Kulturpolitiken, speciellt i större städer som Stockholm, bygger på en centralisering av kulturlivet till innerstaden. Detta är naturligtvis ett problem för kulturlivet i sig. Men hur slår denna aningslösa innerstadsfokusering i ett bredare perspektiv? Eftersom det är Internationella Kvinnodagen så tänkte jag främst fokusera på situationen för kvinnor i förorten.
Visst är det intressant att diskutera könsneutrala begrepp som hen. Det är spännande att snacka om könsöverskridande identitet och sånt också. För mig som feminist är dessa frågor viktiga. Samtidigt bor jag i förorten. Jag har många kvinnor runt mig i mitt umgänge och i mitt grannskap. Vad är de viktiga feministiska frågorna för dem? Är det huruvida man säger hen eller hur man definierar sin sexualitet? För vissa är det utan tvekan så. Men här finns problem som inte finns eller är mer sällsynta i city. Arbetslösheten är högra, den akademiska vanan sämre, trångboddheten värre, hedersproblematiken är här inget abstrakt som man bara intelektualiserar kring, här finns den i realiteten, här sitter fler fast i deltidsarbete fast de skulle behöva jobba heltid. Så, de feministiska frågorna som engagerar i min förort är sådant som kampen mot hedersvåld, rätten till heltid, arbete åt alla, utbildning åt alla. Grundkraven. Jag är ingen rättshaverist. Jag tänker inte börja gasta om någon hemlig feministelit på Södermalm. Jag konstaterar bara att det är såhär jag upplever det i min vardag.
Samtidigt som det kanske inte är riktigt samma frågor som dominerar den feministiska debatten i förorten som i innerstan så är tillgången på diskussionsforum och tankeväckande väldigt mycket större i innerstan än i förorten. Det handlar om hur tillgången på intellektuell stimulans ser ut. Tillgången på kultur.
Här i västerort är det ont om kulturcentra som kan locka till tänkande, organisering, motstånd. De som finns är medborgardrivna initiativ som går på knäna eftersom de inte får den finansiering de skulle behöva. I mitt närområdet finns ett kulturhus som inte fått sina lokaler renoverade. De har stått stängda i år nu. Det kulturcentrat har betytt mycket för min förort. Nu har debatten, medborgarinitiativen och organisationslivet gått på sparlåga sedan renoveringen inleddes. De som kan påverka att skynda på renoveringen av vårt kulturhus sitter i stadshuset, i Stockholm city. Vi har inga representanter där.
Tillgången till kultur och kulturverksamheter är central för att demokratin ska fungera. Ett feministiskt krav att resa är därför att kulturlivet måste finnas även i förorterna. Decentralisera, sprid ut, öka utbudet. Detta påverkar definitivt det feministiska klimatet och medvetenheten. Finns inget sätt att erbjuda ett ickekommersiellt rum för samtal, konst, musik, teater, var ska då demokratin, förortsorganiseringen, feminismen växa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar