Mo Yan är inte bara Nobelpristagare i
litteratur, han är också ordförande i kinesiska författarförbundet
och medlem i Kinas Kommunistiska Parti. Visst kan det finnas
synpunkter. Personligen tycker jag att det låter helt barockt att
man skulle vara medlem i ett sådant folkförtryckande kapitalistiskt
virrpanneparti som KKP. Däremot betyder det absolut inte att
diskussionen kring Mo Yans nobelpris blir mindre antiintellektuell.
Mo Yan är visserligen allt detta som ovan nämnts men det är inte,
vilket bör poängteras, därför han får nobelpriset i litteratur.
Att han får det handlar istället om hans stora författargärning.
Man bör ha en aspekt på
litteraturpriset som tar hänsyn till en klok kulturpolitik. En klok
kulturpolitik innebär att kunna se till verkshöjd och litterär
kvalitet. Det är ett sort problem om litterär kvalitet är ett så
väldigt främmande begrepp att man helt enkelt fjärmar sig från
det genom att diskutera andra saker än just litterär kvalitet.
Att media i så hög grad fokuserat på att diskutera Mo Yans politiska åsikter och i så liten utsträckning diskuterat hans litteratur har antagit absurda proportioner. Det ställs i princip färre politiska frågor till Europeiska Unionen som vann Nobels Fredspris än till årets litteraturpristagare. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om det helt enkelt kan vara ett billigt och smidigt sätt att komma undan eftersom kompetensen i journalistkåren på ämnet kinesisk litteratur är tämligen begränsat medan vilken halvbegåvad reporter som helst kan vara lite kritisk mot KKP. Det är dock bara en magkänsla jag har, min kompetens på ämnet kinesisk litteratur är nämligen också tämligen begränsad.
Att media i så hög grad fokuserat på att diskutera Mo Yans politiska åsikter och i så liten utsträckning diskuterat hans litteratur har antagit absurda proportioner. Det ställs i princip färre politiska frågor till Europeiska Unionen som vann Nobels Fredspris än till årets litteraturpristagare. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om det helt enkelt kan vara ett billigt och smidigt sätt att komma undan eftersom kompetensen i journalistkåren på ämnet kinesisk litteratur är tämligen begränsat medan vilken halvbegåvad reporter som helst kan vara lite kritisk mot KKP. Det är dock bara en magkänsla jag har, min kompetens på ämnet kinesisk litteratur är nämligen också tämligen begränsad.
Men herre gud vad jag skulle önska att
rapporteringen i media istället kunde handla om Ximen Nao och hans
sju liv, Vitlöksballaderna eller Det röda fältet. Det hade varit
mer intressant. Ska man kritisera KKP kan man göra det utifrån mer
än slentrianmässigt fantasilösa indignationsreportage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar