Det har varit en del artikelserier på senaste här på Kulturpolitikbloggen. Idag tänker jag inleda ännu en. Denna gång handlar det om Kultur som motstånd. För visst kan kultur vara politik och visst kan kulturpolitik vara kultur. Kultur kan vara motstånd. Någon måste gå först och först går ofta de som använder kultur som uttrycksmedel. Sångare, poeter, författare och skådespelare vågar ofta gå före andra i fråga om kritik av samhällsutvecklingen.
Vårt första nedslag gör vi i Ryssland. Här finns ett starkt motstånd mot president Vladimir Putin och hans politik. Främst i ledet för motståndet går de ryska kulturarbetarna. En av dem är skulptören Aleksej Garikóvitj och en annan är konstnären Georgij Puzenkov. Dessa ordnar bland annnat konstvandringar för för flera tusen invånare i Moskva. Konstvandringarna uppmärksammar bland annat vad man uppfattar som en auktoritär makthierarki i Ryssland som förtrycker oliktänkande och där det fria ordet inte är mer självklart idag än det var under Sovjettiden.
De som vågat yttra sitt motstånd mot Putin och hans politik eller burit den ryska proteströrelsens symbol, det vita bandet, har arresterats i massor utan egentlig anledning. Den främsta anledningen till de ryska kulturarbetarnas protest är kulturpolitik eller kanske snarare tankepolitik. Georgij Puzenkov kallar den protestmarsch som genomfördes av tusendals Moskvabor för en andlig protest mot den andliga instängdheten i Putins Ryssland.
Vad vi ser i Ryssland är inget nytt. Däremot intressant, ständigt intressant. Det handlar helt enkelt om hur kultur kan vara motstånd. Inte genom att vara våldsam eller uppmana till våld utan genom att vara resonlig och (fri)tänkande. I denna artikelserie på Kulturpolitikbloggen kommer vi stöta på fler som använder kulturen som motstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar