Tobias Tobé är moderaternas skolpolitiska talesperson. Hans utspel om att man borde skära ner på antalet platser och höja intagningkraven till de estetiska programmen har väckt ont blod på många håll i Sverige. Här på Kulturpolitikbloggen har jag väntat lite med att skriva i ämnet för att försöka ta någon typ av mer samlande grepp om den. Detta hindrar emellertid inte att jag har varit ganska förbannad på Tobé sedan detta hände.
Svenska bloggare är duktiga på att kommentera just skolpolitiska frågor och så även i detta fall. Här nedan finns ett antal av de citat som enligt mig kan uppfattas som nyckelmeningar i debatten som följt på Tobés utspel:
Lars Björndahl (m)
Min slutsats blir att om man ska göra förändringar i de estetiska gymnasielinjerna så handlar det främst om att ge eleverna möjlighet till olika tillval som ökar attraktiviteten på arbetsmarknaden - och att skolorna marknadsför dessa möjligheter. Det är viktigt att även estetiskt inriktade elever har något konkret att falla tillbaka på om det konstnärliga arbetet inte räcker till för att ordna tak över huvudet och mat på bordet...
Skattepolitik ochsamhällsfilosofi (oberoende)
Utbildningssystemet ska tydligen utformas efter vad ungdomarna tycker är roligt och har drömt om - inte efter vad arbetsmarknaden behöver eller vad skattebetalarna har intresse av. Detta skulle jag säga är ett uttryck för den diffusa idé som ibland kallas "statsindividualism"
Man kan få ur sig nästan hur många arbetsmarknadspolitiska argument som helst om varför Tobé och hans konservativa kollegor är fel ute […] Moderaterna tycker inte att utbildning ska vara till för något annat än marknadens efterfrågan. Människor ska inte kunna mer eller något annat än det arbetsgivarna begär. De ser inget värde i det. Spännande kunskaper som musik och konst ska vara reserverat för en liten krets experter och inte något för den bredare allmänheten.
De tre citaten ovan skulle kunna ses som tre olika inriktningar på vad hur förslaget tagits emot. Björndahl (m) menar att förslaget är bra eftersom även konstnärligt begåvade människor har ett behov av mat på bordet och tak över huvudet. Vi kan kalla Björndahls argumentation för det barmhärtiga argumentet. Skattepolitik och samhällsfilosofi (oberoende) å sin sida menar att det är märkligt att utbildningssystemet ska utformas efter vad unga själva vill och inte efter vad arbetsmarknaden behöver. Vi kan kalla den argumentation som framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi för nyttoargumentet. Till sist har vi Alliansfritt Sverige (s) som menar att det moderaternas inställning att utbildning endast ska motsvara marknadens efterfrågan är gör att man reserverar konstutövandet för ett litet fåtal människor. Vi kan kalla Alliansfritt Sveriges argumentation för rättighetsargumentet.
Samtliga tre ovanstående argument är intressanta och värda att benas ut ett och ett. Argumenten var alltså; det barmhärtiga argumentet, nyttoargumentet och rättighetsargumentet.
Låt oss börja med det barmhärtiga argumentet som Lars Björndahl (m) framför. Björndahl menar i praktiken att vad Tobé gör genom sitt förslag är att försöka rädda unga från att hamna på gatan. Intrycket man får är helt enkelt att alla tidigare generationer unga som gått på gymnasieprogram med estetisk inriktning. Hittills har så gott som alla estetiska program på gymnasiet varit studieförberedande. Det innebär i praktiken att om man som estetstudent gått ut gymnasiet med godkända betyg har kunnat använda dessa för att komma in på högskolan. Det faktum att (m) tagit bort dessa möjligheter från de praktiska programmen samtidigt som man i praktiken lagt ner Komvux är däremot något som cementerat en situation där man som 15åring bestämmer vad man vill göra och sedan inte kan ändra på det. Det estetiska programmen har däremot tidigare haft sådana möjligheter. Vad jag tycker mig se är en utveckling där regeringen vill slussa färre elever till högskolor och universitet, således skapa en högutbildad elit medan de ”vanliga” människorna helt enkelt bara gått en yrkesutbildning på gymnasiet. På så vis får vi ut 15åringar på arbetsmarknaden mot idag kanske i snitt vid 21 års ålder, således tar vi igen 6 år förlorad arbetskraft. Höjs samtidigt pensionsåldern innebär det att vi får ytterligare 7 års aktivt arbetsliv, summan blir alltså att den yrkesverksamma tiden för de flesta av oss skulle förlängas med 13 år. Detta är emellertid endast en hypotes.
Vad Björndahl gör i sin text är egentligen att säga att han vill vara snäll mot ungdomar så att de ska få jobb och tak över huvudet. Hur vill Björndahl nå hit? Genom tillvalskurser på gymnasiet för esteter så att de blir mer attraktiva på arbetsmarknaden. Min åsikt är att man ändå bör vänta lite med att komma ut i arbetslivet efter gymnasiet eftersom det i praktiken faktiskt är så att det idag behövs en högskoleutbildning för att få den ”spetskompetens” som (m) ofta talar om kommer bli Sveriges främsta framtida exportvara.
Då är vi framme vid nyttoargumentet som alltså framförs av Skattepolitik och samhällsfilosofi. Detta argument är egentligen ganska intressant eftersom det säger något om synen på kultur. Skribentens åsikt här verkar vara att estetiska program skapar kulturellt medvetna och skapande människor vilka inte är produktiva och ”värdefulla” för samhället. Det är en intressant idé eftersom den skvallrar om en undervärdering av kulturen och kulturproduktionens värde i samhället. Jag brukar ofta predika att kultur inte behöver ha ett värde, generera vinst och så vidare, kulturens olika användningsområden som rekreation och så vidare tycker jag är överskattade och jag förstår inte varför kulturen inte kan tillåtas ha ett egenvärde. Dock är det så att tillgången till kultur, att lära sig att umgås med kultur och producera kultur och allas möjlighet att göra det är en central kulturpolitisk idé för mig. Kulturpolitik handlar till stor del om just detta och det är just dessa möjligheter som erbjuds på estetiska gymnasieprogram. Den tanken kallas av Skattepolitik och samhällsfilosofi för statsindividualistisk. Det har man helt rätt i, dock förstår jag inte vad felet skulle vara på det.
Till sist har vi rättighetsargumentet som alltså framförs av Alliansfritt Sverige och som till stor del speglar min egen inställning i frågan. Att välja ett gymnasieprogram med bakgrund i vad man har för intressen är en viktigt rättighet. Dessutom kan man säga att det är väldigt problematiskt när kulturellt skapande bara ska vara ett fåtal människor förunnat. När kultur reserveras för en elit uppstår problem i det demokratiska samhället eftersom kulturen till så stor del färgar vårt tänkande. Ett smalare spektra kulturarbetare skapar således ett smalare spektra av samhällsdebatt och diskussion. Ett sådant samhälles demokratiska legitimitet går att ifrågasätta och bör ifrågasättas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar