Världens lyckligaste folk definierar "dansk kultur"

Danmark har nu antagit en kanon. Det är inte riktigt som man kan tro, en kanon bestående av litteratur som ska definiera vad som är en dansk klassiker. Däremot är det en kanon som beskriver vilka värderingar som gäller i Danmark, eller i praktiken vad som är och inte är danskt.

Bland de saker som räknas upp som en del av den danska kanon hittar vi: språket, kristet kulturarv, föreningsliv, frihet, frisinne, hygge, jämställdhet, likhet inför lagen, tillit och välfärdssamhället. Kanon är framtagen genom en omröstning. Det listan, eller kanon, är tänkt att användas till är alltså att definiera den typiskt danska kulturen. Det hela är i praktiken mest luddigt och flummigt även om man definitivt kan säga att det är ett tecken i tiden så gott som något. Det har blivit viktigt att definiera sig och sin grupp. När även nationalstater agerar efter ett sådant mönster uppkommer en ganska fascinerande relief bestående av det hårdnande klimatet runt om i Europa. Det är också denna kritik som tidigare framförts mot idéer om kulturella kanon, även om det tidigare i första hand gällt sådant som musik och litteratur. En kanon riskerar att helt enkelt bli en konstruktion i syfte att skapa ett konstlat vi. Däremot kan det också vara positivt ur ett bildningssyfte, förutsatt att det rör klassiska kulturformer snarare än en sådan sak som värderingar.

Denna nya danska kanon handlar alltså om värderingar, men det är inte den första kulturkanon i Danmark utan snarare ett komplement till den redan existerande kulturkanon som antogs den 15:e augusti 2006. Sedan tidigare innehåller den danska kulturella kanon bland annat litterära verk av H C. Andersen, Sören Kirkegaard och musik av Asger Jorn och Kim Larsen.

För den som vill ha lite bakgrund till hur det danska kulturlivet ser ut kan man säga att det präglats ganska hårt av den period när den danske kulturministern hette Uffe Elbæk. Det var visserligen en ganska kort period, men kulturlivet har inte riktigt återhämtat sig från de politiska idéer som lanserades under hans tid som kulturminister. Elbæk införde vad han kallade en Marshallplan för det danska kulturlivet. I praktiken gick detta ut på att bland annat minska stödet till de klassiska konstarterna, lägga ner danska symfoniorkestrar, strypa stödet till kyrkomusik och i organisatoriskt slå ihop kungliga baletten med operan. Bakgrunden till dessa reformer kom från den så kallade rindalismen (en teoribildning som behandlar frågan om hur kultur ska bära sig själv och inte finansieras av skattepengar). 

På ett sätt är det ett totalt slag i luften av den danska regeringen att försöka komplettera sin kulturkanon med ännu ett ämnesområde. Det finns mycket att städa upp efter de nyliberala härjningarna under tiden Elbæk var kulturminister. De olika värderingar som uppdrälls är också ett sätt att, för att uttrycka det milt, sparka in öppna dörrar. De värderingar som nämns är, förutom möjligen det danska språket och hygge (ett annat sätt att säga ”mys”) gemensamma för i stort sett alla länder i västvärlden. Det man kan lägga märket till är möjligtvis att det kristna arvet är ett sätt att skapa tryck för assimilering av invandrare, vilket i sig bör ses som ett problem.

I Sverige föreslogs i valrörelsen 2006 från Liberalerna att Sverige skulle införa en litterär kanon framtagen av exempelvis Skolverket. Personligen anser jag att en litterär kanon är en god idé. Det skulle öka alla människors möjlighet till allmänbildning oavsett deras föräldrars bildningsbakgrund. Hur man skulle utforma en sådan kanon rent konkret eller hur omfattande den skulle vara är däremot mer osäkert .

Delbetänkande om regionaliseringen förbiser kulturen

Arbetet med omvandlingen av de 21 landsting som finns i Sverige till sex stycken storregioner har nu kommit en bit på väg. Igår lade Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP) samt branschorganisationen Svensk Scenkonst fram sina remissvar på det delbetänkande som regeringens utredare presenterat.

Det som är intressant är att det i delbetänkandet inte finns några större ansatser att beskriva regionaliseringens konsekvenser för kulturlivet. Landstingen har, vilket många inte riktigt har koll på, ett stort ansvar för kulturlivet och detta påverkas naturligtvis av regionaliseringen. Frågan är hur den föreslagna regionaliseringen kommer att påverka landstingens ansvar för kulturpolitiken? Några svar på dessa frågor finns dessvärre inte i det nyligen presenterade delbetänkandet, där bara 6 av dryga 300 sidor handlar om kulturpolitiken.

Den kulturpolitik som landstinget ansvarar för är bland annat stöd till kultur- och föreningslivet, konst i vårdmiljöer och kultur i vården. I till exempel Stockholms läns landsting ansvarar landstingets kulturförvaltning även för Film i Stockholm, Länsmuseet i Stockholm och Regionbiblioteket.

Vad riskeras då i praktiken? Att infrastrukturen för kulturpolitiken som idag finns i landstingen inte medföljer i den nya regionbildningen. Regeringens kulturpolitiska mål bör vara utgångspunkten även för landstingens eller regionernas kulturpolitik men frågan är om det går att svara mot dessa mål i den nya modellen. På det fåtal sidor i delbetänkandet som handlar om kulturpolitik så beskrivs i stort sett bara den så kallade kultursamverkansmodellen. Kultursamverkansmodellen är tänkt att öka utrymmet för regionala prioriteringar inom kulturlivet.

Ska man vara rättvis är det viktigt att poängtera att detta alltså bara är ett delbetänkande, inte ett slutbetänkande. Man kan förutsätta att kulturpolitiken kommer att få en större roll i slutbetänkandet. Allt annat vore en total katastrof som underlag för regeringens beslut. Kanske har de kulturpolitiska aspekterna av regionaliseringsprocessen bedömts som allt för komplexa för att redovisa fullt ut i ett delbetänkande. Låt oss hoppas att det är så resonemanget har gått hos utredarna.

Vad som kan vara intressant är att se vad KLYS och Svensk Scenkonst har skrivit i sina remissvar. Dessa organisationer är de enda jämte Statens Kulturråd som använts som remissinstanser av utredarna. KLYS är ett samarbetsorgan som bland annat består av Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP), Svenska journalistförbundet och Sveriges Dramatikerförbund. I sitt remissvar skriver KLYS bland annat:
”Mot denna bakgrund var KLYS mycket tveksam till den regionalisering av kulturpolitiken som skedde 2011 genom kultursamverkansmodellen. KLYS befarade ett minskat genomslag för de nationella kulturpolitiska målen och en ökad instrumentalisering av kulturen på regional nivå. ”
Det är svårt att annat än hålla med KLYS i den oro de yttryckte för fem år sedan. Dessvärre har deras farhågor till viss del besannats om än inte i någon katastrofal utsträckning, ännu. Frågan är vad som kommer att hända när regionaliseringen är genomförd fullt ut? KLYS konstaterar emellertid att man antar att kultursamverkansmodellen är här för att stanna, vilket de har rätt i. Det verkar inte finnas någon politisk vilja att strama upp systemet för att i högre utsträckning svara mot de kulturpolitiska målen.

KLYS menar också att det är allvarligt att ett så litet utrymme i delbetänkandet har ägnats åt kulturen. KLYS skriver i sitt remissvar: ”På dessa sidor redogör utredningen för kultursamverkansmodellens funktion och beskriver mycket knapphändigt några befintliga kultursamarbeten mellan de regioner som föreslås slås samman.”
Nyckelmeningarna i KLYS remissvar är följande, och en mening vars grundmening jag delar till fullo: ”KLYS menar att konsekvenserna för kulturen av en ny regionindelning måste analyseras i större utsträckning än vad utredningen gjort, och att den analysen bl a bör ta hänsyn till de utvärderingar av kultursamverkansmodellen som redan gjorts av t ex Myndigheten för kulturanalys, Statens kulturråd, SKL och riksdagens kulturutskott.”

En annan remissinstans var alltså branschorganisationen för arbetsköpare inom musik, dans och teater, Svensk Scenkonst. Svensk Scenkonst har inte riktigt samma kritiska ingång som KLYS i sitt remissvar men framhåller följande:  ”Svensk Scenkonst framhåller att en grundläggande förutsättning för att ännu en reform för landets scenkonstinstitutioner ska kunna genomföras är att en långsiktig och stabil finansiering fortsatt säkerställs redan i den nuvarande kultursamverkansmodellen.”

Jag skulle gärna se en mer heltäckande utredning av konsekvenserna för kulturpolitiken och för samverkansmodellen av regionaliseringen. Samtidigt inser jag att ett delbetänkande inte får blandas ihop med ett slutbetänkande och att det därmed finns tid att rätta till misstaget. Men vi vet sedan tidigare att kulturpolitiken sällan är den mest prioriterade aspekten att utreda i olika samhälleliga förändringar.

SD gör en Siewert Öholm

Ingen sa något om att julafton skulle komma så tidigt i år. Men när man läser lite om Sverigedemokraternas kulturpolitiska förslag förstår man att det blev så ändå. På Sverigedemokraternas kommun- och landstingsdagar nu till helgen finns en motion om att skattepengar inte ska gå till drog- och våldsförhärligande hiphop.  Partiledningen är positiv till förslaget.

Motionen i fråga pekar på ett tydligt sätt ut sambandet mellan svensk hiphop och bilbränder och andra oroligheter i svenska förorter. Motionen kräver att skattepengar aldrig ska gå till musikarrangemang där våldsförhärligande eller drogromantisk musik förekommer. Motionären Joakim Sjögren vill inte peka ut några specifika hiphop-grupper när Aftonbladet frågar honom om saken.

Om vi tar det från början. Det enda som möjligen kan avses med motionen skriven av Joakim Sjögren inför Sverigedemokraternas landsdagar är festivaler och liknande som exempelvis sponsras av en kommun eller en stadsdel. Sådana arrangemang förekommer flitigt, framförallt sommartid, för att ungdomar i olika förorter och städer ska göra något meningsfullt av sin fritid. För några veckor sedan deltog jag själv vid ett sådant arrangemang i Norsborg i Botkyrka. Lokala ungdomar ordnade en hiphop- och reggaefestival under namnet En kärlek Botkyrka. Under endagsfestivalen framträdde bland andra Slag från hjärtat, Nano och Adam Kanyama och Danjah. Festivalen ordnades av lokala ungdomar i Norsborg med stöd av Botkyrka kommun. Nyfiket undrar jag om någon av dessa artister skulle falla under Sverigedemokraternas förslag till nya regler för kulturcensur. Regler som dessa skulle alltså i praktiken göra att man faktiskt inte fick engagera lokala ungdomar för att ordna något för andra lokala ungdomar. Det är en absurd tanke.

Vad som också är intressant att konstatera är att Sverigedemokraterna helt missuppfattat hur svensk kulturpolitisk praktik fungerar. Politiken ska alltid hålla ett tydligt avstånd till kulturen som sådan. Kulturpolitiken får inte på några villkor diktera vilken kultur som skapas med de förutsättningar kulturpolitiken ger för kulturskapande. I Sverigedemokraternas värld ska man egentligen i praktiken detaljgranska musikers och artisters texter för att se om dessa stämmer överens med de regler för verkligheten som Sverigedemokraterna vill se den.

Man kan också fråga sig vad Sverigedemokraterna avser med drog- och våldsförhärligande musik? Är exempelvis den svenska visskatten verkligen acceptabel? Artister som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström eller Olle Adolphson på rätt sida om Sverigedemokraternas värderingsskala? Vreeswijk sjunger ju som bekant bland annat i Ångbåtsblues förhärligande om såväl slagsmål som fylleri, Fred Åkerström har spelat in en hel del sånger som på ett eller annat sätt uttrycker förståelse för politiskt våld så som Mordet i katedralen som handlar om att mörda Fransisco Franco och Olle Adolphson har skrivit om sin vilja att slå ihjäl sin kvinnas älskare med en hammare. Alla dessa sånger är delar av den svenska visskatten men nog är de en formidabel parad av förhärligande av våld, fylla och droger. Hör inte dessa till det där svenska kulturarvet som Sverigedemokraterna säger sig värna?

Det enda man kan konstatera är att Sverigedemokraternas politiska linje går mot en hårdare censur och kontroll av kulturlivets uttrycksformer. Detta är egentligen inte förvånande. Sverigedemokraterna har tidigare uttryckt att de ser Ungern som ett föredöme när de utformar sin kulturpolitik. Jag har tidigare skrivit om detta vid några tillfällen, bland annat i Tidningen Kulturen 2012 under rubriken Ungern då och nu i svensk kulturpolitik.

Kultur som utsätts för censur och repression blir inte nödvändigtvis sämre. Den underjordiska kulturscen som formades i DDR under de hårda censurlagarna medförde många nyskapande aspekter (detta emellertid snarare ur ett akademiskt perspektiv än så tillvida att inskränkningarna av yttrandefriheten och kulturen i DDR kan ses som något positivt över lag). Men däremot blir en demokrati som utsätter kulturella uttrycksformer för olika typer av censur och repression en sämre demokrati.

En orsak som jag är övertygad om, mer än andra, föranleder Sverigedemokraternas agerande är det starka ställningstaganden som många svenska hiphopartister gjort mot rasism, splittring och mot Sverigedemokraterna som parti. Bland artister som gjort sådana ställningstaganden märks Promoe, Kartellen, Timbuktu och Cleo. Detta torde vara orsaken till att Sverigedemokraterna pekar ut hiphop framför andra musikstilar som man anser problematiska.

Hela diskussionen påminner till viss del om 80-talets moralpanik som riktade sig mot hårdrocksband som W.A.S.P., Iron Maiden och Kiss. Då kom kritiken i första hand från frireligiösa moralpredikanter som Siewert Öholm. Vi har väl alla sett det legendariska klippet från SVT-programmet Svar Direkt där Siewert pressar en ung Anders Tegnér i ett fullkomligt barockt inslag om hur W.A.S.P. står för ”we are satans people” och hur deras musik leder till självmord och psykisk ohälsa. Ungefär sådan är den moralism Sverigedemokraterna nu försöker applicera på svensk hiphop. Och likt Siewert Öholm kommer vi skratta åt deras obeskrivligt okunniga dumhet i framtiden.

Kulturministern i fildelningsbråk

Under mer än ett år har kulturminister Alice Bah Kuhnke bedrivit vad hon kallar ”rundabordssamtal” om upphovsbrott så som illegal fildelning. Nu har det kommit i dagen att Björn Rosengren, tidigare socialdemokratisk näringsminister och nu för tiden ordförande för branschorganisationen för film- och Tv-producenter, har valt att hoppa av samtalen.

Rosengren menar att han företräder en bransch som är i stort behov av en skyndsam lösning av dessa frågor och preventiva metoder för att hindra illegal fildelning. Vad de samtal kulturministern hittills initierat har åstadkommit är något diffust. En ”uppförandekod” ska tydligen ha antagits av samtalsgruppen. Vad exakt denna uppförandekod går ut på framgår inte helt tydligt. Man kan förstå att Rosengren som branschföreträdare tycker det känns lamt eftersom upp till 30 procent av intäkterna till film- och Tv-branschen försvinner ut i illegal fildelning om man får tro den siffra som anges av Sveriges Radios kulturnyheter.

Samtidigt är denna diffusa ”uppförandekod” inte allt gruppen har kommit fram till. Regeringen har även avsatt 80 miljoner kronor till bekämpande av fildelning och andra upphovsrättsbrott. Detta kan jämföras med de 25 miljoner kronor som regeringen anslog i budgeten 2015 i förstärkt statsstöd som tillföll kvinnojourerna under förra året. Utan att anlägga någon vidare moralistisk inställning i frågan kan man konstatera att regeringen således anser att illegal nedladdning är värd mer än 3 gånger så mycket som bekämpandet av mäns våld mot kvinnor. I rättvisans namn tas dessa pengar visserligen från olika delar av regeringens budget men den gemensamma nämnaren är att det handlar om skattepengar som går till att förebygga brott eller ta hand om brottsoffer. I det ljuset är regeringens satsning omfattande på ett näst intill makabert sätt.

De 80 miljoner kronor som regeringen anslagit har öronmärkts för Patent- och registreringsverket och därtill specifikt för informationsspridning som ska verka preventivt mot illegal fildelning och annan upphovsrättslig brottslighet. Rent kulturpolitiskt är detta på ett sätt intressant. Miljöpartiet, vilket kulturministern som bekant tillhör, har ju intagit en negativ inställning till stärkt lagstiftning i fråga om upphovsrättsbrott. Således är det logiskt att viljan till lagstiftning i frågan på kulturdepartementet i dagsläget är något ljum.

För att förklara min egen inställning till frågan om upphovsrättsbrott så har jag under den tid jag varit verksam som skribent och debattör i kulturfrågor och kulturpolitiska frågor varit kritisk till den, som jag ser det, opportunistiska inställning som vänstermänniskor tenderat att ta i frågan om fildelning. För mig har kulturskaparnas väl och ve alltid varit en viktig aspekt att ta hänsyn till. Utan kulturarbetare som kan försörja sig på sin profession får vi helt enkelt ett mindre vitalt kulturliv vilket jag är övertygad om i längden leder till ett sämre debattklimat, en trång och konform åsiktsgemenskap formad av kommersialism och i slutändan till en mindre livaktig demokrati.

Branschernas organisationer, det vill säga musik- och filmbranschens organisationer, har som bekant gått hårt fram i frågan om fildelning. Detta har lett till en blomstrande och i viss mån Vilda Western-inspirerad fildelarjakt. Vi minns väl alla Henrik Ponténs smått tragikomiska men ack så barska hembesök hos diverse hemmasittande ”unga vuxna” för Antipiratbyråns räkning. En aning mindre kända är kanske upphovsrättsorganisationen IFPI som också ägnat sig åt liknande verksamhet.

Debatten om fildelning har stundtals varit väldigt infekterad. När jag debatterat frågan har jag av andra debattörer från vänsterkanten förärats tillmälen som exempelvis ”kulturstalinist”. Samtidigt är det högst begripligt att detta är en fråga som på många håll faktiskt väcker ont blod. Det är trots allt fråga om en yngre generations sätt att konsumera kultur. Detta är i sig något som för de flesta upplevs som en del av den privata sfären snarare än en politisk fråga om äganderätt.

En sak jag tidigare till viss del har haft fel i när jag debatterat fildelning har varit frågan om skivbolagens roll i musikindustrin. Det enkla svaret är att skivbolagen faktiskt till väldigt stor del har spelat ut sin roll i och med informationsteknologins utveckling. Skivbolagen sitter nu som den berömda jätteproppen och har som enda uppdrag att motivera sitt eget existensberättigande i förhållande till artisterna i ena änden och konsumenterna i den andra. Skivbolagen är också de som varit absolut mest hårdnackade motståndare till fildelningen, inte artisterna, vilket är värt att poängtera.

Det har alltså ännu inte blivit någon lagstiftning. Kulturministerns samtal runt det runda bordet har tydligen en deadline först 2020. Jag förstår att Rosengren är förbannad. Samtidigt är det väldigt viktigt att inte, precis som piraterna påpekat under hela den tid denna debatt varit aktuell, inte får en lagstiftning som kriminaliserar en hel ungdomsgeneration. Detta vore i sanning olyckligt.
______________
Här kan du läsa en något längre utläggning av mig i tidskriften Clarté som bland annat behandlar fildelningsfrågan. Artikeln är något daterad då den skrevs 2012. Därifrån kommer även illustrationen ovan som är gjord av tecknaren Robert Nyberg.

Konservativ litteratursyn orsakar kritiken mot Bob Dylan

Vi var nog inte allt för få som ropade "Äntligen" när årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagavs av Svenska Alademien tidigare idag. Men alla var inte överlyckliga. Kritiken handlar främst om kulturformer. Årets pristagare, Bob Dylan, är väl snarare musiker än författare menar kritikerna. Jag vill redogöra för min kritik av detta resonemang.

Först till frågan om vad som är litteratur och vem som definierar vad litteratur är. Det finns ingen tydlig definition som är entydig i detta hänseende. Så enkelt är det. Låt oss då se vad Svenska Alademien har för uppdrag.  I Alfred Nobels testamente står att priset ska tilldelas den som under de senaste året gjort mänskligheten störst nytta genom sitt skrivande. Det står också att det inte ska fästas någon uppmärksamhet på pristagarens nationalitet. Ser ni nyckelmeningen här? "Genom att skriva". Huruvida kritikerna av Svenska Alademiens val hävdar att Dylan inte skrivit är lite oklart. Vad kritikerna avser är alltså egentligen formatet. Bob Dylan är ingen författare i den meningen att han skriver böcker. Däremot är Bob Dylan poet ich hans texter har samlats just så, som poesi i litterära utgåvor. Det brottsliga enligt kritikerna är således att Dylan haft fräckheten att tonsätta sin lyrik. 

De som ogillar Dylan gnäller ofta över att de anser att han sjunger illa och spelar dåligt men har bra texter. De har tidigare hellre titulerat honom poet än musiker. Nu är det tvärt om. Nu är Bob Dylan mer musiker än poet. Konstformernas förvirring är hans brott skulle man kunma säga. Men han är ju tack och lov inte ensam inom denna brottskategori. Bland dem finns även Jim Morrison, Leonard Cohen, Cornelis Vreeswijk och andra storheter.

Man kan också fundera över hur vi kan tillgodogöra oss litteratur. Måste vi verkligen läsa med våra ögon? Sedan ljudboken slog igenom har allt fler börjat läsa med sina öron. Det har inneburit att folk som aldrig läser plötsligt gör det. Men kanske inte i vissa kulturjournalisters ögon? Låt oss ta ett exempel: en författare skriver en roman men den ges endast ut som ljudbok. Det vill säga, den går endast att läsa med öronen, inte med ögonen. Med dessa kritikers litteratursyn, kan detta då alls betraktas som en roman? Det skulle bli ett märkligt resonemang som ledde fram till en sådan slutsats även om jag gärna, av rent intresse skulle ta del av det.

Jag älskar kulturbråk, det är nästan alltid lika uppfriskande. Tyvärr kommer kritiken i detta fall från människor som i detta sammanhang framstår som intellektuella krymplingar. Litteratur är vad vi gör den till och uppfattar den som. Och den som tror att litteratur enbart går att identifiera i bokens form är hopplöst omsprungen av tiden. Samma tid, för övrigt, som gjort Bob Dylan till en av vår tids stora lyriker. 

Jag vill gratulera Svenska Alademien till ett utmärkt val genom att citera Bob Dylans tidlösa strof, som kanske dessvärre stämmer bättre in i vår tid än någonsin tidigare. 

Like Judas of old
You lie and deceive
A world war can be won
You want me to believe
But I see through your eyes
And I see through your brain
Like I see through the water
That runs down my drain.
från Masters of war 1963

Bilden: Lånad från Aftonbladet. Värt attnotera är att även SVT tycks tro att det är en oskriven lag att litteratur enbart finns i böcker. 

Normkritik och statlig historieskrivning

Ännu ett smarrigt kulturpolitiskt bråk. Denna gång om Världskulturmuseerna. Jag hade en idé på att skriva om detta för flera dagar sedan men det kändes viktigt att luta sig tillbaka och ta en liten fundering på hur man ska ta sig an denna diskussion.

Vi tar det från början. Kinakännaren Ola Wong gick i spinn över regeringens, enligt honom, märkliga sätt att styra museerna och i detta fall specifikt Världskulturmuseerna (Etnografiska museet, Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Världskulturmuseet). Wong menade att regeringens ändrade uppdrag till Världskulturmuseerna för att främja normkritik och mångkultur i vissa fall gränsade till ren historieförfalskning. Wong menar att regeringen utnyttja museerna som propagandacentraler. Och jag kan till viss del hålla med honom. Åtminstone i de fall där det rör museer vars uppdrag är att redovisa för historia ur olika perspektiv och inom olika fackområden.

I en radiodebatt mellan Birgitta Ohlsson (L) och kulturminister Alice Bah Kuhnke kallar Ohlsson utvecklingen på det kulturpolitiska området från regeringens sida för såväl illavarslande som kontraproduktivt. Hon menar att vi i Sverige har fått en kulturpolitisk debatt som ofta tenderar att fokusera mer på representativitet än konstens och kulturens egenvärde. Detta är en diskussion vi hört länge och väl. Frågan om huruvida kulturen bör instrumentaliseras eller inte. Däremot bör denna diskussion ses på ett något annorlunda sätt när det är fråga om museiverksamhet än den annars gör. Museernas uppgift är som bekant att tillgängliggöra historia, gärna på ett populärvetenskapligt sätt, för allmänheten i syfte att folkbilda. Tyvärr är detta ett syfte som riskerar att bli lidande när riktlinjerna för hur denna popularisering av vår gemensamma historia ska gå till eller utifrån vilka utgångspunkter.

En av de utställningar som diskuterats i detta sammanhang heter Playground och är en utställning från Världskulturmuseerna som just nu visas på Etnografiska museet. Just denna utställning är lite speciell för mig. I mitt arbete som projektledare på den feministiska och antirasistiska organisationen Varken Hora eller Kuvad var jag med om att ta fram och presentera rapporten Elvahundra som nu är en del av utställningen Playground. Det är något som jag och den organisation jag jobbat för varit väldigt stolta över och glada för. Playground handlar just om normer och normkritik ur olika perspektiv och i olika kontexter. Just den del av utställningen undertecknad delvis varit med och bidragit till handlar om hedersnormer. I övrigt har jag intrycket, även om jag gjorde mitt första besök på utställningen när den ännu inte var färdigbyggd, att den snarare handlar om att starta diskussioner och väcka tankar utifrån moderna exempel och perspektiv på normer än att redogöra för historiska fakta. Just detta kan också vara en del av ett museums ansvar. Samtidigt går det helt i linje med vad Wong kritiserar. Något av en propagandacentral kanske, även om jag själv blir hemmablind på grund av min förkärlek för specifika inslag i just denna utställning. Men frågan är då om det bryter mot de kulturpolitiska målen som antagits av riksdagen och alltså i så fall kan klassas som någon typ av propagandistisk politisering av museernas arbete. På den frågan är svaret nej. Playground bryter inte mot de kulturpolitiska målen på något sätt. Snarare uppfyller den ett stort antal av dessa mål.

Vi har haft sådana här diskussioner förr. Minns ni utställningen Middag med Pol Pot – en utställning om ideologiska skygglappar och selektivt seende? Utställningen visades på Forum för Levande Historia under årsskiftet 2009-2010 och var en svidande sågning av hur den yttersta vänstern sett naivt, eller inte velat se, förtrycket och folkmordet i Kambodja. Det var på många sätt en viktig och intressant utställning. Samtidigt farlig. Forum för Levande Historia är och var en institution grundad under Göran Perssons tid som statsminister. Det hela drog igång med en undersökning som visade att allt för få av landets skolelever kände till förintelsen. Regeringen satte igång ett arbete som resulterade i boken Om detta må ni berätta och den satsningen var ursprunget till Forum för Levande Historia. Senare kom ett tilläggsdirektiv som angav att detta museum även skulle ha ansvar för att sprida kunskap om det regeringen kallade för ”kommunismens brott mot mänskligheten” (enligt mig snarare statssocialismens brott mot mänskligheten men det är en helt annan diskussion). Det som hände var att Forum för Levande Historia drog igång en utställning som på ett väldigt specifikt sätt pekade ut den delegation från Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea som åkte till Kampuchea, nuvarande Kambodja på vänskapsresa och väl på plats matades med propaganda från regimen som de senare skrev en gravt historierevisionistisk bok om. I utställningen på Forum för Levande Historia pekades speciellt en enskild person ut som boven i dramat, debattören, författaren och skriftställaren Jan Myrdal. På så gott som direkt uppdrag från staten hade museet målat ut Jan Myrdal som den värsta av medbrottslingar till Pol Pots mördarregim (i sammanhanget bör framhållas att Myrdal aldrig själv varit speciellt benägen att be om ursäkt för att ha agerat nyttig idiot åt Pol Pot, snarare tvärtom). Dåvarande justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger riktade skarp kritik mot Forum för Levande Historia på grund både av utställningen och den kampanjfilm som tagits fram för lanseringen av utställningen. En from fundering kan vara hur det kommer sig att rakryggade liberaler som Birgitta Ohlsson, som ständigt står upp mot statlig klåfingrighet och statligt dikterad historieskrivning, inte reagerade över huvud taget över detta statliga övergrepp.

Vadan denna långa passus om statens oförrätter mot Jan Myrdal med flera? Det är enkelt. Det visar vad som händer när staten i allt för stor utsträckning ger uppdrag till institutionerna att bedriva tesdrivande historieskrivning. Detta fall är ju något specifikt och det fanns heller, mig veterligen, inga felaktigheter i själva utställningsmaterialet och de fakta som redogjordes för. Men staten var för klåfingrig i sin iver att peka finger och det är i sig något farligt när det kommer till historieskrivning över lag och dessutom något som bryter mot den mest grundläggande kulturpolitiska riktlinjen: politiken ska alltid ha armlängds avstånd till kulturen. Det vill säga; hjälp gärna till med förutsättningar och finansiering men blanda er aldrig i innehållet.

Vi har sett allt för många exempel på statlig historieskrivning bakåt i tiden. När vi ändå varit inne på realsocialistiska regimer kan vi ju också nämna hur Sovjetunionen retuscherade bort Trotskij från en bild där han stod på trappan till en talarstol i vilken Lenin höll ett anförande. Eller kanske ännu tydligare; när Albaniens president Enver Hoxha lät mörda sin dittills närmaste man Mehmet Shehu och därefter gick ut med ordern att Shehu skulle klippas bort från alla fotografier. Även i Sverige effektuerades detta av Svensk-Albanska Föreningen, enligt uppgifter i Magnus Utviks bok Med Stalin som gud.

Statlig historieskrivning hör alltså enbart diktaturerna till, även om två socialdemokratiskt ledda regeringar nu har visat ett visst intresse för att ange direktiv för hur kulturinstitutioner, i detta fall museer, ska förhålla sig till sina uppdrag. Samtidigt är moderna perspektiv alltid önskvärda att applicera på de utställningar som finns på våra museer. Det är viktigt att de känns relevanta för sin samtid. Men det i sig innebär inte att staten har någon som helst rätt att tala om hur eller på vilket sätt en utställning på exempelvis ett museum ska utformas.

Får museerna få driva teser i sina redogörelser för historien i sina utställningar? Ja, absolut. Men detta ska i så fall handla om att aktualisera och presentera material på ett nytt sätt och hålla det aktuellt och i samklang med den pågående samhällsdiskursen. Detta kan rent av vara bra. Så länge det inte är staten som berättar hur och på vilket sätt det ska ske eller med vilka perspektiv.

Här kan du se den film som JO fällde Forum för Levande Historia för.

Flyktingar inte välkomna på biblioteken enligt SD

Den 5:e oktober lämnade de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Sara-Lena Bjälkö och Cassandra Sundin en motion (2016/17 2208) till Sveriges riksdag som rörde kulturpolitik. Närmare bestämt handlade det om biblioteken. Det är en synnerligen intressant läsning. De två inledande styckena handlar tragikomiskt nog om arkitekturen på Stockholms stadsbibliotek. Det tar en god stund för Sverigedemokraterna att komma fram till pudelns kärna.

Självklart handlar det om invandring. Eller rättare sagt om bibliotekens uppgifter och funktion. Enligt bibliotekslagen så åligger det biblioteken att särskilt prioritera personer som tillhör minoritetsspråken (det vill säga finska, meänkieli, jiddisch, romani chi eller samiska), funktionsnedsatta och personer med annat modersmål än svenska. Det är naturligtvis inte de personer med funktionsnedsättning eller som talar något av Sveriges minoritetsspråk som Sverigedemokraterna vill att biblioteken ska bortprioritera. Nej, det handlar naturligtvis om dem som har et annat modersmål än svenska. Vidare föreslår Sverigedemokraterna ett nationellt lånekortssystem och till sist föreslår Sverigedemokraterna att möjligheten att låna böcker på biblioteken bara ska finnas för personer med svenskt medborgarskap.

