Nog med dumheter, nog med nytta

Det måste vara mätbart, gå att verifiera och utvärdera. Det måste vara nyttigt. Annars funkar det inte. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör det hela nästan vulgärt tydligt genom sin gemensamma debattartikel med äldreminister Maria Larsson idag på SVT Debatt.

Visst blir det lite pinsamt, nästan krystat. Kulturministern måste, för att rättfärdiga sitt eget politikområde ta hjälp av en annan fackminister. I detta fall gäller det äldreministern. Deras gemensamma tes; kulturaktiviteter ger äldre bättre hälsa.

Jag säger inte att Adelsohn-Liljeroth och Larsson har fel i sak. Snarare har de säkerligen rätt. Men om man ska resonera ur någon form av perspektiv med kulturministerns område, kulturpolitik, för ögonen uppstår ett löjets skimmer. Kanske borde man tala om konst istället för kultur i detta sammanhang. Det kulturministern och äldreministern talar om här är alltså konstpolitik, det vill säga politik som rör de estetiska skapandeformerna teater, musik, dans och bild. Detta ska alltså göra att äldre mår bättre. Självklart kan det vara sant. Men någon gång måste vi sätta ner foten och fråga oss om denna överstinna tro på nyttan verkligen är vettig, om tron på nyttan är nyttig. Jag tror inte det. När det gäller konstpolitik och kulturpolitik tenderar det att vara precis tvärt om. Kulturarbetare är inte entreprenörer, de är kreatörer. Kultur och konst går inte att mäta i samma termer som inkomster och utgifter, plus och minus. Det finns ett egenvärde. Någon gång måste politikerna ta tjuren vid hornen och inse att nytta kanske inte är allt, nöje kan vara en del.

Det skulle kunna finnas en mening med att istället för det smått högtravande ordet konstpolitik börja använda ett nytt ord, kulpolitik. Som jag ser det finns viss politik inte till för annat än att stimulera glädje och kreativitet. Om detta är nyttigt eller inte är en helt oväsentlig fråga. Samtidigt är det den fråga vi ständigt dras med som intresserar oss för kulturpolitik. Orsaken är helt enkelt den att vårt politikområde inte helt passar in i den mall som läggs ut av osäkra, ofta borgerliga men även andra, politiker. För att kunna rättfärdiga kulturpolitiska satsningar måste de vara nyttiga, inte just betonade på glädje, lust och intresse, på att ha kul. Det finns något djupt sorgligt i detta.

Någon gång måste det faktiskt vara nog med dumheter. Vi måste känna stolthet över att inte vara lönsamma.