Det är en förlustelse att läsa hur Bengt Ohlsson dundrar mot ”kulturvänstern” i sin debattartikel på DN-kultur den 4/1-2012. Inte för att jag håller med Ohlsson men därför att han är stilistiskt träffsäker och samtidigt väldigt skraj. Att vara orolig för det som av borgarna kallas kulturvänstern är en ganska naturlig reaktion när borgarna försöker ta över kulturfrågorna och för en gångs skull stöter på motstånd.
Varför slås Ohlssons artikel upp så stort och varför blir folk så arga? Jag tror att det enkla svaret är att det blir svårt för högern att ignorera att de faktiskt är ute i ogjort väder när de attackerar vad som kallas kulturvänstern. Egentligen är denna gruppering inte ens en gruppering om vilken det går att använda ett samlingsnamn, den s.k. ”kulturvänstern” är helt enkelt Sveriges mest individualistiska kollektivistiskt inriktade människor. Så länge en kulturvänster inte organiserar sig aktivt, som när 50 stockholmsmusiker organiserade sig och vägrade spela gratis på arrangemanget Make Musik Sthlm i juni 2011, är de inget större hot. Däremot är dessa människor tämligen ointresserade av en politik som försämrar deras arbetsvillkor, möjligen är det en förklaring till att högern vår kalla handen i kulturarbetarkretsar.
När allianspartiernas företrädare agerar i affekt mot Åsa Linderborgs texter i Aftonbladet så är det inte något större problem att avväpna dem. Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, kastar sig ut på Newsmill med en text där hon hävdar att Stockholm stads borgerliga majoritet är folkbibliotekets försvarare är det enkelt att peka på att 500 folkbibliotek lagts ner de senaste 20 åren, således 150 stycken sedan alliansen tog makten 2006. Hade man älskat folkbibliotek så mycket som Sjöstedt ger sken av hade denna utveckling utan tvivel stoppats genom en stopplag.
Sedan brukar det i regel brista för högerkrafter som försöker diskutera kulturpolitik när man som kulturpolitisk debattör med vänsterinfallsvinkel frågar sig hur det kommer sig att borgerliga kulturpolitiker och debattörer som så ofta förespråkar ”valfrihet” i kulturpolitiken. De använder sig av rent darwinistiska tankegångar om den starkes rätt i exempelvis frågor som rör tidskriftsstöd som ska gynna en mångfald i debatten eller inkomstgaranti för konstnärer och musiker som ägnar sig åt en smalare produktion men som trots det inspirerar och entusiasmerar kulturarbetare som når en bredare massa.
Vad det handlar om i detta fall är en stark frustration över att inte kunna ta tolkningsföreträdet, försöken har gjorts, exempelvis efter Anna Odells examensarbete på Konstfack (som fortfarande upprör) och när Göran Hägglund ställer ”verklighetens folk” emot ”kulturvänstern”. Verklighetens folk var också den komiska höjdare som fick mig att starta siten Overklighetens folk – texter från den overkliga kulturvänstern med texter av personer som Lena Kallenberg, Bob Hansson och Mikael Wiehe.
Att påstå att det finns en ”kulturvänster” medför också ett par logistiska problem, nämligen att det per automatik måste finnas en ”kulturhöger” och någon sådan har väl borgarna efterlyst enda sedan man insåg att Jokkmokk-Jocke var den enda som ville ställa upp och spela för borgarna och på senare år Willie Craford.
Vad man kan konstatera är att det är tacksamt för såväl moderater som sverigedemokrater att kunna påstå att man slår ur någon form av underläge. Då är det lätt att, som Janne Sundling i Resumé, peka på hur vissa svenska medieprofiler tidigare varit aktiva inom den svenska vänstern. Att det skulle vara konstigt att det förhåller sig så med hänsyn till att de som idag är medieprofiler är i precis rätt ålder för att ha varit med i vänstervågen 1968-1975 är ett märkligt resonemang, ungefär som att kritisera dagens 1980-talister för att de varit varit unga samtidigt som ”satsa-på-dig-själv” drog genom Sverige, alldeles oavsett om de var med i denna våg på ett aktivt sätt eller inte.
Intressant är att notera hur man konsekvent undviker att diskutera maktkoncentrationen inom svensk media som har förändrats mycket lite de senaste 30 åren och där ett fåtal stora ägarfamiljer och koncerner äger stora marknadsandelar. Detta är nämligen inte en diskussion som skulle gynna dem som idag slåss mot ”kulturetablissemanget”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar