KB, Bingolotto och det stelbenta Utbildningsdepartementet

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. Den handlade om en entusiast, Alexander Williamsson. Även om jag får erkänna att föremålet för hans entusiasm, Bingolotto, är smått obegripligt för mig så kan jag inte låta bli att bli irriterad över artikeln. Williamsson forskar vid Kungliga Biblioteket för att skriva fakta om Bingolotto på sin hemsida Bingolottowiki.se. Hans forskning är nu avbruten av Kungliga Biblioteket. Trist kan man tänka. Men det är faktiskt inte, som man kan få uppfattningen om i artikeln, Kungliga Biblioteket som är boven i dramat. De som hindrar Williamssons forskning är i själva verket Utbildningsdepartementet.

Orsaken till att Williamsson nog är den första entusiast och hobbyforskare som stoppas av staten från att undersöka en glättig TV-show med gamla anor är att Kungliga Biblioteket är ett forskningsbibliotek. I korthet innebär det att all forskning på Kungliga Biblioteket utgår från en vetenskaplig ansats. Om Williamsson alltså exempelvis skrivit en kandidatuppsats i precis samma ämne med precis samma metod så hade det varit okej för honom att forska vidare.

Detta är i all sin smått absurda obetydlighet ännu ett exempel på Utbildningsdepartementets märkliga syn på utbildning. Hur man än ser det är det en stor del av vårt kulturarv som tillvaratas av människor som enbart har sin entusiasm och sitt ideella engagemang i botten. Utan detta skulle exempelvis donationer till Kungliga Biblioteket inte finnas, lika lite till Arbetarrörelsens Arkiv. Det är människor som lagt ner tid och pengar på att dokumentera och tillgängliggöra någonting som de tror och tycker är viktigt. Huruvida så är fallet är staten inte kapabel att avgöra, det är endast eftervärlden.

Ibland ifrågasätts, framförallt av utbildningsminister Jan Björklund, nödvändigheten av viss kunskap. Bara detta faktum gör Björklund högst olämplig för sitt ämbete. Naturligtvis kan vi ifrågasätta vilken kunskap och forskning som ska bevaras och bedrivas med skattepengar. Men ofta gäller det alltså inte skattepengar, ingen gör anspråk på statligt, -landstingskommunalt, - eller kommunalt stöd, utan det handlar om tillgången till informationen. I ett informationssamhälle kan vi inte ha dörrar till kunskap som hålls låsta av hävd.

Det känns i mitt tycke ganska rimligt att förutsättningen från Utbildningsdepartementets sida för när man får respektive nekas tillgång till Kungliga Bibliotekets samlingar ses över. I praktiken borde det handla om huruvida man har en hederlig och seriös systematisk ansats eller inte snarare än huruvida den är strikt vetenskaplig. Detta är inte bara en fråga som berör Williamsson utan även många fler. Framförallt bör konstateras att det som finns i samlingarna på Kungliga Biblioteket utgör vårt kulturarv. Ett kulturarv vars ägare är Sveriges alla medborgare, kollektivt, oaktat om de är specialister på Bingolotto, motströms flugfiske i Norra Tornedalen under andra världskriget eller varför inte udda brandposter i Uddevalla 1919-1931.