2010-2012: Nådens år för kulturen och kulturministerns främsta ministergärning hittills

Kulturministern är en person som fått utstå mycket spott och spe. Hon har utsatts för hetskampanjer från väletablerade, halvetablerade och oetablerade kulturdebattörer, kulturarbetare och andra tyckare. Den välorganiserade och intoleranta kulturvänstern har sågat hennes politiska reformer och förslag till kulturpolitiska åtgärder vid fotknölarna. Men nu blir det ändring. Härmed vill jag ta Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under mina vingars beskydd och inte ens Mikael Wiehe eller Jan Myrdal kan förmå mig tumma ett uns på mitt helhjärtade beskydd. Jag förlåter henne inte, i färskt minne finns fortfarande en darwinistiska inställningen till tidningsutgivning där kapitalstarka mainstreamröster prioriteras framför inte lika resursstarka, mindre, men nytänkande publikationer, hennes totala förakt mot vårt kulturarv som hon vill ska tas om hand av folk utan kvalifikationer är heller inte glömt. Kort sagt, Lena Adelsohn Liljeroth är inte förlåten.

Men när Svenska Dagbladet angriper Lena Adelsohn Liljeroth för att hon gjort det, i sin situation, enda rätta måste någon rycka ut och försvara henne. Vad har då kulturministern gjort så bra? Det är det som är det fina i det hela. Hon har gjort precis det som är undertiteln till denna blogg (”vad övrigt är, är kultur”) fast utan förvrängning ur Hamlets orginaltext, ”vad övrigt är, är tystnad”. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har förstått det meningsfulla i att inte göra någonting alls. För när man har en syn på kultur som innebär att god kultur är de kulturella uttryck som inte tar del av statens lilla men säkra kaka så kanske man helt enkelt gör bäst i att förbli i Hamlets övriga tystnad.

Att Lena Adelsohn Liljeroth inte lagt en enda proposition mellan 2010 och 2012 är något media uppmärksammat och som hon fått spott och spe för. Det är inte rättvist. Kulturministern förtjänar tvärtom att hyllas för att hon härigenom gjort sin största insats som kulturminister hittills. Hennes ministergärning har varit ganska lik en israelisk checkpoint på västbanken, den kultur som passerat har misshandlats, bespottats och trakasserats, jag föreslår att hon tar ett jobb där hon gör mindre skada. Det kan emellertid fortfarande vara inom kultursektorn. Hon kan exempelvis klippa biljetter på Dramaten, nej förresten, det är ”svår” kultur, underhållning ska det vara. Kanske kan hon sälja popcorn på någon biograf? Men nu är ju Adelsohn Liljeroth kulturminister, och att inte göra någon verklig skada är hennes främsta gärning hittills, jag kommer minnas åren 2010-2012 som nådens år.

Kulturministerns modell: sponsring som fungerar ska bort, in med sponsring där det inte fungerar

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har fått mothugg när hon ville ta bort sponsringen av idrottsevenemang i SVT. Sponsringen av idrottsevenemangen är det som gör att vissa idrottsevenemang fortfarande kan sändas i SVT och att rättigheterna inte köps upp av andra kanaler. Inte ens moderaterna blev övertygade när kulturministern ville förbjuda sponsring i SVT.

Det intressanta i sammanhanget är egentligen inte att kulturministerns inflytande över såväl riksdagens som det egna partiets politik verkar klart bristande. Vad som gör frågan intressant är den ideologiskt motiverade dubbelmoralen i fråga om Lena Adelsohn Liljeroths syn på sponsring. Kulturministern har länge ivrat för sponsring som finansieringsform av kulturevenemang med hänvisning till att det fungerar utmärkt i idrottslivet, något som tidigare kunnat konstateras inte varit hållbart, exempelvis i ett försök av Teater Tribunalen att finansiera en uppsättning endast med pengar från sponsring. Adelsohn Liljeroth vill således ta bort sponsringen där den uppenbarligen fungerar bäst, i idrottssammanhang. Däremot vill hon införa den i sammanhang där den inte fungerar, således kultursammanhang.

Anledningen till kulturministerns obegripliga recept är att det hela går att motivera ideologiskt. Ju mindre pengar staten behöver lätta på kulturevenemang desto bättre är det, ju mindre attraktiv public service blir ju mer kan man gynna de privata aktörerna i TV-branschen och således kan man motivera nedskärningar i public service med hänvisning till tittarsiffror och därmed minska statens utgifter. Vad vi kan se är således ett skamlöst försök att ta kol på public service och offentligt finansierad kultur, ett försök som inte ens kulturministerns eget parti tycker verkar vettigt. Lena Adelsohn Liljeroth får bakläxa för att göra om och göra rätt, men rätt i borgerliga politiska sammanhang betyder sällan rätt för kulturlivet, kulturarbetarna eller public service.

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 3

Efter en tids uppehåll fortsätter jag nu min korta artikelserie om de kulturpolitiska målen. Det tredje av regeringens kulturpolitiska mål är: Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Enligt mig är detta ett av de mest intressanta målen. Dock är det kanske inte intressant på det sättet man kan tänka sig, att det skulle handla om museer, kanske ett vaxkabinett eller två, arkiv, ruiner och så vidare. För min del anser jag att det är intressant ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. För det är faktiskt precis vad som blivit den praktiska konsekvensen av det tredje kulturpolitiska målet, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som egentligen har två stycken ganska allvarliga konsekvenser; för det första att man vare sig respekterar eller bevarar kulturarvet och för det andra att man ringaktar professionen inom området.

För att bli bibliotekarie krävs en 3-årig högskoleutbildning, samma utbildning i något annat format krävs för att bli antikvarie. När regeringen lanserade satsningen Kulturarvslyftet menade man att man skulle låta arbetslösa vårda kulturarvet. Bland de uppgifter som nämndes fanns bland annat sådana som ingår i bibliotekariernas och arkivariernas profession, exempelvis dokumenthantering och katalogisering. Av detta kan man bara dra en slutsats; regeringen skriver under på att det krävs högskoleutbildningar för att bli bibliotekarie eller antikvarie, däremot anser de inte att vare sig en bibliotekaries eller antikvaries arbetsuppgifter kräver högskoleutbildning. Således skulle man kunna påstå att Jan Björklund som nu vill spara in pengar på högskolorna skulle kunna lägga ner båda dessa utbildningar eftersom hans kollegor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte anser att de behövs.

En annan knepig aspekt av det tredje kulturpolitiska målet är formuleringen om att ”utveckla” kulturarvet. ”Använda” kulturarvet är en helt annan sak, att bruka det, dra kunskap från det och så vidare är fullt naturligt, det är så att säga syftet med att vårda och bevara kulturarvet. Däremot är frågan hur man utvecklar ett arv. Den frågan kan möjligen besvaras med den ovanstående beskrivningen av Kulturarvslyftet. En tanke skulle helt enkelt kunna vara att man utvecklar det rent fysiskt genom att kolla hur styvmoderligt kulturarvet i form av exempelvis gamla dokument eller en borgruin kan behandlas utan att ”gå sönder”.

Jag vill påstå att just detta kulturpolitiska mål sticker ut ur mängden just därför att det på så många sätt helt enkelt inte är ett kulturpolitiskt mål. Ett kulturpolitiskt mål är något man vill åstadkomma genom sin politik. Här visar regeringen tydligt att själva tanken är att inte åstadkomma utan ödelägga genom sin kulturpolitik, såväl bildligt som bokstavligt.