära vänner till Minttu Vettenterä har startats och fått väldigt många läsare. En grupp på Facebook till minne av Elisa har också startats. Journalister på Helsingin Sanomat påstår att Elisa är påhittad. Detta påminner ganska mycket om diskussionen som uppkom kring Liza Marklunds böcker Gömda och Asyl där hon berättar om Mia Eriksson, en kvinna som utsatts för våld i sin relation och vars man förföljer henne. Äktheten i Marklunds historia ifrågasattes hårt och journalisten Monica Antonsson gav ut boken Mia – sanningen om Gömda. Liza Marklund och förläggaren Ann-Marie Skarp på Piratförlaget hänvisade till en mängd uppgifter i boken som ändrats för att skydda de riktiga personerna.

Jag anser att fallet för både Minttu Vettenterä och Liza Marklund, oavsett sanningshalten i böckerna Enkeli-Elisa, Gömda och Asyl, är att de har skapat viktiga diskussioner i Finland respektive Sverige. Om Vettenterä i Finland kunnat stimulera till en viktig debatt om mobbning och Marklund i Sverige kunnat stimulera till en viktig diskussion om mäns våld mot kvinnor så kan syftet med böckerna ses som någonting högre. Naturligtvis ska man inte lura folk vilket kanske, det får framtiden utvisa, är fallet i Vettenteräs fall snarare än i Marklunds. Dock kan man i någon mån också försvara att en viktig politisk diskussion förs upp till ytan. Jag tycker det borde vara en självklar del av en vettig kulturpolitik att värna om en författares möjligheter att genom skrivkonsten väcka debatt.

Just nu pågår en polisutredning mot Minttu Vettenterä som eventuellt skulle kunna dömas för bedrägeri. Det som är intressant i detta fall är hur lögnen kunnat bli en metod för att uppmärksamma faktiska problem.

Till Herman Lindquists försvar och till fråga om censur och självcensur i Sverige

När jag var liten, och för den delen fortfarande men från annat perspektiv, var jag historieintresserad. För mig innebar det att jag medelst hjälp av Herman Lindquists böcker tog del av Sveriges historia ur de rika och överklassens perspektiv. Lindquist har en förmåga som man aldrig bör ringakta. Han är duktig på att förklara historiska skeenden på ett målande sätt. Dock innebär det till stor del att han bygger sin historieskrivning på antaganden och att han broderar en hel del. Exempelvis kan Lindquist i en bok skriva ”då tänkte kungen för sig själv”, vilket Lindquist inte rimligen kan ha en aning om.

Jag är fortfarande intresserad av historia. Idag företrädesvis folkets historia och framförallt arbetarrörelsen. Mycket intresse har jag haft av att läsa CH Hermansson och Per-Olov Zennström med flera. Däremot följer jag fortfarande med intresse Lindquists arbete. En av anledningarna är att jag alltid funnit stort nöje i att läsa hans betraktelser eftersom jag är aktiv republikan och han kan nog utan underdrift sägas vara hovets man. Lindquist har nu hamnat i blåsväder. Jag vill här komma till Lindquists försvar. Anledningen är främst Bonniers fega agerande. Bonnier drar tillbaka förstaupplagan av Lindquists memoarer, Mitt i allt. Anledningen är att Lindquist i sin bok återberättar ett tidigare händelseförlopp i sitt liv där en av hans böcker fick dras tillbaka, då av Nordstedts förlag, på grund av ett felaktigt påstående om att Hildebrand varit nazist. Således är detta inget påstående Lindquist gör nu utan ett han tidigare gjort. Denna flathet som Bonnier nu visar pekar snarast på en utveckling som ur ett perspektiv färgat av kulturpolitik och kulturpolitisk diskussion måste anses vara ett steg mot självcensur från bokförlagens sida av rädsla för att bli dragna inför skranket.

Ett bokförlag som inte vill väcka anstöt genom att publicera kontroversiella böcker är i min mening inte ett speciellt intressant bokförlag. Någonstans borde varje människa inse det orimliga i den diskussion som uppkommit kring censuren av Lindquists bok. Det som händer är att han berättar vad som tidigare hänt vilket knappast kan ses som speciellt farligt eller obehagligt. Det konstiga i situationen är ju uppenbart.

Samtidigt är det som gör mig mest brydd att Lindquists förläggare på Bonniers, Eva Bonnier klär sig i kära och fjäder. Lindquist själv verkar inte se saken som speciellt dramatisk. Min personliga uppfattning är att det visst är dramatiskt, det hela pekar på en utveckling som jag inte vill se. Det har ju hänt tidigare. Det är heller inte första gången som Bonnier agerar på detta sätt. Censurfallen i Sverige har duggat ganska tätt det senaste året, exempelvis censurerade Sveriges Radio Sven Wollter som lämnade sitt eget program, Wollter och Röör i protest. Ett annat exempel var när YouTube censurerade det brittiska popkollektivet The Irrepressibles video på grund av en scen där två män kysser varandra. Ytterligare ett exempel är när Bonniers på grund av dumma uttalanden i ett annat sammanhang censurerade författaren till böckerna och Sune och Bert, Anders Jacobsson.

onsdag 8 augusti 2012

Kultur är motstånd: This is political

Det finns faktiskt hopp, trots vad som skrivits här på Kulturpolitikbloggen tidigare om förföljda konstnärer och kulturarbetare, om Pussy Riot i Ryssland, om Jiten Marandi i Indien och om Georgij Puzenkov också i Ryssland. Kultur och kulturpolitik är ytterst frågor om yttrandefrihet och rätten till yttrandefrihet, den fria tankens titaner är de som sätter ord, toner, rörelser eller färg till det som beskriver verkligheten, hur verkligheten ser ut, hur sen har sett ut, kunde ha sett ut eller hur den borde se ut.

I Kulturpolitikbloggens artikelserie ”Kultur är motstånd” har vi nu kommit fram till ett nytt stycke. Här handlar det om hur motstånd utövas för att de som gör motstånd ska få göra motstånd. Det handlar om kulturarbetare som fängslats på grund av sitt kreativa skapande, ett för makten eller den potentiella makten kanske farligt eller åtminstone obehagligt skapande. Det är scenkonstarrangören MDT Stockholm som under augusti månad upphör med allt sitt ordinarie arbete och istället koncentrerar sig på att samla in namn på alla förföljda och fängslade kulturarbetare världen över.
- Vi ägnar hela augusti åt att göra en lista. Vi vill hitta så många tystade konstnärer som möjligt och uppmärksamma dem så mycket som vi bara kan. Vi vill använda den här tiden åt omvärldsanalys så att vi ser och lär oss förmedla hur viktig roll konsten spelar i samhället.” säger MDT:s teaterchef Danjel Andersson.

Hittills har fängslade kulturarbetare som den libanesiske graffitikonstnären Semaan Khawam, den burmesiska preformanceartisten Moe Satt och den syriske skulptören Wael Quaston uppmärksammats.

Detta beundransvärda arbete är värt all heder och allt stöd!