Kultur är motstånd: Frige Jetan Marindi

I den andra delen av Kulturpolitikbloggens artikelserie om kultur som motstånd möter vi den indiske sångaren och kulturaktivisten Uttapal. Uttapal valdes till ledamot av verkställande kommittén i Revolutionary Democratic Fronts (RDF)  2012 i Hyderabad. Uttpala rbetade tidigare för Jharkhand Aben, en populär kulturorganisation som verkade i delstaten Jharkhand.

I Indien finns stora problem med arresteringar av misshagliga kulturarbetare, främst de som på något sätt går att knyta till det indiska folkets frihetskamp. Uttapal är sångare och kompositör. Han är inte den första indiske kulturarbetaren att fängslas. Kulturarbetaren och kulturpolitikaktivisten Jiten Marandi sitter i indiskt fängelse, dömd till döden.

Ny artikelserie, Kultur som motstånd: Ryssland

Det har varit en del artikelserier på senaste här på Kulturpolitikbloggen. Idag tänker jag inleda ännu en. Denna gång handlar det om Kultur som motstånd. För visst kan kultur vara politik och visst kan kulturpolitik vara kultur. Kultur kan vara motstånd. Någon måste gå först och först går ofta de som använder kultur som uttrycksmedel. Sångare, poeter, författare och skådespelare vågar ofta gå före andra i fråga om kritik av samhällsutvecklingen.

Vårt första nedslag gör vi i Ryssland. Här finns ett starkt motstånd mot president Vladimir Putin och hans politik. Främst i ledet för motståndet går de ryska kulturarbetarna. En av dem är skulptören Aleksej Garikóvitj och en annan är konstnären Georgij Puzenkov. Dessa ordnar bland annnat konstvandringar för för flera tusen invånare i Moskva. Konstvandringarna uppmärksammar bland annat vad man uppfattar som en auktoritär makthierarki i Ryssland som förtrycker oliktänkande och där det fria ordet inte är mer självklart idag än det var under Sovjettiden.

De som vågat yttra sitt motstånd mot Putin och hans politik eller burit den ryska proteströrelsens symbol, det vita bandet, har arresterats i massor utan egentlig anledning. Den främsta anledningen till de ryska kulturarbetarnas protest är kulturpolitik eller kanske snarare tankepolitik. Georgij Puzenkov kallar den protestmarsch som genomfördes av tusendals Moskvabor för en andlig protest mot den andliga instängdheten i Putins Ryssland.

Vad vi ser i Ryssland är inget nytt. Däremot intressant, ständigt intressant. Det handlar helt enkelt om hur kultur kan vara motstånd. Inte genom att vara våldsam eller uppmana till våld utan genom att vara resonlig och (fri)tänkande. I denna artikelserie på Kulturpolitikbloggen kommer vi stöta på fler som använder kulturen som motstånd.

Artikelserie om folkpartiets kulturpolitiska program: Del 4

I fjärde delen av artikelserien om folkpartiets kulturpolitiska program har vi kommit fram till den del av programmet som behandlar det kreativa Sverige. I sin inledning skriver folkpartiet: "Sverige ska ha större utrymme för skapande människor och för människors skapande". Det är en fin mening, men vad ligger bakom? Vad är det som föranleder folkpartiet att skriva om ökat kreativt utrymme? I denna del av artikelserien behandlas de sex konkretiserade punkter som finns i denna del av programmet.

"De kreativa näringarna behöver en trygg och modern upphovsrätt. Den nya digitala teknikens möjligheter ska tillvaratas så att kulturen görs mer lättillgänglig. De kreativa branschernas möjligheter att etablera, utveckla och investera måste förbättras", så lyder den inledande punkten i avsnittet "Ett kreativt Sverige". Låt oss då först ta en titt på den mest relevanta formuleringen och därefter övergå till de mindre relevanta. Vad jag anser vara mest avgörande i denna text är formuleringen "en trygg och modern upphovsrätt". Jag är visserligen en av dem som intar en mer försiktig ståndpunkt i fildelningsfrågorna. Jag anser att man bör låta bli att fildela tills dess en teknisk lösning som garanterar kulturarbetarnas rätt har kommit i bruk. Jag förespråkar digitala bibliotek. Men vad folkpartiet här gör är att helt enkelt låta bli att ta ställning för eller emot ett visst system, något jag själv fått kritik för av bland annat Rasmus Fleicher och Mikael von Knorring, på grund av mina alltför vaga formuleringar härvidlag. Dock anser jag folkpartiets skrivning vara etter värre eftersom den i vaga ordalag formulerar partiets försvar för Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och TeleCom-paketet. Här anser man att en "trygg och modern upphovsrätt" är av nöden. Trygg och modern i folkpartisternas övervakningssamhälle innebär gissningsvis än mer kappvändande för EU-vinden och att "liberalerna" än mer låter sig kopplas av EU:s särintressen, skiv- och produktionsbolagens profithunger. Vidare skriver man om hur "De kreativa branschernas" möjligheter måste tillvaratas. Detta är en i högsta grad vag formulering som lika gärna kan syfta på de onödiga mellanhänderna (skiv- och produktionsbolagen) som på kulturarbetarna.

Nu kommer det vi alla väntat på. Diskussionen om sponsring, i konkreta ordalag (vi har varit inne på frågan tidigare under denna artikelserie också). Folkpartiet formulerar sig på följande vis: "För mångfaldens och nytänkandets skull behövs fler kulturfinansiärer. Regelverket för fonder och stiftelser måste bli kulturvänliga och sponsringsreglerna tydliga. Det behövs fler mötesplatser där kulturutövare och företagare kan mötas för ömsesidig inspiration". Det behövs alltså enligt folkpartiet fler kulturfinansiärer. Dock är denna idé nu relativt väl beprövad; Teater Tribunalens försök att finansiera uppsättningen av Ebberöds bank, Palatsets misslyckande i Stockholm, Kulturmiljonerna från Postkodlotteriet och så vidare. Näringslivets intresse av att sponsra kulturen är extremt begränsat. Kultur är inte som sport, okontroversiellt så till vida att den lokala ICA-handlaren utan att bli ifrågasatt kan sponsra sin lokala idrottsförening. Idén om kultursponsring utgår från en naiv syn på den idealistiska näringsidkaren, en sådan finns inte. För mer kött på benen om min syn på kultursponsring, läs min artikel Hållsponsringen borta från kulturen, Adelsohn Liljeroth!.

"Sverige behöver en nationell arkitekturstrategi och fler spännande städer. Det krävs en ökad medvetenhet om de kulturhistoriska värdena, stadsplaneringen, offentlig utsmyckning och arkitekturens betydelse för vår utveckling. Den kulturhistoriska och estetiska expertisen bör uppvärderas i de kommunala planprocesserna. Fler kulturreservat bör inrättas för att bevara och vårda de många värdefulla kulturmiljöer som finns i landet. Offentliga lokaler ska inspirera till att vilja se mer och veta mer om konstens former". Här har jag, kanske förvånande, inga invändningar. En nationell arkitekturstrategi låter utmärkt. Däremot kan man väl säga att det är lite magstarkt att skriva att Sverige behöver "fler spännande städer". Det ger intrycket att Sverige inte har så många spännande städer. Jag tror snarare att det som är spännande i städerna bör lyftas fram bättre och mer aktivt.

Här kommer en av programmets ljuspunkter: "Vi behöver en politik som fångar upp och stimulerar den kreativitet som finns i Filmsverige.

Strukturer som håller tillbaka kvinnliga filmskapare och andra kvinnliga kulturskapare ska rivas". Folkpartiet menar att det behövs en politik som inte håller tillbaka kvinnliga filmskapare. Det är en sådan självklarhet att endast liberaler som nyss vaknat till och ser att könsmaktsordningen är start etablerad även inom kultursektorn kan skriva det. Dock blir det knepigt att ha en sådan politisk praktik i ett parti där jämställdhetsministern föraktar feminismen och inte anser det finnas någon könsmaktsordning. Men visst, föresatsen är god.

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN! Här har folkpartiet hittat en kulturpolitisk mekanism som eventuellt kan stämma överens med deras förhoppning om att den icke vinstdrivande kulturen ska gå att ursäkta genom "kultur på recept" eller liknande. Kultur måste ge ekonomisk vinning för att vara relevant att diskutera, här ser (fp) en möjlighet: "Vi måste dra nytta av kulturen som turistmagnet. Översatt svensk litteratur är ett tydligt exempel på en kulturyttring som ökat intresse för Sverige och fler finns. Nya ekonomiska modeller och samarbeten måste skapas". De "nya ekonomiska modellerna" kommer tyvärr tillbaka här. Tidigare exempel från detta program visar tydligt att "nya ekonomiska modeller" är samma sak som ökad sponsring av kulturverksamhet och mer statliga pengar till näringslivet istället för direkt till kulturen. För de "nya ekonomiska modellerna ger jag inte ett ruttet lingon, jag är ledsen...

Sedan kommer lite IT-politik: "Regeringens höga ambitioner när det gäller att bygga ut bredbandskapacitet i hela landet måste mötas av lika höga ambitioner vad gäller kvalificerat innehåll i form av film, kulturarv, musik etc. Därför behövs en ny finansieringsform för digitaliseringen av Sverige. Särskilt goda lånevillkor, resurser från 4G-licenser eller försäljning av statliga företag är möjliga sätt att finansiera digitaliseringens tröskelkostnader". Inledningen av denna punkt om "regeringens höga ambitioner" är löjeväckande. Höga ambitioner och gott resultat är uppenbarligen två helt olika saker. Ett kvalificerat innehåll på internet i form av digitaliserad film, musik och kulturarv är dock väldigt intressant och känns relevant även för undertecknad. Men vilka digitaliserar? Här kommer den nya finansieringsformen in. Kungliga Biblioteket har fått nedskurna inslag och ett ökat ansvar. Kulturarvslyftets anställda digitaliserar film och kulturarv. Det är således outbildad personal som gör detta. Det är de "nya finansieringsformer" folkpartiet talar om, så är det klarlagt redan från början. Det handlar inte om kvalificerad digitalisering, inte ens om riktiga ekonomiska anslag. Regeringens politik har tvingat in Kungliga Biblioteket i bidragsberoende. Läs min artikel Så tvingarregeringen in Kungliga biblioteket i bidragsberoende.

Samtal om Strindberg på Teater Tribunalen

Som en del i Teater Tribunalens festival Två veckor i maj arrangeras en heldag om August Strindberg. På programmet finns bland annat framförande av pjäserna Liten katekes för underklassen och Unga Tur framför I Rom. En annan del av arrangemanget är ett samtal under rubriken Om arvet efter August Strindberg, konstnär, författare, folkbildare – och hans aktualitet. Jag har blivit ombedd att delta i samtalet i egenskap av ung kulturpolitisk debattör och aktivist. Jag tycker det ska bli mycket intressant, speciellt då min infallsvinkel kanske snarare är just rent kulturell/kulturpolitisk än biografisk. Jag är ingen kännare av Strindberg. Jag har läst Strindberg, sett pjäser av Strindberg, dokumentärer om Strindberg och läst om Strindberg men aldrig själv på något sätt bidragit till något som kan ses som betydelsefullt för diskussionen om,- tolkningen av,- eller kunskapen om honom.

I samtalet deltar även Hans Arvidsson (författare), Ann Mari Engel (vice ordförande i Stockholm stads kulturnämnde), Stina Oscarson (chef för Radioteatern) och Anita Persson (f.d. intendent på Strindbergsmuseet). Arrangemanget börjar redan klockan 16:00 men diskussionen börjar först klockan 20:00.

Artikelserie om folkpartiets kulturpolitiska program: Del 3

Tredje delen i artikelserien om folkpartiets kulturprogram kommer att behandla deras avsnitt om "Ett bildat Sverige". Första punkten behandlar alla barns möjlighet att möta olika typer av kultur under sin skoltid. "Alla barn ska få möta de olika konstarterna under sin skoltid. Skapande skola ska byggas ut och bli en naturlig del för alla elever, i alla skolor". Är det något problem med denna fråga? Nej, den är väldigt bra, men ännu en gång luddig. Frågan om hur detta ska möjliggöras besvaras naturligtvis inte av folkpartiet.

Sedan kommer vi till min ständiga käpphäst; musik- och kulturskolan. Det är väldigt intressant. "Musik- och kulturskolans kvalitet ska höjas. Fler ska få fördjupad kunskap och möjlighet till utveckling. Vi vill se nationella riktlinjer för kulturskolan och ett nationellt kunskapscentrum". Vad folkpartisterna här, rent konkret, uttrycker är att man vill ge musik- och kulturskolan prägeln av en elitistisk institution, en linje som knappast varit någon hemlighet tidigare heller. Samtidigt ser vi hur denna elitism ska omfatta fler, vilket inte går ihop riktigt i min skalle. Å ena sidan ska nivån och utsållningen inom musik- och kulturskolan börja tidigare för att odla fram de stora talangerna tidigare, å andra sidan ska fler ingå i utsållningen. Folkpartiet nämner heller inte att den främsta anledningen till att musik- och kulturskoleverksamheten inte är mer utbredd är att avgifterna är väldigt olika i olika kommuner, från 0-1700 kronor per termin för att vara mer exakt. Folkpartiet verkar inte ha något problem med det och därmed minskar man åtgärdsmöjligheterna för att få in fler elever i musik- och kulturskolan ganska drastiskt.

"Fortsatta satsningar behövs för att stärka humaniora i högskolan. Humaniora bör också i ökad utsträckning finnas med i andra utbildningar". Här har vi en ganska intressant skrivning. Om jag inte minns fel var det inte länge sedan folkpartiets partiledare var ute och for i media och ville sänka studiebidraget för studenter som läser "mindre vinstgivande och lukrativa" kurser och program på universitetet.

Lite kulturarvsfrågor behandlas faktiskt också i denna text. "Vi vill se en nationell strategi för kulturarvet, som innebär att det viktigaste lyfts fram och prioriteras och att digitaliseringen tar fart. Det behövs nya riktlinjer för gallring." Det finns en sak som gör att jag har svårt att ta denna, ganska bra, skrivning på allvar. Den stavas K.u.l.t.u.r.a.r.v.s.l.y.f.t.e.t. Denna ytterst ogenomtänkta och egentligen inte kulturpolitiska utan arbetsmarknadspolitiska stödåtgärd är kulturarvets banne. Här förlitas under en treårsperiod förvaltningen av vårt kulturarv på människor som inte har utbildningen eller erfarenheten som krävs för att göra det. Dessa människor ska under en treårsperiod bytas ut en gång om året. Kulturarvslyftet har hittills gett cirka 300 jobb av de cirka 4.400 som man lovade. Det faktum att man inte prioriterar kulturarvsfrågorna högre än att låta outbildad personal sköta dem tycker jag är en fingervisare på att folkpartiets fagra ord endast är vatten värda.

Sedan har vi den sista och kanske roligaste punkten. Inte så att inte den heller är lovvärd. Däremot är den värd att avfärda som rent skitsnack. Såhär skriver folkpartiet: "Vi vill återinföra fri entré på statliga museer. En utmärkelse bör införas som innebär att viktiga utställningar runt om i landet tilldelas resurser för nationell marknadsföring". Den första (1) reformen som den borgerliga regeringen genomförde på kulturområdet var att Avskaffa den fria entrén på de statliga museerna. Nu vill folkpartiet vara på den goda sidan igen och låta lite progressiva och har därför kovänt och ska nu återinföra den fria entrén på statliga museer. Börjar de få lite byxångest inför valet 2014? Jag vet inte, men jag vet att folkpartiets kulturpolitik, åtminstone i denna fråga, har en trovärdighet på plus minus noll.

Bokhandlarnas maktkoncentration skrämmer

135 bokhandlar och över 800 anställda blir resultatet när Bokia går ihop med Akademibokhandeln. Affären planeras slutföras under hösten 2012. "Målet är att skapa en solid och lönsam bokhandel som långsiktigt säkrar tillgången på böcker" skriver man i ett pressmeddelande.

Jag tycker det är intressant att den borgerliga mångfaldens Sverige tenderar att leda till större företagskoncerner snarare än en mångfald i utbudet. Nu går Sveriges två största bokandelskedjor ihop. Resultatet riskerar att bli en ökad likriktning i bokutbudet snarare än "en solid och lönsam bokhandel" som man skriver i sitt pressmeddelande.

Redan idag är ägarförhållanden något som är oroväckande när man tittar närmare på det, speciellt inom mediabranschen finns ett närmast oligopolistiskt ägande, som mörkas genom konkurrens som egentligen snarare sker internt mellan koncernens tidningar än mellan olika tidningar. Nu riskerar detta att bli fallet även för bokhandlarna. Dock ingår inte nätbokhandlarna Bokus i överenskommelsen, Bokus ägs även fortsättningsvis av Kooperativa Förbundet, KF.

Artikelserie om folkpartiets kulturpolitiska program: Del 2

Folkpartiet konstaterar i andra avsnittet i sitt kulturprogram att vi i Sverige har stora klyftor i läsvanorna. Man menar att detta får konsekvenser i skolresultaten, i samhällsdeltagandet och för "den enskildes egenmakt". Folkpartiet menar att "litteraturen ska ha en central plats i samhället".

Den första punkten är en goddag yxskaftformulering där man bland annat skriver om "långsiktiga strävanden", "ett läsande land" och "det lustbetonade läsintresset". Således luft, luft och åter luft. Men okej, i ett kulturprogram precis som alla andra program som formuleras av partier är tanken att utifrån ideologiska utgångspunkter beskriva såväl dagskrav som långsiktiga strävanden. Som synes ovan finns dock ett visst överflöd av till intet förpliktigande floskler.

Jag har inte sedan innan någon större aktning för folkpartistisk bibliotekspolitik, men i sitt kulturprogram har man vissa formuleringar som är värda att lyfta fram. Först vill jag i sin helhet återge vad (fp) skriver om folkbiblioteken: "Folkbiblioteken ska ha en central roll i samhället. Litteraturen och läsandet ska stå i centrum och det läsfrämjande uppdraget ska vara tydligt. En viktig roll för biblioteken är att lyfta fram kvalitetslitteratur. Bibliotek kan vid sidan av litteraturuppdraget också fungera som mötesplats, kulturcentrum samt som centrum för bildning och samhällsinformation". Här finns således en del som jag sympatiserar starkt med, speciellt glad är jag åt formuleringen "En viktig roll för biblioteken är att lyfta fram kvalitetslitteratur". Dock är det ju som alltid en diskussion som måste föras om vad som kan anses vara kvalitetslitteratur. Handlar det, vilket är min tolkning, om den litterära kanon så tycker jag det är föredömligt. En annan bra tanke, speciellt i mindre kommuner är formuleringen om att "...[biblioteken, min anmärkning]fungera som mötesplats, kulturcentrum...", dock känns formuleringen inte speciellt innovativ, åtminstone min upplevelse är att detta redan är fallet.

I den nästkommande punkten finner vi det intressanta med kulturpolitik, enligt undertecknad, nämligen att kulturpolitik alltid tenderar spänna över flera olika politikområden. Låt oss citera (fp): "Skolbiblioteken ska vara bemannade och väl utrustade. De ska spela stor roll i skolans undervisning och därmed för läsande och bildning". Det jag omedelbart reflekterar över är att skolpolitiken är folkpartiets ansvarsområde inom regeringen. Tyvärr saknar i alliansregeringens Sverige fortfarande 50 % av Sveriges skolor skolbibliotek enligt en preliminär kartläggning från Kungliga Biblioteket.

"Staten ska med litteraturstöd stimulera utgivning av svensk och utländsk kvalitetslitteratur." Aj, aj, aj, nu trampar folkpartiet i klaveret igen. Men detta är det väl inget fel på? Jo, för i detta fall kan man knappast välvilligt tolka folkpartiets skrivning som hänvisande till den litterära kanon utan det måste helt enkelt ses som att folkpartiet har en bestämd uppfattning om vad begreppet kvalitetslitteratur innebär. Om folkpartiet har hört talas om begreppet litterär verkshöjd vet jag inte. Dock kan jag med en klump i magen konstatera att det är svårt att konstatera litterär verkshöjd redan innan en boks utgivning annat än möjligen för förläggaren. Därför blir utgivning av "kvalitetslitteratur" ett ganska stort problem.

Här kommer en ganska kul skrivning om svensk kulturpolitiks uppgift gällande språk och läsning: "Svensk kulturpolitik bör ta ansvar för hela den svenskspråkliga kultursfären och stärka svenska språket, till exempel genom att stödja kurser i svenska i andra länder." På vilket sätt kan man kalla denna skrivning rolig undrar säkert många? Mitt änka svar är att Sverige under den borgerliga regeringen har tagit bort det kulturpolitiska målet om att motverka kommersialismens negativa verkningar och därmed öppnat upp i än större grad för en snuttifiering av det svenskspråkiga kulturlivet till förmån för importkultur av Coca Cola-snitt. Här talar vi således om hur mindre pengar går till svenskspråkig kultur till förmån för den amerikaniserade världsbild som kablas ut såväl genom tidningar och TV som genom film och litteratur. Att i det läget föreslå att svensk kulturpolitik ska stimulera "kurser i svenska i andra länder" blir i sammanhanget löjligt.

  Innovativaförslag om stöd till digitalisering av litterära verk är till viss del lovvärd. (fp) skriver: "I syfte att öka antalet digitala verk till försäljning och utlåning, bör förlagen erbjudas stöd till digitalisering av äldre verk, s.k. backlist." Problemen här är två; jag har för det första svårt att se varför svenska skattepengar skulle gå till att förlagen ska digitalisera tidigare utgivna verk för att sälja dem, således svenska skattepengar till företagens profit. För det andra har jag svårt att förstå varför folkpartiet inte tar tjuren vid hornen och föreslår en lösning på problemet att det kostar biblioteken väldig mycket att låna ut e-böcker. I Danmark är biblioteken oroliga, "I går berättade Kultyrnytt om hur e-bokssamtalen mellan Svensk Biblioteksförening och Svenska förläggarföreningen kollapsade. I Danmark står man inför ett liknande scenario, även om utlåningen av e-böcker blivit en succé i samband med ett utlåningsprojekt som biblioteken har. Men det som är gratis för låntagarna kostar för biblioteken och nu är frågan hur framtidens utlåning ska se ut. Och hur den ska bekostas", skriver Sveriges Radios Kulturnytt på sin hemsida.

Nämen, här kom den, den litterära kanon! Folkpartiet skriver tyvärr något jag tycker är en självklarhet i sammanhanget: "En svensk litterär kanon bör tas fram av experter på området. En kanon ska ses som en vägledning till verk som är särskilt viktiga för fördjupad förståelse om Sverige och vår omvärld." I detta finns inga som helst överraskningar, folkpartiet kunde lika gärna haft en formulering som löd "Solen lyser, det är en förutsättning för vår existens här på jorden. Om solen inte fanns skulle det vara mörkt".

Sist men inte minst finner vi ett väldigt märkligt förslag, märkligt så till vida att folkpartiet verkar ha struntat i att fundera ett varv extra. Folkpartiet skriver: "Fysiska bokhandlar fyller en betydelsefull roll för mötet med litteratur. Staten bör ge stöd till litterära evenemang i bokhandeln". En spontan fundering är varför Staten inte ge stöd till större litterära evenemang på bibliotek hellre än i just bokhandlar av alla ställen. En bokhandel är ett privat företag som funkar ungefär som biblioteken skulle fungera om Nacka var Sverige. Biblioteken tar in den kommersiellt gångbara litteraturen. Om Harry Potter är den enda boken som säljer är det den enda boken som lånas ut. I bokhandelsfallet handlar det helt enkelt om att man driver ett företag för ekonomisk vinning, det är det primära målet. Så är oundvikligen fallet om man anordnar ett litterärt evenemang också. Därför anser jag inte att det finns någon anledning för staten att skjuta till extra pengar till något som är ämnat ett ge profit åt en privat näringsidkare.

Artikelserie om folkpartiets kulturpolitiska program: Del 1

Tanken från början var att det skulle bli en artikel om folkpartiets kulturpolitiska program. Så kommer inte bli fallet, som synes. Istället blir det en artikelserie om fem delar, varav detta är den första.

Nyckelmeningen i denna text är "Sverige ska vara ett kulturland. Ett land där kulturen är central och för alla..." Det är också den inledande meningen. Här kan Folkpartiet påstå sig ha lyckats, för såhär ser Sverige redan ut. Och det är inte Folkpartiets förtjänst. Sedan kommer märkligheterna. Det första avsnittet efter inledningen av kulturprogrammet har rubriken "Världsklass" och man känner genast att det börjar bli lite obehagligt, den konsekvent elitistiska synen på kultur och kulturpolitik som folkpartiet har lyser igenom redan i rubriken. Därefter kommer följande vision: "Den starka konstscenen ska utvecklas ytterligare genom en konstbiennal av hög internationell klass där staten, Stockholms stad och privata intressenter tar gemensamt ansvar". Det intressanta att titta på här är inte detta med en stark konstscen utan detta med att ansvaret för en konstbiennal ska vara delat mellan Stockholm stad och privata intressenter. Konstbiennalen är en bra idé. Dock är det en sämre idé med delat finansieringsansvar mellan Stockholm stads skattebetalare och det privata näringslivet. Senast ett sådant projekt genomfördes var när det enorma lekrummet Palatset, en rolig och kreativ verksamhet, hade öppet i tre månader. Varför bara i tre månader om det var en sådan bra idé? Därför att plus och minus inte gick ihop. De som brast i ansvar var inte Stockholm stad som gick in med 10 miljoner kronor i projektet utan de "privata intressenterna" som inte kunde finansiera resten. Palatset välte på högkant (tack och lov står själva huset, Gamla Riksarkivet) kvar. 10 miljoner i skattepengar gick upp i rök. Det solidariskt delade ansvaret mellan staden och näringslivet blev en miljonförlust för Stockholms skattebetalare.

Nästa punkt i programmet: "Ett nytt operahus och ett nytt Nobelmuseum ska byggas i Stockholm". Jag tror bestämt Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt varit med och tagit fram detta förslag... Detta är en idé Sjöstedt lagt fram för något år sedan. Jag är personligen positivt inställd till ett nytt operahus men samtidigt kritisk till placeringen. Jag föreslår att Sjöstedt och folkpartiet tar en närmare till på min kollega Ann Mari Engels utredning om kulturen i förorterna. Mer innerstadscentralisering av kulturlivet behövs inte, det är illa nog som det är med det. Ska vi få ännu en nationalscen inom gångavstånd från resterade nationalscener? Detta verkar för mig som en märklig prioritering och en märklig placering.

Sedan kommer vi till en intressant fråga: "De nationella institutionerna ska i sitt utbud hålla hög internationell klass och verka i samt vara en angelägenhet för hela landet. Offentliga bidrag och anslag ska vara kvalitetsdrivande". Att de nationella institutionerna ska hålla hög klass är en självklarhet och folkpartiet kan knappast påskina att det inte är så redan i dagens läge och heller inte att de som sitter vid makten såväl i huvudstaden som landet skulle ha ett avgörande ansvar om så inte var fallet. Men att offentliga bidrag och anslag ska vara "kvalitetsdrivande", frågan är faktiskt ganska given; vad menas med det? Innebär kvalitetsdrivande att en nationell kulturinstitution som inte håller de mått som folkpartiet i sitt kulturpolitiska program inte formulerar hur de skulle kunna se ut skulle riskera att förlora sina anslag? Detta är mycket troligt med tanke på den darwinistiska inställning som folkpartiet och deras allianskollegor har till kultursektorn i stort.

Därefter följer tre punkter som jag tycker att det finns ytterst lite att anmärka på, nämligen att Sverige bättre ska lyfta fram sina kulturpersonligheter och att Kulturrådet bör ges i uppdrag att göra upp tydliga riktlinjer för kulturella märkesår. Det bör tas fram en tydlig eller tydligare policy för att lyfta fram kulturella institutioner och företeelser som kan vara av nationellt eller internationellt intresse. I ingen av dessa tre punkter finns något att invända mot.

Sedan kommer en riktigt kul skrivning om nya myndighetsformer som är ungefär det vagaste jag sett, "inspiration kan hämtas från universitetsvärlden" står det. Till vad man ska låta sig inspireras har folkparitet inte brytt sig om att precisera.

Om det finns en speciell anledning till att man lagt in följande stycke som klump och inte som separata punkter vet jag inte. Men det intryck jag får av följande stycke är att man försöker skynda förbi det så fort man bara kan, kanske har man anledning till det? "Ett kulturekonomiskt paket som bland annat innehåller en särskild digitaliseringssatsning, pensionslösning för scenkonsten, nya regler för sponsring och gåvor, behövs. Konstnärer bör ges möjligheter till periodisering av inkomster och arbetsgivaravgifterna för kulturtjänster bör sänkas". Okej, jag benar upp det för er, folkpartiet vill:
1: Ha en särskild digitaliseringssatsning
2: Lösa pensionsproblemen för svenska scenkonstnärer
3: Ge konstnärer möjlighet till periodisering av inkomster
4: Sänka arbetsgivaravgifterna för kulturtjänster
Mina kommentarer i korthet:

1: Det finns redan ett program för digitalisering, det är dock baserat på den arbetsmarknadspolitiska åtgärden kulturarvslyftet.

2: Det är ju en god idé, hur fasen tänkte ni göra? Det verkar inte finnas så mycket konkret från folkpartiet på detta område, att "lösa" problemen är jätteviktigt, Hur är nästa fråga och den verkar folkpartiet fundamentalt intresserad av att besvara.
3: Kan det inte vara bra att försöka åstadkomma ett system där kulturarbetare alls får betalt innan man börjar fundera över hur man ska periodisera de inkomster regeringens politik ser till att de inte har?

4: Arbetsgivaravgifterna har sänkts i andra delar av arbetslivet, bland annat för att anställa ungdomar. Där har de sänkta arbetsgivaravgifterna inte lett till att fler har anställts, att applicera denna misslyckade politik på ytterligare ett område känns närmast överflödigt.

Nu är jag trött på politiker! - Kultur som nytta, nöje eller på recept?

Jag blir så less av att lyssna på politiker. Kul sagt va? Som politiskt aktiv, kulturpolitisk debattör, förbundsstyrelseledamot i diverse förbund och organisationer och så vidare, det kom ju från rätt käft? Men just när det gäller kultur så är jag det, väldigt trött.

Det mest tröttande av allt är att lyssna på hur politiker, oavsett partifärg, tenderar att vilja be om ursäkt för kulturen och kulturens existens. Kultur måst försvaras med nytta. Kultur måste ursäktas genom att den fyller en funktion. Nästa person som talar om kultur som själavård och kultur på recept kommer jag bli galen på. Ingenting som inte är ger profit eller är profithämmande får diskuteras i positiva eller negativa ordalag i den politiska debatten i Sverige. Att generera ett mervärde är helt uppenbart viktigare än att skapa verkshöjd och djup.

I 1970talets vänster fanns en relativt utbredd uppfattning, främst spridd av Jan Myrdal, där han menar att litteraturen är ett politiskt vapen och aldrig får betraktas som något man skriver för sin egen skull, som de "själsfina". Att vara själsfin är aldrig bra, det är nämligen okonstruktivt och leder inte framåt, vare sig i litteraturen, musiken, teatern eller konsten. Kultur måste betyda, kultur måste vara Det går an av Carl-Jonas Love Almqvist, Knutna Nävars Svarta listornas folk, en dramatisering av Marx och Engels Kommunistiska Manifestet eller Anna Odells Okänd, kvinna 2009-349701. Kultur är således inte vara Färder i andra riken av Jean-Marie Le Clézio, Hemåt med Harvester, Kung Lear av Shakespeare eller Skriet av Edvard Munch.

Fast vänta nu, om det är som vi i vänstern ofta påstår, att allt är politik, måste inte det betyda att det går att utläsa politiska budskap även ur Färder i andra riken, Hemåt, Kung Lear eller Skriet? Jo, det är det som kallas tolkning... Men detta, att definiera kultur, är inte var jag egentligen ville behandla i denna text. Vad jag vill ha sagt är att kultur måste få vara kultur. Kultur ska inte behöva vara vinstgivande, skapa mervärde, kunna ordineras på recept eller liknande. Kultur måste kunna vara kultur och kultur endast. Precis som mottot för Kulturpolitikbloggen, det ungefärliga Shakespeare-citatet, "Vad övrigt är, är kultur".

Jag vill inte skriva någon på näsan, jag är inte ute efter att definiera kultur, det är meningen med den här texten. Jag kan inte, du kan inte, kulturen antar den filosofiska abstraktionens form. Tack och lov för det.

Därför startar jag en namninsamling som kräver kulturministerns avgång

Lena Adelsohn Liljeroth har dragit på sig ett stort motstånd på senaste, bland annat demonstrationer och en kavalkad av blogginlägg. Anledningen är bland annat den uppmärksammade händelsen när kulturministern skar tårta på World Art Day i april. I ett försök att kanalisera upproret har jag startat en namninsamling för att kräva Adelsohn Liljeroths avgång.

Vad som kan konstateras som argument är bland annat:
- Förslag om fler volontärarbeten inom kultursektorn, unga kulturarbetare anmodas jobba gratis
- Borttagande av statligt stöd till såväl kulturarbetare som tidningsutgivande
- Förakt för begreppet "kultur"
- Passivt agerande i riksdagen (noll propositioner under 2010, 2011 och 2012)
- Upprörande agerande i tårtskandalen i april, ingen ursäkt till de som tagit illa vid sig

Skriv under uppropet för kulturministerns avgång här: Vi kräver kulturministerns avgång!

Kulturpolitiken på frammarsch i vänstern

 (Foto: Dick Urban Westbro)

Idag på Första Maj verkade det verkligen som att området kulturpolitik är på frammarsch i vänstern. I Vänsterpartiets tåg i Stockholm var det en oväntat stor uppslutning bakom Vänsterns Kulturnätverks banderoll. Nätverket fick en egen musiksektion bestående av tre musiker från Enskede. Den vackra fanan är uppsydd av textilkonstnären Karin Hedbrant.

Nu fortsätter arbetet i Vänsterns Kulturnätverk med att ta fram ett utåtriktat material om nätverket och en kampanj för avgiftsfri kulturskola. Ni lär höra mer om nätverket men tills dess: Besök vår hemsida.