Till fråga om kulturmarxisterna och kulturvänstern

När Anders Bering Breivik sprängde sina terrorbomber i Norge hänvisade han till att bomberna riktade sig mot vad han kallade ”kulturmarxisterna”. Detta begrepp anses således stå för en human flyktingpolitik, en som fascisterna och rasisterna ser det, beskyddande inställning till den ”hemliga muslimska invasionen”. Konspirationsteorier har alltid intresserat mig, vilket fått mig ganska impopulär hos gänget kring Zeitgeist, gruppen kring vaken.se (som jag i Clarté kritiserat att vissa delar av vänstern har en obefogad respekt för). Min fascination består i att människor säger sig se saker, mönster i samhället, som inte finns. Den sionistiska världsregeringen är ett exempel på en av de mer kända tankespökena, även det finns det vissa (tack och lov ganska få) inom vänstern som också har sett. Men inom högern verkar konspirationerna nu flocka sig, såväl den extremhöger som Anders Bering Breivik representerar som den mindre aggressiva höger som innehar regeringsmakten i Sverige.

De två konspirationsteorier som för tillfället intresserar mig mest är de som har en politisk snarare än en religiös eller etnisk bakgrund. Dessa två handlar om kulturmarxismen och kulturvänstern. När det gäller den förstnämnda så handlar det som nämnts ovan om en konspirationsteori av det mer klassiska slaget så till vida att den har religiösa förtecken. Dock skiljer den sig från exempelvis teorin om ZOG eftersom den innebär att en icke religiöst homogen utan åsiktshomogen grupp skyddar en religiöst homogen grupp, de konspirationsteorin i detta fall rör är den åsiktshomogena gruppen, det är dessa som är ”kulturmarxisterna”. När det gäller den senare handlar det på intet sätt om religion. Snarare tvärt om. Denna konspiration rör till stor del 68-generationens påstådda kulturella-, samhällsdebatts- och mediala dominans. Denna konspirationsteori beläggs precis som andra konspirationsteorier med ”allmänt vedertagna fakta”. Dessa fakta är som brukligt subjektivt utvalda för att styrka den egna tesen. De konspirationsteoretiker som i detta avseende har störst inflytande heter Bengt Ohlsson, Lena Adelsohn Liljeroth, Ulf Brunnberg och Wille Craaford. Dessa är modiga föregångare som tagit bladet från munnen och vågar stå upp mot ”etablissemanget”.

Detta med att stå upp mot etablissemanget är en intressant företeelse som har kommit på senare år till regeringskvarteren (läs sedan 2006). Vad vi här ser är hur de som utgör samhällets toppskikt, statsråd, en handfull journalister och kulturpersonligheter och några till från samhällets toppskikt, bestämmer sig för att de helt plötsligt är riktiga underdogs. De motarbetas och förtrycks. Det märkliga är att de ofta motarbetas och förtrycks av folk som har mindre reellt inflytande än de själva har. Detta görs uppenbart för att skapa en stämning där folk i gemen ska känna att det är dessa personer som vågar stå upp för ”sanningen” trots att det kostar på.

”Kulturvänstern är en allomfattande elitklass med revolutionära förtecken” hette det på 70talet. Idag används samma mening men ”revolutionära” har bytts ut mot ”konservativa”. Varför, undrar säkert vissa, går inte denna välorganiserade apparat, denna maktfaktor att räkna med, till motangrepp? Svaret på den frågan är enligt undertecknad ganska enkelt. Kulturvänstern är ett samlingsnamn äför människor med vänstersympatier som sysslar med kultur eller media. Detta innebär att det är ett ungefär lika spretigt begrepp som ”naturälskare”. En så oorganiserad grupp som kulturvänstern är så pass spretig att frågan är om man kan säga att den alls finns. Hur spretig kan en grupp vara och fortfarande vara en grupp?