onsdag 29 augusti 2012

Svar till Joakim Larsson om Patrik Ehn och Ungern

Jag upptäckte för någon dag sedan att Kulturpolitikbloggen blivit apostroferad, eller snarare länkad till, av sverigedemokraten Joakim Larsson på hans blogg. Vad det handlar om är egentligen Patrik Ehns intervju i Kulturnyheterna i SVT som var orsaken till min artikel på SVT Debatt och till den länkade artikeln jag skrev här på Kulturpolitikbloggen samt även den fördjupande artikel om Ungern som jag skrev i Tidningen Kulturen.

Larsson tar, intressant nog och i relativt ensamt majestät, Ehns uttalande och agerande i försvar. Jag anser att Larsson är värd ett svar och att detta lättast görs genom att citera ur hans egen artikel.

Larsson skriver:
Själv ser jag inte problemet. Det torde vara allom bekant att kultursfären befolkas av idel vänstertomtar och kulturkoftor (Ja, förutom Ulf Brunnberg, förstås). Min kollega Robert Stenkvist verkar vara inne på att Ehn var fel ute och att han inte borde ha uttalat sig på detta sätt, men jag tycker att Robban tolkar Ehn fel. Jag menar, det är klart att de som är verksamma inom kultursfären på statliga institutioner får rätta sig efter det beslutade regelverket och får acceptera att genomföra de uppgifter som åläggs dem? Gillar man inte det så kanske man ska arbeta med något annat. Inget hindrar ju att den som inte vill arbeta under sådana premisser utövar sitt kulturintresse annorstädes och förverkligar sin egen kulturvision på egen hand.
Här kommer vi in på den intressanta debatt (SD) tenderar ta till när argumenten tryter i kulturpolitiska diskussioner, nämligen att de själva är förtryckta av ett ”vänsteretablissemang” alternativt ett ”PK-samhälle”. Intressant att notera i sammanhanget är att även regeringen förtrycks av detta hemska ”vänsteretablissemang”. Gällande Brunnberg har jag skrivit en artikel på Clartébloggen om honom, en hyllningstext.

Vad Larsson uppenbart har missuppfattat här är att kulturpolitiska riktlinjer han fastställas av politiker men att de löpande besluten i verksamheten tas av verksamhetscheferna utifrån de riktlinjer politiker antagit. Detta är ett system som hindrar politiskt styre av förvaltningen. Diskussionen om gränsdragningen mellan politik och förvaltning är något jag i min utbildning inom administration inom offentlig sektor har fördjupat mig inom i min uppsats Hoppande politiker - om ambulerande mellan tjänstemannaposter och politiskt beslutsfattande. Ämnet är förvisso intressant men hör inte riktigt hit. Dock är en gränsdragning viktig för att förvaltningen inte ska detaljstyras av politikerna eftersom detta inte är deras uppgift. Förstår man inte gränsdragningen mellan politik och förvaltning ”kanske man ska arbeta med något annat”...

Vad Larsson gör, och som irriterar mig något oerhört, är att han duckar för det som egentligen skapat upprördheten. Att sverigedemokratiska företrädare inte förstår förvaltningen av svenskt kulturväsende är visserligen allvarligt och något som bör diskuteras men i detta fall är det inte vad diskussionen handlar om i första hand, åtminstone inte från min horisont. Det som jag anser vara mest upprörande är att Ehn uppgav Ungern som ett kulturpolitiskt föredöme. Kanske har Larsson förstått det som Ehn inte förstod, att det går över någons kompetens som inte känner till förhållandena i Ungern att diskutera dem. Jag skulle gissa att det är därför som Larsson duckar för just denna viktiga del i diskussionen om Ehns agerande. Emellertid är bakgrunden att Ungern inskränkt pressfriheten kraftigt och dessutom sett till att införa en så gott som censurliknande lagstiftning där man förhandsgranskar all media. Dessutom försöker man aktivt stänga ner olika radio- och TV-kanaler. Jag uppmanar den som är intresserad av förhållandena i Ungern att läsa min artikel i Tidningen Kulturen, Ungern då ochnu i svensk kulturpolitik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar