Lena Adelsohn Liljeroth lyfte Bengt Berg som positivt exempel

I en intervju för SVT säger Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth den 9/7 att hon anser att kulturarbetare måste bli aktiva i politiken och den politiska debatten. Intressant i sammanhanget är att kulturministern som positivt exempel lyft fram min vän och vapendragare Bengt Berg som sitter i riksdagen för vänsterpartiet. En personlig fundering är att Bengt nog är ett av de yttersta bevisen på vilken politisk ställning kulturarbetare gärna tar. Hellre de som vill förbättra än försämra deras villkor och livssituation. Att Magne Smith och Wille Crawford valt en annan väg eller att Ulf Brunnberg gjort det är kanske undantagen som bekräftar regeln. Bara i min omedelbara närhet inom Vänsterns Kulturnätverk känner jag ett tiotal riksbekanta och oerhört politiskt aktiva kulturarbetare. En inte helt oäven teori är att kulturarbetare visserligen inte organiserar sig i den utsträckning man skulle kunna önska men att det är vanligare inom vänstern än inom moderaterna, av förklarliga anledningar.

Vad jag kan notera med viss tillfredsställelse är också hur kulturministern bestämt ryter ifrån när SVT frågar vilken roll kulturpolitik spelar för moderaterna. Hon säger citat: ”- Det är en självklar del av vår politik och har så alltid varit”. Jag vet inte riktigt vad som skulle tyda på det, om det inte möjligen skulle kunna vara det faktum att kulturministern gett fasen i att lägga några propositioner i riksdagen under hela mandatperioden. Personligen tycker jag att det låter snarare som frånvaro av visioner och nya idéer, ett tillstånd som för övrigt präglar hela regeringen och inte bara valda delar.

Regeringen har haft tre olika konkreta kulturpolitiska visioner och prioriteringsområden sedan valet 2006 (alltså sedan en och en halv mandatperiod tillbaka); för det första att uppvärdera kulturutövande bland barn och unga, för det andra att rusta upp och tillgängliggöra kulturarvet och för det tredje att skapa bättre förutsättningar för kulturarbetare. För mig känns det relevant att vid varje givet tillfälle, varav denna artikel får bli ett, redovisa hur det har gått.

När det gäller barns och ungas rätt till kultur kan vi bland annat konstatera att borgerligt styrda kommuner är de som har högst avgifter i musik- eller kulturskolan, jag förstår faktiskt inte på vilket sätt detta skulle vara att prioritera barns och ungas rätt till kultur. När det gäller mottagande av ensamkommande flyktingbarn kunde integrationsminister Tobias Billström gå ut och trycka på för att Vellinge skulle ta emot barn, även om jag inte önskar något barn att hamna där de inte är önskade och där stämningen är sådan den var i Vellinge vid denna tidpunkt. I ärlighetens namn tycker jag inte att vi fått något svar på varför inte kulturministern kan gå ut till de moderatstyrda kommuner som har höga avgifter, exempelvis Stockholms läns kommuner Lidingö, Danderyd och Vaxholm, och uttrycka att de höga avgifterna i musik- eller kulturskolan är oacceptabla.

Om vi sedan ska diskutera kulturarvet så har regeringen bidragit med två saker som är relevanta i sammanhanget. Dels det utökade ansvaret för Kungliga Biblioteket (KB) som bland annat har hand om pliktexemplar av allt tryckt och utgivet material som produceras i landet. Dessa har nu fått nedskuren budget och hänvisas till att klara sig genom privatpersoners goda vilja att donera pengar. Ovanpå sina nedskurna anslag har (KB) fått ökat ansvar för digitalisering av sitt material och tar nu även pliktexemplar av välbesökta webbplatser.

Till sist har vi så kulturarbetarnas villkor som kulturministern och Alliansregeringen vill förbättra. Detta har gjorts genom att dra in så mycket som möjligt på samhälleligt stöd till kulturproduktion och i gengäld hänvisa kulturarbetarna till privata finansiärer. Man går så att säga från att se konst och kultur som samhälleliga angelägenheter till ett gammaldags mecenatssystem. Till detta kommer att en ny statlig myndighet har instiftats i form av Kulturbryggan där kulturarbetare kan söka stöd för sina projekt mot motprestationen att man ska kunna uppvisa att man även skaffat sig privata finansiärer.

Kultur är motstånd: Pussy Riot

Det ryska kvinnopunkkollektivet PussyRiot har under lite mer än ett års tid skrivit och framfört regimkritisk musik i Ryssland. Många vassa uddar har varit riktade mot Vladimir Putin. Detta har nu straffat sig. På grund av Pussy Riots hårda protester mot de fascistoida lagarna som riktar sig mot HBTQ-personer i Moskva och protester mot Putin har nu tre bandmedlemmar satts i fängelse. En av dem, Nadezhda Tolokonnikova, har nu inlett en hungerstrejk.

