Nog med dumheter, nog med nytta

Det måste vara mätbart, gå att verifiera och utvärdera. Det måste vara nyttigt. Annars funkar det inte. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör det hela nästan vulgärt tydligt genom sin gemensamma debattartikel med äldreminister Maria Larsson idag på SVT Debatt.

Visst blir det lite pinsamt, nästan krystat. Kulturministern måste, för att rättfärdiga sitt eget politikområde ta hjälp av en annan fackminister. I detta fall gäller det äldreministern. Deras gemensamma tes; kulturaktiviteter ger äldre bättre hälsa.

Jag säger inte att Adelsohn-Liljeroth och Larsson har fel i sak. Snarare har de säkerligen rätt. Men om man ska resonera ur någon form av perspektiv med kulturministerns område, kulturpolitik, för ögonen uppstår ett löjets skimmer. Kanske borde man tala om konst istället för kultur i detta sammanhang. Det kulturministern och äldreministern talar om här är alltså konstpolitik, det vill säga politik som rör de estetiska skapandeformerna teater, musik, dans och bild. Detta ska alltså göra att äldre mår bättre. Självklart kan det vara sant. Men någon gång måste vi sätta ner foten och fråga oss om denna överstinna tro på nyttan verkligen är vettig, om tron på nyttan är nyttig. Jag tror inte det. När det gäller konstpolitik och kulturpolitik tenderar det att vara precis tvärt om. Kulturarbetare är inte entreprenörer, de är kreatörer. Kultur och konst går inte att mäta i samma termer som inkomster och utgifter, plus och minus. Det finns ett egenvärde. Någon gång måste politikerna ta tjuren vid hornen och inse att nytta kanske inte är allt, nöje kan vara en del.

Det skulle kunna finnas en mening med att istället för det smått högtravande ordet konstpolitik börja använda ett nytt ord, kulpolitik. Som jag ser det finns viss politik inte till för annat än att stimulera glädje och kreativitet. Om detta är nyttigt eller inte är en helt oväsentlig fråga. Samtidigt är det den fråga vi ständigt dras med som intresserar oss för kulturpolitik. Orsaken är helt enkelt den att vårt politikområde inte helt passar in i den mall som läggs ut av osäkra, ofta borgerliga men även andra, politiker. För att kunna rättfärdiga kulturpolitiska satsningar måste de vara nyttiga, inte just betonade på glädje, lust och intresse, på att ha kul. Det finns något djupt sorgligt i detta.

Någon gång måste det faktiskt vara nog med dumheter. Vi måste känna stolthet över att inte vara lönsamma.

Vad är väl (inte) en partikongress?

Till att börja med; detta är inget vanligt inlägg på Kulturpolitikbloggen. Det handlar inte i första hand om kulturpolitik. Dock ser jag ingen annan plattform för denna diskussion. Sedan Vänsterpartiet lade ner sin gamla, och visserligen i vissa delar daterade, tidning Vänsterpress, finns inget självklart organ för interndebatt. Med detta sagt hoppas jag att läsare av Kulturpolitikblogggen som inte är intresserade konkret av just Vänsterpartiet har överseende med nedanstående inlägg om Vänsterpartiets kongress.

Frågetecknen är och har varit många när kamrater under de senaste månaderna har diskuterat den kommande partikongressen. Främst av alla funderingar har varit vad kongressen egentligen ska besluta om. På en punkt har denna fråga varit lätt att besvara. Stadgeändringar och stadgeärenden är en av de saker som ska och kommer att diskuteras med utgångspunkt i de framlagda förslagen till stadgeändringar. Samtidigt ska kongressen behandla två stycken uttalanden. Det ena handlar om EU-valet och det andra om riksdagsvalet.

Vanligtvis tar det cirka 20 minuter att behandla ett uttalande på exempelvis en disktriktskonferens inom Vänsterpartiet, ingen lägger den största vikten vid just detta. Av partikongresser har jag inte samma erfarenhet, jag har endast deltagit vid två partikongresser, i Gävle och i Uppsala. Dock har jag inget minne av att det heller där var den mest omfattande proceduren att anta kongressuttalanden. Men till kongressen i januari 2014 har partistyrelsens, som jag ser det, osmidighet, gjort att situationen lär bli en annan. Kongressuttalandena har getts en oproportionerligt stor betydelse. Oproportionerlig därför att vi alla vet att ett kongressuttalande mer än något annat är en hyllvärmare som möjligen uppmärksammas på sina håll i media men i övrigt inte spelar någon avgörande betydelse. Till detta års partikongress har emellertid en stor betydelse lagts vid behandling av dessa dokument. Till vilken nytta kan man fråga sig? Partikongressen har efter vad jag förstår också att besluta om huruvida valkonferenser ska hållas för att behandla en valplattform och om dessa ska hållas i maj eller i augusti.

Problemet är främst det att kongressuttalandena inte ska innebära en politisk prioriteringsordning men trots det, när ombuden är klara med motionsbehandlingen, kommer att likna partiprogram. Alla kommer att försöka få in sina hjärtefrågor i kongressuttalandena. Detta eftersom det är osäkert om det alls blir några valkonferenser under våren eller hösten 2014 och vad dessa i så fall ska besluta om. Blir det så att kongressen beslutar att hålla valkonferenser bör det naturligtvis bli i maj eftersom det vore absurt att hålla valkonferenser för politisk plattform inför valet en dryg månad innan valdagen. Men om kongressen alltså beslutar om valkonferenser, vilken mening har i så fall partikongressens uttalanden? I min värld finns ingen poäng med sådana uttalanden om det blir så.

Så; det partistyrelsen i detta läge har gjort är att sätta sig i en sits där man kallat till en kongress som ska behandla dokument som troligen, oavsett valkonferenser eller ej, kommer att bli helt eller delvis menlösa. Det är en väldigt negativ syn på saken men jag tror faktiskt att jag har rätt.

När det gäller motioner som behandlar det konkreta ämnet kulturpolitik till partikongressen finns tre sådana i vilka jag är inblandad, förhoppningsvis kommer det finnas betydligt fler än så som skickas in innan morgondagen då det är stopp för insändande av motioner till partikongressen.

Nya tider för presstödet

Lena Adelsohn Liljeroth och jag står för en gångs skull på samma sida. Vi är eniga om att svenska skattepengar inte ska gå till att finansiera utgivning av tidningar som bedriver hatkampanjer mot invandrare, hetsar mot minoriteter och kränker människovärdet. Vi är alltså överens om att det inte är en bra idé att Presstödsnämnden ger utgivningsstöd till den högerextrema tidningen Nya Tider.

Idag meddelades att Presstödsnämnden hade beslutat att ge Nya Tider ett utgivningsstöd på drygt 1,7 miljoner kronor. I min bok är det ett misslyckande ur två hänseenden. Dels för att Sverige är ett land där den högerextrema vågen växer så pass mycket att det idag, till skillnad från för några år sedan, finns en relevans i att diskutera hur staten ska förhålla sig till dessa grupper och dess tidskrifter. Tidigare har företeelsen varit så pass marginell att diskussionen snarare enbart handlat om antirasistisk opinionsbildning och hur demokratiska krafter ska arbeta för att bäst mota nazist-Olle vid grind. Dels för att den diskussion som nu förs ställer radikaler från två vitt skiljda håll vid samma skampåle. Tidningar som Arbetaren, Flamman, Proletären och Offensiv diskuteras i samma andetag som Nya Tider och Nationell Idag. Detta är ett misslyckande på så vis att inte ens den av hat mest förblindade borgerliga ledarskribent kan antyda att det finns ett demokratiskt hot från tidningar på vänsterkanten som också diskuteras i termer av huruvida de är demokratiska och ska ha presstöd. Tidningar som Arbetaren, Flamman, Proletären och i viss mån även Offensiv har i många lägen i svensk historia visat att man vilar på en fast övertygelse om demokratins grundmurade överordning över allt annat. Man har dessutom visat att man även när det är svårt, går emot antidemokratiska strömningar i samhället. När man i samma andetag diskuterar tidningar som på ett väldigt tydligt sätt tar avstånd från demokratiska grundprinciper om människors lika värde och hetsar mot minoriteter, då är man ute på djupt vatten.

Polariseringen riskerar att bli att Nya Tider och Nationell Idag ställs på samma sida som sina antagonister i kampen för att överleva. Detta är en olycklig situation som egentligen inte skulle behöva uppstå om borgerliga politiker och ledarskribenter för en gångs skull kunde hålla sig till sakfrågan och för en gångs skull hade kuraget att säga att det är en väldigt stor skillnad på att vara vänster i ordets breda bemärkelse och att vara högerextremist.

Lagen är lika för alla, så är även presstödsnämndens kriterier för utgivningsstöd. Följdriktigt är därför att det inte finns en chans att opponera mot att just Nya Tider får presstöd. Däremot är det helt riktigt att agera för att förändra de uppenbart förlegade riktlinjer som gäller för att för sin utgivning få ta del av svenska skattemedel.

KB, Bingolotto och det stelbenta Utbildningsdepartementet

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. Den handlade om en entusiast, Alexander Williamsson. Även om jag får erkänna att föremålet för hans entusiasm, Bingolotto, är smått obegripligt för mig så kan jag inte låta bli att bli irriterad över artikeln. Williamsson forskar vid Kungliga Biblioteket för att skriva fakta om Bingolotto på sin hemsida Bingolottowiki.se. Hans forskning är nu avbruten av Kungliga Biblioteket. Trist kan man tänka. Men det är faktiskt inte, som man kan få uppfattningen om i artikeln, Kungliga Biblioteket som är boven i dramat. De som hindrar Williamssons forskning är i själva verket Utbildningsdepartementet.

Orsaken till att Williamsson nog är den första entusiast och hobbyforskare som stoppas av staten från att undersöka en glättig TV-show med gamla anor är att Kungliga Biblioteket är ett forskningsbibliotek. I korthet innebär det att all forskning på Kungliga Biblioteket utgår från en vetenskaplig ansats. Om Williamsson alltså exempelvis skrivit en kandidatuppsats i precis samma ämne med precis samma metod så hade det varit okej för honom att forska vidare.

Detta är i all sin smått absurda obetydlighet ännu ett exempel på Utbildningsdepartementets märkliga syn på utbildning. Hur man än ser det är det en stor del av vårt kulturarv som tillvaratas av människor som enbart har sin entusiasm och sitt ideella engagemang i botten. Utan detta skulle exempelvis donationer till Kungliga Biblioteket inte finnas, lika lite till Arbetarrörelsens Arkiv. Det är människor som lagt ner tid och pengar på att dokumentera och tillgängliggöra någonting som de tror och tycker är viktigt. Huruvida så är fallet är staten inte kapabel att avgöra, det är endast eftervärlden.

Ibland ifrågasätts, framförallt av utbildningsminister Jan Björklund, nödvändigheten av viss kunskap. Bara detta faktum gör Björklund högst olämplig för sitt ämbete. Naturligtvis kan vi ifrågasätta vilken kunskap och forskning som ska bevaras och bedrivas med skattepengar. Men ofta gäller det alltså inte skattepengar, ingen gör anspråk på statligt, -landstingskommunalt, - eller kommunalt stöd, utan det handlar om tillgången till informationen. I ett informationssamhälle kan vi inte ha dörrar till kunskap som hålls låsta av hävd.

Det känns i mitt tycke ganska rimligt att förutsättningen från Utbildningsdepartementets sida för när man får respektive nekas tillgång till Kungliga Bibliotekets samlingar ses över. I praktiken borde det handla om huruvida man har en hederlig och seriös systematisk ansats eller inte snarare än huruvida den är strikt vetenskaplig. Detta är inte bara en fråga som berör Williamsson utan även många fler. Framförallt bör konstateras att det som finns i samlingarna på Kungliga Biblioteket utgör vårt kulturarv. Ett kulturarv vars ägare är Sveriges alla medborgare, kollektivt, oaktat om de är specialister på Bingolotto, motströms flugfiske i Norra Tornedalen under andra världskriget eller varför inte udda brandposter i Uddevalla 1919-1931.

Några medskick till den nya presstödsutredning som måste komma snarast

När man tillsätter en utredning av något som faktiskt är så pass viktigt som åtminstone jag menar att presstödet är anser jag att det är klart fördelaktigt om denna utredning fokuserar på centrala principer som på olika sätt bör uppmärksammas. När presstödsutredningen presenterades är min uppfattning att så tyvärr inte var fallet. Vad som redan innan utredningen presenterades stod klart var att utredningens ordförande Hans-Gunnar Axberger var oenig om många slutsatser som drogs i den utredning han själv lett. Å andra sidan låg huvudfokus i förhandsrapporteringen på trivialiteten huruvida en prenumererade dagstidning skulle anlända samtidigt som övrig post eller inte. Jag kan förstå att denna fråga i stor utsträckning intresserar utredningens vördade medarbetare som väcks på helgmorgonen av en allt för tidigt anländande Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet. Hur mycket jag än beklagar denna olägenhet är det svårt att se den som så mycket annat än hårklyveri. Vad som i sammanhanget möjligen kan anföras är väl att DN och SvD är morgontidningar, det innebär att de kommer på morgonen. Är detta förskräckligt finns en enkel lösning, köp kvällstidningar istället, men då måste man gå ut vilket vissa helgdagar är något man drar sig för. Så även jag. Samtidigt finns ännu en enkel lösning: läs tidningen på nätet. Detta tips för oss in på vad utredningen helt enkelt struntat i att behandla, nämligen digitala publiceringsformer. Detta är en bärande del av den kritik som utredningens ordförande Hans-Gunnar Axberger levererat i samband med utredningens offentliggörande.

Per Bill (M) kanske tycker att det viktigaste är att man inte behöver gå två gånger till brevlådan eller postfacket men personligen är jag böjd att hålla med Axberger om att det finns uppenbart viktigare aspekter på presstödet. Justeringen av stödet till storstadstidningarna är i mitt tycke väldigt märklig. Det självklara för mig är att en tidning med små ekonomiska resurser ska ha ett större stöd och inte tvärt om.

Axberger meddelar också att han är skeptisk till det enögda fokuset som funnits i utredningen på den tryckta upplagan. En tryckt upplaga är idag en väldigt liten del av en tidnings totala läsekrets. Redaktioner runt om i landet verkar ha insett detta. Tyvärr verkar denna insikt inte ha nått fram till presstödsutredningen vilket är både beklagligt och obegripligt. Det är inte svårt att instämma i det krav partikollegan Wiwi-Anne Johansson (V) ställer, ett omedelbart tillsättande av en ny presstödsutredning.

För att fortsätta dröja vid Axbergers i mångt och mycket berättigade kritik menar han att också att presstöd inte borde utgå till odemokratiska tidningar. Här syftar Axberger på Nationell Idag som utges av Nationaldemokraterna, Proletären som utges av Kommunistiska Partiet och Offensiv, organ för Rättvisepartiet Socialisterna. Personligen anser jag det svårt att dra dessa tidningar inför samma rättsskrank. Detta eftersom vare sig Offensiv eller Proletären framför något odemokratiskt eller kränkande budskap, detta är däremot fallet med Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. Jag menar att man måste göra skillnad på äpplen och päron härvidlag. Det är inte en fråga om antingen eller där man måste välja att ge presstöd till alla eller dra in det för samtliga berörda tidningar. Detta är en inställning som jag anser väldigt beklaglig. Troligtvis bygger den på bristande insikt i tidningarnas respektive profil och innehåll. Helene Pettersson (S) som är ledamot i presstödskommittén har däremot helt fel när hon menar att det strider mot yttrandefrihetsgrundlagen att dra in presstödet för någon av dessa tidningar. Det handlar om att uppfylla kriterierna för presstöd. Vill man slippa ge skattepengar till vissa publikationer ändrar man helt enkelt kriterierna och lägger in ett krav på att tidningen inte ska vara främlingsfientlig eller hetsa mot invandrare. Det är faktiskt så enkelt.

Till sist är jag besviken på presstödsutredningen i ännu ett hänseende. Det är väldigt tråkigt att man precis som jag menade gällande litteraturutredningen, vägrar att behandla frågan om ägarkoncentrationen i tidningsutgivarbranschen. Om vi tar Schibstedt som exempel äger de såväl Svenska Dagbladet som Aftonbladet och Metro. Frågan är då om det är rimligt att få lika högt utgivningsstöd som om man vore en liten aktör som bara äger en tidning. Ägarkoncentrationen är ett problem för yttrandefriheten eftersom den utövar en väldigt stor makt som kan vara problematisk för mångfalden. Jag hoppades att detta skulle vara en aspekt av presstödet som skulle behandlas i presstödsutredningen. Tyvärr skyggar presstödsutredningen precis som litteraturutredningen för detta problem.

Kulturpolitikbloggen in i en #biblioteksbattle

Det har varit lite dött på Kulturpolitikbloggen en tid men det betyder inte att jag enbart legat på latsidan. Här är en liten samanfattning av hur jag deltagit i kulturdebatten avseende just biblioteksfrågorna.

För någon tid sedan blev det tal om biblioteket i Loftahammar och att det drivs av volontärer på grund av att kommunen valt att prioritera annorlunda. Diskussionen handlar om hur vi ska förhålla oss till volontärer på biblioteken. Jag bestämde mig för att jag ville nå ut lite bredare i just denna fråga eftersom jag tidigare varit ute och diskuterat frågor som rör kulturvolontärer. Detta gjorde att jag bestämde mig för att skriva en artikel till Newsmill. Denna besvarades av riksdagsledamoten, tillika ordförande i riksdagens kulturutskott, Cecilia Magnusson (M). På hennes artikel skrev jag därefter en replik. Artiklarna finns att läsa här:
Lundgren 13/4: Ett farligt läge för demokratibärarna
Magnusson 17/4: Ideella krafter kan betyda mycket för biblioteken
Lundgren: 19/4: Replik: Volontärer eller profession, det är frågan

Utöver denna utväxling med Magnusson har jag skrivit en artikel om bibliotekariens förlorade oskuld som kommer att publiceras i nästa nummer av föreningen Biblioteket i Samhällets tidsskrift bis. Numret har temat Professionens död och jag skriver om hur externt kapital och privata intressen kan urvattna en profession.

Om företagens makt över språkutvecklingen och en liten ordlista

Google har genom ett juridiskt ombud tvingat Språkrådet att stryka ordet ”ogooglebar” ur listan över årets nya ord. Motiveringen är att företaget genom att skydda sitt varumärke anser att ordet googla bara ska definieras som att använda söktjänsten Google.

Jag tycker mig i denna nyhet spåra en obehaglig utveckling som kräver en markering med utgångspunkt i en självständig svensk kulturpolitik och språkpolitik. Ett företags varumärkesskydd kan omöjligt motivera inskränkningar av utvecklingen av det svenska språket.

Vi bör uppfatta detta som att företag har rätten att inskränka språkutvecklingen för att skydda sitt varumärke. Vad vi bör förstå är att om ordet inte varit "ogooglebar" utan "toppgooglad" eller liknande så hade det varit en helt annan ton i skällan. Att det är frågan om i vilken utsträckning ordet är positivt eller negativt laddat borde för de flesta inte komma som något förvånande.

Jag ser inget problem med att vi i fortsättningen väver in fler negativt laddade ord med koppling till företag i vårt svenska vokabulär. Nedan återfinns en kortare lista med exempel och ordförklaringar.

Caremad – vanvårdad

Skandiade – lurade på pengar

Elkåabead (LKAB:ad) – bortsprängd

Bonnierade – köpte upp konkurrent

Comviqerad – utan mobiltäckning

Strixad – lurad att slösa tid på skit-TV

Skrivuppdrag för kuriren.nu

Som läsare på Kulturpolitikbloggen kanske uppmärksammat så är jag inte bara aktiv inom debatten om kulturpolitik i Sverige och hur den är och borde vara utformad. Jag skriver också ganska mycket om öl. Mitt intresse för öl är stort och jag skriver siten Allt Om Öl tillsammans med Pelle Stridh. Nu har jag fått ett utökat skrivuppdrag på ämnet öl. Den 1 april debuterar jag som bloggare på kuriren.nu, Norrbottens-Kurirens nättidning. Där kommer jag från den 1-7/4 att vara Veckans bloggare. Därefter kommer jag att fortsätta att skriva om öl på kuriren.nu i åtminstone 3 månader, sedan får vi se om samarbetet fortsätter eller avslutas. Kul blir det hur som helst så om du inte bara är intresserad av kulturpolitik utan av öl- och dryckeskultur så föreslår jag att du tar en titt dels på Allt Om Öl och dels på kuriren.nu efter den 1/7.

Vänstern och licensen

Jag blev förvånad, besviken och irriterad när jag fick se Lars Ohly gå ut i SVT och berätta att han vill anskaffa avgiftsfinansieringen av public service. Eftersom Lasse är kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet tolkades detta omedelbart som vänsterns nya linje. I media var det ett faktum, vänstern hade svängt i frågan om TV-licensen.

För mig är det helt obegripligt hur man som talesperson på ett visst politikområde kan gå ut och uttala en ståndpunkt som uttryckligt bryter mot partiets program. Den vänsterpartistiska kulturpolitiken slås fast i det kulturpolitiska programmet Kulturkompassen som antogs av partistyrelsen 2009 och hittills aldrig ändrats. I detta program står uttryckligen:
”Radio och TV når ut i hela landet och många är de som fått djupa och bestående kulturupplevelser via dessa kanaler. Vill vi slå vakt om den fria konsten måste vi också slå vakt om en oberoende och självständig och där med avgiftsfinansierad radio och TV”. Formuleringen i det av partistyrelsen antagna programmet är således ett uttryckligt försvar för avgiftsfinansieringen.

När man agerar på det sätt Lasse gjort i detta fall frångår man interndemokratiska principer. Detta är aldrig bra. Om en diskussion behöver initieras i frågan är den välkommen men en omprövning av partiets politik bör inte komma helt utan diskussion inom partiet och dess olika kulturpolitiska nätverk och grupper. Den politik som framläggs i media utan att vara prövad representerar inte partiet, låt det stå klart. Detta är en stor och ideologiskt förankrad fråga. Oavsett Lasses stora förtjänster i övrigt gällande området kulturpolitik så är detta agerande osnyggt och värt att uppmärksammas.

Och så var det detta med TV-licensen, igen

Idag har frågan om TV-licensens utformning ännu en gång aktualiserats. Frågan denna gång är hur man ska utforma ett nytt system som tar hänsyn till att SVT:s utbud går att få tillgång till genom både mobiltelefonen och surfplattan.

Här på Kulturpolitikbloggen har jag tidigare förespråkat ett system där Radiotjänst avskaffas och dess uppdrag läggs på Skatteverket. Jag har också förespråkat en progressiv utformning av TV-licensen där den varierar beroende på inkomst. Idag är TV-licensen samma oberoende av inkomst vilket gör den till en betydligt större del av min skrala studentekonomi än av en höginkomsttagares.

När det gäller frågan om hur licenssystemet ska omformas för att passa dagens teknik så finns det enligt mitt sätt att se på saken egentligen bara en lösning. Avgiften måste bli teknikneutral. Om tekniken idag gör att man kan se tv-programmen på många olika sätt så måste regeln vara en avgift per hushåll, oavsett hur många apparater i hushållet som kan ta in tv-sändingar. Om licensen också görs progressiv i samband med detta kommer public services finansiering att vara en trygg kaka även framöver.

Regeringens taffliga försök att enväldigt få styra författarnas inkomster från bokutlåning

Författarförbundet tar nu strid mot regeringens nya linje i fråga om låneersättning för författare till litteratur som lånas på biblioteket. Detta är en fråga som för författarna och skribenterna är väldigt central eftersom den på ett så påtagligt sätt handlar om hur samhället värderar deras arbete. I dagsläget får författarna och upphovsrättsägarna 1,37 kronor per lån av deras böcker på biblioteket. Det kan låta som en ganska låg ersättning men det fungerar enligt logiken ”många bäckar små”.

Nu vill kulturministern istället ha ett nytt och öppet ersättningssystem.

”Jag tycker vi ska ha ett öppet bidragssystem, istället för ersättningar som görs upp i slutna förhandlingsrum. Därför har regeringen bett litteraturutredningen se över den nuvarande förhandlingsordningen”, säger kulturministern. Det intressanta i detta uttalande är att det utan tvekan går att tolka som ett hot mot det författarnas inflytande på hur ersättningsnivån ser ut. Detta eftersom en bidragsnivå inte är en förhandlingsjusterbar ersättning till skillnad från det system som finns idag.

Det finns ett uppenbart problem med dagens ersättningssystem för författarna och det är den kostnad det åsamkar biblioteken som lånar ut böckerna som författarna får sina bidrag för. Det innebär en ständig utgift för biblioteket som tär på deras budget. Den vettigaste lösningen vore om bibliotekarierna och författarna gick ihop och krävde ökade kommunala anslag till biblioteken för att kunna svara mot författarnas ersättningsnivå utan att skära hål i folkbibliotekens butgetar.

För min del anser jag att detta enbart visar en enda sak, nämligen att skattesänkningar inte är en reform som gynnar ett levande kulturliv och en god kulturpolitik. Istället är skattesänkningar en björntjänst. I detta fall missgynnas författarna, biblioteken och låntagarna. Vilka finns det kvar som gynnas?

Jag ber om ursäkt

Kulturpolitikbloggen är Sveriges enda socialistiska och feministiska blogg som endast inriktar sig på kulturpolitik. Enligt mig så förpliktigar det till aktivt arbete och kontinuerliga kommentarer av den förda kulturpolitiken. I december tog jag över som tillförordnad ordförande för Unga Republikaner, ett fristående republikanskt ungdomsförbund närstående Republikanska Föreningen. Detta och mina andra uppdrag och intressen som ölskribent, lokalpolitiker, studerande och skribent har tagit överhanden den senaste tiden. Förhoppningsvis ska det komma till en skärpning. Jag hoppas åtminstone att det ska gå att få igång ett mer aktivt skrivande på Kulturpolitikbloggen igen. Håll utkik!

Med vänlig hälsning
/Jonas Lundgren, Kulturpolitikbloggen

Dags för krafttag mot volontärslaveriet i kultursektorn

De flesta som jobbat med kulturevenemang vet att det krävs ett stort mått av idealitet arbete. Vad som är problematiskt är att denna anda av idealitet lätt blir något som används av vinstdrivande stora arrangörer för att locka till gratisjobb. Musikfestivalerna har de senaste åren kantats av skandaler rörande volontärer. Det vittnas om slavliknande förhållanden. Gratisarbete i utbyte mot inträde, 12 timmars arbetspass, ersättningsskyldighet vid sjukdom. Inget skydd av försäkringar eller arbetslagstiftning. Slaveri 2.0. Man ska emellertid vara klar över att volontärarbete i kultursektorn inte bara sker inom musikområdet.

2010 menade regeringen att unga kulturarbetare måste ta sig i kragen och söka volontärplatser. Man menar att volontärarbete är ett sätt att göra sig ett namn för att sedan få fasta anställningar inom kultursektorn. Det finns inga bevis för att sambandet mellan jobba gratis och att få ett fast jobb. Däremot är det tydligt att gratisarbetet är satt i system i stora delar av kultursektorn.

Många av de som tvingas in i gratisarbete har gedigna utbildningar inom kultursektorn. Den borgerliga regeringens ambition bidrar till att nedvärdera kvalitativa yrkesutbildningar i sektorn. Vem väljer att utbilda sig till scenarbetare i framtiden när man i gengäld får 200.000 i studieskulder och en klapp på axeln som tack för 12 timmars oavlönat slit? Det viktigaste i dagens samhälle är att få ut människor i arbete, kultursektorn har arbetstillfällen men ingen som är villig att betala.

Lagrummet reglerar enbart förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Givet situationen måste ett mål för vänstern att att förhållandet mellan en volontär och arbetsgivare blir likvärdigt med det förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Kulturen får inte vara ett undantagstillstånd där lagstiftningen och landvinningar arbetarrörelsen gjort är satta ur spel.

Volontärarbetet skapar också regelrätt lönedumpning i kultursektorn. Arrangörer och vinstdrivande bolag förväntar sig inte att kulturarbetare vill ha betalt för sitt arbete. Ju fler som jobbar gratis ju lägre blir oddsen för schyssta villkor inom kultursektorn.

Ett högt ställt mål för en modern syn på kultursektorn vore att så långt det är möjligt försöka skapa riktiga jobb. Med riktiga jobb menas anställningar där man får betalt för sitt arbete. Förutsättningen för en sådan utveckling är att samhället inser att kultur är något som angår oss alla och som vi alla måste vara beredda att betala för. Vi kan börja med att försöka etablera en sådan syn på kulturpolitik inom vänstern.