Nu har familjen Palme anmält Call Girl
till Justitiekanslern. Det vi alla visste skulle hända för eller
senare. Det gör mig besvärad och besviken. För det första så
handlar det alltså om att man har anmält en film som inte är
dokumentär. Det innebär i förlängningen om JK väljer att fälla
den att vi har överlämnat ansvaret att genrebestämma film,
litteratur och musik till juridiken. Det är en ganska obehaglig
utveckling.
Missförstå mig rätt. Jag tycker också att det är ett stort problem om det är så att Olof Palme pekas ut som sexköpare i filmen. Vad jag tror att familjen Palme missförstår är diskussionen ”ingen rök utan eld”. Nu kommer diskussionen om huruvida Sveriges dåvarande stadsminister köpt sex eller inte att diskuteras som att det på något sätt skulle kunna vara en möjlighet. Det är det inte. Jag är övertygad om att Olof Palme aldrig köpt sex. Däremot måste man alltid förstå vad man ser och vad man inte ser. Ser man Call Girl så ser man inte en dokumentär, då ser man en spelfilm, det handlar således om fiktion och inte om fakta. Däremot är det fiktion byggd på något så komplicerat som en verklig händelse. Det komplicerar saker.
Låt oss konstatera att det innebär
inskränkningar i demokratin att inskränka den konstnärliga
friheten. Om konstnärer inte får utveckla verklighet till fiktion
för att ställa frågor, väcka tankar och diskussioner, så har vi
en obehaglig samhällsutveckling framför oss, denna utveckling är
precis densamma som en klok svensk kulturpolitik måste göra sitt
bästa för att motarbeta. Konst och kultur avgörs inte i domstol i
en demokrati. Kan man förtala en avliden person som inte nämns i en
film? Kan man förtala en avliden om man inte gör anspråk på
sanningen? Nej, jag är ganska övertygad om att man inte kan det.
Och jag hoppas att det också blir justitiekanslerns utslag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar