Igår lades regeringens förslag till budgetproposition för våren 2011 fram. I media har det talats mycket om jobbskatteavdragen där regeringen föreslår ett tredje steg, det har också talats om arbetslösheten, men budgeten. Det intressant att notera en grupp som inte nämns, varken gällande arbetsmarknaden eller i övrigt, gruppen i fråga är kulturarbetare, människor som arbetar med att skapa kultur.
Dessa betraktas av någon anledning varken som arbetslösa eller som arbetande eftersom de på pappret har jobb men i praktiken av regeringen betraktas som hobbypysslare, med andra ord människor som inte har riktiga arbeten. I bästa fall betraktas denna grupp som egenföretagare, vilket de i viss utsträckning är men har de inga fasta anställningar så är de i praktiken osynliga i denna budget.
Över huvud taget finns det inga nyheter alls på kulturområdet i vårbudgeten utom ett förslag om att man vill flytta finansieringen för utbildning av teckentolkar från kulturbudgeten till utbildningsbudgeten, vilket kan tyckas vara en lämplig åtgärd. Enligt differensprognosen kommer det dessutom att falla bort 0,1 Mkr från budgetområde 17, som innefattar kultur, medier, trossamfund och fritid. Alltså i praktiken en sänkning av kulturbudgeten.
Problemet med vårbudgeten på kulturpolitikens område är alltså inte att det görs speciellt många märkliga åtgärder, snarare är det frånvaron av kulturpolitik som är lite oroande, som en krypande aning om att en bomb kommer att brisera i höstens budget. Tidigare har regeringen bedrivit en ödesdiger men ändå effektiv kulturpolitik med kulturtidskriftstödets förändringar, slopadet av den statliga inkomstgarantin för kulturarbetare och idéerna om sponsring av kultur för att nämna några konkreta politiska åtgärder. Farhågan om att vårbudgeten är att jämföra med lugnet före stormen vore inte helt gripen ur luften.
Efterlysning: Kulturen är en del av välfärden, kultur är en rekreationsmöjlighet, ett sätt att genom att ta del av konst, musik, teater, film, poesi eller annat koppla av från vardagsstressen. Kultur är nyttigt både för kroppen och själen men ändå är de som framställer denna nytta, kulturarbetarna, en bortglömd grupp i regeringens budget. När ska denna grupp få bättre arbetsvillkor, exempelvis genom återinförande av den statliga inkomstgarantin?
Det ligger knappast i regeringens intresse att förbättra arbetsvillkoren för en grupp man själva försämrat arbetsvillkoren för men samtidigt kanske det vore bra för Borg och Adelson-Liljeroth att se i realiteten hur lätt det är att utföra ett arbete som av regeringen inte betraktas som ett arbete? När ska regeringen inse vikten av att erbjuda fasta anställningar även till denna grupp, som mer än andra grupper i samhället hoppar mellan olika projekts- och behovsanställningar, när ska denna grupp få samma rätt som andra grupper på arbetsmarknaden att leva på sitt arbete?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar