Jag har nu under en tid på avstånd
följt debatten om filmen Call Girl. Jag har ännu inte sett filmen.
Däremot blir debatten ibland så dum att jag nu inte kan låta bli
att ge mig in i diskussionen jag också. Att anmäla filmen till JK
är vad jag förstår helt ohållbart.
Svaret på den outtalade frågan är
ja, om det är så att Olof Palme utan grund pekas ut som sexköpare
i Call Girl är det kontroversiellt. Däremot märks det här väldigt
tydligt hur lätt det är att förnuftet lämnar känslan helt
obevakad i debatter som denna. Detta menar jag eftersom debattörerna
inte verkar vilja se Call Girl som en spelfilm baserad på en verklig
händelse utan som en dokumentär. Det är en märklig brist på
förståelse för genrernas olikhet som lyser igenom i detta fall.
Vad är det som görs i det
manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten skrivit? Jo, hela den
historia som tidigare berättats men inte gått att belägga berättas
i filmen som sanning. Eftersom ingen vet huruvida det är sanning
eller fiktion så blir det per automatik fiktion. En verklighet är
verklig, en fiktion kan vara hämtad ur en vag verklighet.
Utifrån en krass kulturpolitik vore det helt otänkbart att fälla Call Girl. Hur ska man då som filmare eller manusförfattare i fortsättningen alls våga delta i ett verklighetsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland eller ett fiktionsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland? Någonstans måste vi inse att detta gör i princip all fiktion omöjlig eftersom det i slutändan innebär att man hamnar i en situation där man inte kan spela in något som skulle kunna hända eller ha hänt i verkligheten.
Utifrån en krass kulturpolitik vore det helt otänkbart att fälla Call Girl. Hur ska man då som filmare eller manusförfattare i fortsättningen alls våga delta i ett verklighetsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland eller ett fiktionsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland? Någonstans måste vi inse att detta gör i princip all fiktion omöjlig eftersom det i slutändan innebär att man hamnar i en situation där man inte kan spela in något som skulle kunna hända eller ha hänt i verkligheten.
Hur
kan man då i vettets och sansens namn försöka få fiktion fälld
för förtal? Jo, det handlar helt enkelt precis som jag ovan skrivit
om att tanken lämnar känslan obevakad och att man inte förstår
skillnaden på fiktion, en beskrivning av ett eventuellt skeende, och
dokumentär, skildringen av ett faktiskt skeende. Förtalsparagrafen
handlar visserligen om att beskylla någon för något som inte är
sant. Samtidigt måste man väl kunna inse att det också handlar om
att detta ska sägas i ett syfte att få folk att tro att det
faktiskt är sant. Om man går på bio och ser en film (om det inte
är en dokumentär naturligtvis) och går därifrån i tron att allt
som setts på bioduken varit sant så har man väldigt stora problem
och bör nog uppsöka läkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar