Den danska kulturpolitiken är komplex och mångdimensionerad. Ofta tycks politikerna ställa upp en direkt konflikt mellan förvaltande av kulturarvet och satsning på kulturproduktion. Sedan finns också rindalismen (se ordförklaring) som farsot bakgrunden, en farsot som då och då gör sig påmind genom nya utbrott. Precis som i svensk kulturpolitik. När Anders Fog Rasmussen skulle ”göra rent hus med smakdomarna” blossade en ordentligt kulturstrid upp i Danmark. Kan någon säga vad som är bra och dålig musik och litteratur? Är något fint bara för att det är konstigt och säljer dåligt? Kan det inte helt enkelt vara dåligt då? Vi känner igen symtomen av denna diskussion från Sverige idag. Kulturdiskussionen bara den senaste månaden har präglats av det Danmarks förre statsminister kallade ”vänsterorienterad åsiktstyrrani”.
Under förra mandatperioden hade rasistiska Dansk Folkeparti stort influtande på kulturpolitiken i Danmark genom att bland annat lyckas få in en skrivelse i direktiven för Danmarks Public Service som säger att Public Service ska förvalta det kristna kulturarvet. Nu har Danmark en ny kulturminister. Han heter Uffe Elbaek och betecknar sig som liberal aktivist. När Elbaek tillträdde lanserade han vad han kallade Kulturens Marschallplan (som Kulturpolitikbloggen skrev om 2011-10-05). Den innebar bland annat minskat stöd till klassisk musik och opera. En annan av planens punkter var att skära ner budgeten för den danska nationalscenen och sparka ut hela dess styrelse. För någon vecka sedan blev det känt att Uffe Elbaek ville ha ungas hjälp att utveckla kulturpolitiken. 10 unga under 25 år skulle bilda ett ungdomsråd tillsammans med ministern själv. Vad som väckte många reaktioner var att Elbaek inte planerade att ge dem betalt för detta arbete.
Man kan egentligen säga att prägeln på kulturpolitiken i Danmark är relativt lik den svenska kulturpolitiken. Man vanvårdar kulturarvet genom att skära ned på satsningar på det (Danmark) eller låta sådana sköta det som inte har adekvat utbildning för det (Sverige). Man ser en vänsterdominans i kulturlivet, denna anser man utgör ett hot och ska utrotas genom ett regelrätt krig som indirekt blir ett krig mot kulturen och som gissningsvis slutar med ett kulturliv som står helt utan pengar och arbetsmöjligheter eftersom detta varit den slutgiltiga lösningen på vänsterns kulturdominans (Danmark och Sverige). Man ser rindalismen som en självklart inslag i kulturpolitiken och ser därför helst ett kulturliv som inte alls finansieras av stat, landsting och kommmun eftersom detta i praktiken innebär att kultur måste kosta pengar (Danmark och Sverige).
Ordförklaring:
Rindalism: En politisk teoribildning som handlar om hur kultur inte ska få finansieras med skattemedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar