Postkodlotteridets 100 miljoner kronor till kulturen är naturligtvis välkomna pengar. Men samtidigt bör man komma ihåg att det är mer kontroversiellt att sponsra kultur än att sponsra idrottslag. I idrotten väljer företag ofta att sponsra det lokala fotbollslaget eller handbollslaget, i utbyte får laget spela med en liten företagslogga på tröjan eller på byxorna. Kultursponsring väcker diskussioner, vilken typ av kultur som ska sponsras och vilken typ av kultur som inte ska sponsras. Dessutom är det svårt att se hur sponsringen ska ta sig uttryck, om man sponsrar ett idrottslag ser man sin logga på plan, var ska man se sin logga om man sponsrar en uppsättning av Hamlet eller en konstutställning?
Frågan är också huruvida detta enda exempel på näringslivets sponsring av kultur är ett bevis på att det kommer att bli legio för näringslivet att sponsra kulturskapare eller om detta är undantaget som bekräftar regeln. Personligen, och till skillnad från Madeleine Sjöstedt, tror jag att detta är ett undantag som bekräftar regeln att näringslivet inte är intresserade av att sponsra kulturlivet.
Vad man måste komma ihåg är också att den kvalitativa kultur som Sjöstedt säger sig vilja premiera (oklart vad "kvalitativ" betyder) måste kulturskaparna få arbetsro, kulturarbetare har sällan något kansli som kan fixa avtal med sponsorer, apparaten kring idrottslag är större än apparaten kring enskilda kulturarbetare, teatergrupper, orkestrar eller liknande.
Det finns tre saker som man kan se tydligt i den kulturpolitik som regeringen driver och som Madeleine Sjöstedt (fp) förespråkar. För det första att den tvingar kulturarbetare att bli entreprenörer istället för att vara kulturarbetare.
För det andra är att detta att prata om hur näringslivet ska ta ansvar för kulturen utlämnar kulturen till näringslivets goda vilja, en vilja som inte visats i någon större utsträckning hittills, med eller utan Postkodlotteriets 100 miljoner kronor.
Det tredje visar det på regeringens ovilja att ta ansvar för det man påstår är så oerhört viktigt, kulturlivet. Om regeringen nu värnar så mycket om kulturen, varför har man då det dåliga omdömet att utlämna kulturlivet till näringslivet? Jo, man vill kunna spara budgetutrymme till skattesänkningar. Frågan är om Alliansen alls tycker att kultur är viktigt, jag tror inte att man skulle agera på detta sätt om man gjorde det.
Jag får inte mindre vatten på min kvarn av när Sjöstedt skriver:
Min vision är inte en kulturpolitik som gör konstskaparna till något slags offentliganställda kreatörer. Konsten frodas bäst i ett öppet klimat och där konstnärerna får anständigt betalt genom att många bidrar till kulturens finansiering - där det offentliga samspelar med näringsliv, deltagare och publik som garanter för kulturlivets fortlevnad.
Redan idag är kulturen så pass värdelös som inkomstkälla att det bara är en minoritet av kulturarbetarna som har något så när fasta inkomster, kulturarbetare tvingas ta fasta jobb i andra branscher vilket förhindrar dem att koncentrera sig på det de egentligen ska jobba med. Nu ska kulturarbetarna inte ha två jobb (kulturarbetare och en fast anställning i annan bransch) utan tre, det tredje är entreprenör. Vad man bör komma ihåg är också att det inte är någon majoritet av kulturlivet i dagens Sverige som finansieras med offentliga medel, en stor del finansieras av publikintäkter och besöksintäkter, ytterligare en del publiceras av icke skattefinansierade studieförbund och studieorganisationer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar