lördag 15 oktober 2011

Kandiderar till partistyrelsen för kulturens skull


Jag har bestämt mig för att kandidera till Vänsterpartiets partistyrelse vid kongressen 2012. Detta beslut fattade jag efter att ha blivit kontaktad av Siv Holma, tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott, som meddelade att hon hade nominerat mig till partistyrelsen. Min gissning, och jag skulle bli förvånad om det inte blir på det viset, är att jag inte kommer väljas in i partistyrelsen nästa år. Däremot är det en viktig markering från oss som arbetar med kulturpolitik i vänsterpartiet att vi också är beredda att ta ansvar för att detta politikområde prioriteras inom partiet genom att ta det politiska ansvaret i partistyrelsen.

Partistyrelsen väljs av kongressen och är det högsta beslutande organet i vänsterpartiet. I partistyrelsen som sitter fram till kongressen har kulturpolitik inte, trots framtagandet av det kulturpolitiska programmet Kulturkompassen (som är ett utmärkt dokument) inte funnits något större engagemang för de kulturpolitiska frågorna. Så upplever i alla fall vi som jobbar med detta politikområde inom partiet situationen.

Med en partistyrelseledamot vars huvudsakliga intresse ligger på kulturpolitiska frågor skulle kanske detta politikområde få en mer framskjuten ställning inom vänsterpartiet. Jag vill arbeta med att föra ut partiets kulturpolitik, den enda klart formulerade kulturpolitiken som finns representerad i Sveriges Riksdag.

Läs Kulturkompassen som pdf-fil här

fredag 7 oktober 2011

Rossana Dinamarcas kultursyn

Jag har för några dagar sedan tagit initiativ till en debattartikel som ska replikera på Rossana Dinamarcas artikel i Flamman 19/11. Vi är några kulturpolitiskt aktiva vänsterpartister som reagerat över innehåller i Dinamarcas artikel, som i sin tur är en replik på en tidigare insändare till Flamman. Jag kommer under dagen att maila vårt svar till Rosanna Dinamarca till Flammans redaktion.

Bakom artikeln står, förutom jag, Ann-Mari Engel som är vice ordförande i Stockholm stads kulturnämnd, Siv Holma som är tidigare ordförande i riksdagens kulturutskott och Bengt Berg som är nuvarande ledamot av riksdagens kulturutskott. Samtliga är vi såklart vänsterpartister.

Läs gärna artikeln vi replikerar på här:
Vi ska inte vara smakdomare

torsdag 6 oktober 2011

Niklas Wykman gör det igen

Han har avgått som MUF-ordförande och blivit sakkunnig hos Anders Borg men ur Twitterflödet har han (tyvärr) inte försvunnit: alls vår Niklas Wykman. Mannen som deltog i det Sverigedemokratiska initiativet ”Vänsterpartiet i riksdagen – nej tack” och i övrigt gjort fler logiska kullerbyttor i sin hätska retorik än någon annan ungdomspolitiker jag känner till.

I tisdags twittrade Wykman på ett ganska tvivelaktigt och helt enkelt korkat sätt om Kanelbullens dag. Det var inte så underfundigt som han trodde, på Aftonbladets Politikerkollen monterades hans twitter-post ned snabbt och effektivt av Erik Nises.
Egentligen struntar jag i Wykman, han är passé. Men det som gör mig förbannad i det här fallet är hans användning av ordet ”kulturkofta”, ett ord som för att citera Nises kan beskrivas såhär:
Men sen blir analysen otydlig. Anrättningen överhetshummer ger exakt 0 träffar på Google och Kulturkofta är faktiskt ingen maträtt alls utan en nedsättande benämning på människor som är intresserade av kultur - gärna ur ett vänsterperspektiv.
Min tes om att de nya moderaterna är lika kulturfientliga som de gamla byggs bara på ytterligare. Anledningen till att Wykman tycker så illa om ”kulturkoftor” är att han helt enkelt tycker att kultur är onödigt flum som inte genererar pengar. I min värld är det förbannat irriterande att över huvud taget höra talas om ordet kulturkofta, det är en benämning som används nedlåtande och ofta om Sveriges främsta kulturarbetare av den enkla anledningen att dessa intar en vänsterståndpunkt eftersom de rent konkret missgynnas av borgarnas kulturpolitik. Att känna detta som ett så stort hot att man med liv och lust går till frontalangrepp är ett mått på hur rädda borgarna är för kulturarbetare, fritänkare och självständiga människor, något som i praktiken går på tvärs med deras egen ideologiska utgångspunkt där individen är helig och kollektivet fientligt.

Vi hade hoppats att stora belopp skulle backa upp de stora orden, varför sviker du Juholt?

Igår presenterade socialdemokraterna sin kulturbudget. Efter flera månader av offensiv i kulturpolitiska frågor var vi många som väntat oss mycket av denna budgetmotion från socialdemokraternas håll. Tyvärr visar det sig att budgetmotionen bara föreslår en satsning på kulturen som är dryga 2,5 procent högre än regeringens, i kronor och ören innebär det ungefär 300 miljoner kronor.

Intentionen sägs vara att fler unga ska hålla på med kultur och socialdemokraten Berit Högman är på det hela taget nöjd med förslagen som läggs fram. Hon menar att socialdemokraterna ”satsar på framtidens kultur”.
    (s) vill också återinföra gratis inträde på museerna. Det är visserligen välkommet men samtidigt är det väl lite mer av brist på uppslag än något annat som gör att man lyfter fram just detta från budgetförslaget, det var så att säga innovativt 2006 men har tappat lite av sin charm sedan dess även om det är ett väldigt bra initiativ.
   Ännu en nyhet är 20 miljoner kronor till att digitalisera landsortsbiografer. Detta med baktanken att kunna streama livesändningar av opera och teater från andra delar av landet eller världen.

Vad är det vi väntade oss mer av? Vi väntade oss att stora belopp skulle backa upp de stora orden som ni, i ljuset av sossarnas budgetmotion ter sig som tomma ord i det stora hela. Vi kunde också ha väntat oss lite mer innovation i kulturpolitiken och lite mindre förvaltning, missförstå mig rätt, det är jättebra att vilja förvalta men får man aldrig något nytt att förvalta riskerar man att köra fast i gamla spår och är det något vi inte vill så är det väl att kulturpolitiken stagnerar? Kan man låta bli att känna att Juholt svikit?
    Sossarnas kulturbudget känns trött. Bollen ligger kvar hos regeringen trots att Juholt, Pagrotsky och deras kompisar kunde snott den ganska lätt och kontrat med tanke på att Adelsohn Liljeroth har växt fast i gräset och börjat odla slutspelsskägg.

onsdag 5 oktober 2011

Det är ta mej f*n kulturfientligt Uffe Elbaek!

Ännu en gång ett kulturfientligt förslag från Danmark. Denna gång är det den nytillträdda kulturministern Uffe Elbaek som trampar i klaveret. Elbaek tillhör Radikale venstre (RV) och är alltså kulturminister, egentligen av samma slag som svenska Lena Adelsohn Liljeroth, de tillhör inte riktigt samma politiska falang men verkar båda ha en viss dragning att vilja slippa undan sina uppdrag genom att föreslå så stora inskränkningar i sitt politikområde i sina respektive länder så att de snart kommer att ha avvecklat sig själva om de får fortsätta i den takt de håller för tillfället.

Elbaek lanserar en ”Marshallplan” för dansk kulturpolitik. Denna ekonomiska injektion ska bestå av bland annat följande:
- Minska stödet till de klassiska konstarterna
- Lägga ner symfoniorkestrar
- Mindre pengar till kyrkomusik
- Slå ihop den kungliga baletten med operan

Jag kanske varit i politiken för kort tid för att fårstå det här men mitt intryck var att en minister aldrig är starkare än sin budget och med den logiken borde Uffe Elbaek slåss hårdare för att stärka kulturpolitiken i budgetarbetet, inte tvärt om. Det Elbaek vill satsa pengarna på istället de klassiska konstarterna, symfoniorkestrar, kyrkomusik, balett eller opera är:
- Bättre möjligheter för små teatrar i Köpenhamn och ute i landet
- Ett ekonomiskt uppsving för folkbiblioteken

Problemet är egentligen att Elbaek vill prioritera bort kultursatsningar till förmån för andra. Visst handlar politik om prioriteringar, men inte om att montera ner väl fungerande institutioner för att man själv inte förstår sig på den typ av kultur de sysslar med.
Detta är heller inte första gången som jag ser mig tvungen att behandla den obehagliga utvecklingen på kulturpolitikens område i Danmark. Den 10:e september skrev jag om Socialistisk Folkepartis märkliga inställning i samma frågor, de verkar faktiskt rörande överens med Uffe Elbaek om att klassisk kultur inte är något att ha: Kulturfientligtinitiativ från Socialistisk Folkeparti i Danmark.

Kandiderade till partiledare – förlorade både jobb och bostad

Poeten och mediafiguren Marcus Birro fick kicken från TV4 och förlorade sin bostad. Varför? Han sa att han eventuellt skulle vara intresserad av partiledarposten i kristdemokraterna. Tanken var från början att Birro skulle bli programledare för programmet Kvällsöppet, men när han blev kontaktad av kristdemokraternas valberedning som undrade om han ställde upp som partiledare svarade han ja. Det kostade honom jobbet på TV4 och bostaden i Stockholm.
   Birro drog tillbaka sin kandidatur redan dagen därpå men då var det för sent. Cheferna på TV4 hade redan anat oråd och Birro fick uppsägning på blankt papper.

Min reflektion är följande: Birro blev bisittare åt Lennart Ekdal i Kvällsöppet i TV4 redan 2008. 2009 deltog han i kristdemokraternas 1:a majtåg i Uppsala samman med Göran Hägglund. Att detta inte väckte betänkligheter redan då, och Birros klassiskt kristdemokratiska kommentarer som bisittare åt Ekdal har inte väckt något ont blod i TV4-huset på Gärdet. Varför är det en så stor deal nu? Är det någon sorts påklistrad opartiskhet? Jag menar att det kan ha att göra med att TV4 inte vill vara sämre än SVT som sa upp Karin Hübinette som programledare för Agenda när hennes syster Hillevi Engström blev arbetsmarknadsminister. Idag har Hübinette återkommit, det tror jag att Birro också kommer göra, TV4:s spel för gallerierna skadar bara en individ i onödan eftersom oddsen att Birro blivit vald om han låtit bli att dra tillbaka sin kandidatur inte kan ses som särskilt stora.

Ge litteraturpriset till Tomas Tranströmer

Det är utan tvekan dags att en poet får litteraturpriset och det är garanterat dags att ge det till en av de män som betytt mest för poesiscenen både i Sverige och internationellt under de senaste snart 60 åren. Tranströmer finns översatt till drygt 50 språk och har gett ut 20 poesisamlingar, senast Den stora gåtan (2004).

Tranströmers betydelse både som nyskapare inom språket och som inspirationskälla till en uppsjö av poeter har varit stor och det är utan tvekan dags att han nu får det största av alla litteraturpriser, Nobels litteraturpris.

tisdag 4 oktober 2011

Big Yellow Rabbit blir "fildelad" i brist på "fodervärd"

Den heter Big Yellow Rabbit och är ett konstverk utställt i centrala Örebro. Verket är inspirerat av ett mjukisdjur tillhörande konstnären Florentijn Hofman själv. Frågan som inställer sig; hur mycket älskar man sitt mjukisdjur om man låter sig inspireras att bygga en 16 meter hög kanin i trä med mjukisdjuret som förlaga?

Detta närmast omöjliga konstprojekt var en del av konstfestivalen Open Art och har sedan dess stått på Stortorget i Örebro. Från början var tanken att Örebro skulle överlåta Big Yellow Rabbit till någon annan stad eller kommun som så att säga kunde bli "fodervärd" för kaninen. Problemet tycks vara att ingen är intresserad att ta över 16 meter gul kanin. Detta gör att staden nu meddelar att alla kan få sin egen lilla bit av Big Yellow Rabbit. Staden agerar så att säga hub åt Hofmans kanin och Hofman fildelar den till alla Örebroare som vill ha en bit av den.

Huruvida konstverket är bra eller inte tänker jag inte uttala mig om. Däremot kan jag säga att det i staden där jag pluggar finns ett större antal skalliga gubbar i olika upplagor och olika typer av sten på stadens gator, torg och i vattnet. Jag vet inte om jag är speciellt imponerad av dem, men jag tycker helt klart att kaninen känns mer kreativ. Att ingen ville ta över skrället är heller inget större problem. Big Yellow Rabbits öde är kanske inte så dumt ändå och Hofmans verk sätter sitt avtryck i många Örebroares hem.