onsdag 25 januari 2012

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 2

Regeringens andra kulturpolitiska mål är egentligen det mest markanta i regeringens förda kulturpolitik. Här används subjektiva två (egentligen tre) subjektiva begrepp inom loppet av fem ord. Regeringens andra kulturpolitiska mål formuleras:
Främja kvalitet och konstnärlig förnyelse.
Egentligen låter det som något ingen kan tycka är problematiskt men skenet bedrar. Det senaste modet inom borgerlig kulturpolitik är nämligen att föra in en aspekt som man kalla för ”kvalitativ”. Kvalitetsaspekten i detta fall brukar innebära så kallad professionell kulturen. Visserligen låter detta inte som något farligt. Dock finns det två farliga saker med detta. Det ena är att större delen av den kultur som skapas i Sverige är så kallad utövandekultur eller amatörkultur, man målar, skriver eller musicerar hemma på kammaren helt enkelt. Då är det väldigt svårt att faktiskt hävda det professionella i verksamheten och därmed kvaliteten. Kvalitetsbegreppet är dessutom väldigt subjektivt (det tredje subjektiva av de fem orden är främja förresten) och detta är det andra stora problemet enligt mig. Här finns alltså ett tolkningsföreträde. Den stora frågan är vem som ska äga det. Eftersom regeringen tycker att staten är en styggelse kan det väl knappast handla om en statlig kvalitetskontrollinstans. Kanske ska kvalitetsbedömningen av kultur läggas på samma företag som sköter lärarlegitimationerna? Nu hoppas jag att jag inte skickade Lena Adelsohn Liljeroth en idé...

Det finns också ett problem för regeringen när det gäller måluppfyllelsen även på detta område eftersom man här ämnar försöka formulera en vision om någon form av konstnärlig förnyelse. Denna förnyelse var anledningen till att för regeringen förhatliga personer som Jan Myrdal och Maj Wechselmann fick den statliga inkomstgarantin. Man ansåg helt enkelt att inkomstgarantin skulle säkra att de som fick den kunde producera kultur utan att vara oroliga för sina inkomster. Anledningen till att man ordnat det så var egentligen mest det faktum att man ansåg att de kulturpersonligheter som erhöll den statliga inkomstgarantin, även kallad konstnärslön, var inspirationskällor till andra kulturarbetare och därmed bidrog till ett rikare och mer mångfasetterat kulturliv genom sin produktion även om den rent volymmässigt inte var så stor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar