Det fria musiklivet ställer krav

I uppropet Ett musikliv för alla sluter sig bland annat Folkets hus och parker, Föreningen svenska tonsättare, Riksförbundet svensk jazz och Sveriges orkesterförbund till en skrivelse som ställer krav på kulturpolitiken. Kraven är egentligen ganska enkla. Det handlar om en sammanhållen politik även gällande musikområdet, det handlar om att ta tillvara på de välutbildade musiker som finns inom exempelvis visa, jazz, rock och folkmusik och det handlar om att institutionerna ska inkludera det fria musiklivet i sina produktioner.

Det finns en snedfördelning av resurserna som pekas ut i uppropet. Denna snedfördelning ger mer pengar till det som missvisande kallas för finkultur, det vill säga klassisk musik och opera. Detta innebär att bidrag till dessa institutioner och utsträckningen av inkluderande av denna del av det fria musiklivet är mer omfattande. De, åtminstone förment, mer folkliga musikgenrerna som rock, jazz, folkmusik och visor är får ungefär 10 procent av den totala kakan. Det kan bara betraktas som en uppenbar snedfördelning.

Uppropet Ett musikliv för alla kräver att kulturinstitutionerna ska kunna visa att man samverkar med det fria kulturlivet i minst 30 procent av sin verksamhet. Karin Inde, förbundssekreterare för Riksförbundet svensk jazz säger till P1:s Kulturnytt att det finns kulturinstitutioner som redan samarbetar med det fria musiklivet i den utsträckning uppropet önskar men att det måste bli bättre.

Vad uppropet kräver är en mer aktiv kulturpolitik på musikområdet. Detta nekar kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth att ge med hänvisning till att hennes kulturpolitik inte fungerar på det sättet. Ministern menar att det är fel att öronmärka pengar till speciella ändamål som utgör delar av kulturinstitutionernas verksamhet. Detta är för det första bara en åsikt, det finns inga realpolitiska hinder för att öronmärka satsningar, det vet alla, särskilt kulturministern. Dessutom kan vi ju konstatera att det uppenbarligen fungerar utmärkt åt andra hållet. Det fungerar utmärkt att ställa krav på vad institutionerna inte får göra med sina pengar. Rent politiskt borde dessa två åtgärder vara av samma slag och samma dignitet. Det är här inte svårt att beslå kulturministern med dubbelmoral. 

Uppropets undertecknare har helt rätt i sina krav. Framförallt är det en fråga om folkligt inflytande. Det är skattepengar som går till kulturinstitutionerna. Det är skattepengar som utbildar musikerna. Är det inte märkligt att personer inom det fria musiklivet, med kvalificerade kunskaper, släpps vind för våg istället för att åtminstone till viss del användas som resurser av de alltså likaledes skattefinansierade kulturinstitutionerna? På så vis kan deras skicklighet och musikalitet och komma folket till del på ett mer tillgängligt vis.