fredag 28 september 2012

Kulturpolitikbloggen i Lunchekots tidningskrönika i P1


Lyssna: Krönikan 28 september 2012Idag fick jag sms och mail från släkt och partikamrater som uppmärksammat att Kulturpolitikbloggen citerades som första blogg någonsin i Tidningskrönikan i Lunchekot i P1. Jag är naturligtvis glad och stolt över detta och tackar så mycket för uppmärksamheten samt suger på det sötman av att vara förste svenske bloggare att citeras i Tidningskrönikan och dessutom i ett så viktigt och centralt ämne som litteraturutredningen.

/Jonas Lundgren, Kulturpolitikbloggen
2012-09-28

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag, del 2: Läsombud

Den uppmärksamme läsaren av denna artikelserie ser att jag i min första text beträffande Litteraturutredningens slutsatser riktade viss kritik mot det faktum att man i utredningen kombinerar barns och ungas läsutveckling med läsutvecklingen bland vuxna. Emellertid skiljer litteraturutredningen särskilt ut sin de läsfrämjande insatserna i förskolan.

Litteraturutredningen skriver:
Förslag: I syfte att stärka litteraturen och läsningen i förskolan föreslår vi att Statens skolverk får i uppdrag att, i samråd med folkbiblioteken och Centrum för lättläst, initiera en försöks-verksamhet med läsombud i förskolorna.


Denna idé tycker jag är lovvärd. Jag vet inte hur det ser ut på alla förskolor men jag kan tänka mig att detta är en ganska viktig insats. Dock tror jag att det i praktiken är lite att knepigt att utse s.k. läsombud även om intentionen är väldigt bra. Anledningen till detta är att jag, med en ganska marginell insyn i förskolan är övertygad om att det redan finns s.k. läsombud på varje förskola. Inte i någon formell mening men i en praktisk.

Vad man härvidlag skulle kunna tänka sig är att ett läsombud skulle vara en extern person och inte en anställd på själva förskolan. Detta vore kanske en mer intressant och relevant förändring. Det skulle innebära att exempelvis en bibliotekarie i sin tjänst fick invävt att agera läsombud på en viss förskola. Samtidigt som detta vore bra skulle det innebära ett merarbete för bibliotekarien och ett i vissa lägen kanske underbemannat bibliotek vilket göra att en satsning i den förda kulturpolitiken på just folkbiblioteken skulle vara nödvändigt för att få en jämn balans i satsningen. I de fall där man tänker sig att förskolan ligger i anslutning till en grundskola, vilka enligt lag ska ha skolbibliotek nu mera så är problemet emellertid inte lika stort eftersom man exempelvis kan tänka sig en lösning där det ingår i skolbibliotekariens tjänstebeskrivning att vara läsombud för förskoleklassen.

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag, del 1: Läslyftet



Litteraturutredningen presenterades igår. På det hela taget tycker jag nog att man kan säga att förslagen i utredningen var bra men något stelbent mellanmjölksmässiga. Detta grundar jag exempelvis på att utredningens samlade bedömning av hur man bäst avhjälper den låga frekvensen av läsande i Sverige är att tillsätta en parlamentarisk utredning, Läslyftet. Å andra sidan är detta en högst rimlig och ganska smart åtgärd som jag hoppas att regeringen tar fasta på.

Målet formuleras av litteraturutredningen på följande sätt:
Förslag: Regeringen bör för riksdagen lägga fram övergripande mål för Ett läslyft för Sverige med sikte på 2018. Förslaget är att följande åtagande görs för att vända den negativa utvecklingen vad gäller läsning och läsfärdighet:
Alla i Sverige ska, oavsett bakgrund och förutsättningar, ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur. För att nå det övergripande målet ska följande delmål vara uppnådda 2018. - Läsfärdigheten och motivationen att läsa bland barn och unga ska avsevärt förbättras och ha ökat mätbart jämfört med i dag, särskilt i grundskolans tidiga årskurser. -Fler barn och unga än i dag ska regelbundet ta del av både fack- och skönlitteratur. - Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning och delaktighet i samhällslivet ska ha ökat i alla grupper som i dag läser i liten utsträckning.

Förslaget är vidare att en parlamentarisk beredning för läslyftet, bestående av folkvalda och experter, ges i uppdrag att vid lämpliga tidpunkter bedöma måluppfyllelsen och effekterna av tidigare genomförda reformer. Beredningen bör även få mandat att lämna förslag till ytterligare åtgärder för att nå målen.

Jag tror dock att ett misstag som Litteraturutredningen gör här är att väva ihop ett läslyft för barn och unga med ett läslyft bland vuxna. Dessa båda satsningar är viktiga och centrala var och en för sig men samtidigt ganska svåra att i praktiken förena på ett konstruktivt sätt. Rent allmänt kan man väl säga att den kulturpolitik det representerar att blanda ihop läsande bland barn och unga med läsande bland vuxna är väldigt förenklad eftersom styrmedlen och insitamenten för att förändra vuxnas läsvanor är så mycket mer komplexa. Bland vuxna kan man exempelvis arbeta med olika typer av läsfrämjande insatser för att få dem intresserade av att läsa på sin fritid. Gäller det däremot barn och unga så har skolan en central roll i arbetet.

En välkommen tanke är dock den på att regeringens kulturpolitik inte får fladdra vilt och okontrollerat utan att en beredning bestående av parlamentariker och experter härvidlag ska utgöra ett granskande organ för att försöka få en så bred uppfattning som möjligt om resultatet av regeringens läsfrämjande politik. Till detta bör naturligtvis också läggas det faktum att Litteraturutredningen menar att beredningen bör få mandat att lägga fram ytterligare förslag till åtgärder för att nå målen som presenteras ovan. Detta tycker jag låter utmärkt. Dock finns en liten gnagande oro över det faktum att det inte nämns vart beredningen bör få mandat att sända sina förslag till ytterligare åtgärder, till regeringen, till kulturdepartementet, till utbildningsdepartementet eller vart?

På det hela taget tycker jag dock att Litteraturutredningen i detta hänseende gjort ett bra arbete. Jag hoppas också att intentionen om en beredning som kombinerar förtroendevalda ledamöter och expertis inom området blir verklighet.

Artikelserie om Litteraturutredningens förslag


Här på Kulturpolitikbloggen gillar jag att initiera artikelserier. Det är ett ganska behändigt format när man vill skriva mycket om något men undvika att skriva en akademisk uppsats som ingen ändå orkar ta sig igenom. Något annat jag tror att folk tenderar att inte riktigt orka ta sig igenom är Litteraturutredningens digra 619 sidor. Därför kommer jag i en artikelserie att sammanfatta Litteraturutredningens förslag och skriva lite mer ingående om mina tankar kring dessa förslag. Jag hoppas att läsare kommer finna detta intressant.

God läsning!

torsdag 27 september 2012

Litteraturutredningen nämner maktkoncentrationen i förlagsvärlden

”Ägarkoncentrationen på bokmarknaden måste följas noggrant”, det var ett av de konstateranden som gjordes av Litteraturutredningens ordförande Tomas Lidman. Just detta tycker jag är en väldigt viktig och intressant aspekt. När det gäller den svenska förlagsvärlden står Bonnier för en överväldigande marknadsandel men försäljningssiffror och ägarkoncentration är inte samma sak. Dock bör det kunna ses som problematiskt att Bonnier nu exempelvis köpt upp Pocketshop. Makt- och ägarkoncentrationens yttersta gräns är en monopolartad situation som är ett hot mot demokratin. Dock tycker jag att Litteraturutredningen tar lite väl lätt på detta med ägarkoncentrationen, den kan närmast liknas vid en monopolisering.

När det handlar om ägarförhållanden inom den privata sektorn är kulturpolitik ett lite trubbigt vapen, dock är kulturpolitik alltid ett trubbigt vapen eftersom det är ett politikområde som spänner över många andra. Jag skulle gärna se en situation där ägarkoncentrationen på den svenska förlagsmarknaden begränsades genom någon typ av lagstiftning som ger vissa restriktioner i hur mycket ett bokförlag får expandera, helt enkelt för att undvika en monopolsituation som skulle hota yttrandefriheten.

En from förhoppning är att något mer kan göras än att vara vaksam på situationen. En aktiv kulturpolitik är visserligen, som ni som läser Kulturpolitikbloggen redan känner till, inte regeringens favoritsysselsättning så till vida att man sjösätter projekt som på något sätt skulle kunna ses som satsningar eller styrning, istället handlar det i vanlig ordning om att kapa av den kunskapsbas som finns och göra livet surt för kulturkonsumenter och kulturarbetare.

tisdag 25 september 2012

Ge fan i Tintin

Jag har sett mycket de senaste åren som tyder på att den politiska korrektheten är på god väg att strypa den konstnärliga friheten. Senast i raden av sådana fall är Behrang Miri, chef på biblioteket på Kulturhuset i Stockholm som meddelat att Tintin-böckerna ska plockas bort från biblioteket på grund av att de är ”exotisierande”. Förvisso kan jag vara benägen att hålla med om den analysen, Hergés (pseudonym för Georges Remi), böcker ger en väldigt snäv bild av verkligheten i sin syn på främst utomeuropeiska länder, dess kulturer och folk. Samtidigt blir diskussionen absurd eftersom den tar sitt avstamp i föreställningen att det inte går att lära barn att tänka kontextuellt och heller inte att lära föräldrar att prata om böcker ur ett kontextuellt perspektiv med sina barn. Tidigare var jag inte beredd att skriva under på det under medeltiden myntade ordspråket att boken har fyra fiender; eld, vatten, bokmaskar och bibliotekarier, Med tanke på Behrang Miris agerande kanske jag bör ta mig en funderare på att ompröva min inställning till detta ordspråk.

Det har funnits många debatter av denna typ som burit ett löjets skimmer de senaste åren. Jag är förvånad över att så få drar parallellen till den roliga scenen i Lukas Moodyssons film Tillsammans där de boende i det porträtterade kollektivet bråkar om huruvida man ska eller inte ska läsa Pippi Långstrump för barnen med tanke på att Pippi är kapitalist och materialist. Den diskussionen fnissar många åt men den diskussion som pågår i vår tid bär precis samma nyanser.

Vad vi inte inser tycks också vara hur oerhört svårt det är att ge en vettig bild av vår historia om böcker som speglar en tidsanda ska censureras eller förkastas endast på grund av att de inte speglar den nuvarande tidsandan. Det är i sig självt avsurt och rent av farligt. Det är uppenbart att det finns, inte en uttalad men en praktisk kulsutpolitik som går ut på att rensa ut saker som inte passar i tidsandan. Här på Kulturpolitikbloggen har jag tidigare skrivit en artikel i samma ämne: Är chockladöverdragna riskortn rasism? Där skriver jag samma sak som jag egentligen vill hävda även i debatten angående Tintin: "Visst är Fazerproduktens utseende kanske problematiskt och en produkt av ett samhälle som vill göra skillnad på folk och folk. Samtidigt måste vi väl se det som att det finns aningen större problem att ta tag i om man får möjlighet att skriva i en tidning med 76.000 i upplaga? Eller om man ni vill peta runt i denna typ av frågor så har jag ett förslag; sätt dit Exotic snacks som tycker det är exotiskt med torkad banan, det är ta mig fan ett postkolonialt trauma att fortfarande använda sig av det produktnamnet. Dock brukar de som gillar att peta i denna typ av frågor bo i innerstaden och gilla att äta "naturgodis" så det lär väl knappast hända.

Grattis till HadiaTajik

Norge har fått en ny kulturminister i ombildningen av Jens Stoltenbergs regering. Ansvaret för norsk kulturpolitik vilar nu på 29åriga Hadia Tajik. Tajik är Norges yngsta minister någonsin med sina 29 år och Norges första muslimska minister. Jag är väldigt glad över Stoltenbergs beslut. Man kan bara konstatera att det går åt rätt håll i Norge där det går åt fel håll i Sverige och Danmark genom Lena Adelsohn Liljeroth och Uffe Elbaek.

måndag 24 september 2012

Bokmässan närmar sig

Det drar ihop sig för bokmässa i Göteborg. Nordens största bokmässa och också en stor händelse i svensk kulturpolitik, på sätt och vis åtminstone, för enligt grundarna till bokmässan, Bertil Falck och Conny Jacobsson, är bok- och biblioteksmässan upphovet till den första direktsända kulturpolitiska debatten inför ett val i svensk historia.

När det gäller bok- och biblioteksmässan i Göteborg är det en händelse som ofta vållat viss debatt. Under mässans tidiga år var det ständigt återkommande att kritik riktades mot mässan såväl under som efter den. För några år sedan drog sig unisont de stora bokförlagen ur mässan och den bojkottades av bland andra Natur och Kultur och Bonniers. Numera är mässan mer etablerad och diskussionerna har avtagit.

- Johan Erenberg och Sara Ilstedt om att göra egen el. Forskarscenen 09:55-10:10
- Wallströms väg ut i världen, diskussion med Bengt Ohlsson, Margot Wallström och Görrel Espelund i 10:00-10:45
- Litteratur för amatörer, ett samtal mellan Agneta Pleijel och Adam Cwejman i monter C04:41 kl. 10:15-10:45.
- Positiv antirasism med Alex Bengtsson och Daniel Poohl kl. 10:30-10:45 i EXPO:s monter.
- Det religiösa är politiskt, ett samtal med Göran Rosenberg med flera kl. 11:00-11:20 i Se Människans monter.
- Palestina Nu med Gunnar Olofsson kl. 11:00-11:40 i monter B02:41
- Röster från en pakistansk kvinnorörelse på Internationella torgets scen kl. 11:20-11:40
- Stig Larsson om Stig Larsson med Stig Larsson och Dan-Erik Sahlberg i Se Människans monter kl. 11:30-11:50
- Om Dylan med Arne Sundelin i monter B08:01 kl. 11:35-11:45
- Jan Guillou på Piratförlagets scen kl. 11:45-12:00
- Främling, vad döljer du för mig? om främlingsfientlighet i Sverige med Marcus Priftis på Litteraturscenen kl. 12:00-12:30
- Torka aldrig tårar utan handskar med Jonas Gardell och Johan Hilton i salen K2 kl. 12:00-12:45
- PO Enquist och Ebba-Witt Brattström i monter F01:39 kl. 12:50
- Kubabilder i en föränderlig verklighet med Eva Björklund och René Vázquez Diaz i monter B02:41 kl. 13:00-14:00
- Träffa Sven Wollter i Göteborgs stadsteaters monter kl. 13:30-14:00
- Hotet mot aborträtten i Europa, samtal med Åsa Regnér och Anna Dahlkvist kl. 14:00-14:15 i monter B03:62
- Anders Djerf (tecknare och aktiv i Vänsterns Kulturnätverk) intervjuas av Svenska Tecknare 15:00 på lördagen

Montrar du bör kika förbi:
- Tidskriften bis och Biblioteket i Samhället
- Riksdagens monter
- Bokförlaget Heidruns
- Folket i Bild/kultufrront
- Jan Myrdalsällskapet
- Ordfront

Det är så gott som omöjligt att sammanfatta allt som händer och som kan vara intressant för dig som läser Kulturpolitikbloggen men detta är åtminstone ett axplock! Själv kommer jag att närvara på mässan under lördagen men inte på någon programpunkt, jag tänker helt enkelt flanera runt och insupa stämningen och eventuellt handla lite böcker.


onsdag 12 september 2012

Skolkarna har vunnit

Idag presenterades Public Serviceutredningens betänkande för underhållningsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Tyvärr är betänkandet i vad vi hittills känner till en tråkig och icke-innovativ historia. Förslagen som presenteras handlar bland annat om att ersätta tv-licensen med en allmän tv-skatt för alla över 18 år. Regeringen för en kulturpolitik där man håller på att driva oberoende radio och television mot statlig radio och television.

Enligt Public Service-kommitténs ordförande Martin Holmgren ska den nya skatten uppgå till en procent av den beskattningsbara förvärvsinkomsten. Betyder det att UR, SR och SVT får mer pengar nu då? Nej det gör det inte. Skattesatsen är framräknad för att motsvara vad Public Serviceföretagen idag får in via Radio- och TV-licensen. Detta kan ses som märkligt i sammanhanget då man räknar med att Public Serviceföretagen med licenssystemet förlorar ungefär en miljard kronor per år på grund av fusk med radio- och tv-licensen. Man räknar med att någonstans mellan 10 och 12 procent av de svenska hushållen fuskar med tv-licensen. Samtidigt som man gör denna kalkyl och vill stoppa fusket genom att ta ut en radio- och tv-skatt istället så att alla ska vara med och betala så erkänner man svinnet. Man justerar inte upp skattesatsen till den nivå där den skulle motsvara det belopp som skulle vara om licensen betalades av alla hushåll. Istället väljer man att erkänner svinnet på en miljard kronor per år och anpassar skatten efter svinnet. Licensskolkarna vann alltså, kanske inte så konstigt med tanke på att detta utgör en stor del av regeringen.

Förslaget innebär alltså i praktiken att det är slut på det licensskolk som tidigare varit så omdebatterat. Således så handlar det inte om att öka vare sig kvalitet eller kvantitet i produktionen hos Public Serviceföretagen, det handlar inte om en ökad budget. Alltså kan man egentligen säga att den enda praktiska effekten av en radio- och tv-skatt som ersätter licensen är att man flyttar mer makten från licensbetalarna till Finansdepartementet. Rent tekniskt sett föreslår Public Serviceutredningen ett eget konto hos Riksgälden och hanteras separat. Däremot går det inte att bortse från det faktum att Riksgälden är en förvaltningsmyndighet underställd finansdepartementet och att den reella makten över Public Serviceföretagens budget således oavsett vad ligger i knäet på detta departement. Farhågan att det finns en risk för att UR, SR och SVT ska riskera att påverkas av konjunkturpolitiska hänsyn är alltså alltjämt stor.

Vad som utöver den så omdebatterade radio- och tv-licensen framförs i Public Serviceutredningen är att ”public service ska finnas där publiken finns” vilket bland annat betyder att de s.k. Playtjänsterna och Poddarkiven ska bevaras. Dock menar man att dessa verksamheter ska vara direkt kopplade till den ordinarie programverksamheten. Det innebär i praktiken att satsningar på program som endast lanseras via webben inte tillåts. Således inskränker man UR:s, SR:s och SVT:s möjligheter att hävda sig gentemot sina kommersiella konkurrenter på webben.

Tyvärr verkar Public Serviceutredningen inte heller ha tagit tag i frågan om förhandsgranskning av Public Service för att ge kommersiella bolag konkurrensfördelar. På den ”fria marknaden”, som det heter, så borde det kanske lämpligen vara en fördel om alla konkurrerade på lika villkor, något som den fria marknadens förespråkare i regeringen verkar totalt emot. Jag har tidigare skrivit här på Newsmill om den statliga granskningen av Public Service: Staten ska inte styra innehållet i public service [www.newsmill.se/artikel/2011/06/12/staten-ska-inte-styra-inneh-llet-i-public-service]. SVT:s, UR:s och SR:s oberoende av staten har alltså redan tidigare beskurits av regeringen. Det är uppenbart att det kliar i fingrarna hos dem att få göra mer än så. Huruvida det slutliga målet är att tillintetgöra public service till förmån för kommersiell tv är säkerligen för starkt att uttala sig om, men tendensen oroar.

De farhågor som finns om att det statliga inflytandet över public service skulle öka är inte helt självklara men det är åtminstone uppenbart att det finns en sådan farhåga och att den inte är helt obefogad. Det finns en stor skillnad mellan statlig radio och television och oberoende radio och television. Denna skillnad är något som måste bevaras för yttrandefrihetens och det moderna mediasamhällets skull.


lördag 1 september 2012

Frågan om Jamtli och konstnärsavhoppen i solidaritet med Vilks är inte okomplicerad

Jag var först lite förvånad över vad jag skulle vilja kalla för de ”sandlådsfasoner” som Jamlti tagit till för att slippa Lars Vilks på sin utställning Udda och jämt. Jag tyckte att det var helt okej när konstnären Marianne Lindberg De Geer var i sin fulla rätt att lämna utställningsprojektet i protest mot att Vilks portades. Dock tror jag att denna fråga från kulturpolitikhorisont är betydligt mer komplex än så.

Marianne Lindberg De Geer och alla andra konstnärer som hoppat av Udda och jämt är i sin fulla rätt att göra så i protest mot att Vilks utestängs. Det är en självklarhet att en konstnär själv bestämmer i vilken miljö man vill figurera. Däremot tror jag att det är många som glömmer att Jamtli också är i sin fulla rätt att bestämma vilken utställning de själva vill ha. Om Jamtli bestämt sig för att Lars Vilks deltagande på det högerextrema mötet i USA om 10 dagar gör att de inte kan ställa sig bakom hans konstnärskap genom att visa det så bör det också ha rätten att neka Vilks en plats på utställningen.

Ett prallellfall till Vilks-diskussionen var den diskussion om Gotlands Allehandas kulturpolitik som uppkom när bandet metalbandet Avenir portades från festivalen Rockskallen på grund av att sångaren, Rickard Möller, är aktiv i Sverigedemokraterna. Först meddelades att det hela handlade om just att Möller var sverigedemokrat. Därefter ändrade sig Gotlands Allehanda och berättade att det hela handlade om säkerhetsskäl, något som inte var vad som angavs från början.

Ett annat liknande fall var när Umeå Jazzfestival bjöd in den kände antisemiten Gilad Atzmon att spela på festivalen. Efter starka protester från olika opinionsbildare och kulturjournalister så avblåstes det hela.

I samtliga tre fall ovan handlar det om två olika aspekter. Dels måste Rockskallen och Umeå Jazzfestival, liksom Jamtli, få bestämma själva vilken typ av festivaler eller utställningar de vill ha och vad dessa ska står för. Det är en självklarhet att det är problematiskt att bli hindrad att ställa ut konst eller spela musik på grund av att man, förtjänt eller oförtjänt, förknippas med rasistiska åsikter. Det är ett tveklöst hot mot den konstnärliga friheten och yttrandefriheten. Samtidigt står detta i konflikt med det faktum att alla arrangörer måste ha rätt att skapa ett arrangemang de själva känner att de kan stå bakom.

Vad som på något sätt binder ihop dessa fall är emellertid att vare sig Jamtli, Umeå Jazzfestival eller Rockskallen hade behövt bjuda in dessa aktörer om de inte själva ville. Detta är ett uppenbart tecken på klantighet och okunskap från samtliga arrangörers håll. Nu kanske dock utställningen på Jamtli kan räddas av konstnärerna Dror Feiler och Gunilla Sköld Feiler. Dessa har erbjudit sig att göra en egen utställning på temat ”räddaren i nöden”.