måndag 30 april 2012

Det kreativa Europa – ett medeokert försök

Den 26 april träffades de nordiska kulturministrarna i Oslo. Bland annat skulle man diskutera Det kreativa Europa, ett nytt gemensamt kulturprogram för EU-länderna. De gemensamma mål som ställs upp i programmet är; kulturell och språklig mångfald, stärkt konkurrenskraft, stärka kapacitet att verka över gränser och nå nya publiker, stärka sektorns finansiella kapacitet och stödja gränsöverskridande policysamarbete. I praktiken är dessa mål intressanta av flera anledningar. Låt oss bena ut målen i tur och ordning.

Kulturell och språklig mångfald: Detta kan tolkas på flera sätt, bland annat som en markering mot den framväxande högerextremismen i Europa. Den kan också ses som en markering från de mindre länderna inom EU som har att göra med att man helt enkelt är trötta på att ständigt anpassa sig till endera tyska, franska, spanska eller engelska språken i såväl film som teater och musiklivet. Hur EU genom Det kreativa Europa ska kunna införliva detta mål är dock ganska luddigt.

Stärka konkurrenskraften: Här har vi den ständiga käpphästen i det borgerligt hegemoniska EU. Konkurrensen, konkurrensen och åter konkurrensen, här dock med den skillnaden att det är EU som ska konkurrera som kulturexportör, gissningsvis med övriga kontinenter, den framväxande kulturexporten från Kina och den ständigt närvarande från USA. Emellertid brukar denna konkurrens allt som oftast gå ut över den konstnärliga kreativiteten eftersom denna (allt för sällan i EU:s ögon) går hand i hand med det kommersiellt gångbara.

Stärka kapacitet att verka över gränser och nå nya publiker: Det finns inte mycket att säga om detta mål förutom att intentionen med ett ökat kulturellt utbyte såväl inom som utom Europa är en alldeles utmärkt idé. Hur den ska förverkligas? Det återstår att se.

Stärka sektorns finansiella kapacitet: Här infinner sig den omåttligt intressanta frågan; hur? Om man ska gå från det svenska och danska receptet, applicerat av Lena Adelsohn Liljeroth och Uffe Elbaek så handlar det gissningsvis om att det privata näringslivet ska ”ta sitt ansvar” (den politiska termen för detta förhållningssätt är rindalism). Detta sker således genom sponsring av kulturlivet. Hur denna sponsring går till? Ett konkret exempel är Teater Tribunalens försök att få sponsorer till en hel uppsättning, det slutade helt enkelt med att det projektet gick åt skogen. Postkodlotteriets kulturmiljon visar heller inte att näringslivet är berett att sponsra kulturen, snarare är det ett exempel som dras upp så pass ofta att det bevisar vilken ovanlig företeelse kultursponsringen faktiskt är. Att detta mål skulle åsyfta ett kommunalt, landstingsbaserat eller statligt ansvar finner jag föga troligt i sammanhanget.

Stödja gränsöverskridande policysamarbete: En gemensam kulturpolitik således? Hur man tolkar begreppet policy är inte alltid helt lätt att veta men om man går efter Nationalencyklopedin är en policy ”grundprinciper för ett företags eller en organisations handlande”. Vad man kan utläsa av NE:s definition är således att det handlar om grundprinciper för en gemensam kulturpolitik, således ännu mer överstatlighet inom Europa och nu gällande även kulturen.

Den stora nyheten i sammanhanget är egentligen vad man formulerar som ”Gemensamma mål för alla kulturella och kreativa sektorer”. Hur man ska tolka detta återstår även det att se men vad som kan konstateras är att man, precis som i det sista av de gemensamma målen ovan, strävar efter någon typ av gemensam europeisk kulturpolitik. Argumenten mot detta är precis desamma som anförs mot EU:s överstatlighet i största allmänhet.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Det kreativa Europa är ett förslag som visserligen ökar kulturbudgeten inom EU något, vilket i och för sig är lovvärt, men frågan är inte bara om budgeten ökar utan också till vilka ändamål pengarna ska användas till. I detta fall får jag intrycket att pengarna kommer att gå till att ”lobba” för näringslivet för kultursponsring och upprätta riktlinjer för en överstatlig kulturpolitik. Mer pengar till dåliga saker har aldrig varit min melodi. Ett delbeslut om Det kreativa Europa väntas fattas på ministermötet den 10/5.

fredag 6 april 2012

Kulturbryggan – kulturministerns trognaste myndighet

Kulturbryggan är en statlig myndighet som sysslar med bidrag till kulturverksamhet. Myndigheten har nu gjort av med 25 miljoner kronor. Men att Kulturbryggan nu är en myndighet är ett uppenbart borgerligt ideologiskt drag. Kulturbryggan ger nämligen bara bidrag till verksamheter som kan visa upp att man även har privata sponsorer. Sponsorpengarna får således inte komma från endast från Kulturbryggan. Kulturbryggan berättar också att man tidigare haft många kulturarbetare som undrat om det inte räcker med att de själva inte tar ut någon ersättning. Eftersom många av dem har f-skattesedel och egna företag så kan detta ses som sponsring, har de menat. Men just i detta fall så räcker det inte menar Kulturbryggan. De vill nämligen inte att kulturarbetare ska jobba gratis. Tacka fan för det. Men samtidigt innebär det att myndigheten bestämt sig för att helt enkelt se till att slippa dela ut bidrag till små, mindre kapitalintensiva projekt i Kultursverige eftersom dessa tenderar ha svårt att hitta sponsorer.


En som vi kan ta för givet är mycket nöjd med Kulturbryggans inställning är kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Detta är nämligen hennes egen politik, fast ändå inte. Kulturministern har nämligen i många andra sammanhang föreslagit att kulturarbetare ska göra sig själva till entreprenörer och därmed bli mer attraktiva för sponsring. Här är det däremot så att kulturarbetarnas eget entreprenörskap inte räknas som fullgott för myndigheten Kulturbryggan.

Till Svenska Dagbladet säger Bo-Erik Gyberg som är ordförande för Kulturbryggan: ”-Vår vision är att bygga upp en stor kulturfond med både offentliga och privata medel”. Men, och nu kommer det stora menet; det är inte och kan aldrig bli en statlig myndighets uppgift att bygga upp en fond med privata medel för att finansiera kulturevenemang.

Dansk och svensk kulturpolitik, oroväckande likheter

Den danska kulturpolitiken är komplex och mångdimensionerad. Ofta tycks politikerna ställa upp en direkt konflikt mellan förvaltande av kulturarvet och satsning på kulturproduktion. Sedan finns också rindalismen (se ordförklaring) som farsot bakgrunden, en farsot som då och då gör sig påmind genom nya utbrott. Precis som i svensk kulturpolitik. När Anders Fog Rasmussen skulle ”göra rent hus med smakdomarna” blossade en ordentligt kulturstrid upp i Danmark. Kan någon säga vad som är bra och dålig musik och litteratur? Är något fint bara för att det är konstigt och säljer dåligt? Kan det inte helt enkelt vara dåligt då? Vi känner igen symtomen av denna diskussion från Sverige idag. Kulturdiskussionen bara den senaste månaden har präglats av det Danmarks förre statsminister kallade ”vänsterorienterad åsiktstyrrani”.

Under förra mandatperioden hade rasistiska Dansk Folkeparti stort influtande på kulturpolitiken i Danmark genom att bland annat lyckas få in en skrivelse i direktiven för Danmarks Public Service som säger att Public Service ska förvalta det kristna kulturarvet. Nu har Danmark en ny kulturminister. Han heter Uffe Elbaek och betecknar sig som liberal aktivist. När Elbaek tillträdde lanserade han vad han kallade Kulturens Marschallplan (som Kulturpolitikbloggen skrev om 2011-10-05). Den innebar bland annat minskat stöd till klassisk musik och opera. En annan av planens punkter var att skära ner budgeten för den danska nationalscenen och sparka ut hela dess styrelse. För någon vecka sedan blev det känt att Uffe Elbaek ville ha ungas hjälp att utveckla kulturpolitiken. 10 unga under 25 år skulle bilda ett ungdomsråd tillsammans med ministern själv. Vad som väckte många reaktioner var att Elbaek inte planerade att ge dem betalt för detta arbete.

Man kan egentligen säga att prägeln på kulturpolitiken i Danmark är relativt lik den svenska kulturpolitiken. Man vanvårdar kulturarvet genom att skära ned på satsningar på det (Danmark) eller låta sådana sköta det som inte har adekvat utbildning för det (Sverige). Man ser en vänsterdominans i kulturlivet, denna anser man utgör ett hot och ska utrotas genom ett regelrätt krig som indirekt blir ett krig mot kulturen och som gissningsvis slutar med ett kulturliv som står helt utan pengar och arbetsmöjligheter eftersom detta varit den slutgiltiga lösningen på vänsterns kulturdominans (Danmark och Sverige). Man ser rindalismen som en självklart inslag i kulturpolitiken och ser därför helst ett kulturliv som inte alls finansieras av stat, landsting och kommmun eftersom detta i praktiken innebär att kultur måste kosta pengar (Danmark och Sverige).

Ordförklaring:
Rindalism: En politisk teoribildning som handlar om hur kultur inte ska få finansieras med skattemedel.

torsdag 5 april 2012

Det går (inte) an - en blogg om kulturpolitik byter namn till Kulturpolitikbloggen

Det finns ett helt gäng kulturbloggar i bloggosfären. Väldigt många läsvärda och spännande med initierade och kunniga skribenter. En av anledningarna till att färre än önskat hittat till Det går (inte) an är att namnet varit lite krångligt och inte självklart kulturpolitiskt relaterat. Söker man på "kulturpolitik" på siten Politometern ser man att Det går (inte) an har bloggat näst mest i Sverige om kulturpolitik. Mest har Kulturbloggen skrivit. Denna blogg har 39 medarbetare. Det går (inte) an har bara mig.

Jag tror att ett läggare namn på bloggen som självklart kan relateras till bloggens ämne, kulturpolitik, kan dra upp bloggens betydelse och bloggens tyngd i den kulturpolitiska diskussionen i Sverige. Därför byter jag namn på bloggen till Kulturpolitikbloggen. Det känns lite tråkigt att lämna det litteraturanstrukna namnet Det går (inte) an som refererar till C. J. Almqvists bok men jag hoppas att det kommer att bära sig.

I övrigt tuffar det progressiva kulturtåget på som vanligt.
God läsning!
/Jonas Lundgren

onsdag 4 april 2012

Till fråga om kulturmarxisterna och kulturvänstern

När Anders Bering Breivik sprängde sina terrorbomber i Norge hänvisade han till att bomberna riktade sig mot vad han kallade ”kulturmarxisterna”. Detta begrepp anses således stå för en human flyktingpolitik, en som fascisterna och rasisterna ser det, beskyddande inställning till den ”hemliga muslimska invasionen”. Konspirationsteorier har alltid intresserat mig, vilket fått mig ganska impopulär hos gänget kring Zeitgeist, gruppen kring vaken.se (som jag i Clarté kritiserat att vissa delar av vänstern har en obefogad respekt för). Min fascination består i att människor säger sig se saker, mönster i samhället, som inte finns. Den sionistiska världsregeringen är ett exempel på en av de mer kända tankespökena, även det finns det vissa (tack och lov ganska få) inom vänstern som också har sett. Men inom högern verkar konspirationerna nu flocka sig, såväl den extremhöger som Anders Bering Breivik representerar som den mindre aggressiva höger som innehar regeringsmakten i Sverige.

De två konspirationsteorier som för tillfället intresserar mig mest är de som har en politisk snarare än en religiös eller etnisk bakgrund. Dessa två handlar om kulturmarxismen och kulturvänstern. När det gäller den förstnämnda så handlar det som nämnts ovan om en konspirationsteori av det mer klassiska slaget så till vida att den har religiösa förtecken. Dock skiljer den sig från exempelvis teorin om ZOG eftersom den innebär att en icke religiöst homogen utan åsiktshomogen grupp skyddar en religiöst homogen grupp, de konspirationsteorin i detta fall rör är den åsiktshomogena gruppen, det är dessa som är ”kulturmarxisterna”. När det gäller den senare handlar det på intet sätt om religion. Snarare tvärt om. Denna konspiration rör till stor del 68-generationens påstådda kulturella-, samhällsdebatts- och mediala dominans. Denna konspirationsteori beläggs precis som andra konspirationsteorier med ”allmänt vedertagna fakta”. Dessa fakta är som brukligt subjektivt utvalda för att styrka den egna tesen. De konspirationsteoretiker som i detta avseende har störst inflytande heter Bengt Ohlsson, Lena Adelsohn Liljeroth, Ulf Brunnberg och Wille Craaford. Dessa är modiga föregångare som tagit bladet från munnen och vågar stå upp mot ”etablissemanget”.

Detta med att stå upp mot etablissemanget är en intressant företeelse som har kommit på senare år till regeringskvarteren (läs sedan 2006). Vad vi här ser är hur de som utgör samhällets toppskikt, statsråd, en handfull journalister och kulturpersonligheter och några till från samhällets toppskikt, bestämmer sig för att de helt plötsligt är riktiga underdogs. De motarbetas och förtrycks. Det märkliga är att de ofta motarbetas och förtrycks av folk som har mindre reellt inflytande än de själva har. Detta görs uppenbart för att skapa en stämning där folk i gemen ska känna att det är dessa personer som vågar stå upp för ”sanningen” trots att det kostar på.

”Kulturvänstern är en allomfattande elitklass med revolutionära förtecken” hette det på 70talet. Idag används samma mening men ”revolutionära” har bytts ut mot ”konservativa”. Varför, undrar säkert vissa, går inte denna välorganiserade apparat, denna maktfaktor att räkna med, till motangrepp? Svaret på den frågan är enligt undertecknad ganska enkelt. Kulturvänstern är ett samlingsnamn äför människor med vänstersympatier som sysslar med kultur eller media. Detta innebär att det är ett ungefär lika spretigt begrepp som ”naturälskare”. En så oorganiserad grupp som kulturvänstern är så pass spretig att frågan är om man kan säga att den alls finns. Hur spretig kan en grupp vara och fortfarande vara en grupp?