Allians mot kulturen – 10 saker som skadat Sverige

Det är ingen hemlighet att regeringen har en kulturminister som inte klarar av det som TP kan, att skilja på ”kultur/nöje” och ”underhållning”. Underhållning är visserligen kan visserligen också vara kultur men när kulturministern hellre vill kallas underhållningsminister för att ”kultur har en så negativ klang” blir man orolig.

Tio saker utmärker regeringens kulturpolitik allderles speciellt och har haft stora konsekvenser för kulturarbetare och kulturkonsumenter:
1: Förhandsgranskning av public service
Den 30:e maj kritiserades kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth av riksdagens konstitutionsutskott. Anledningen var regeringens beslut om förhandsgranskning av Public Serviceföretagens (SVT, UR och SR) programsatsningar för att säkerställa att programutbudet från public service inte skulle konkurrera med det utbud som erbjuds av de privata aktörerna. För att vara en regering som förespråkar den fria konkurrensen som något nyttigt och positivt låter detta något inkonsekvent. Dock lär vi av detta att det i regeringens värld aldrig handlar om konkurrens på lika villkor utan istället om att konkurrensen ska snedvridas till förmån för de privata aktörerna.

2: Inskränkning av stödet till kulturtidskrifter

”Vad är en kulturtiskrift?” var den enda frågan Alliansen behvöde ställa sig för att ogenerat dra in utgivningsstödet för många viktiga kulturtidskrifter. Att det fanns en tydlig avsikt var nästan för uppenbart när tidningar som förlorade stödet exempelvis var Pockettidningen R och Mana.

3: Inskränkning av tidskriftsstödet

Skadeverkningarna är ungefär desamma som när stödet för kulturtidskrifter inskränktes. De nya reglerna för tidskriftsröd gör att viktiga röster riskerar att tystna. Ett exempel på en sådan tidning är Biblioteket i samhället som ges ut av den radikala bibliotekarieföreningen BiS. Inskränkningen av stödet för tidskrifter, de hårdare reglerna, gör också att centrala radikala samhällsdebattörer som Flamman och Arbetaren ständigt balanserar på en smal tråd. Dessa röster riskerar att tystas av den politik regeringen för gällande tidskrifter som går ut på den darwinistiska marknadsfundamentalismens grundläggande princip om den starkes överlevnad.

4: Avskaffande av den statliga inkomstgarantin (konstnärslönen)

Det finns de som inte riktigt förstått tanken med den statliga inkomsträntan för kulturarbetare. Därför krävs en kortare förklaring: Tanken med inkomstgarantin var att kulturarbetare som inte har den kommersiella framgång som vissa av deras kollegor har men som samtidigt är viktiga som inspirationskällor ska kunna fortsätta sin produktion. Detta håller regeringen uppenbarligen inte med om. Dock innebar avskaffandet av den statliga inkomstgarantin inte att de som redan förärats denna inte får den mer. Inkomstgarantin är på livstid och personer som erhållit den er exempelvis Roy Andersson och Stefan Jarl (båda filmare), Lars Kleen (bildkonstnär), Jan Myrdal (författare), Janne Schaffer (musiker/kompositör), Maj Wechselmann (dokumentärfilmare) och Manne af Klintberg (clown).

5: Kultursponsring istället för statligt stöd till kulturen

Det bärande konceptet i hela regeringens kulturpolitik är att kultur som inte är kommersiellt gångbar har två möjliga framtidsutsikter, endera skaffar man sig rejält med sponsorer eller så dör man. När Teater Tribunalen bestämde sig för att som ett experiment finansiera en hel teateruppsättning med sponsorer så blev resultatet att man lyckades hitta en enda sådan. När Palatset (kulturhus för barn) i Stockholm startades upp med pengar från näringslivet och från Stockholm stad dröjde det fyra månader innan man var tvungna att slå igen portarna igen. Detta på grund av att man helt enkelt inte gick runt ekonomiskt. Palatset kan i mycket sägas vara ett storskaligt experiment i samma tappning som det Teater Tribunalen gjorde några år tidigare med den stora skillnaden att man brände 10 miljoner av Stockholms skattebetalares pengar denna gång.

6: Urvattnade kulturpolitiska mål

Regeringens nya kulturpolitiska mål gick från 8 stycken till 4. De mål som togs bort och inte ersattes var:

- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas
- Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor
- Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs

7: Införande av kvalitetsbegreppet i de kulturpolitiska målenKvalitetsbegreppet har alltid varit problematiskt och när det gäller kulturpolitik är det kanske särskilt problematiskt. Införandet av kvalitetsbegrepp i de kulturpolitiska målen har exempelvis inte vägts upp med någon form av formulering som skyddar amatörkulturen och utövandekulturen, denna ingår helt enkelt inte i regeringens kulturpolitiska mål vilket i sig är ett problem då detta medför en professionalisering av kulturområdet över lag som innebär en mer passiv kulturkonsumtion där medborgarna i första hand ska konsumera istället för att delta och utöva själva.

8: Jakt på fildelare

Den 18 januari 2012 ställdes en fildelare från Värmdö inför rätta för att ha fildelat för privat bruk. Vi talar alltså inte om en grossist på något sätt utan om en fildelare som fildelar på samma sätt som miljontals andra svenskar gör dagligdags. Detta var en direkt följd av den eftergiftspolitik regeringen driver för skivbolagen och som i praktiken är ett resultat av amerikanska storföretags påtryckningar på regeringen. Dessa påtryckningar har varit ett faktum ända sedan razzian mot The Pirate Bay den 31 maj 2006.

9: Indraget statligt stöd till En bok för alla

En bok för alla är ett bokförlag startat 1976 driver en omfattande läsfrämjande verksamhet i tillsammans med föreningar och fackliga organisationer, bibliotek, skolor och barn- och ungdomsorganisationer. 2008 drog regeringen in det statliga stödet för En bok för alla.

19: Kulturarvslyftet

Regeringen har kommit på ett nytt sätt att lösa arbetslösheten, nämligen det kultur- och arbetsmarknadspolitiska projektet Kulturarvslyftet. Tanken är helt enkelt att arbetslösa ska kunna anställas för att hjälpa till i upprustningen av vårt kulturarv. Egentligen är tanken ganska märklig eftersom arbetsuppgifterna exempelvis är antikvariskt arbete. En utbilning till bibliotekarie tar idag 3 år på kandidatnivå på högskolan. Denna utbildning behövs uppenbarligen inte eftersom regeringen går runt i den naiva tron om att ”vem som helst kan sortera dammiga gamla papper”.

Sammantaget kan vi konstatera att regeringens kulturpolitik har tre huvudteman:
Yttrande- och tryckfrihet är någon man kan ägna sig åt om tillräckligt många är beredda att betala för det. Är för få intresserade kan man ju försöka skaffa sponsorer.
- Medborgare ska konsumera, inte agera, producera eller skapa själva.
- De som egentligen är målet för en kulturpolitik är de största aktörerna i branschen samt storfinansen.
- Profession är ganska ointressant om det går att komma undan billigare genom att frångå den.