måndag 26 november 2012

MUF:s kulturpolitiska självmord

”Moderaterna anklagas ofta för att ha en fantasilös eller rentav destruktiv kulturpolitik”, skriver Moderat Idéforum i en inbjudan till en moderat diskussionskväll om kulturpolitik i april i år. Säkerligen anade inte hur sann deras självironiska inledning skulle bli när Moderata Ungdomsförbundet gick till förbundsstämma nu i helgen.

MUF beslutade på sin stämma att verka för att avskaffa allt kommunalt, landstingskommunalt och statligt stöd till kulturverksamhet. ”Fantasilöst”, ja, ”rentav destruktivt”, definitivt. Jag tror inte att Moderata Ungdomsförbundet riktigt förstått vidden av sitt ställningstagande. Det innebär inte bara att fria teatergrupper, konsertarrangörer, museer, gallerister och liknande blir av med sin största inkomstkälla, det innebär också att ungarna i kulturskolan blir av med sin verksamhet. Som det ser ut idag finns även många privata och till synes självfinansierade kulturverksamheter som uppbär stöd från våra skattepengar.

Jag är ganska övertygad om att detta linjebeslut kommer bli pinsamt för MUF att försvara i framtiden, framförallt i valet 2014 då vi förhoppningsvis lyckats organisera ett kulturuppror mot borgarnas politik. Ungmoderaternas linjebeslut bygger på okunnighet och naivitet. Det finns inte mycket att göra åt den saken. Men att vi här ser ett av Sveriges största politiska partiers ungdomsförbund begå ett regelrätt självmord inom ramen för ett centralt politikområde är uppenbart. Jag kan inte säga att jag är ledsen, men lite förvånad är jag, det måste jag tillstå. Det finns en poäng i att påpeka att detta strider ganska påtagligt till och med mot den halvhjärtat ogillande kulturpolitiska linje som deras moderparti driver. Detta innebär en fullt ut darwinistisk och cynisk kultursyn som vi inte sett i Sverige sedan 1920talet.

onsdag 21 november 2012

Här är vad du efterlyst Adelsohn Liljeroth – Nike och Röda orkestern

Kulturministern har efterlyst att kulturarbetare ska bli mer verksamma politiskt. Hon har naturligtvis rätt i att frågan är viktig. I hennes debattinlägg handlade det visserligen uteslutande om kulturpolitik och inte andra politikområden men det må väl vara hänt.

Nike Markelius är trummisen från det legendariska bandet Tant Strul. Hennes nya projekt heter Nike och Röda orkestern och svarar väldigt konkret upp mot Lena Adelsohn Liljeroths önskemål genom att göra hårdpolitiserad musik. Det klimat vi fått i dagens Sverige tvingar också samtidsspeglande kulturarbetare att bli just politiska, vilket framgår tydligt av just Nike Markelius musik. Projektets texter är skrivna av olika författare och skribenter. Texten till klippet nedan är skriven av Inger Edenfeldt som tidigare skrivit romaner som Namnbrunnen och Finns det liv på mars?


söndag 18 november 2012

Justitiekanslern kan omöjligt fälla Call Girl

Jag har nu under en tid på avstånd följt debatten om filmen Call Girl. Jag har ännu inte sett filmen. Däremot blir debatten ibland så dum att jag nu inte kan låta bli att ge mig in i diskussionen jag också. Att anmäla filmen till JK är vad jag förstår helt ohållbart.

Svaret på den outtalade frågan är ja, om det är så att Olof Palme utan grund pekas ut som sexköpare i Call Girl är det kontroversiellt. Däremot märks det här väldigt tydligt hur lätt det är att förnuftet lämnar känslan helt obevakad i debatter som denna. Detta menar jag eftersom debattörerna inte verkar vilja se Call Girl som en spelfilm baserad på en verklig händelse utan som en dokumentär. Det är en märklig brist på förståelse för genrernas olikhet som lyser igenom i detta fall. Vad är det som görs i det manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten skrivit? Jo, hela den historia som tidigare berättats men inte gått att belägga berättas i filmen som sanning. Eftersom ingen vet huruvida det är sanning eller fiktion så blir det per automatik fiktion. En verklighet är verklig, en fiktion kan vara hämtad ur en vag verklighet.

Utifrån en krass kulturpolitik vore det helt otänkbart att fälla Call Girl. Hur ska man då som filmare eller manusförfattare i fortsättningen alls våga delta i ett verklighetsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland eller ett fiktionsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland? Någonstans måste vi inse att detta gör i princip all fiktion omöjlig eftersom det i slutändan innebär att man hamnar i en situation där man inte kan spela in något som skulle kunna hända eller ha hänt i verkligheten.

Hur kan man då i vettets och sansens namn försöka få fiktion fälld för förtal? Jo, det handlar helt enkelt precis som jag ovan skrivit om att tanken lämnar känslan obevakad och att man inte förstår skillnaden på fiktion, en beskrivning av ett eventuellt skeende, och dokumentär, skildringen av ett faktiskt skeende. Förtalsparagrafen handlar visserligen om att beskylla någon för något som inte är sant. Samtidigt måste man väl kunna inse att det också handlar om att detta ska sägas i ett syfte att få folk att tro att det faktiskt är sant. Om man går på bio och ser en film (om det inte är en dokumentär naturligtvis) och går därifrån i tron att allt som setts på bioduken varit sant så har man väldigt stora problem och bör nog uppsöka läkare.

lördag 17 november 2012

Stor artikel om kulturen och finanskrisen i Flamman

I veckan har jag skrivit i Flamman, vänsterns tidning, om kulturpolitik. Denna gång handlar det om en artikel där jag beskriver budgetnedskärningar på kulturområdet i tre av Europas stora ekonomier och diskuterar vilka konsekvenser nedskärningar av kulturen kan få för demokratin. Läs gärna artikeln här:

torsdag 15 november 2012

Kulturpolitikbloggen sprider kulturpolitik på Twitter

Igår gjorde Kulturpolitikbloggen entré på Twitter. Tanken är främst att sprida kulturpolitik på Twitter, främst från Kulturpolitikbloggen. Antalet följare var redan efter ett par timmar igår ett 20tal följare. Förhoppningen är att nå så många som möjligt.
Följ Kulturpolitikbloggen på Twitter: @kulturpolblogg

tisdag 13 november 2012

Regeringen ger eldunderstöd till kommersiell TV, igen

Jag har väntat ett litet tag på det men nu har regeringen lyft frågan om att göra det olagligt för privatpersoner att inneha avkodningsutrustning för kabel-TV. Utrustningens funktion är att man kan titta på kabel-TV utan att betala.

Det är egentligen inget konstigt i att en borgerlig regering för en borgerlig kulturpolitik, motsatsen vore glädjande men något udda. Att regeringen har hoppat i säng med de kommersiella TV-kanalerna är dock obehagligt. I dagsläget har vi en situation där Public Service-utredningen föreslog att SVT och UR inte skulle få göra satsningar som endast baserades på webben, exempelvis den nu aktuella ungdomsserien Portkod 1321. Regeringen har också infört en mediegranskning som innebär att nysatsningar inom Public Service ska genomgå en kontroll så att programmen inte skulle kunna vara intressanta för kommersiella kanaler att sända.

Sammantaget är frågan om att förbjuda avkodningsutrustning för digital-TV ett steg tillbaka och en eftergift i de kommersiella TV-bolagens favör. Precis som i diskussionen om nedladdning av musik handlar det här om att helt enkelt förbjuda en teknik som redan finns. Trots att nedladdning av musik och film kanske är mera spritt än just den teknik som gör digital-TV tillgängligt.

Enligt Sveriges Radios Kulturnytt är det lobbyarbete från de kommersiella TV-bolagen som lett fram till att förbudsdiskussionen aktualiserats i regeringen. Fråga är; ska svensk lagstiftning på detta sätt springa särintressen till mötes?

Så styr förlagen biblioteksutbudet – en from förhoppning om en förnorskning av den svenska situationen

De flesta är nog överens om bibliotekens funktion som demokratibärande samhällsinstitution för bildning, läsfrämjande och kanske inte minst som mötesplats. Men när våra bibliotek flyttar ut på nätet, vem bestämmer då över bibliotekets utbud?

För några år sedan kom e-boksboomen i Sverige. Idag är det ganska naturligt för många att gå ut på nätet och via sitt lokala bibliotek streama e-ljudböcker eller hämta hem e-böcker till sina iPods och datorer. Tekniken är fantastisk, det går helt plötsligt att ha biblioteket i sin ficka. Tyvärr är det inte alla som bara ser möjligheter med den nya tekniken. Bokförlagen har börjat agera mer och mer som skivindustrin, i en desperat kamp mot tekniken tar man till konstiga grepp för att försöka stoppa utvecklingen mot en friare användning av kulturen.
Ett problem som tidigare diskuterats mycket har varit de gigantiska summor biblioteken får betala för utlåning av e-böcker. Tidigare har bibliotekarierna själva bestämt vilka böcker som köps in till biblioteket. Idag fungerar det fortfarande så ute på landets bibliotek. Riktigt lika självklar är inte denna ordning när vi förflyttar oss till ettornas och nollornas cyberspace. Här handlar det istället om att förlagen vill kunna mjölka så mycket pengar ur en nyutgiven bok som möjligt innan man släpper den till biblioteken. Idag har motsvarande 60 hyllmeter främst ny och efterfrågad litteratur satts i karantän av förlagen för att först kunna generera så stor vinst som möjligt. Samma utveckling syns i Danmark. I Norge däremot har regeringen tagit ansvar för att utforma ett biblioteksavtal för digitala rättigheter. Detta innebär att all litteratur som utgetts de senaste hundra åren ska vara fria för att tillgängliggöras på det norska digitala biblioteket.
Det som är oroväckande i diskussionen är förlagens totala brist på intresse för att diskutera de långsiktiga konsekvenserna av sitt kortsiktiga vinsttänkande. Om förlagen håller ny litteratur borta från det digitala biblioteket, som i viss mån kan beskrivas som framtidens bibliotek, hur går det då för biblioteken? Minskar inte den attraktivitet som medborgarna känner inför bibliotekets möjligheter i och med att nyare litteratur helt enkelt undanhålls dem.
Jag tror i ärlighetens namn inte att förlagen vinner något alls på detta tilltag. De stora förlorarna är emellertid medborgarna, biblioteksbesökarna. Förlagens syn på en aktiv och tillgängliggörande kulturpolitik som enbart ett sätt att sätta käppar i hjulet för deras vinstmaskineri är inte riktigt en modern och genomtänkt syn. Jag hoppas på en utveckling inspirerad av den i Norge.

måndag 12 november 2012

Bankerna och kulturutbudet

För några dagar sedan gav SR:s Kulturnytt åtminstone mig en rejäl ögonöppnare. Svenska banker bedriver kulturpolitik. På ett sätt kanske vi för länge sedan borde ha förstått det. Jag har trots allt återkommit ett antal gånger till standardverk om svensk maktkoncentration och monopolkapitalism som De fem familjerna av CH Hermansson och liknande. Men samtidigt finns det en naiv syn på bankerna som åtminstone jag själv haft under en längre tid. Banker sysslar med pengar och ekonomi, inte med etiska och estetiska ställningstaganden även om många fall visar på avsaknaden av just etiska ställningstaganden i bankverksamhet.

Såhär ligger det till: distributörer av olika typer av kultur är beroende av att använda ett av bankerna uppsatt betalsystem för att kunna driva sin verksamhet. Banktjänstemän kan därför gå in och avbryta samarbeten med kulturdistributörer som man anser för handel med produkter man anser oetiska. Vissa banker använder sig av så kallade etiska råd som bedömer distributörens seriositet. Andra banker lägger ut uppgiften på enskilda banktjänstemän.

Nu finns det säkert någon som tänker: Vad är besynnerligt i detta över huvud taget, har jag som företagare inte rätt att bestämma med vem jag ska göra affärer? Och det har man naturligtvis men det är just här problemet kommer in i bilden. När stora banker på detta sätt ska bedriva estetisk bedömning av ett varuutbud som består av kulturprodukter kommer det genast till knäckfrågan huruvida en banktjänsteman har någon som helst kompetens att avgöra vad som är etiskt. Jag kan förstå att banker inte gärna säljer sina betaltjänster till företag som sysslar med handel av naturdroger eller grov pornografi. Å andra sidan är hotet uppenbart. För att kunna bedriva näringsverksamhet idag i Sverige behöver du vara kund hos en bank. Denna bank har rätten att bestämma vilken näringsverksamhet du får bedriva. Den kan till och med bedriva estetisk censur på grundval av enskilda anställdas personliga bedömningar. Jobbar du på en bank så har du förhoppningsvis någon typ av kvalificerad utbildning för det, tyvärr har du gissningsvis ingen kvalificerad utbildning för att bedöma eller kultur eller kulturprodukters eventuella kvalitet och utifrån någon typ av högre patos bestämma vad som är ”stötande” och inte.

Risken som man kan se med denna typ av verksamhet är att vårt kulturutbud i högre grad drabbas av två saker; dels att styras av människor utan kvalifikationer för det och dels att i högre grad präglas av etisk och estetisk censur. Om man drar det hela lite längre skulle exempelvis en webbshop som säljer Kommunistiska Manifestet eller SCUM-manifestet kunna bli av med sina betaltjänster eftersom enskilda banktjänstemän anser dessa böcker som stötande. Det är svårt att annat än oroas över den nonchalanta kultursyn som svenskt bankväsende tycks representera.

Bataljen om ”konstnärslönerna”

I SVT:s program Debatt förekom torsdagen den 8/11 en debatt om den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare, de s.k. konstnärslönen. Debattens huvuddeltagare var den liberale debattören Fredrik Segerfeldt, regissören och teaterchefen Martina Montelius och poeten Stig Larsson. Debatten handlade om en knäckfråga för svensk kulturpolitik, inte därför att den rör sig om några enorma summor pengar utan därför att den handlar om synen på kulturen och kulturskaparna.

Jag kunde inte låta bli att ge mig in i diskussionen. Den 9/11 publicerades min debattartikel Konstnärslönerna är viktiga för demokratin på Newsmill. Den fick ganska snabbt ett svar av Fredrik Segerfeldt som jag apostroferade i min artikel. Han svarade den 10/11 med artikel Låt människor bestämma vilken kultur de vill ha. Denna artikel besvarades av mig dagen därpå (11/11) med artikeln Mer pengar till kulturen ger ett bättre samhälle. Jag vet inte om detta replikskifte mellan mig och Segerfeldt är avslutat ännu och jag tänker inte redogöra för det här men länkar till artiklarna finns nedan.

Jonas Lundgren: Konstnärslönerna är viktiga för demokratin
Fredrik Segerfeldt: Låt människor bestämma vilken kultur de vill ha
Jonas Lundgren: Mer pengar till kulturen ger ett bättre samhälle

onsdag 7 november 2012

Två kulturpolitiska möten

Just nu händer det lite på mötesfronten inom kulturvänstern. Jag håller på att sy ihop ett seminarium om kulturpolitik till Socialistiskt Forum, temat är ”Socialistisk kulturpolitik – vad, hur, varför?”, hittills har jag fått positivt besked om deltagande från Bengt Berg, Lars Ohly, Stina Oscarson, Martina Montelius och Ann Mari Engel.

Dessutom ordnar Vänsterns Kulturnätverk tillsammans med (V)-Vita Bergen och Teater Tribunalen en kväll om kulturpolitik den 9/11 med bland andra Lars Ohly, Ann Mari Engel, Lars Brunström och Tiina Rosenberg.

Två kulturpolitiska möten

Just nu händer det lite på mötesfronten inom kulturvänstern. Jag håller på att sy ihop ett seminarium om kulturpolitik till Socialistiskt Forum, temat är ”Socialistisk kulturpolitik – vad, hur, varför?”, hittills har jag fått positivt besked om deltagande från Bengt Berg, Lars Ohly, Stina Oscarson, Martina Montelius och Ann Mari Engel.

Dessutom ordnar Vänsterns Kulturnätverk tillsammans med (V)-Vita Bergen och Teater Tribunalen en kväll om kulturpolitik den 9/11 med bland andra Lars Ohly, Ann Mari Engel, Lars Brunström och Tiina Rosenberg.