Till Håkan Nessers försvar

Få kan ha undgått Håkan Nessers arga brev till recensenten Marita Johansen. Vad det hela handlar om är att Johansen är en av få svenskar som skrivit en kritisk recension av Nessers bok Himmel över London.

Det intressanta är egentligen Nessers agerande snarare än Johansens recension. Nesser skrev i ett kort brev till Johansen följande:
Är det jag som inte kan skriva eller du som inte kan läsa?

Att Nesser begår någon form av kulturellt generalfel genom att tillskriva en negativ recensent på det här viset säger enligt min mening mer om oskrivna lagar inom kulturvärlden än om Håkan Nesser. Varför? Jo, därför att Nessers etikettsbrott inte är något brott mot någonting annat än en märklig inställning inom litteraturvärlden. Den enväldige kritikerns särställning är hämmande för det kulturella samtalet och jag tror inte att detta är något att applådera.

Det är också så att Nessers fråga i sak är intressant. Tolkningsföreträdet till litterära verk är något som sällan diskuteras i den utsträckning det kanske borde. Detta eftersom tolkningsföreträde i den litterära världen per definition ligger hos läsarna. Och visst kan man tycka att det vore önskvärt om författare som inte delar den inställningen helt enkelt behåller sina verk för sig själva men samtidigt är ju frågan om offentlighet åt ett litterärt verk något som alltid är upp till författaren.

Johansen menar att slutet av Himmel över London är dåligt. Nesser menar att det inte är ett dåligt slut. Vem som har rätt tål att trätas om, men faktum kvarstår, här finns inget konsensus och det är bra eftersom konsensus inte stimulerar diskussion. Därför är det så oroväckande att röster höjs för att Nessers brev var uttryck för dåligt omdöme, en åsikt som bland annat Nina Lekander, kritiker på Expressen, gav uttryck för i SVT:s Debatt den 22:a september.

Om jag får drömma så hoppas jag att Nessers brev kommer att få samma praktiska betydelse för litteraturvärlden som det fick när Ann-Marie Skarpe, Liza Marklund och Jan Guillou startade Piratförlaget. Förlagsvärldens oskrivna regel var att intäkter för bokförsäljning skulle delas enligt principen 25 % till författaren och 75 % till förlaget. Detta gjorde att många förlag var tvungna att höja författararvodena. Nessers brev kan på samma sätt gynna det litterära samtalet.

Visst kan man tycka att det kanske är så att Nessers agerande är småaktigt och en tanke är väl att han kanske helt enkelt ville räkna in Himmel över London som en bok som uteslutande fått goda recensioner och att Johansen fällde honom på målsnöret. Men Nesser har stimulerat det kulturella och litterära samtalet oavsett avsikten bakom brevet till Johansen och visst tål det att fnissas åt, men mera hyllas ändå.