Uppenbart är att den kulturpolitik Putin står för inte innefattar yttrandefrihet. Solidaritetsaktioner för de ryska politiska fångarna, fängslade för det talade och sjungna ordet, har nu sats igång på många håll och bland annat Amnesty International har engagerat sig i deras fall. En av de solidaritetsaktioner som genomförts skedde på Medborgarplatsen i Stockholm i samband med den uppmärksammade No Border Camp den 21/6.

Angående begreppet "kulturarbetare"

Inom vänstern hör jag allt oftare röster som menar att man inte bör använda ordet kulturarbetare om människor som arbetar med olika typer av kultur, exempelvis som skådespelare, musiker, författare eller konstnärer. Anledningen som ofta ges är dels att begreppet skulle vara sprunget ur DDR:s kulturpolitik och kulturpolitiska linje där kulturarbetarna ansågs vara statstjänstemän. Huruvida de historiska detaljerna är korrekta eller inte kan jag ärligt talat inte uttala mig om. Däremot finns det också de som menar att man bör ha en mer specificerad benämning för olika yrkeskategorier inom skrået. Vidare finns de som menar att kulturarbetare som begrepp snarast är felaktigt eftersom kultur och kreativt skapande inte kan anses vara ett riktigt arbete. Till sist finns de som menar att man, om man använder termen kulturarbetare döljer klassfrågan, således arbetsköpar- arbetstagarperspektivet.

Eftersom jag, vilket ni som läser denna blogg redan lär ha märkt, använder mig av termen så vill jag i en liten kort text förklara varför. Detta gör jag genom att bemöta de ovanstående resonemangen kring varför termen skulle vara felaktig eller dysfunktionell.

Till att börja med har vi alltså de som anser att historiska preferenser räcker för att avfärda termen kulturarbetare helt och hållet. Egentligen förstår jag själva tanken däremot förstår jag inte riktigt varför termen skulle behöva vara felaktig på grund av en kultursyn som inte existerar i Sverige idag. Det är ju snarast så att kulturarbetare under den borgerliga regeringen blivit mer distanserade från staten än någon annan yrkesgrupp jag kan komma att tänka på. Visst kan man diskutera ett ords betydelse. Men när vissa vänsterkamrater kallar sig kommunister och samtidigt hävdar att man inte kan säga kulturarbetare för att det har en negativ klang tycker jag att man får ta sig en liten funderare.

När det gäller de som menar att man bör dela upp begreppet kulturarbetare i fler olika yrkeskategorier tycker jag är fel ute. Kulturarbetare har olika typer av kulturskapande professioner, det är sant, men så är fallet även bland kommunalarbetarna, industriarbetarna, lagerarbetarna, hantverkarna och så vidare, ikväll kategoriseras dessa som grupper med en gemensam benämning, ofta tillhör de samma fackförbund. Varför? Eftersom de ofta har gemensamma intressen, problem och situation. Samma sak gäller för kulturarbetarna. Att skapa en större gemenskapskänsla bland kulturarbetare är snarare extremt viktigt, en starkare kollektivistisk anda är av nöden för att ta tillvara gemensamma intressen och ta gemensamma fighter i större utsträckning än vad som görs idag. Kulturarbetarna är en svårmobiliserad grupp som snarast behöver få klumpas ihop än särskiljas och plockas strå för strå.

När man inte anser att det är ett riktigt arbete att producera det som andra människor konsumerar så bör man också ta sig en tankeställare. Det är en intressant tanke att de som arbetar inom livsmedelsindustrin inte skulle ha riktiga arbeten därför att de producerar sådant som andra konsumerar. Det är helt enkelt så att kulturproduktion precis som annan produktion helt enkelt är sådant som andra konsumerar. Jag är nyfiken på vad som händer om vi ruckar på den analysen. Vidare kan man tycka att det är intressant att det inte skulle vara ett riktigt jobb så länge man inte står vid ett löpande band, för då har en ganska liten minoritet av svenska folket jobb. Till sist finns de som anser att om man har ett jobb som bygger på en hobby av något slag är det inte att betrakta som ett jobb. Då är frågan om exempelvis vårdpersonal eller lärare, som (förhoppningsvis) har jobb de tycker är meningsfulla, roliga och viktiga, har jobb.

Till sist och kanske mest intressant finns de som hävdar att kulturarbetare är en felaktig term eftersom de inte tillhör arbetarklassen. Det är visserligen en fråga om hur man definierar arbetarklassen utifrån sina politiska brillor och grillor men samtidigt bör man vara medveten om tre saker:
- En kulturarbetare säljer sitt arbete som därmed konsumeras av någon annan. Här kan man visserligen hävda att de är herrar över den egna produkten men samtidigt måste man förstå att detta inte riktigt stämmer med verkligheten. Gällande exempelvis författare så är det ju faktiskt så att de kontrakteras av ett förlag. Samtidigt är frågan inte lätt. Ofta kan man dock se det som att det finns en eller flera principaler någonstans i bakgrunden som i praktiken är de som finansierar och konsumerar det skapade.
- Självklart handlar klasstillhörighet inte endast om hur jävliga arbetsförhållanden man har, då skulle kulturarbetare ofta befinna sig någonstans strax under den medelavlönade arbetarklassen. Klass handlar om vilken roll man har i produktionen. Detta komplicerar självklart frågan något för kulturarbetarskrået. Sällan finns kulturarbetare som har fasta anställningar eller engagemang. Däremot har kulturarbetare ofta andra yrken utöver att de är kulturarbetare och här talar vi således om ett dubbelarbete som ofta kan härledas till exempelvis vårdsvängen eller liknande. Dock hör detta naturligtvis inte ihop med deras roll som kulturarbetare utan är något de gör för att i tider när kulturskapandet av någon anledning går dåligt ändå ha mat på bordet och kunna betala sin hyra.
- Jag anser också att kulturarbetartermen egentligen inte nödvändigtvis måste härledas till klassbegreppet om man inte vill. I stränga termer är de då någon typ av intellektuellt mellanskikt. Däremot är det självklart att termen inte behöver vara knuten till att anspela på deras roll i produktionen utan snarare på att beskriva yrkesgruppen som ett kollektivt skrå.

I väntan på att någon ska mynta ett bättre begrepp för vad kulturproducerande människor ägnar sig åt väljer jag att hålla mig till termen kulturarbetare.

Kultur är motstånd: Frige Jetan Marindi

I den andra delen av Kulturpolitikbloggens artikelserie om kultur som motstånd möter vi den indiske sångaren och kulturaktivisten Uttapal. Uttapal valdes till ledamot av verkställande kommittén i Revolutionary Democratic Fronts (RDF)  2012 i Hyderabad. Uttpala rbetade tidigare för Jharkhand Aben, en populär kulturorganisation som verkade i delstaten Jharkhand.

I Indien finns stora problem med arresteringar av misshagliga kulturarbetare, främst de som på något sätt går att knyta till det indiska folkets frihetskamp. Uttapal är sångare och kompositör. Han är inte den första indiske kulturarbetaren att fängslas. Kulturarbetaren och kulturpolitikaktivisten Jiten Marandi sitter i indiskt fängelse, dömd till döden.

Ny artikelserie, Kultur som motstånd: Ryssland

Det har varit en del artikelserier på senaste här på Kulturpolitikbloggen. Idag tänker jag inleda ännu en. Denna gång handlar det om Kultur som motstånd. För visst kan kultur vara politik och visst kan kulturpolitik vara kultur. Kultur kan vara motstånd. Någon måste gå först och först går ofta de som använder kultur som uttrycksmedel. Sångare, poeter, författare och skådespelare vågar ofta gå före andra i fråga om kritik av samhällsutvecklingen.

Vårt första nedslag gör vi i Ryssland. Här finns ett starkt motstånd mot president Vladimir Putin och hans politik. Främst i ledet för motståndet går de ryska kulturarbetarna. En av dem är skulptören Aleksej Garikóvitj och en annan är konstnären Georgij Puzenkov. Dessa ordnar bland annnat konstvandringar för för flera tusen invånare i Moskva. Konstvandringarna uppmärksammar bland annat vad man uppfattar som en auktoritär makthierarki i Ryssland som förtrycker oliktänkande och där det fria ordet inte är mer självklart idag än det var under Sovjettiden.

De som vågat yttra sitt motstånd mot Putin och hans politik eller burit den ryska proteströrelsens symbol, det vita bandet, har arresterats i massor utan egentlig anledning. Den främsta anledningen till de ryska kulturarbetarnas protest är kulturpolitik eller kanske snarare tankepolitik. Georgij Puzenkov kallar den protestmarsch som genomfördes av tusendals Moskvabor för en andlig protest mot den andliga instängdheten i Putins Ryssland.

Vad vi ser i Ryssland är inget nytt. Däremot intressant, ständigt intressant. Det handlar helt enkelt om hur kultur kan vara motstånd. Inte genom att vara våldsam eller uppmana till våld utan genom att vara resonlig och (fri)tänkande. I denna artikelserie på Kulturpolitikbloggen kommer vi stöta på fler som använder kulturen som motstånd.

Artikelserie om folkpartiets kulturpolitiska program: Del 4

I fjärde delen av artikelserien om folkpartiets kulturpolitiska program har vi kommit fram till den del av programmet som behandlar det kreativa Sverige. I sin inledning skriver folkpartiet: "Sverige ska ha större utrymme för skapande människor och för människors skapande". Det är en fin mening, men vad ligger bakom? Vad är det som föranleder folkpartiet att skriva om ökat kreativt utrymme? I denna del av artikelserien behandlas de sex konkretiserade punkter som finns i denna del av programmet.

"De kreativa näringarna behöver en trygg och modern upphovsrätt. Den nya digitala teknikens möjligheter ska tillvaratas så att kulturen görs mer lättillgänglig. De kreativa branschernas möjligheter att etablera, utveckla och investera måste förbättras", så lyder den inledande punkten i avsnittet "Ett kreativt Sverige". Låt oss då först ta en titt på den mest relevanta formuleringen och därefter övergå till de mindre relevanta. Vad jag anser vara mest avgörande i denna text är formuleringen "en trygg och modern upphovsrätt". Jag är visserligen en av dem som intar en mer försiktig ståndpunkt i fildelningsfrågorna. Jag anser att man bör låta bli att fildela tills dess en teknisk lösning som garanterar kulturarbetarnas rätt har kommit i bruk. Jag förespråkar digitala bibliotek. Men vad folkpartiet här gör är att helt enkelt låta bli att ta ställning för eller emot ett visst system, något jag själv fått kritik för av bland annat Rasmus Fleicher och Mikael von Knorring, på grund av mina alltför vaga formuleringar härvidlag. Dock anser jag folkpartiets skrivning vara etter värre eftersom den i vaga ordalag formulerar partiets försvar för Datalagringsdirektivet, FRA-lagen och TeleCom-paketet. Här anser man att en "trygg och modern upphovsrätt" är av nöden. Trygg och modern i folkpartisternas övervakningssamhälle innebär gissningsvis än mer kappvändande för EU-vinden och att "liberalerna" än mer låter sig kopplas av EU:s särintressen, skiv- och produktionsbolagens profithunger. Vidare skriver man om hur "De kreativa branschernas" möjligheter måste tillvaratas. Detta är en i högsta grad vag formulering som lika gärna kan syfta på de onödiga mellanhänderna (skiv- och produktionsbolagen) som på kulturarbetarna.

Nu kommer det vi alla väntat på. Diskussionen om sponsring, i konkreta ordalag (vi har varit inne på frågan tidigare under denna artikelserie också). Folkpartiet formulerar sig på följande vis: "För mångfaldens och nytänkandets skull behövs fler kulturfinansiärer. Regelverket för fonder och stiftelser måste bli kulturvänliga och sponsringsreglerna tydliga. Det behövs fler mötesplatser där kulturutövare och företagare kan mötas för ömsesidig inspiration". Det behövs alltså enligt folkpartiet fler kulturfinansiärer. Dock är denna idé nu relativt väl beprövad; Teater Tribunalens försök att finansiera uppsättningen av Ebberöds bank, Palatsets misslyckande i Stockholm, Kulturmiljonerna från Postkodlotteriet och så vidare. Näringslivets intresse av att sponsra kulturen är extremt begränsat. Kultur är inte som sport, okontroversiellt så till vida att den lokala ICA-handlaren utan att bli ifrågasatt kan sponsra sin lokala idrottsförening. Idén om kultursponsring utgår från en naiv syn på den idealistiska näringsidkaren, en sådan finns inte. För mer kött på benen om min syn på kultursponsring, läs min artikel Hållsponsringen borta från kulturen, Adelsohn Liljeroth!.

"Sverige behöver en nationell arkitekturstrategi och fler spännande städer. Det krävs en ökad medvetenhet om de kulturhistoriska värdena, stadsplaneringen, offentlig utsmyckning och arkitekturens betydelse för vår utveckling. Den kulturhistoriska och estetiska expertisen bör uppvärderas i de kommunala planprocesserna. Fler kulturreservat bör inrättas för att bevara och vårda de många värdefulla kulturmiljöer som finns i landet. Offentliga lokaler ska inspirera till att vilja se mer och veta mer om konstens former". Här har jag, kanske förvånande, inga invändningar. En nationell arkitekturstrategi låter utmärkt. Däremot kan man väl säga att det är lite magstarkt att skriva att Sverige behöver "fler spännande städer". Det ger intrycket att Sverige inte har så många spännande städer. Jag tror snarare att det som är spännande i städerna bör lyftas fram bättre och mer aktivt.

Här kommer en av programmets ljuspunkter: "Vi behöver en politik som fångar upp och stimulerar den kreativitet som finns i Filmsverige.

Strukturer som håller tillbaka kvinnliga filmskapare och andra kvinnliga kulturskapare ska rivas". Folkpartiet menar att det behövs en politik som inte håller tillbaka kvinnliga filmskapare. Det är en sådan självklarhet att endast liberaler som nyss vaknat till och ser att könsmaktsordningen är start etablerad även inom kultursektorn kan skriva det. Dock blir det knepigt att ha en sådan politisk praktik i ett parti där jämställdhetsministern föraktar feminismen och inte anser det finnas någon könsmaktsordning. Men visst, föresatsen är god.

ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN! Här har folkpartiet hittat en kulturpolitisk mekanism som eventuellt kan stämma överens med deras förhoppning om att den icke vinstdrivande kulturen ska gå att ursäkta genom "kultur på recept" eller liknande. Kultur måste ge ekonomisk vinning för att vara relevant att diskutera, här ser (fp) en möjlighet: "Vi måste dra nytta av kulturen som turistmagnet. Översatt svensk litteratur är ett tydligt exempel på en kulturyttring som ökat intresse för Sverige och fler finns. Nya ekonomiska modeller och samarbeten måste skapas". De "nya ekonomiska modellerna" kommer tyvärr tillbaka här. Tidigare exempel från detta program visar tydligt att "nya ekonomiska modeller" är samma sak som ökad sponsring av kulturverksamhet och mer statliga pengar till näringslivet istället för direkt till kulturen. För de "nya ekonomiska modellerna ger jag inte ett ruttet lingon, jag är ledsen...

Sedan kommer lite IT-politik: "Regeringens höga ambitioner när det gäller att bygga ut bredbandskapacitet i hela landet måste mötas av lika höga ambitioner vad gäller kvalificerat innehåll i form av film, kulturarv, musik etc. Därför behövs en ny finansieringsform för digitaliseringen av Sverige. Särskilt goda lånevillkor, resurser från 4G-licenser eller försäljning av statliga företag är möjliga sätt att finansiera digitaliseringens tröskelkostnader". Inledningen av denna punkt om "regeringens höga ambitioner" är löjeväckande. Höga ambitioner och gott resultat är uppenbarligen två helt olika saker. Ett kvalificerat innehåll på internet i form av digitaliserad film, musik och kulturarv är dock väldigt intressant och känns relevant även för undertecknad. Men vilka digitaliserar? Här kommer den nya finansieringsformen in. Kungliga Biblioteket har fått nedskurna inslag och ett ökat ansvar. Kulturarvslyftets anställda digitaliserar film och kulturarv. Det är således outbildad personal som gör detta. Det är de "nya finansieringsformer" folkpartiet talar om, så är det klarlagt redan från början. Det handlar inte om kvalificerad digitalisering, inte ens om riktiga ekonomiska anslag. Regeringens politik har tvingat in Kungliga Biblioteket i bidragsberoende. Läs min artikel Så tvingarregeringen in Kungliga biblioteket i bidragsberoende.

Samtal om Strindberg på Teater Tribunalen

Som en del i Teater Tribunalens festival Två veckor i maj arrangeras en heldag om August Strindberg. På programmet finns bland annat framförande av pjäserna Liten katekes för underklassen och Unga Tur framför I Rom. En annan del av arrangemanget är ett samtal under rubriken Om arvet efter August Strindberg, konstnär, författare, folkbildare – och hans aktualitet. Jag har blivit ombedd att delta i samtalet i egenskap av ung kulturpolitisk debattör och aktivist. Jag tycker det ska bli mycket intressant, speciellt då min infallsvinkel kanske snarare är just rent kulturell/kulturpolitisk än biografisk. Jag är ingen kännare av Strindberg. Jag har läst Strindberg, sett pjäser av Strindberg, dokumentärer om Strindberg och läst om Strindberg men aldrig själv på något sätt bidragit till något som kan ses som betydelsefullt för diskussionen om,- tolkningen av,- eller kunskapen om honom.

I samtalet deltar även Hans Arvidsson (författare), Ann Mari Engel (vice ordförande i Stockholm stads kulturnämnde), Stina Oscarson (chef för Radioteatern) och Anita Persson (f.d. intendent på Strindbergsmuseet). Arrangemanget börjar redan klockan 16:00 men diskussionen börjar först klockan 20:00.