Kulturministern är en person som fått utstå mycket spott och spe. Hon har utsatts för hetskampanjer från väletablerade, halvetablerade och oetablerade kulturdebattörer, kulturarbetare och andra tyckare. Den välorganiserade och intoleranta kulturvänstern har sågat hennes politiska reformer och förslag till kulturpolitiska åtgärder vid fotknölarna. Men nu blir det ändring. Härmed vill jag ta Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under mina vingars beskydd och inte ens Mikael Wiehe eller Jan Myrdal kan förmå mig tumma ett uns på mitt helhjärtade beskydd. Jag förlåter henne inte, i färskt minne finns fortfarande en darwinistiska inställningen till tidningsutgivning där kapitalstarka mainstreamröster prioriteras framför inte lika resursstarka, mindre, men nytänkande publikationer, hennes totala förakt mot vårt kulturarv som hon vill ska tas om hand av folk utan kvalifikationer är heller inte glömt. Kort sagt, Lena Adelsohn Liljeroth är inte förlåten.
Men när Svenska Dagbladet angriper Lena Adelsohn Liljeroth för att hon gjort det, i sin situation, enda rätta måste någon rycka ut och försvara henne. Vad har då kulturministern gjort så bra? Det är det som är det fina i det hela. Hon har gjort precis det som är undertiteln till denna blogg (”vad övrigt är, är kultur”) fast utan förvrängning ur Hamlets orginaltext, ”vad övrigt är, är tystnad”. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har förstått det meningsfulla i att inte göra någonting alls. För när man har en syn på kultur som innebär att god kultur är de kulturella uttryck som inte tar del av statens lilla men säkra kaka så kanske man helt enkelt gör bäst i att förbli i Hamlets övriga tystnad.
Att Lena Adelsohn Liljeroth inte lagt en enda proposition mellan 2010 och 2012 är något media uppmärksammat och som hon fått spott och spe för. Det är inte rättvist. Kulturministern förtjänar tvärtom att hyllas för att hon härigenom gjort sin största insats som kulturminister hittills. Hennes ministergärning har varit ganska lik en israelisk checkpoint på västbanken, den kultur som passerat har misshandlats, bespottats och trakasserats, jag föreslår att hon tar ett jobb där hon gör mindre skada. Det kan emellertid fortfarande vara inom kultursektorn. Hon kan exempelvis klippa biljetter på Dramaten, nej förresten, det är ”svår” kultur, underhållning ska det vara. Kanske kan hon sälja popcorn på någon biograf? Men nu är ju Adelsohn Liljeroth kulturminister, och att inte göra någon verklig skada är hennes främsta gärning hittills, jag kommer minnas åren 2010-2012 som nådens år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar