Folkpartiet konstaterar i andra avsnittet i sitt kulturprogram att vi i Sverige har stora klyftor i läsvanorna. Man menar att detta får konsekvenser i skolresultaten, i samhällsdeltagandet och för "den enskildes egenmakt". Folkpartiet menar att "litteraturen ska ha en central plats i samhället".
Den första punkten är en goddag yxskaftformulering där man bland annat skriver om "långsiktiga strävanden", "ett läsande land" och "det lustbetonade läsintresset". Således luft, luft och åter luft. Men okej, i ett kulturprogram precis som alla andra program som formuleras av partier är tanken att utifrån ideologiska utgångspunkter beskriva såväl dagskrav som långsiktiga strävanden. Som synes ovan finns dock ett visst överflöd av till intet förpliktigande floskler.
Jag har inte sedan innan någon större aktning för folkpartistisk bibliotekspolitik, men i sitt kulturprogram har man vissa formuleringar som är värda att lyfta fram. Först vill jag i sin helhet återge vad (fp) skriver om folkbiblioteken: "Folkbiblioteken ska ha en central roll i samhället. Litteraturen och läsandet ska stå i centrum och det läsfrämjande uppdraget ska vara tydligt. En viktig roll för biblioteken är att lyfta fram kvalitetslitteratur. Bibliotek kan vid sidan av litteraturuppdraget också fungera som mötesplats, kulturcentrum samt som centrum för bildning och samhällsinformation". Här finns således en del som jag sympatiserar starkt med, speciellt glad är jag åt formuleringen "En viktig roll för biblioteken är att lyfta fram kvalitetslitteratur". Dock är det ju som alltid en diskussion som måste föras om vad som kan anses vara kvalitetslitteratur. Handlar det, vilket är min tolkning, om den litterära kanon så tycker jag det är föredömligt. En annan bra tanke, speciellt i mindre kommuner är formuleringen om att "...[biblioteken, min anmärkning]fungera som mötesplats, kulturcentrum...", dock känns formuleringen inte speciellt innovativ, åtminstone min upplevelse är att detta redan är fallet.
I den nästkommande punkten finner vi det intressanta med kulturpolitik, enligt undertecknad, nämligen att kulturpolitik alltid tenderar spänna över flera olika politikområden. Låt oss citera (fp): "Skolbiblioteken ska vara bemannade och väl utrustade. De ska spela stor roll i skolans undervisning och därmed för läsande och bildning". Det jag omedelbart reflekterar över är att skolpolitiken är folkpartiets ansvarsområde inom regeringen. Tyvärr saknar i alliansregeringens Sverige fortfarande 50 % av Sveriges skolor skolbibliotek enligt en preliminär kartläggning från Kungliga Biblioteket.
"Staten ska med litteraturstöd stimulera utgivning av svensk och utländsk kvalitetslitteratur." Aj, aj, aj, nu trampar folkpartiet i klaveret igen. Men detta är det väl inget fel på? Jo, för i detta fall kan man knappast välvilligt tolka folkpartiets skrivning som hänvisande till den litterära kanon utan det måste helt enkelt ses som att folkpartiet har en bestämd uppfattning om vad begreppet kvalitetslitteratur innebär. Om folkpartiet har hört talas om begreppet litterär verkshöjd vet jag inte. Dock kan jag med en klump i magen konstatera att det är svårt att konstatera litterär verkshöjd redan innan en boks utgivning annat än möjligen för förläggaren. Därför blir utgivning av "kvalitetslitteratur" ett ganska stort problem.
Här kommer en ganska kul skrivning om svensk kulturpolitiks uppgift gällande språk och läsning: "Svensk kulturpolitik bör ta ansvar för hela den svenskspråkliga kultursfären och stärka svenska språket, till exempel genom att stödja kurser i svenska i andra länder." På vilket sätt kan man kalla denna skrivning rolig undrar säkert många? Mitt änka svar är att Sverige under den borgerliga regeringen har tagit bort det kulturpolitiska målet om att motverka kommersialismens negativa verkningar och därmed öppnat upp i än större grad för en snuttifiering av det svenskspråkiga kulturlivet till förmån för importkultur av Coca Cola-snitt. Här talar vi således om hur mindre pengar går till svenskspråkig kultur till förmån för den amerikaniserade världsbild som kablas ut såväl genom tidningar och TV som genom film och litteratur. Att i det läget föreslå att svensk kulturpolitik ska stimulera "kurser i svenska i andra länder" blir i sammanhanget löjligt.
Innovativaförslag om stöd till digitalisering av litterära verk är till viss del lovvärd. (fp) skriver: "I syfte att öka antalet digitala verk till försäljning och utlåning, bör förlagen erbjudas stöd till digitalisering av äldre verk, s.k. backlist." Problemen här är två; jag har för det första svårt att se varför svenska skattepengar skulle gå till att förlagen ska digitalisera tidigare utgivna verk för att sälja dem, således svenska skattepengar till företagens profit. För det andra har jag svårt att förstå varför folkpartiet inte tar tjuren vid hornen och föreslår en lösning på problemet att det kostar biblioteken väldig mycket att låna ut e-böcker. I Danmark är biblioteken oroliga, "I går berättade Kultyrnytt om hur e-bokssamtalen mellan Svensk Biblioteksförening och Svenska förläggarföreningen kollapsade. I Danmark står man inför ett liknande scenario, även om utlåningen av e-böcker blivit en succé i samband med ett utlåningsprojekt som biblioteken har. Men det som är gratis för låntagarna kostar för biblioteken och nu är frågan hur framtidens utlåning ska se ut. Och hur den ska bekostas", skriver Sveriges Radios Kulturnytt på sin hemsida.
Nämen, här kom den, den litterära kanon! Folkpartiet skriver tyvärr något jag tycker är en självklarhet i sammanhanget: "En svensk litterär kanon bör tas fram av experter på området. En kanon ska ses som en vägledning till verk som är särskilt viktiga för fördjupad förståelse om Sverige och vår omvärld." I detta finns inga som helst överraskningar, folkpartiet kunde lika gärna haft en formulering som löd "Solen lyser, det är en förutsättning för vår existens här på jorden. Om solen inte fanns skulle det vara mörkt".
Sist men inte minst finner vi ett väldigt märkligt förslag, märkligt så till vida att folkpartiet verkar ha struntat i att fundera ett varv extra. Folkpartiet skriver: "Fysiska bokhandlar fyller en betydelsefull roll för mötet med litteratur. Staten bör ge stöd till litterära evenemang i bokhandeln". En spontan fundering är varför Staten inte ge stöd till större litterära evenemang på bibliotek hellre än i just bokhandlar av alla ställen. En bokhandel är ett privat företag som funkar ungefär som biblioteken skulle fungera om Nacka var Sverige. Biblioteken tar in den kommersiellt gångbara litteraturen. Om Harry Potter är den enda boken som säljer är det den enda boken som lånas ut. I bokhandelsfallet handlar det helt enkelt om att man driver ett företag för ekonomisk vinning, det är det primära målet. Så är oundvikligen fallet om man anordnar ett litterärt evenemang också. Därför anser jag inte att det finns någon anledning för staten att skjuta till extra pengar till något som är ämnat ett ge profit åt en privat näringsidkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar