Helsingborgs kommun gör samma misstag som Stockholm stad

En jättekoloss. Det är vad det blir om politikerna i Helsingborg får välja. Det blir idrott, teater och musik under samma paraply. Vad jag kan förstå handlar det om effektivisering och att underlätta administration. Tyvärr är risken att den tänkta effektiviseringen bara blir en bastardisering ganska överhängande.

I Stockholm slog man ihop Kulturhuset och Stockholm Stadsteater till en enda koloss. Detta trodde man skulle underlätta administration och innebära en effektivisering av hur huset användes. Riktigt så blev det inte... Nu står Helsingborg på tur att på samma oöverlagda vis bastardisera sin kulturpolitik.

Detta är inte en fråga som handlar om att anse att kultur som scenkonst och symfoniorkestrar är för fin för att beblandas med fotbollsstadio och sport. Det handlar helt enkelt om olika kompetenser och olika behov. Oddsen för att detta kommer innebära radikalt ändrade arbetsvillkor för endera kulturen eller sporten i Helsingborg är oroväckande höga. Risken är också att detta går i den riktning kulturpolitiken i det här landet tenderar att gå, mot nöjesindustri snarare än mot kvalitet frihet för skapande. Kapitalmaximering snarare än ett blomstrande och engagerande kulturliv.

Gemensamma organisationer för väsensskilda verksamheter är aldrig en bra idé, speciellt inte om det inte finns några garantier för att kompetenserna får ett likvärdigt utrymme. Enligt vad Kulturpolitikbloggen erfar är det precis den fällan Helsingborg sätter sig i och som Stockholm stad redan sitter i.

Kultursegregationen mellan barn och unga måste bort

Inledningsvis: tanken var att skriva en text om dagen om kulturpolitik fram till valet. Så har det inte blivit. Senast jag skrev på Kulturpolitikbloggen var 8:e mars. Det är 20 dagar och därmed 20 texter. Jag ska försöka ta igen detta. Vad har jag gjort istället? Jag har framförallt engagerat mig för de rumänska romer som bor runt om i Stockholmsområdet och nu vräks av kommunerna. Den situationen är helt vidrig och jag har jobbat med frågan både som privatperson och som partifunktionär i Vänsterpartiet. Utöver detta har jag nyligen värvats som skribent till skiten Makthavare.se. Detta har tagit en del tid men bör inte göra det längre nu när jag kommit in mer i det.

I dagens Metro Stockholm finns en artikel om kultursegregationen i Stockholm. Det rör sig främst om hur Kulturskolans elever fördelar sig över Stockholm stad. Fakta i målet är inget nytt. Jag har tidigare varit anlitad av Vänsterpartiet i Stockholm stadshus för att ta fram en utredning på området. Den utredningen pekade i precis denna riktning.

I fattiga och segregerade stadsdelar i förorten går färre barn i Kulturskolan, i rika stadsdelar i innerstan är söktrycket och beläggningen högre. Det finns egentligen inget konstigt i det. Snarare är det tvärt om, detta är den logiska följden av den borgerliga kulturpolitiken som förs i Stockholm stadshus. Madeline Sjöstedt och de andra borgerliga politikerna i Stockholm stads kulturnämnd har tagit sitt ansvar, men bara för innerstadens barn och unga. Men de satsningar som hittills varit aktuella har snarare handlat om tappning än breddning. Det har snarare handlat om att ha en liten elit av duktiga barn än att många barn och unga ska få tillgång till att stimulera sitt kulturutövande.

Socialdemokraterna driver nu att vi ska ha differentierade avgifter i Kulturskolan beroende på vprdnadshavarnas inkomstnivå. Det är visserligen ett helt acceptabelt förslag på hur knuten ska lösas. Samtidigt måste jag berömma mitt eget parti lite. Vänsterpartiet har vid sin kongress i Uppsala beslutat att driva frågan om avgiftsfri kulturskola. I den kommun där jag jobbar som politisk sekreterare, Sollentuna, budgeterar Vänsterpartiet för avgiftsfri kulturskola, det finns även andra kommuner som både budgeterat för och genomfört avgiftsfri kulturskola. Avgiftsfrihet är en bättre lösning. Lika för alla. Det skulle naturligtvis kosta pengar. Samtidigt är frågan varför vi inte skulle våga satsa på kultur?

I den utredning jag gjorde och som jag nämnde ovan så föreslog jag också slopad instrumenthyra. Kulturskolan i Stockholm tjänar mycket pengar på uthyrning av instrument. Det är också en fråga om  tillgänglighet. Elever i Kulturskolan betalar idag dubbelavgift om de ska spela ett instrument och dessutom måste hyra det. Mitt tips just nu till samtliga partier i Stockholm. Ta det lugnt, skaffa fakta, dra slutsatser utifrån detta, så kan vi kanske få en bra kulturpolitisk debatt i valrörelsen.

Kultur i förorten - en feministisk fråga

Kulturpolitiken, speciellt i större städer som Stockholm, bygger på en centralisering av kulturlivet till innerstaden. Detta är naturligtvis ett problem för kulturlivet i sig. Men hur slår denna aningslösa innerstadsfokusering i ett bredare perspektiv? Eftersom det är Internationella Kvinnodagen så tänkte jag främst fokusera på situationen för kvinnor i förorten.

Visst är det intressant att diskutera könsneutrala begrepp som hen. Det är spännande att snacka om könsöverskridande identitet och sånt också. För mig som feminist är dessa frågor viktiga. Samtidigt bor jag i förorten. Jag har många kvinnor runt mig i mitt umgänge och i mitt grannskap. Vad är de viktiga feministiska frågorna för dem? Är det huruvida man säger hen eller hur man definierar sin sexualitet? För vissa är det utan tvekan så. Men här finns problem som inte finns eller är mer sällsynta i city. Arbetslösheten är högra, den akademiska vanan sämre, trångboddheten värre, hedersproblematiken är här inget abstrakt som man bara intelektualiserar kring, här finns den i realiteten, här sitter fler fast i deltidsarbete fast de skulle behöva jobba heltid. Så, de feministiska frågorna som engagerar i min förort är sådant som kampen mot hedersvåld, rätten till heltid, arbete åt alla, utbildning åt alla. Grundkraven. Jag är ingen rättshaverist. Jag tänker inte börja gasta om någon hemlig feministelit på Södermalm. Jag konstaterar bara att det är såhär jag upplever det i min vardag.

Samtidigt som det kanske inte är riktigt samma frågor som dominerar den feministiska debatten i förorten som i innerstan så är tillgången på  diskussionsforum och tankeväckande väldigt mycket större i innerstan än i förorten. Det handlar om hur tillgången på intellektuell stimulans ser ut. Tillgången på kultur.

Här i västerort är det ont om kulturcentra som kan locka till tänkande, organisering, motstånd. De som finns är medborgardrivna initiativ som går på knäna eftersom de inte får den finansiering de skulle behöva. I mitt närområdet finns ett kulturhus som inte fått sina lokaler renoverade. De har stått stängda i år nu. Det kulturcentrat har betytt mycket för min förort. Nu har debatten, medborgarinitiativen och organisationslivet gått på sparlåga sedan renoveringen inleddes. De som kan påverka att skynda på renoveringen av vårt kulturhus sitter i stadshuset, i Stockholm city. Vi har inga representanter där.

Tillgången till kultur och kulturverksamheter är central för att demokratin ska fungera. Ett feministiskt krav att resa är därför att kulturlivet måste finnas även i förorterna. Decentralisera, sprid ut, öka utbudet. Detta påverkar definitivt det feministiska klimatet och medvetenheten. Finns inget sätt att erbjuda ett ickekommersiellt rum för samtal, konst, musik, teater, var ska då demokratin, förortsorganiseringen, feminismen växa?

Det fria musiklivet ställer krav

I uppropet Ett musikliv för alla sluter sig bland annat Folkets hus och parker, Föreningen svenska tonsättare, Riksförbundet svensk jazz och Sveriges orkesterförbund till en skrivelse som ställer krav på kulturpolitiken. Kraven är egentligen ganska enkla. Det handlar om en sammanhållen politik även gällande musikområdet, det handlar om att ta tillvara på de välutbildade musiker som finns inom exempelvis visa, jazz, rock och folkmusik och det handlar om att institutionerna ska inkludera det fria musiklivet i sina produktioner.

Det finns en snedfördelning av resurserna som pekas ut i uppropet. Denna snedfördelning ger mer pengar till det som missvisande kallas för finkultur, det vill säga klassisk musik och opera. Detta innebär att bidrag till dessa institutioner och utsträckningen av inkluderande av denna del av det fria musiklivet är mer omfattande. De, åtminstone förment, mer folkliga musikgenrerna som rock, jazz, folkmusik och visor är får ungefär 10 procent av den totala kakan. Det kan bara betraktas som en uppenbar snedfördelning.

Uppropet Ett musikliv för alla kräver att kulturinstitutionerna ska kunna visa att man samverkar med det fria kulturlivet i minst 30 procent av sin verksamhet. Karin Inde, förbundssekreterare för Riksförbundet svensk jazz säger till P1:s Kulturnytt att det finns kulturinstitutioner som redan samarbetar med det fria musiklivet i den utsträckning uppropet önskar men att det måste bli bättre.

Vad uppropet kräver är en mer aktiv kulturpolitik på musikområdet. Detta nekar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att ge med hänvisning till att hennes kulturpolitik inte fungerar på det sättet. Ministern menar att det är fel att öronmärka pengar till speciella ändamål som utgör delar av kulturinstitutionernas verksamhet. Detta är för det första bara en åsikt, det finns inga realpolitiska hinder för att öronmärka satsningar, det vet alla, särskilt kulturministern. Dessutom kan vi ju konstatera att det uppenbarligen fungerar utmärkt åt andra hållet. Det fungerar utmärkt att ställa krav på vad institutionerna inte får göra med sina pengar. Rent politiskt borde dessa två åtgärder vara av samma slag och samma dignitet. Det är här inte svårt att beslå kulturministern med dubbelmoral. 

Uppropets undertecknare har helt rätt i sina krav. Framförallt är det en fråga om folkligt inflytande. Det är skattepengar som går till kulturinstitutionerna. Det är skattepengar som utbildar musikerna. Är det inte märkligt att personer inom det fria musiklivet, med kvalificerade kunskaper, släpps vind för våg istället för att åtminstone till viss del användas som resurser av de alltså likaledes skattefinansierade kulturinstitutionerna? På så vis kan deras skicklighet och musikalitet och komma folket till del på ett mer tillgängligt vis.

Adlibris och Bokus rear ut nazistlitteratur

Det är onekligen så att jag inte är någon förespråkare av censur. Men likväl blir jag förbannad. Såhär i bokreatider finns det goda chanser att fynda, både oplanerat, onödigt och nödvändigt i litteraturens underbara värld kompletterar våra bokhyllor till en billig penning under dessa veckor. Samtidigt har jag väldigt svårt att acceptera det val man gör från Adlibris och Bokus sida. Båda har valt att rea ut Hitlers ökända skrift Mein Kampf.

Självklart ska var och en ha rätt att läsa Mein Kampf. Det är helt nödvändigt för den fria debatten och det fria tänkandet att var och en får bilda sig en egen uppfattning och använda sig av det källmaterial de själva finner lämpligt. Samtidigt är det svårt att se behovet av att rea ut en bok som Mein Kampf. Som jag skrivit tidigare om på Kulturpolitikbloggen anser jag att alla kulturaktörer har ett samhällsansvar. När de inte tar det ansvaret är det utan tvekan värt att uppmärksamma dem på detta och rikta kritik mot deras agerande. För vad är det egentligen som Adlibris och Bokus säger genom sitt agerande? Är det svårt att tolka det som att det finns ett intresse på marknaden av antisemitiska och rasistiska budskap och de helt enkelt okritiskt svarar upp mot det intresset? Detta är inget samhällsansvar, det är girig idioti när den går som allra längst. Mein Kampf är ingen förbjuden bok och bör heller inte vara det. Ett samhälle där man bränner böcker... Men detta i sig innebär inte att vinstdrivande företag inte har ett ansvar för vilka ideer de genom sin försäljning pumpar ut i samhället.

Förr fick den som sökte slika mörkerböcker söka sig till de mörka prång där sådana som hyser dessa sympatier kurar. Nu behöver de bara logga in på en av Sveriges största näthandelsföretag och lägga in en beställning. På ett sätt är detta, sett i ett sammanhang en ganska obehaglig utveckling. Lägg därtill morden på romer i Ungern, förföljelserna mot romer i Frankrike och Rumänien, hakkorsen på Södermalmsmoskén, händelserna i Kärrtorp, nazisterna i den nya regeringen i Ukraina. Som demokratisk rättsstat har Sverige ett ansvar att sprida demokratins idéer. Att Bokus och Adlibris ställer sig utanför detta ansvar och vill profitera på mörka idéer vars återtåg runt om i Europa är i vardande är ynkligt och värt all klander.

Vänstern framgångsrik i arbetet för bibliotekskort för papperslösa

För en tid sedan kom det glädjande beskedet att en vänsterpartistisk kulturpolitik vunnit gehör i Stockholm. Ja, inte helt och hållet men gällande ett förslag, nämligen bibliotekskort för papperslösa. Förslaget i kulturnämnden från Ann- Mari Engel (V) vann majoritetens gillande och Madeleine Sjöstedt gick ut och meddelade att systemet kommer att införas.

Ett system för att ge papperslösa tillgång till bibliotekskort finns redan på plats i Malmö där vänsterpartisten Daniel Sestrajcic leder kulturnämnden. I veckan kan vi läsa i lokaltidningen Vi i Sollentuna om hur även Vänsterpartiet Sollentuna lägger fram ett förslag om att papperslösa  ska kunna få rätt till bibliotekskort utan uppvisande av giltig ID-handling. I Sollentuna är motionen inlämnad ganska nyligen och majoriteten har ännu inte tagit ställning i frågan.

Det är glädjande glädjande att vänstern runt om i landet går i fronten för en bibliotekspolitik som gör biblioteken tillgängliga för alla. Kostnaden för kommunerna är marginella men värdet för en redan utsatt grupp är betydande. För biblioteken är en källa till information och därmed en länk till resten av världen. På biblioteken finns datorer där man kan nå sina anhöriga som kanske finns i ett annat land, där finns dagstidningar på många olika språk, där finns ordböcker. Denna frihet är idag inte självklar för alla som befinner sig i Sverige men det borde den vara. Därför är det kul att se hur man i både Stockholm och Malmö fått igenom sådana beslut. Hur det går i Sollentuna återstår att se men jag är övertygad om att vi är många som håller tummarna för att vänstern i Sollentuna ska få med sig fler på det här.

Kulturministerns svek om scenkonstpensionerna

Scenkonstpensionerna har varit en långbänksfråga. Lösningar har inte presenterats och läget är alarmerande. Scenkonstlivets arbetsvillkor, främst för dansare och sångare, är hårda och skoningslösa. Detta gör att förtidspension är mer regel än undantag för dessa yrkesgrupper. En tjänstepension från en offentligt ägd scenkonstinstitution kan ligga runt 20.000 kr per månad. Men efter 65 slår folkpensionen in och då går inkomsterna ned avsevärt.

Förr ingick en garanti för alla som pensionerats från scenkonstyrken. Garantin innebar att man inte skulle få sänkt pension efter 65 när alltså folkpensionen gick in. Över lag utnyttjades detta inte i så många fall eftersom tjänste- och folkpensionerna rent ekonomiskt var ungefär lika stora.

De som arbetat professionellt inom scenkonsten hela eller stora delar av sina yrkesliv har svårt att få andra jobb. En dansare med fysiska skador efter ett hårt tränande och uppträdande kan inte ta vilka jobb som helst. Inte heller en sångerska med yrkeserfarenhet nästan uteslutande från scenen i betraktas som "anställningsbar". Att den som pensioneras som sångerska eller dansare ofta är mellan 45 och 55 år gör inte saken bättre eftersom situationen på arbetsmarknaden är svår nog för denna ålderskategori.

När ATP infördes blev många i branschen oroliga och krävde en garanti för att systemet inte skulle slå mot kulturarbetare inom scenkonstbranschen. Den socialdemokratiska regeringen agerade inte. Passiviteten gjorde många kulturpolitiker frustrerade. En av dem som stod främst på barrikaderna och kritiserade hur ATP slår mot scenkonstpensionerna var nuvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Man kunde vänta sig att hon skulle ha intresse av att lösa knuten när hon blev fackminister 2006. Men inget har hänt. Hennes enda besked hittills är i realiteten att parterna, arbetsgivaren och Teaterförbundet har att lösa frågan i sina ordinarie kollektivavtalsförhandlingar.

Borde det inte vara en självklarhet att regeringen tar ansvar för att situationen blir löst? Hittills har regeringen inte tagit sitt ansvar, Lena Adelsohn Liljeroth har svikit scenkonstarbetarna. Det är bara att hoppas att ett maktskifte möjliggör för en rödgrön reglering att lösa frågan. Vem som än blir kulturminister i höst måste se denna fråga som prioritet.