När behöver danskarna bibliotek?

Det första man skär ner på är kulturen. Det är en hårdsmält inställning som världens ekonomer gjort till lag. I England och Danmark har denna logik slagit hårt mot framförallt biblioteken.

I Danmark kommer nu nödsignaler från biblioteken. 66 procent av biblioteken har fått sänkta anslag. Tidigare har jag här på Kulturpolitikbloggen skrivit om den danska linjen vad gäller kulturpolitik, rindalismen. Kulturministern Uffe Elbaek lanserade Kulturens Marschallplan, en plan för hur kulturinstitutioner och kulturverksamheter skulle finansieras mer av näringslivet och privatpersoner. Kulturens Marschallplan är på många sätt indikator på övergången till ett finansieringssystem mer likt det engelska. Alltså från nedskärningar på biblioteksväsendet till biblioteksdöd på brittiskt manér.

Ibland måste man ställa sig frågan; när behövs oberoende information? Alltid blir naturligtvis svaret. Men kanske är det lite viktigare ändå i tider när man inte vet vem man kan känna förtroende för? I detta sken blir nedskärningar på bibliotek i kris,- och orostider än mer vanskligt. Danmark genomgår en hård period just nu. Regeringskris, halvfascistoid flykting,- och asylpolitik, islamofobi... När behöver danskarna bibliotek om inte nu?

Valår

Jag är smärtsamt medveten om att jag skrivit tidigare om att jag lovar att skärpa mig gällande uppdateringar på Kulturpolitikbloggen men nu måste det ske. Det är valår. För min del innebär det partiarbete. Men det innebär också att kulturpolitik måste lyftas i valrörelsen. Svaren måste ges och frågorna måste ställas. Min ambition är att börja uppdatera mer aktivt igen och att försöka få till en vettig bevakning.

Gott besked från Justitieombudsmannen om grafitti på Stockholms kulturtavlor

Den av Madeleine Sjöstedt företrädda kulturpolitik som förts i Stockholm de senaste åren är känd för sin låta toleransnivå. Den missriktade och i många fall på okunnighet byggda politiken har bland annat lett fram till det ryktbara totalförbudet mot konstformen grafitti.

När Riksteatern ville göra reklam på de av staden ägda kulturtavlorna för sin föreställning Art of the streets satte staden stopp, hänvisande till nolltoleransen mot rasism. Nu har Justitieombudsmannen (JO) granskat fallet och fällt sitt utslag. JO menar att det var fel av Stockholm stad att förneka Riksteatern rätten att affischera på kulturtavlorna. JO menar också att frågan är om det över huvud taget är förenligt med gällande lagar och avtal att Stockholm stads politiska beslut styr vem som får och inte får tillgång till att affischera på kulturtavlorna. Den uppmärksamme kan exempelvis notera att tavlorna ifråga under den senaste tiden hyrts av hovförvaltningen för reklam för den svenska monarkin. Att Stockholm stad inte haft något problem med detta PR-jippo för den föråldrade svenska monarkin men däremot med nytänkande konst och kultur kan sägas vara betecknande för den kulturpolitik som drivs från Stockholms stadshus idag. Förhoppningsvis får vi se ett slut på eländet i valet i september!

Nog med dumheter, nog med nytta

Det måste vara mätbart, gå att verifiera och utvärdera. Det måste vara nyttigt. Annars funkar det inte. Kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth gör det hela nästan vulgärt tydligt genom sin gemensamma debattartikel med äldreminister Maria Larsson idag på SVT Debatt.

Visst blir det lite pinsamt, nästan krystat. Kulturministern måste, för att rättfärdiga sitt eget politikområde ta hjälp av en annan fackminister. I detta fall gäller det äldreministern. Deras gemensamma tes; kulturaktiviteter ger äldre bättre hälsa.

Jag säger inte att Adelsohn-Liljeroth och Larsson har fel i sak. Snarare har de säkerligen rätt. Men om man ska resonera ur någon form av perspektiv med kulturministerns område, kulturpolitik, för ögonen uppstår ett löjets skimmer. Kanske borde man tala om konst istället för kultur i detta sammanhang. Det kulturministern och äldreministern talar om här är alltså konstpolitik, det vill säga politik som rör de estetiska skapandeformerna teater, musik, dans och bild. Detta ska alltså göra att äldre mår bättre. Självklart kan det vara sant. Men någon gång måste vi sätta ner foten och fråga oss om denna överstinna tro på nyttan verkligen är vettig, om tron på nyttan är nyttig. Jag tror inte det. När det gäller konstpolitik och kulturpolitik tenderar det att vara precis tvärt om. Kulturarbetare är inte entreprenörer, de är kreatörer. Kultur och konst går inte att mäta i samma termer som inkomster och utgifter, plus och minus. Det finns ett egenvärde. Någon gång måste politikerna ta tjuren vid hornen och inse att nytta kanske inte är allt, nöje kan vara en del.

Det skulle kunna finnas en mening med att istället för det smått högtravande ordet konstpolitik börja använda ett nytt ord, kulpolitik. Som jag ser det finns viss politik inte till för annat än att stimulera glädje och kreativitet. Om detta är nyttigt eller inte är en helt oväsentlig fråga. Samtidigt är det den fråga vi ständigt dras med som intresserar oss för kulturpolitik. Orsaken är helt enkelt den att vårt politikområde inte helt passar in i den mall som läggs ut av osäkra, ofta borgerliga men även andra, politiker. För att kunna rättfärdiga kulturpolitiska satsningar måste de vara nyttiga, inte just betonade på glädje, lust och intresse, på att ha kul. Det finns något djupt sorgligt i detta.

Någon gång måste det faktiskt vara nog med dumheter. Vi måste känna stolthet över att inte vara lönsamma.

Vad är väl (inte) en partikongress?

Till att börja med; detta är inget vanligt inlägg på Kulturpolitikbloggen. Det handlar inte i första hand om kulturpolitik. Dock ser jag ingen annan plattform för denna diskussion. Sedan Vänsterpartiet lade ner sin gamla, och visserligen i vissa delar daterade, tidning Vänsterpress, finns inget självklart organ för interndebatt. Med detta sagt hoppas jag att läsare av Kulturpolitikblogggen som inte är intresserade konkret av just Vänsterpartiet har överseende med nedanstående inlägg om Vänsterpartiets kongress.

Frågetecknen är och har varit många när kamrater under de senaste månaderna har diskuterat den kommande partikongressen. Främst av alla funderingar har varit vad kongressen egentligen ska besluta om. På en punkt har denna fråga varit lätt att besvara. Stadgeändringar och stadgeärenden är en av de saker som ska och kommer att diskuteras med utgångspunkt i de framlagda förslagen till stadgeändringar. Samtidigt ska kongressen behandla två stycken uttalanden. Det ena handlar om EU-valet och det andra om riksdagsvalet.

Vanligtvis tar det cirka 20 minuter att behandla ett uttalande på exempelvis en disktriktskonferens inom Vänsterpartiet, ingen lägger den största vikten vid just detta. Av partikongresser har jag inte samma erfarenhet, jag har endast deltagit vid två partikongresser, i Gävle och i Uppsala. Dock har jag inget minne av att det heller där var den mest omfattande proceduren att anta kongressuttalanden. Men till kongressen i januari 2014 har partistyrelsens, som jag ser det, osmidighet, gjort att situationen lär bli en annan. Kongressuttalandena har getts en oproportionerligt stor betydelse. Oproportionerlig därför att vi alla vet att ett kongressuttalande mer än något annat är en hyllvärmare som möjligen uppmärksammas på sina håll i media men i övrigt inte spelar någon avgörande betydelse. Till detta års partikongress har emellertid en stor betydelse lagts vid behandling av dessa dokument. Till vilken nytta kan man fråga sig? Partikongressen har efter vad jag förstår också att besluta om huruvida valkonferenser ska hållas för att behandla en valplattform och om dessa ska hållas i maj eller i augusti.

Problemet är främst det att kongressuttalandena inte ska innebära en politisk prioriteringsordning men trots det, när ombuden är klara med motionsbehandlingen, kommer att likna partiprogram. Alla kommer att försöka få in sina hjärtefrågor i kongressuttalandena. Detta eftersom det är osäkert om det alls blir några valkonferenser under våren eller hösten 2014 och vad dessa i så fall ska besluta om. Blir det så att kongressen beslutar att hålla valkonferenser bör det naturligtvis bli i maj eftersom det vore absurt att hålla valkonferenser för politisk plattform inför valet en dryg månad innan valdagen. Men om kongressen alltså beslutar om valkonferenser, vilken mening har i så fall partikongressens uttalanden? I min värld finns ingen poäng med sådana uttalanden om det blir så.

Så; det partistyrelsen i detta läge har gjort är att sätta sig i en sits där man kallat till en kongress som ska behandla dokument som troligen, oavsett valkonferenser eller ej, kommer att bli helt eller delvis menlösa. Det är en väldigt negativ syn på saken men jag tror faktiskt att jag har rätt.

När det gäller motioner som behandlar det konkreta ämnet kulturpolitik till partikongressen finns tre sådana i vilka jag är inblandad, förhoppningsvis kommer det finnas betydligt fler än så som skickas in innan morgondagen då det är stopp för insändande av motioner till partikongressen.

Nya tider för presstödet

Lena Adelsohn Liljeroth och jag står för en gångs skull på samma sida. Vi är eniga om att svenska skattepengar inte ska gå till att finansiera utgivning av tidningar som bedriver hatkampanjer mot invandrare, hetsar mot minoriteter och kränker människovärdet. Vi är alltså överens om att det inte är en bra idé att Presstödsnämnden ger utgivningsstöd till den högerextrema tidningen Nya Tider.

Idag meddelades att Presstödsnämnden hade beslutat att ge Nya Tider ett utgivningsstöd på drygt 1,7 miljoner kronor. I min bok är det ett misslyckande ur två hänseenden. Dels för att Sverige är ett land där den högerextrema vågen växer så pass mycket att det idag, till skillnad från för några år sedan, finns en relevans i att diskutera hur staten ska förhålla sig till dessa grupper och dess tidskrifter. Tidigare har företeelsen varit så pass marginell att diskussionen snarare enbart handlat om antirasistisk opinionsbildning och hur demokratiska krafter ska arbeta för att bäst mota nazist-Olle vid grind. Dels för att den diskussion som nu förs ställer radikaler från två vitt skiljda håll vid samma skampåle. Tidningar som Arbetaren, Flamman, Proletären och Offensiv diskuteras i samma andetag som Nya Tider och Nationell Idag. Detta är ett misslyckande på så vis att inte ens den av hat mest förblindade borgerliga ledarskribent kan antyda att det finns ett demokratiskt hot från tidningar på vänsterkanten som också diskuteras i termer av huruvida de är demokratiska och ska ha presstöd. Tidningar som Arbetaren, Flamman, Proletären och i viss mån även Offensiv har i många lägen i svensk historia visat att man vilar på en fast övertygelse om demokratins grundmurade överordning över allt annat. Man har dessutom visat att man även när det är svårt, går emot antidemokratiska strömningar i samhället. När man i samma andetag diskuterar tidningar som på ett väldigt tydligt sätt tar avstånd från demokratiska grundprinciper om människors lika värde och hetsar mot minoriteter, då är man ute på djupt vatten.

Polariseringen riskerar att bli att Nya Tider och Nationell Idag ställs på samma sida som sina antagonister i kampen för att överleva. Detta är en olycklig situation som egentligen inte skulle behöva uppstå om borgerliga politiker och ledarskribenter för en gångs skull kunde hålla sig till sakfrågan och för en gångs skull hade kuraget att säga att det är en väldigt stor skillnad på att vara vänster i ordets breda bemärkelse och att vara högerextremist.

Lagen är lika för alla, så är även presstödsnämndens kriterier för utgivningsstöd. Följdriktigt är därför att det inte finns en chans att opponera mot att just Nya Tider får presstöd. Däremot är det helt riktigt att agera för att förändra de uppenbart förlegade riktlinjer som gäller för att för sin utgivning få ta del av svenska skattemedel.

KB, Bingolotto och det stelbenta Utbildningsdepartementet

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet. Den handlade om en entusiast, Alexander Williamsson. Även om jag får erkänna att föremålet för hans entusiasm, Bingolotto, är smått obegripligt för mig så kan jag inte låta bli att bli irriterad över artikeln. Williamsson forskar vid Kungliga Biblioteket för att skriva fakta om Bingolotto på sin hemsida Bingolottowiki.se. Hans forskning är nu avbruten av Kungliga Biblioteket. Trist kan man tänka. Men det är faktiskt inte, som man kan få uppfattningen om i artikeln, Kungliga Biblioteket som är boven i dramat. De som hindrar Williamssons forskning är i själva verket Utbildningsdepartementet.

Orsaken till att Williamsson nog är den första entusiast och hobbyforskare som stoppas av staten från att undersöka en glättig TV-show med gamla anor är att Kungliga Biblioteket är ett forskningsbibliotek. I korthet innebär det att all forskning på Kungliga Biblioteket utgår från en vetenskaplig ansats. Om Williamsson alltså exempelvis skrivit en kandidatuppsats i precis samma ämne med precis samma metod så hade det varit okej för honom att forska vidare.

Detta är i all sin smått absurda obetydlighet ännu ett exempel på Utbildningsdepartementets märkliga syn på utbildning. Hur man än ser det är det en stor del av vårt kulturarv som tillvaratas av människor som enbart har sin entusiasm och sitt ideella engagemang i botten. Utan detta skulle exempelvis donationer till Kungliga Biblioteket inte finnas, lika lite till Arbetarrörelsens Arkiv. Det är människor som lagt ner tid och pengar på att dokumentera och tillgängliggöra någonting som de tror och tycker är viktigt. Huruvida så är fallet är staten inte kapabel att avgöra, det är endast eftervärlden.

Ibland ifrågasätts, framförallt av utbildningsminister Jan Björklund, nödvändigheten av viss kunskap. Bara detta faktum gör Björklund högst olämplig för sitt ämbete. Naturligtvis kan vi ifrågasätta vilken kunskap och forskning som ska bevaras och bedrivas med skattepengar. Men ofta gäller det alltså inte skattepengar, ingen gör anspråk på statligt, -landstingskommunalt, - eller kommunalt stöd, utan det handlar om tillgången till informationen. I ett informationssamhälle kan vi inte ha dörrar till kunskap som hålls låsta av hävd.

Det känns i mitt tycke ganska rimligt att förutsättningen från Utbildningsdepartementets sida för när man får respektive nekas tillgång till Kungliga Bibliotekets samlingar ses över. I praktiken borde det handla om huruvida man har en hederlig och seriös systematisk ansats eller inte snarare än huruvida den är strikt vetenskaplig. Detta är inte bara en fråga som berör Williamsson utan även många fler. Framförallt bör konstateras att det som finns i samlingarna på Kungliga Biblioteket utgör vårt kulturarv. Ett kulturarv vars ägare är Sveriges alla medborgare, kollektivt, oaktat om de är specialister på Bingolotto, motströms flugfiske i Norra Tornedalen under andra världskriget eller varför inte udda brandposter i Uddevalla 1919-1931.