Dags för krafttag mot volontärslaveriet i kultursektorn

De flesta som jobbat med kulturevenemang vet att det krävs ett stort mått av idealitet arbete. Vad som är problematiskt är att denna anda av idealitet lätt blir något som används av vinstdrivande stora arrangörer för att locka till gratisjobb. Musikfestivalerna har de senaste åren kantats av skandaler rörande volontärer. Det vittnas om slavliknande förhållanden. Gratisarbete i utbyte mot inträde, 12 timmars arbetspass, ersättningsskyldighet vid sjukdom. Inget skydd av försäkringar eller arbetslagstiftning. Slaveri 2.0. Man ska emellertid vara klar över att volontärarbete i kultursektorn inte bara sker inom musikområdet.

2010 menade regeringen att unga kulturarbetare måste ta sig i kragen och söka volontärplatser. Man menar att volontärarbete är ett sätt att göra sig ett namn för att sedan få fasta anställningar inom kultursektorn. Det finns inga bevis för att sambandet mellan jobba gratis och att få ett fast jobb. Däremot är det tydligt att gratisarbetet är satt i system i stora delar av kultursektorn.

Många av de som tvingas in i gratisarbete har gedigna utbildningar inom kultursektorn. Den borgerliga regeringens ambition bidrar till att nedvärdera kvalitativa yrkesutbildningar i sektorn. Vem väljer att utbilda sig till scenarbetare i framtiden när man i gengäld får 200.000 i studieskulder och en klapp på axeln som tack för 12 timmars oavlönat slit? Det viktigaste i dagens samhälle är att få ut människor i arbete, kultursektorn har arbetstillfällen men ingen som är villig att betala.

Lagrummet reglerar enbart förhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Givet situationen måste ett mål för vänstern att att förhållandet mellan en volontär och arbetsgivare blir likvärdigt med det förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare. Kulturen får inte vara ett undantagstillstånd där lagstiftningen och landvinningar arbetarrörelsen gjort är satta ur spel.

Volontärarbetet skapar också regelrätt lönedumpning i kultursektorn. Arrangörer och vinstdrivande bolag förväntar sig inte att kulturarbetare vill ha betalt för sitt arbete. Ju fler som jobbar gratis ju lägre blir oddsen för schyssta villkor inom kultursektorn.

Ett högt ställt mål för en modern syn på kultursektorn vore att så långt det är möjligt försöka skapa riktiga jobb. Med riktiga jobb menas anställningar där man får betalt för sitt arbete. Förutsättningen för en sådan utveckling är att samhället inser att kultur är något som angår oss alla och som vi alla måste vara beredda att betala för. Vi kan börja med att försöka etablera en sådan syn på kulturpolitik inom vänstern.

Call it off JK! - angående JK-anmälan mot filmen Call Girl

Nu har familjen Palme anmält Call Girl till Justitiekanslern. Det vi alla visste skulle hända för eller senare. Det gör mig besvärad och besviken. För det första så handlar det alltså om att man har anmält en film som inte är dokumentär. Det innebär i förlängningen om JK väljer att fälla den att vi har överlämnat ansvaret att genrebestämma film, litteratur och musik till juridiken. Det är en ganska obehaglig utveckling.

Missförstå mig rätt. Jag tycker också att det är ett stort problem om det är så att Olof Palme pekas ut som sexköpare i filmen. Vad jag tror att familjen Palme missförstår är diskussionen ”ingen rök utan eld”. Nu kommer diskussionen om huruvida Sveriges dåvarande stadsminister köpt sex eller inte att diskuteras som att det på något sätt skulle kunna vara en möjlighet. Det är det inte. Jag är övertygad om att Olof Palme aldrig köpt sex. Däremot måste man alltid förstå vad man ser och vad man inte ser. Ser man Call Girl så ser man inte en dokumentär, då ser man en spelfilm, det handlar således om fiktion och inte om fakta. Däremot är det fiktion byggd på något så komplicerat som en verklig händelse. Det komplicerar saker.

Låt oss konstatera att det innebär inskränkningar i demokratin att inskränka den konstnärliga friheten. Om konstnärer inte får utveckla verklighet till fiktion för att ställa frågor, väcka tankar och diskussioner, så har vi en obehaglig samhällsutveckling framför oss, denna utveckling är precis densamma som en klok svensk kulturpolitik måste göra sitt bästa för att motarbeta. Konst och kultur avgörs inte i domstol i en demokrati. Kan man förtala en avliden person som inte nämns i en film? Kan man förtala en avliden om man inte gör anspråk på sanningen? Nej, jag är ganska övertygad om att man inte kan det. Och jag hoppas att det också blir justitiekanslerns utslag.

Stort problem om media inte har kompetens att diskutera litterär kvalitet - angående Mo Yan

Mo Yan är inte bara Nobelpristagare i litteratur, han är också ordförande i kinesiska författarförbundet och medlem i Kinas Kommunistiska Parti. Visst kan det finnas synpunkter. Personligen tycker jag att det låter helt barockt att man skulle vara medlem i ett sådant folkförtryckande kapitalistiskt virrpanneparti som KKP. Däremot betyder det absolut inte att diskussionen kring Mo Yans nobelpris blir mindre antiintellektuell. Mo Yan är visserligen allt detta som ovan nämnts men det är inte, vilket bör poängteras, därför han får nobelpriset i litteratur. Att han får det handlar istället om hans stora författargärning.

Man bör ha en aspekt på litteraturpriset som tar hänsyn till en klok kulturpolitik. En klok kulturpolitik innebär att kunna se till verkshöjd och litterär kvalitet. Det är ett sort problem om litterär kvalitet är ett så väldigt främmande begrepp att man helt enkelt fjärmar sig från det genom att diskutera andra saker än just litterär kvalitet.

Att media i så hög grad fokuserat på att diskutera Mo Yans politiska åsikter och i så liten utsträckning diskuterat hans litteratur har antagit absurda proportioner. Det ställs i princip färre politiska frågor till Europeiska Unionen som vann Nobels Fredspris än till årets litteraturpristagare. Jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om det helt enkelt kan vara ett billigt och smidigt sätt att komma undan eftersom kompetensen i journalistkåren på ämnet kinesisk litteratur är tämligen begränsat medan vilken halvbegåvad reporter som helst kan vara lite kritisk mot KKP. Det är dock bara en magkänsla jag har, min kompetens på ämnet kinesisk litteratur är nämligen också tämligen begränsad.

Men herre gud vad jag skulle önska att rapporteringen i media istället kunde handla om Ximen Nao och hans sju liv, Vitlöksballaderna eller Det röda fältet. Det hade varit mer intressant. Ska man kritisera KKP kan man göra det utifrån mer än slentrianmässigt fantasilösa indignationsreportage.

Den danska turen

Här på Kulturpolitikbloggen har tidigare publicerats artiklar där jag förfasats över den kulturpolitik Danmarks kulturpolitiker Uffe Elbaek drivit. Nu har han avgått. Det som fällde kulturministern var att han spenderat 180.000 danska kronor på representationsmiddagar med Afuk, den utbildningsorganisation där han tidigare jobbat och där han sambo Jens Pedersen är anställd.

Att Elbaek fick avgå i förtid var kanske bland det bättre som kunde hända den danska kulturpolitiken. Elbaek hade radikala kulturpolitiska idéer och bekände sig till den s.k. rindalismen, en term som används om de som anser att samhället inte ska ge något som helst ekonomiskt stöd till kulturen.

Tyvärr blir Marianne Jelved ny kulturminister. Tyvärr eftersom även hon tillhör Radikal Venster (RV) precis som Elbaek och inte kan förväntas ha så mycket mer human syn på kulturpolitik, möjligen kan hon sägas ha en mjukare linje än Elbaek, detta dock endast baserat på ett antagande att alla inte kan ha en lika fundamentalistisk kulturpolitik som den Elbaek står för. Utan tvekan är Elbaeks avgång lite av en räddning för dansk kulturpolitik.

MUF:s kulturpolitiska självmord

”Moderaterna anklagas ofta för att ha en fantasilös eller rentav destruktiv kulturpolitik”, skriver Moderat Idéforum i en inbjudan till en moderat diskussionskväll om kulturpolitik i april i år. Säkerligen anade inte hur sann deras självironiska inledning skulle bli när Moderata Ungdomsförbundet gick till förbundsstämma nu i helgen.

MUF beslutade på sin stämma att verka för att avskaffa allt kommunalt, landstingskommunalt och statligt stöd till kulturverksamhet. ”Fantasilöst”, ja, ”rentav destruktivt”, definitivt. Jag tror inte att Moderata Ungdomsförbundet riktigt förstått vidden av sitt ställningstagande. Det innebär inte bara att fria teatergrupper, konsertarrangörer, museer, gallerister och liknande blir av med sin största inkomstkälla, det innebär också att ungarna i kulturskolan blir av med sin verksamhet. Som det ser ut idag finns även många privata och till synes självfinansierade kulturverksamheter som uppbär stöd från våra skattepengar.

Jag är ganska övertygad om att detta linjebeslut kommer bli pinsamt för MUF att försvara i framtiden, framförallt i valet 2014 då vi förhoppningsvis lyckats organisera ett kulturuppror mot borgarnas politik. Ungmoderaternas linjebeslut bygger på okunnighet och naivitet. Det finns inte mycket att göra åt den saken. Men att vi här ser ett av Sveriges största politiska partiers ungdomsförbund begå ett regelrätt självmord inom ramen för ett centralt politikområde är uppenbart. Jag kan inte säga att jag är ledsen, men lite förvånad är jag, det måste jag tillstå. Det finns en poäng i att påpeka att detta strider ganska påtagligt till och med mot den halvhjärtat ogillande kulturpolitiska linje som deras moderparti driver. Detta innebär en fullt ut darwinistisk och cynisk kultursyn som vi inte sett i Sverige sedan 1920talet.

Här är vad du efterlyst Adelsohn Liljeroth – Nike och Röda orkestern

Kulturministern har efterlyst att kulturarbetare ska bli mer verksamma politiskt. Hon har naturligtvis rätt i att frågan är viktig. I hennes debattinlägg handlade det visserligen uteslutande om kulturpolitik och inte andra politikområden men det må väl vara hänt.

Nike Markelius är trummisen från det legendariska bandet Tant Strul. Hennes nya projekt heter Nike och Röda orkestern och svarar väldigt konkret upp mot Lena Adelsohn Liljeroths önskemål genom att göra hårdpolitiserad musik. Det klimat vi fått i dagens Sverige tvingar också samtidsspeglande kulturarbetare att bli just politiska, vilket framgår tydligt av just Nike Markelius musik. Projektets texter är skrivna av olika författare och skribenter. Texten till klippet nedan är skriven av Inger Edenfeldt som tidigare skrivit romaner som Namnbrunnen och Finns det liv på mars?

Justitiekanslern kan omöjligt fälla Call Girl

Jag har nu under en tid på avstånd följt debatten om filmen Call Girl. Jag har ännu inte sett filmen. Däremot blir debatten ibland så dum att jag nu inte kan låta bli att ge mig in i diskussionen jag också. Att anmäla filmen till JK är vad jag förstår helt ohållbart.

Svaret på den outtalade frågan är ja, om det är så att Olof Palme utan grund pekas ut som sexköpare i Call Girl är det kontroversiellt. Däremot märks det här väldigt tydligt hur lätt det är att förnuftet lämnar känslan helt obevakad i debatter som denna. Detta menar jag eftersom debattörerna inte verkar vilja se Call Girl som en spelfilm baserad på en verklig händelse utan som en dokumentär. Det är en märklig brist på förståelse för genrernas olikhet som lyser igenom i detta fall. Vad är det som görs i det manus Marietta von Hausswolff von Baumgarten skrivit? Jo, hela den historia som tidigare berättats men inte gått att belägga berättas i filmen som sanning. Eftersom ingen vet huruvida det är sanning eller fiktion så blir det per automatik fiktion. En verklighet är verklig, en fiktion kan vara hämtad ur en vag verklighet.

Utifrån en krass kulturpolitik vore det helt otänkbart att fälla Call Girl. Hur ska man då som filmare eller manusförfattare i fortsättningen alls våga delta i ett verklighetsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland eller ett fiktionsbaserat projekt som svävar i verklighetens gränsland? Någonstans måste vi inse att detta gör i princip all fiktion omöjlig eftersom det i slutändan innebär att man hamnar i en situation där man inte kan spela in något som skulle kunna hända eller ha hänt i verkligheten.

Hur kan man då i vettets och sansens namn försöka få fiktion fälld för förtal? Jo, det handlar helt enkelt precis som jag ovan skrivit om att tanken lämnar känslan obevakad och att man inte förstår skillnaden på fiktion, en beskrivning av ett eventuellt skeende, och dokumentär, skildringen av ett faktiskt skeende. Förtalsparagrafen handlar visserligen om att beskylla någon för något som inte är sant. Samtidigt måste man väl kunna inse att det också handlar om att detta ska sägas i ett syfte att få folk att tro att det faktiskt är sant. Om man går på bio och ser en film (om det inte är en dokumentär naturligtvis) och går därifrån i tron att allt som setts på bioduken varit sant så har man väldigt stora problem och bör nog uppsöka läkare.