I fjärde delen av artikelserien om folkpartiets kulturpolitiska program har vi kommit fram till den del av programmet som behandlar det kreativa Sverige. I sin inledning skriver folkpartiet: "Sverige ska ha större utrymme för skapande människor och för människors skapande". Det är en fin mening, men vad ligger bakom? Vad är det som föranleder folkpartiet att skriva om ökat kreativt utrymme? I denna del av artikelserien behandlas de sex konkretiserade punkter som finns i denna del av programmet.
"De kreativa näringarna behöver en trygg och modern upphovsrätt. Den nya digitala teknikens möjligheter ska tillvaratas så att kulturen görs mer lättillgänglig. De kreativa branschernas möjligheter att etablera, utveckla och investera måste förbättras", så lyder den inledande punkten i avsnittet "Ett kreativt Sverige". Låt oss då först ta en titt på den mest relevanta formuleringen och därefter övergå till de mindre relevanta. Vad jag anser vara mest avgörande i denna text är formuleringen "en trygg och modern upphovsrätt". Jag är visserligen en av dem som intar en mer försiktig ståndpunkt i fildelningsfrågorna. Jag anser att man bör låta bli att fildela tills dess en teknisk lösning som garanterar kulturarbetarnas rätt har kommit i bruk. Jag förespråkar digitala bibliotek. Men vad folkpartiet här gör är att helt enkelt låta bli att ta ställning för eller emot ett visst system, något jag själv fått kritik för av bland annat Rasmus Fleicher och Mikael von Knorring, på grund av mina alltför vaga formuleringar härvidlag. Dock anser jag folkpartiets skrivning vara etter värre eftersom den i vaga ordalag formulerar partiets försvar för Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och TeleCom-paketet. Här anser man att en "trygg och modern upphovsrätt" är av nöden. Trygg och modern i folkpartisternas övervakningssamhälle innebär gissningsvis än mer kappvändande för EU-vinden och att "liberalerna" än mer låter sig kopplas av EU:s särintressen, skiv- och produktionsbolagens profithunger. Vidare skriver man om hur "De kreativa branschernas" möjligheter måste tillvaratas. Detta är en i högsta grad vag formulering som lika gärna kan syfta på de onödiga mellanhänderna (skiv- och produktionsbolagen) som på kulturarbetarna.
Nu kommer det vi alla väntat på. Diskussionen om sponsring, i konkreta ordalag (vi har varit inne på frågan tidigare under denna artikelserie också). Folkpartiet formulerar sig på följande vis: "För mångfaldens och nytänkandets skull behövs fler kulturfinansiärer. Regelverket för fonder och stiftelser måste bli kulturvänliga och sponsringsreglerna tydliga. Det behövs fler mötesplatser där kulturutövare och företagare kan mötas för ömsesidig inspiration". Det behövs alltså enligt folkpartiet fler kulturfinansiärer. Dock är denna idé nu relativt väl beprövad; Teater Tribunalens försök att finansiera uppsättningen av Ebberöds bank, Palatsets misslyckande i Stockholm, Kulturmiljonerna från Postkodlotteriet och så vidare. Näringslivets intresse av att sponsra kulturen är extremt begränsat. Kultur är inte som sport, okontroversiellt så till vida att den lokala ICA-handlaren utan att bli ifrågasatt kan sponsra sin lokala idrottsförening. Idén om kultursponsring utgår från en naiv syn på den idealistiska näringsidkaren, en sådan finns inte. För mer kött på benen om min syn på kultursponsring, läs min artikel Hållsponsringen borta från kulturen, Adelsohn Liljeroth!.
"Sverige behöver en nationell arkitekturstrategi och fler spännande städer. Det krävs en ökad medvetenhet om de kulturhistoriska värdena, stadsplaneringen, offentlig utsmyckning och arkitekturens betydelse för vår utveckling. Den kulturhistoriska och estetiska expertisen bör uppvärderas i de kommunala planprocesserna. Fler kulturreservat bör inrättas för att bevara och vårda de många värdefulla kulturmiljöer som finns i landet. Offentliga lokaler ska inspirera till att vilja se mer och veta mer om konstens former". Här har jag, kanske förvånande, inga invändningar. En nationell arkitekturstrategi låter utmärkt. Däremot kan man väl säga att det är lite magstarkt att skriva att Sverige behöver "fler spännande städer". Det ger intrycket att Sverige inte har så många spännande städer. Jag tror snarare att det som är spännande i städerna bör lyftas fram bättre och mer aktivt.
Här kommer en av programmets ljuspunkter: "Vi behöver en politik som fångar upp och stimulerar den kreativitet som finns i Filmsverige.
Strukturer som håller tillbaka kvinnliga filmskapare och andra kvinnliga kulturskapare ska rivas". Folkpartiet menar att det behövs en politik som inte håller tillbaka kvinnliga filmskapare. Det är en sådan självklarhet att endast liberaler som nyss vaknat till och ser att könsmaktsordningen är start etablerad även inom kultursektorn kan skriva det. Dock blir det knepigt att ha en sådan politisk praktik i ett parti där jämställdhetsministern föraktar feminismen och inte anser det finnas någon könsmaktsordning. Men visst, föresatsen är god.
ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN! Här har folkpartiet hittat en kulturpolitisk mekanism som eventuellt kan stämma överens med deras förhoppning om att den icke vinstdrivande kulturen ska gå att ursäkta genom "kultur på recept" eller liknande. Kultur måste ge ekonomisk vinning för att vara relevant att diskutera, här ser (fp) en möjlighet: "Vi måste dra nytta av kulturen som turistmagnet. Översatt svensk litteratur är ett tydligt exempel på en kulturyttring som ökat intresse för Sverige och fler finns. Nya ekonomiska modeller och samarbeten måste skapas". De "nya ekonomiska modellerna" kommer tyvärr tillbaka här. Tidigare exempel från detta program visar tydligt att "nya ekonomiska modeller" är samma sak som ökad sponsring av kulturverksamhet och mer statliga pengar till näringslivet istället för direkt till kulturen. För de "nya ekonomiska modellerna ger jag inte ett ruttet lingon, jag är ledsen...
Sedan kommer lite IT-politik: "Regeringens höga ambitioner när det gäller att bygga ut bredbandskapacitet i hela landet måste mötas av lika höga ambitioner vad gäller kvalificerat innehåll i form av film, kulturarv, musik etc. Därför behövs en ny finansieringsform för digitaliseringen av Sverige. Särskilt goda lånevillkor, resurser från 4G-licenser eller försäljning av statliga företag är möjliga sätt att finansiera digitaliseringens tröskelkostnader". Inledningen av denna punkt om "regeringens höga ambitioner" är löjeväckande. Höga ambitioner och gott resultat är uppenbarligen två helt olika saker. Ett kvalificerat innehåll på internet i form av digitaliserad film, musik och kulturarv är dock väldigt intressant och känns relevant även för undertecknad. Men vilka digitaliserar? Här kommer den nya finansieringsformen in. Kungliga Biblioteket har fått nedskurna inslag och ett ökat ansvar. Kulturarvslyftets anställda digitaliserar film och kulturarv. Det är således outbildad personal som gör detta. Det är de "nya finansieringsformer" folkpartiet talar om, så är det klarlagt redan från början. Det handlar inte om kvalificerad digitalisering, inte ens om riktiga ekonomiska anslag. Regeringens politik har tvingat in Kungliga Biblioteket i bidragsberoende. Läs min artikel Så tvingarregeringen in Kungliga biblioteket i bidragsberoende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar