”Att bli gravid är ju lätt som en plätt, och vem fan bryr sig om mannen är rätt? En liten dotter med örnfärgad hy, som dricker redbull-vodka utan att spy. Som är sin mamma precis upp i dan, ett sånt litet barn, det vill jag ha, ja ett sånt litet barn det vill Lovis ha”
”Brudar, med små, små pattar, kan dra åt helvete”
”Det kan väl hända att jag går till nån bar, raggar upp en gammal man som kunde vara min far, bjuder upp och lägger ut men aldrig min snus. Jag spottar aldrig ut min snus innan jag suger kuk”
Jag vet inte riktigt, men jag tror inte att någon som hört Lilla Lovis lämnas oberörd. Personligen tycker jag att de underfundiga texterna och experimentella arrangemangen är lite kittlande. Det är intressant att sätta kaffet i vrångstrupen och tyvärr händer det allt för sällan på den svenska musikscenen.
Lovis slaktar inga getter för att chockera, hon gör det heller inte genom att, som den hårdrocksscen jag själv tyckte mycket om för några år sedan, använda sig av ritualslakt av kvinnor och barn. Nej, allt det där är gammalt. Men att göra det genom att vara kvinna och utmana konventioner om vad som är en bra och dålig mamma, bra och dåligt uppförande, rätt och fel, är nytt.
Lilla Lovis har hittat sin egen grej, hon sjunger könsförtryckande om sig själv! Eller vänta nu förresten, om hon inte tycker att det är könsförtryckande utan bara uppmärksammar hur det ser ut med uppmaningen ”take it or leave it”, har hon då sjungit könsförtryckande om sig själv? Eller är det alla förståndiga medelklassmänniskor med böjelser att bekämpa patriarkatet som bara bestämmer åt henne? Kanske är det därför artistnamnet är just ”lilla” Lovis? För att man inte får bestämma själv vad som är rätt och fel.
Lilla Lovis utmanar såväl prettofeminism som gubbsjuka. Jag tolkar det som en frisk feministisk fläkt att hon gör det och hoppas på en ny EP med halsbrytande klargöranden om vardagen snart. Diskbänksrealism på skiva är nog inte så dumt när allt kommer omkring..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar