2010-2012: Nådens år för kulturen och kulturministerns främsta ministergärning hittills

Kulturministern är en person som fått utstå mycket spott och spe. Hon har utsatts för hetskampanjer från väletablerade, halvetablerade och oetablerade kulturdebattörer, kulturarbetare och andra tyckare. Den välorganiserade och intoleranta kulturvänstern har sågat hennes politiska reformer och förslag till kulturpolitiska åtgärder vid fotknölarna. Men nu blir det ändring. Härmed vill jag ta Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under mina vingars beskydd och inte ens Mikael Wiehe eller Jan Myrdal kan förmå mig tumma ett uns på mitt helhjärtade beskydd. Jag förlåter henne inte, i färskt minne finns fortfarande en darwinistiska inställningen till tidningsutgivning där kapitalstarka mainstreamröster prioriteras framför inte lika resursstarka, mindre, men nytänkande publikationer, hennes totala förakt mot vårt kulturarv som hon vill ska tas om hand av folk utan kvalifikationer är heller inte glömt. Kort sagt, Lena Adelsohn Liljeroth är inte förlåten.

Men när Svenska Dagbladet angriper Lena Adelsohn Liljeroth för att hon gjort det, i sin situation, enda rätta måste någon rycka ut och försvara henne. Vad har då kulturministern gjort så bra? Det är det som är det fina i det hela. Hon har gjort precis det som är undertiteln till denna blogg (”vad övrigt är, är kultur”) fast utan förvrängning ur Hamlets orginaltext, ”vad övrigt är, är tystnad”. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har förstått det meningsfulla i att inte göra någonting alls. För när man har en syn på kultur som innebär att god kultur är de kulturella uttryck som inte tar del av statens lilla men säkra kaka så kanske man helt enkelt gör bäst i att förbli i Hamlets övriga tystnad.

Att Lena Adelsohn Liljeroth inte lagt en enda proposition mellan 2010 och 2012 är något media uppmärksammat och som hon fått spott och spe för. Det är inte rättvist. Kulturministern förtjänar tvärtom att hyllas för att hon härigenom gjort sin största insats som kulturminister hittills. Hennes ministergärning har varit ganska lik en israelisk checkpoint på västbanken, den kultur som passerat har misshandlats, bespottats och trakasserats, jag föreslår att hon tar ett jobb där hon gör mindre skada. Det kan emellertid fortfarande vara inom kultursektorn. Hon kan exempelvis klippa biljetter på Dramaten, nej förresten, det är ”svår” kultur, underhållning ska det vara. Kanske kan hon sälja popcorn på någon biograf? Men nu är ju Adelsohn Liljeroth kulturminister, och att inte göra någon verklig skada är hennes främsta gärning hittills, jag kommer minnas åren 2010-2012 som nådens år.

Kulturministerns modell: sponsring som fungerar ska bort, in med sponsring där det inte fungerar

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har fått mothugg när hon ville ta bort sponsringen av idrottsevenemang i SVT. Sponsringen av idrottsevenemangen är det som gör att vissa idrottsevenemang fortfarande kan sändas i SVT och att rättigheterna inte köps upp av andra kanaler. Inte ens moderaterna blev övertygade när kulturministern ville förbjuda sponsring i SVT.

Det intressanta i sammanhanget är egentligen inte att kulturministerns inflytande över såväl riksdagens som det egna partiets politik verkar klart bristande. Vad som gör frågan intressant är den ideologiskt motiverade dubbelmoralen i fråga om Lena Adelsohn Liljeroths syn på sponsring. Kulturministern har länge ivrat för sponsring som finansieringsform av kulturevenemang med hänvisning till att det fungerar utmärkt i idrottslivet, något som tidigare kunnat konstateras inte varit hållbart, exempelvis i ett försök av Teater Tribunalen att finansiera en uppsättning endast med pengar från sponsring. Adelsohn Liljeroth vill således ta bort sponsringen där den uppenbarligen fungerar bäst, i idrottssammanhang. Däremot vill hon införa den i sammanhang där den inte fungerar, således kultursammanhang.

Anledningen till kulturministerns obegripliga recept är att det hela går att motivera ideologiskt. Ju mindre pengar staten behöver lätta på kulturevenemang desto bättre är det, ju mindre attraktiv public service blir ju mer kan man gynna de privata aktörerna i TV-branschen och således kan man motivera nedskärningar i public service med hänvisning till tittarsiffror och därmed minska statens utgifter. Vad vi kan se är således ett skamlöst försök att ta kol på public service och offentligt finansierad kultur, ett försök som inte ens kulturministerns eget parti tycker verkar vettigt. Lena Adelsohn Liljeroth får bakläxa för att göra om och göra rätt, men rätt i borgerliga politiska sammanhang betyder sällan rätt för kulturlivet, kulturarbetarna eller public service.

Kulturpolitisk artikelserie om regeringens kulturpolitiska mål: Mål nummer 3

Efter en tids uppehåll fortsätter jag nu min korta artikelserie om de kulturpolitiska målen. Det tredje av regeringens kulturpolitiska mål är: Främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Enligt mig är detta ett av de mest intressanta målen. Dock är det kanske inte intressant på det sättet man kan tänka sig, att det skulle handla om museer, kanske ett vaxkabinett eller två, arkiv, ruiner och så vidare. För min del anser jag att det är intressant ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv. För det är faktiskt precis vad som blivit den praktiska konsekvensen av det tredje kulturpolitiska målet, en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som egentligen har två stycken ganska allvarliga konsekvenser; för det första att man vare sig respekterar eller bevarar kulturarvet och för det andra att man ringaktar professionen inom området.

För att bli bibliotekarie krävs en 3-årig högskoleutbildning, samma utbildning i något annat format krävs för att bli antikvarie. När regeringen lanserade satsningen Kulturarvslyftet menade man att man skulle låta arbetslösa vårda kulturarvet. Bland de uppgifter som nämndes fanns bland annat sådana som ingår i bibliotekariernas och arkivariernas profession, exempelvis dokumenthantering och katalogisering. Av detta kan man bara dra en slutsats; regeringen skriver under på att det krävs högskoleutbildningar för att bli bibliotekarie eller antikvarie, däremot anser de inte att vare sig en bibliotekaries eller antikvaries arbetsuppgifter kräver högskoleutbildning. Således skulle man kunna påstå att Jan Björklund som nu vill spara in pengar på högskolorna skulle kunna lägga ner båda dessa utbildningar eftersom hans kollegor, arbetsmarknadsminister Hillevi Engström och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth inte anser att de behövs.

En annan knepig aspekt av det tredje kulturpolitiska målet är formuleringen om att ”utveckla” kulturarvet. ”Använda” kulturarvet är en helt annan sak, att bruka det, dra kunskap från det och så vidare är fullt naturligt, det är så att säga syftet med att vårda och bevara kulturarvet. Däremot är frågan hur man utvecklar ett arv. Den frågan kan möjligen besvaras med den ovanstående beskrivningen av Kulturarvslyftet. En tanke skulle helt enkelt kunna vara att man utvecklar det rent fysiskt genom att kolla hur styvmoderligt kulturarvet i form av exempelvis gamla dokument eller en borgruin kan behandlas utan att ”gå sönder”.

Jag vill påstå att just detta kulturpolitiska mål sticker ut ur mängden just därför att det på så många sätt helt enkelt inte är ett kulturpolitiskt mål. Ett kulturpolitiskt mål är något man vill åstadkomma genom sin politik. Här visar regeringen tydligt att själva tanken är att inte åstadkomma utan ödelägga genom sin kulturpolitik, såväl bildligt som bokstavligt.

Nytt och positivt om vänsterpartiets kulturpolitik

Enda sedan Vänsterpartiet Storstockholms kulturutskott dog av utmattning efter valrörelsen 2010 har vi behövt någon typ av samordning av vänsterpartister med intresse för kulturpolitik. Därför har vi nu bildat Vänsterns Kulturnätverk. Nätverket kommer att arbeta med att föra upp kulturpolitiken på vänsterpartiets dagordning på ett bättre sätt, utbyta erfarenheter, tankar och förslag samt jobba med kulturpolitiska frågor inom vänsterpartiet. Enda sedan jag gick med i Vänsterpartiet har jag undrat varför vi inte har en kulturpolitisk talesperson. Nu har vi det. Han heter Lars Ohly. Vår gamla partiledare har således gett sig in i kulturpolitiken vilket känns väldigt roligt och förhoppningsvis ger en högre status åt kulturpolitiken i vänsterpartiet. 

Själv har jag fått förtroendet att vara samordnare i det nya nätverket tillsammans med Ann Mari Engel eftersom det ännu så länge inte finns någon ledningsgrupp eller styrelse. Just nu administrerar jag såväl det nybildade nätverkets hemsida som maillistan.

Jag hoppas att Vänsterns Kulturnätverk ska bli en rolig och stimulerande partiaktivitet för egen del och jag tror att vi kommer att göra skillnad i politiken. Det kommer bli roligt att arbeta med nätverket framöver. På vår nya hemsida kan bland annat Kulturkompassen, vänsterpartiets kulturpolitiska program, läsas i sin helhet.

Afro-Dites KGB-chock i Melodifestivalen

Gårdagens Melodifestivalpremiär bjöd på en sex-chock när Thorsten Flink klappade en av programledarna i baken, inte helt snyggt för att uttrycka sig milt. Men den andra, och mindre omdiskuterade chocken var Afro-Dites oväntade öststatssocialistiska chock, jag väljer det medialt tacksamma namnet KGB-chocken.

I korthet går KGB-chocken ut på det ganska odramatiska att Afro-Dite går upp till scenen iförda sådana där tunna boxningsrockar (modell morgonrock med huva, munkkåpa om man så vill). På ryggen av dessa kåpor finns discoinspirerade versioner av första bokstaven i varje gruppmedlems förnamn. Dessa förnamn är Gladys, Blossom och Kayo. Vid ett tillfälle står de i en rolig ordning med sina ryggar mot kameran och initialerna i deras namn formar ordet KGB, som inte helt givet står för Kayo, Gladys och Blossom utan i vanliga fall brukar stå för Komitet gosudarstvennoj bezopasnosti, vilket var en del av den civila säkerhetstjänsten i Sovjetunionen.

Allians mot kulturen – 10 saker som skadat Sverige

Det är ingen hemlighet att regeringen har en kulturminister som inte klarar av det som TP kan, att skilja på ”kultur/nöje” och ”underhållning”. Underhållning är visserligen kan visserligen också vara kultur men när kulturministern hellre vill kallas underhållningsminister för att ”kultur har en så negativ klang” blir man orolig.

Tio saker utmärker regeringens kulturpolitik allderles speciellt och har haft stora konsekvenser för kulturarbetare och kulturkonsumenter:
1: Förhandsgranskning av public service
Den 30:e maj kritiserades kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth av riksdagens konstitutionsutskott. Anledningen var regeringens beslut om förhandsgranskning av Public Serviceföretagens (SVT, UR och SR) programsatsningar för att säkerställa att programutbudet från public service inte skulle konkurrera med det utbud som erbjuds av de privata aktörerna. För att vara en regering som förespråkar den fria konkurrensen som något nyttigt och positivt låter detta något inkonsekvent. Dock lär vi av detta att det i regeringens värld aldrig handlar om konkurrens på lika villkor utan istället om att konkurrensen ska snedvridas till förmån för de privata aktörerna.

2: Inskränkning av stödet till kulturtidskrifter

”Vad är en kulturtiskrift?” var den enda frågan Alliansen behvöde ställa sig för att ogenerat dra in utgivningsstödet för många viktiga kulturtidskrifter. Att det fanns en tydlig avsikt var nästan för uppenbart när tidningar som förlorade stödet exempelvis var Pockettidningen R och Mana.

3: Inskränkning av tidskriftsstödet

Skadeverkningarna är ungefär desamma som när stödet för kulturtidskrifter inskränktes. De nya reglerna för tidskriftsröd gör att viktiga röster riskerar att tystna. Ett exempel på en sådan tidning är Biblioteket i samhället som ges ut av den radikala bibliotekarieföreningen BiS. Inskränkningen av stödet för tidskrifter, de hårdare reglerna, gör också att centrala radikala samhällsdebattörer som Flamman och Arbetaren ständigt balanserar på en smal tråd. Dessa röster riskerar att tystas av den politik regeringen för gällande tidskrifter som går ut på den darwinistiska marknadsfundamentalismens grundläggande princip om den starkes överlevnad.

4: Avskaffande av den statliga inkomstgarantin (konstnärslönen)

Det finns de som inte riktigt förstått tanken med den statliga inkomsträntan för kulturarbetare. Därför krävs en kortare förklaring: Tanken med inkomstgarantin var att kulturarbetare som inte har den kommersiella framgång som vissa av deras kollegor har men som samtidigt är viktiga som inspirationskällor ska kunna fortsätta sin produktion. Detta håller regeringen uppenbarligen inte med om. Dock innebar avskaffandet av den statliga inkomstgarantin inte att de som redan förärats denna inte får den mer. Inkomstgarantin är på livstid och personer som erhållit den er exempelvis Roy Andersson och Stefan Jarl (båda filmare), Lars Kleen (bildkonstnär), Jan Myrdal (författare), Janne Schaffer (musiker/kompositör), Maj Wechselmann (dokumentärfilmare) och Manne af Klintberg (clown).

5: Kultursponsring istället för statligt stöd till kulturen

Det bärande konceptet i hela regeringens kulturpolitik är att kultur som inte är kommersiellt gångbar har två möjliga framtidsutsikter, endera skaffar man sig rejält med sponsorer eller så dör man. När Teater Tribunalen bestämde sig för att som ett experiment finansiera en hel teateruppsättning med sponsorer så blev resultatet att man lyckades hitta en enda sådan. När Palatset (kulturhus för barn) i Stockholm startades upp med pengar från näringslivet och från Stockholm stad dröjde det fyra månader innan man var tvungna att slå igen portarna igen. Detta på grund av att man helt enkelt inte gick runt ekonomiskt. Palatset kan i mycket sägas vara ett storskaligt experiment i samma tappning som det Teater Tribunalen gjorde några år tidigare med den stora skillnaden att man brände 10 miljoner av Stockholms skattebetalares pengar denna gång.

6: Urvattnade kulturpolitiska mål

Regeringens nya kulturpolitiska mål gick från 8 stycken till 4. De mål som togs bort och inte ersattes var:

- Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas
- Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor
- Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet
- Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs

7: Införande av kvalitetsbegreppet i de kulturpolitiska målenKvalitetsbegreppet har alltid varit problematiskt och när det gäller kulturpolitik är det kanske särskilt problematiskt. Införandet av kvalitetsbegrepp i de kulturpolitiska målen har exempelvis inte vägts upp med någon form av formulering som skyddar amatörkulturen och utövandekulturen, denna ingår helt enkelt inte i regeringens kulturpolitiska mål vilket i sig är ett problem då detta medför en professionalisering av kulturområdet över lag som innebär en mer passiv kulturkonsumtion där medborgarna i första hand ska konsumera istället för att delta och utöva själva.

8: Jakt på fildelare

Den 18 januari 2012 ställdes en fildelare från Värmdö inför rätta för att ha fildelat för privat bruk. Vi talar alltså inte om en grossist på något sätt utan om en fildelare som fildelar på samma sätt som miljontals andra svenskar gör dagligdags. Detta var en direkt följd av den eftergiftspolitik regeringen driver för skivbolagen och som i praktiken är ett resultat av amerikanska storföretags påtryckningar på regeringen. Dessa påtryckningar har varit ett faktum ända sedan razzian mot The Pirate Bay den 31 maj 2006.

9: Indraget statligt stöd till En bok för alla

En bok för alla är ett bokförlag startat 1976 driver en omfattande läsfrämjande verksamhet i tillsammans med föreningar och fackliga organisationer, bibliotek, skolor och barn- och ungdomsorganisationer. 2008 drog regeringen in det statliga stödet för En bok för alla.

19: Kulturarvslyftet

Regeringen har kommit på ett nytt sätt att lösa arbetslösheten, nämligen det kultur- och arbetsmarknadspolitiska projektet Kulturarvslyftet. Tanken är helt enkelt att arbetslösa ska kunna anställas för att hjälpa till i upprustningen av vårt kulturarv. Egentligen är tanken ganska märklig eftersom arbetsuppgifterna exempelvis är antikvariskt arbete. En utbilning till bibliotekarie tar idag 3 år på kandidatnivå på högskolan. Denna utbildning behövs uppenbarligen inte eftersom regeringen går runt i den naiva tron om att ”vem som helst kan sortera dammiga gamla papper”.

Sammantaget kan vi konstatera att regeringens kulturpolitik har tre huvudteman:
Yttrande- och tryckfrihet är någon man kan ägna sig åt om tillräckligt många är beredda att betala för det. Är för få intresserade kan man ju försöka skaffa sponsorer.
- Medborgare ska konsumera, inte agera, producera eller skapa själva.
- De som egentligen är målet för en kulturpolitik är de största aktörerna i branschen samt storfinansen.
- Profession är ganska ointressant om det går att komma undan billigare genom att frångå den.

Till minne av Stig Vig - om revolutionens dansband Dag Vag och en historia som bara kan sluta med ett bättre samhälle

Igår var en sorgedag för mig och många andra musikälskare i Sverige och världen. Anledningen var att Dag Vags frontman Stig Vig (Per Odeltorp) gick bort, endast 64 år gammal. Han hittades död i sin lägenhet av sin bror Tage Dirty (Lennart Odeltorp). Stig Vig, för så vill vi ju komma ihåg Per Odeltorp, var i mycket parallell med den svenska musikaliska utvecklingen på rock- och reggaescenen från sent 1960-tal fram till igår.

I början av 70-talet jobbade Stig Vig som ljudtekniker åt det legendariska psykedeliska rockbandet Träd, Gräs och Stenar (vilka undertecknad är stor fantast av, till min omgivnings visserligen inte odelade förfäran). 1973 drog Stig Vig igång de två egna musikprojekten Nordpilen och Hottentotts och blev en del av musikteatern Blomkraft som även innehöll andra av den tidens stora musiker som Christer Bjernelind från Archimedes Badkar (lyssna framförallt på mästerverket Tre från 1977) och Torbjörn Abelli från Träd, Gräs och Stenar (ingick även i Arbete och Fritid vars självbetitlade skiva från 1970 är ett musikaliskt mästerverk). I Blomkraft var Stig Vig både sångare, skådespelare och musiker.

1978 skrev Stig Vig låten Dimma som släpptes på singel under namnet Dag Vag och de svagsinta. 1979 släppte Dag Vag sin första skiva (Dag Vag) på skivbolaget Silence Records med låtar som Träd, Gräs och Stenar-covern Sanningens silverflod och Bob Dylan-tolkningen Snorbluse (Tombstone Blues). Dag Vag turnerade runt hela Sverige mellan 1979 och 1981. 1981 slöt de sig samman med Ebba Grön (Dag Vag och Ebba Grön var dåtidens giganter) på turnén Turister i tillvaron.

1983 startade Stig Vig och Zilverzurfarn (Johan Zachrisson) bandet Ojj!600 och gav ut skivan Vill ha allt på skivbolaget Sonet. Först därefter drog Dag Vag igång igen efter ett uppehåll mellan 1981 och 1988. Då gav man ut succéalbumet Helq med låtar som Everybody Lalalala och Du får aldrig nog men också något rockigare alster som Himmel och helvete och den avslappnade och baladlika Ge mig en pistol. Därefter tog det åter stopp fram till dess Dag Vag släppte plattan Hallelulja!, återigen på Silence Records 1992 med låtar som Hotel Babylon och Utsikt från altan.

Dag Vags sista studioplatta Kackerlacka spelades in 2006 och gavs ut av skivbolaget Ball. På denna skiva finns tre låtar som handlar om den njurtransplantation till följd av en medfödd njursjukdom som Stig Vig genomgick 2003. Låtarna som behandlar operationen är Är du redo, En del av dej och Jag vaknade upp. Andra låtar som är värda att nämna från Kackerlacka är exempelvis Små hjul och God bok (den sistnämnda skriven av Mats Ronander).

Allt som allt släppte Dag Vag 7 studioalbum, 5 samlingsskivor/samlingskassetter och 1 liveplatta (Scenbuddism från 1979). 2008 gavs Dag Vag, Scenbuddism, Palsternacka, 7 lyckliga elefanter och Almanacka ut på nytt med extralåtar. Under sin verksamma tid har Dag Vag sålt över 300.000 album, vunnit en rockbjörn, fått guldskivor och medverkat i filmen om Ebba Grön (Ebba the Movie). I bandet spelade under dess verksamma period Stig Vig (Per Odeltorp), Tage Dirty (Lennart Odeltorp), Teka Pekk (Per Westling), Zilverzurfarn (Johan Zachrisson), Bumpaberra (Brynn Settels), Olsson (Ola Backström), Per Cussion (Per Tjernberg), Kopp Te (Bo Gunnar Gustafsson) och Beno Zeno (Kenny Håkansson).

Under mitt blott 20 år långa liv introducerades jag för Dag Vag av morsan och farsan när jag var runt 13-14 och hade inget intresse av dem alls (jag var hårdrockare), men något år senare var jag frälst. Tyvärr fick jag bara möjligheten att se Dag Vag en gång, efter återföreningen och släppet av Kackerlacka. Det var en av mina största musikupplevelser även om de som ”var med när det begav sig” (jag som yngre hatar, mest av avundsjuka, det uttrycket) ansåg att Dag Vag blivit lite stela och gubbiga.

Jag trodde att jag skulle ha chansen att se Dag Vag igen, förhoppningsvis i sommar, men så blir det alltså inte, och nu får väl jag, precis som de som ”var med när det begav sig” leva på mina minnen av en av Sveriges bästa liveakter och en av Sveriges mest framstående diskografier.

Jag får avsluta med att konstatera att Stig Vig hade rätt när han konstaterade att Dag Vag är revolutionens dansband. När vi välter det här samhället över enda och bygger något bättre, där vi tar hand om varandra och solidaritet inte bara är ett ord som folk efterlyser utan något som är ständigt närvarande kommer vi att göra det till tonerna av en gungande baktakt och musik skriven av kamrat Vig.

Vila i frid Stig Vig!