Bankerna och kulturutbudet

För några dagar sedan gav SR:s Kulturnytt åtminstone mig en rejäl ögonöppnare. Svenska banker bedriver kulturpolitik. På ett sätt kanske vi för länge sedan borde ha förstått det. Jag har trots allt återkommit ett antal gånger till standardverk om svensk maktkoncentration och monopolkapitalism som De fem familjerna av CH Hermansson och liknande. Men samtidigt finns det en naiv syn på bankerna som åtminstone jag själv haft under en längre tid. Banker sysslar med pengar och ekonomi, inte med etiska och estetiska ställningstaganden även om många fall visar på avsaknaden av just etiska ställningstaganden i bankverksamhet.

Såhär ligger det till: distributörer av olika typer av kultur är beroende av att använda ett av bankerna uppsatt betalsystem för att kunna driva sin verksamhet. Banktjänstemän kan därför gå in och avbryta samarbeten med kulturdistributörer som man anser för handel med produkter man anser oetiska. Vissa banker använder sig av så kallade etiska råd som bedömer distributörens seriositet. Andra banker lägger ut uppgiften på enskilda banktjänstemän.

Nu finns det säkert någon som tänker: Vad är besynnerligt i detta över huvud taget, har jag som företagare inte rätt att bestämma med vem jag ska göra affärer? Och det har man naturligtvis men det är just här problemet kommer in i bilden. När stora banker på detta sätt ska bedriva estetisk bedömning av ett varuutbud som består av kulturprodukter kommer det genast till knäckfrågan huruvida en banktjänsteman har någon som helst kompetens att avgöra vad som är etiskt. Jag kan förstå att banker inte gärna säljer sina betaltjänster till företag som sysslar med handel av naturdroger eller grov pornografi. Å andra sidan är hotet uppenbart. För att kunna bedriva näringsverksamhet idag i Sverige behöver du vara kund hos en bank. Denna bank har rätten att bestämma vilken näringsverksamhet du får bedriva. Den kan till och med bedriva estetisk censur på grundval av enskilda anställdas personliga bedömningar. Jobbar du på en bank så har du förhoppningsvis någon typ av kvalificerad utbildning för det, tyvärr har du gissningsvis ingen kvalificerad utbildning för att bedöma eller kultur eller kulturprodukters eventuella kvalitet och utifrån någon typ av högre patos bestämma vad som är ”stötande” och inte.

Risken som man kan se med denna typ av verksamhet är att vårt kulturutbud i högre grad drabbas av två saker; dels att styras av människor utan kvalifikationer för det och dels att i högre grad präglas av etisk och estetisk censur. Om man drar det hela lite längre skulle exempelvis en webbshop som säljer Kommunistiska Manifestet eller SCUM-manifestet kunna bli av med sina betaltjänster eftersom enskilda banktjänstemän anser dessa böcker som stötande. Det är svårt att annat än oroas över den nonchalanta kultursyn som svenskt bankväsende tycks representera.