Om vi börjar med det sista, så finns det en orsak till att det inte finns ett nationellt lånekortssystem i Sverige, nämligen vår, tack och lov, stränga lagstiftning kring bibliotekssekretess. Sekretessen är till för att skydda låntagaren från statliga övergrepp och ingrepp på den personliga integriteten. Det finns en miljard goda orsaker till att ha en sträng bibliotekssekretess. Det skulle kanske inte vara en katastrof att införa ett nationellt lånekortssystem likt det exempel som Sverigedemokraterna lyfter från Norge som införde ett sådant system 2005, det beror helt på hur ett sådant system utformas. Däremot är det av största vikt att ett sådant system inte på något sätt riskerar att äventyra bibliotekssekretessen. Det finns många frågetecken kring frågan om ett nationellt system för lånekort som behöver utredas ordentligt innan man förespråkar en sådan linje.

Till den större frågan. Sverigedemokraterna menar att bibliotekens uppgift att tillhandahålla litteratur för personer med annat modersmål än svenska är en övermäktig uppgift. De menar helt enkelt att det är för dyrt. Det är fint av dem att tänka på bibliotekens personal och budgetar. Detta speglar i praktiken den syn på invandring som Sverigedemokraterna företräder. För det första vill man egentligen slippa ta emot flyktingar till Sverige och för det andra att om Sverige ändå tar emot flyktingar bör det inte få kosta något.

I en sak kan Sverigedemokraterna ha rätt, det hade varit en övermäktig uppgift för många bibliotek att tillhandahålla all litteratur på andra språk än svenska. Vad de uppenbarligen har missat är möjligheten till fjärrlån. Bibliotek har redan idag möjlighet att fjärrlåna böcker från andra bibliotek och på så vis behöver man inte ha böcker på alla språk i sin befintliga samling. Det är skillnad på att tillhandahålla litteratur och att kräva att ett enskilt bibliotek måste ha den i sitt bestånd. Sverigedemokraterna menar också att man bör göra undantag för att tillhandahålla litteratur på andra språk än svenska i utbildningssyfte.

Och så den kanske allra största frågan i Sverigedemokraternas motion. Det handlar alltså om att det inte ska vara möjligt för personer som saknar svenskt medborgarskap att låna böcker på våra bibliotek. Som det ser ut idag så krävs det en giltig ID-handling för att få låna böcker på bibliotek. Dock finns det regionala undantag. Jag var själv den som skrev motionen om att ta bort kravet på giltig ID-handling för att få lånekort i Sollentuna. Liknande system finns även i bland annat Malmö och Stockholm stad. Möjligheten att införa sådan undantag finns och det står alla bibliotek fritt att även själva anta sådana riktlinjer. En skitfråga kan man tycka. Men tillgången till datorer, tidningar och böcker kan betyda oerhört mycket. Dessutom har efterfrågan på detta visat sig vara väldigt stor. Det Sverigedemokraterna vill är alltså att omöjliggöra denna typ av lokala regelverk som möjliggör även för papperslösa att låna böcker på biblioteken. Detta är i praktiken inget annat en än småsint och i grunden rasistisk idé, framförallt så Sverigedemokraterna själva motiverar sitt förslag såhär: Det har under det senaste året återkommande rapporterats om oroligheter på bibliotek runtom i landet. Dessa bibliotek upplevs inte längre vara en trygg miljö för studier och inhämtning av kunskap. Vad Sverigedemokraterna gör här är alltså att sätta oroligheter på biblioteken i samband med invandring när det kanske snarare handlar om att det i vissa stadsdelar inte finns några ställen för ungdomar att mötas och att biblioteken då kan bli ett substitut för en ungdomsgård, vilket naturligtvis inte är lyckat men likväl bara ett symtom på ett annat problem.

Vårt land ställs inför utmaningar när vi tar emot människor i behov av skydd. Bland dessa utmaningar finns den stora utmaningen i att lära de nyanlända att tala och skriva på svenska. I denna inlärningsprocess är biblioteken, både i undervisningssyfte och som rent nöje, en stor tillgång och en viktig komponent i integrationsarbetet. Biblioteken är ett fantastiskt rum för kunskapsinhämtning oavsett i vilket syfte den sker och det är också en fantastisk mötesplats för människor med olika erfarenheter, ursprung och livsvillkor. Vad Sverigedemokraterna föreslår är helt enkelt att denna möjlighet till möten och kunskap ska fråntas dem som saknar svenskt medborgarskap. Det är rent ut sagt en vidrig politisk idé.