Vänstern och licensen

Jag blev förvånad, besviken och irriterad när jag fick se Lars Ohly gå ut i SVT och berätta att han vill anskaffa avgiftsfinansieringen av public service. Eftersom Lasse är kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet tolkades detta omedelbart som vänsterns nya linje. I media var det ett faktum, vänstern hade svängt i frågan om TV-licensen.

För mig är det helt obegripligt hur man som talesperson på ett visst politikområde kan gå ut och uttala en ståndpunkt som uttryckligt bryter mot partiets program. Den vänsterpartistiska kulturpolitiken slås fast i det kulturpolitiska programmet Kulturkompassen som antogs av partistyrelsen 2009 och hittills aldrig ändrats. I detta program står uttryckligen:
”Radio och TV når ut i hela landet och många är de som fått djupa och bestående kulturupplevelser via dessa kanaler. Vill vi slå vakt om den fria konsten måste vi också slå vakt om en oberoende och självständig och där med avgiftsfinansierad radio och TV”. Formuleringen i det av partistyrelsen antagna programmet är således ett uttryckligt försvar för avgiftsfinansieringen.

När man agerar på det sätt Lasse gjort i detta fall frångår man interndemokratiska principer. Detta är aldrig bra. Om en diskussion behöver initieras i frågan är den välkommen men en omprövning av partiets politik bör inte komma helt utan diskussion inom partiet och dess olika kulturpolitiska nätverk och grupper. Den politik som framläggs i media utan att vara prövad representerar inte partiet, låt det stå klart. Detta är en stor och ideologiskt förankrad fråga. Oavsett Lasses stora förtjänster i övrigt gällande området kulturpolitik så är detta agerande osnyggt och värt att uppmärksammas.