Kulturkompis - smart integrationspolitik

Det brukar lite klyschigt kallas för "vår tids stora utmaning" eller "den viktigaste politiska frågan någonsin", och båda de benämningarna är säkerligen korrekta. För nog är det så att flyktingmottagande och integration är vad som upptar en stor del av den politiska debatten över huvud taget just nu. Hur ska vi ta hand om dem som kommer och se till att de finner sig till rätta och vad kan jag, lilla menlösa skit, göra på egen hand för att faktiskt hjälpa till i denna enorma utmaning?

Det finns konkreta och enkla sätt att hjälpa till med integrationsprojekt. 2015 drog Studieförbundet Bilda igång en verksamhet i Stockholm som nu expanderat till Uppsala och Umeå. Initiativet kallas för kulturkompis och går i korthet ut på att man anmäler sig och får möjlighet att tillsammans med en nyanländ invandrare uppleva kultur. Jag tror verkligen att detta är ett väldigt bra och viktigt initiativ. Kultur bygger broar mellan människor, oavsett vilken typ av kulturupplevelse det handlar om. Redan i september 2010 skrev jag första gången om detta, då på den nu sedan länge insomnade siten Overklighetens folk, tillsammans med Siv Holma och Amineh Kakabaveh som då var ordförande respektive ersättare i Riksdagens kulturutskott. Texten finns kvar att läsa här.

Vad som egentligen är frågan är inte huruvida en kulturkompis är en bra idé eller inte. Det säger sig självt. Kultur som konsumeras och sedan diskuteras och intryck som ventileras med andra människor är naturligtvis en utmärkt idé. Som integrationsprojekt då? Ja, absolut. Det viktigaste för att komma in i det svenska samhället är att lära sig språket. Genom att prata med folk med svenska som modersmål blir det hindret betydligt lägre. Och hur bryter vi det utanförskap som många känner som kommer nya till Sverige från andra länder? Jo, genom att prata med dem och umgås med dem. Det är den absolut bästa och viktigaste metoden. Och det är vad ett projekt som det Bilda tagit initiativ till kan erbjuda.

Frågan om finansiering är såklart då åter intressant. Vem ska stå för fiolerna? Som jag ser det vore en naturlig fortsättning att denna modell adopteras av andra, framförallt offentliga utförare med bättre resurser. Vad sägs exempelvis om att para ihop ensamkommande flyktingbarn med elever i de kommunala kulturskolorna, antingen för att gemensamt utöva kultur eller för att konsumera kulturupplevelser?

Det är dags igen

Jag har inte skrivit (i stort sett) en enda rad om kulturpolitik på nästan två år. Det inte på att jag tappat intresset för ämnet eller politikområdet i sig utan helt enkelt på tidsbrist. Den tidsbristen har jag fortfarande. Men å andra sidan, någon gång måste man komma igång igen, eller hur? Jag startade Kulturpolitikbloggen den 10/9 2011, alltså för nästan exakt fem år sedan. Tanken då var att genom dagsaktuella texter om svensk och internationell politikutveckling på kulturområdet ge syn på kulturens betydelse (eller ibland icke-betydelse) ur ett marxistiskt och feministiskt perspektiv. Jag är smärtsamt medveten om hur osexigt det låter. Men trots allt var det ett litet fåtal som läste texterna. Efter några år så blev Kulturpolitikbloggen bland annat den första bloggen någonsin att citeras i Tidningskrönikan i Sveriges Radio, då med en text om den nyligen framlagda Litteraturutredningen som granskades i tre temaartiklar. Hur mycket tid jag kommer att ha den här gången är också osäkert. Men det spelar inte så stor roll. Det viktigaste är disciplin. Och helt ärligt tycker jag att Sverige behöver en mer vital diskussion om kulturpolitiska frågor. Så jag sätter igång igen. Håll till godo. /Jonas Lundgren