Delbetänkande om regionaliseringen förbiser kulturen

Arbetet med omvandlingen av de 21 landsting som finns i Sverige till sex stycken storregioner har nu kommit en bit på väg. Igår lade Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP) samt branschorganisationen Svensk Scenkonst fram sina remissvar på det delbetänkande som regeringens utredare presenterat.

Det som är intressant är att det i delbetänkandet inte finns några större ansatser att beskriva regionaliseringens konsekvenser för kulturlivet. Landstingen har, vilket många inte riktigt har koll på, ett stort ansvar för kulturlivet och detta påverkas naturligtvis av regionaliseringen. Frågan är hur den föreslagna regionaliseringen kommer att påverka landstingens ansvar för kulturpolitiken? Några svar på dessa frågor finns dessvärre inte i det nyligen presenterade delbetänkandet, där bara 6 av dryga 300 sidor handlar om kulturpolitiken.

Den kulturpolitik som landstinget ansvarar för är bland annat stöd till kultur- och föreningslivet, konst i vårdmiljöer och kultur i vården. I till exempel Stockholms läns landsting ansvarar landstingets kulturförvaltning även för Film i Stockholm, Länsmuseet i Stockholm och Regionbiblioteket.

Vad riskeras då i praktiken? Att infrastrukturen för kulturpolitiken som idag finns i landstingen inte medföljer i den nya regionbildningen. Regeringens kulturpolitiska mål bör vara utgångspunkten även för landstingens eller regionernas kulturpolitik men frågan är om det går att svara mot dessa mål i den nya modellen. På det fåtal sidor i delbetänkandet som handlar om kulturpolitik så beskrivs i stort sett bara den så kallade kultursamverkansmodellen. Kultursamverkansmodellen är tänkt att öka utrymmet för regionala prioriteringar inom kulturlivet.

Ska man vara rättvis är det viktigt att poängtera att detta alltså bara är ett delbetänkande, inte ett slutbetänkande. Man kan förutsätta att kulturpolitiken kommer att få en större roll i slutbetänkandet. Allt annat vore en total katastrof som underlag för regeringens beslut. Kanske har de kulturpolitiska aspekterna av regionaliseringsprocessen bedömts som allt för komplexa för att redovisa fullt ut i ett delbetänkande. Låt oss hoppas att det är så resonemanget har gått hos utredarna.

Vad som kan vara intressant är att se vad KLYS och Svensk Scenkonst har skrivit i sina remissvar. Dessa organisationer är de enda jämte Statens Kulturråd som använts som remissinstanser av utredarna. KLYS är ett samarbetsorgan som bland annat består av Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges kompositörer och textförfattare (SKAP), Svenska journalistförbundet och Sveriges Dramatikerförbund. I sitt remissvar skriver KLYS bland annat:
”Mot denna bakgrund var KLYS mycket tveksam till den regionalisering av kulturpolitiken som skedde 2011 genom kultursamverkansmodellen. KLYS befarade ett minskat genomslag för de nationella kulturpolitiska målen och en ökad instrumentalisering av kulturen på regional nivå. ”
Det är svårt att annat än hålla med KLYS i den oro de yttryckte för fem år sedan. Dessvärre har deras farhågor till viss del besannats om än inte i någon katastrofal utsträckning, ännu. Frågan är vad som kommer att hända när regionaliseringen är genomförd fullt ut? KLYS konstaterar emellertid att man antar att kultursamverkansmodellen är här för att stanna, vilket de har rätt i. Det verkar inte finnas någon politisk vilja att strama upp systemet för att i högre utsträckning svara mot de kulturpolitiska målen.

KLYS menar också att det är allvarligt att ett så litet utrymme i delbetänkandet har ägnats åt kulturen. KLYS skriver i sitt remissvar: ”På dessa sidor redogör utredningen för kultursamverkansmodellens funktion och beskriver mycket knapphändigt några befintliga kultursamarbeten mellan de regioner som föreslås slås samman.”
Nyckelmeningarna i KLYS remissvar är följande, och en mening vars grundmening jag delar till fullo: ”KLYS menar att konsekvenserna för kulturen av en ny regionindelning måste analyseras i större utsträckning än vad utredningen gjort, och att den analysen bl a bör ta hänsyn till de utvärderingar av kultursamverkansmodellen som redan gjorts av t ex Myndigheten för kulturanalys, Statens kulturråd, SKL och riksdagens kulturutskott.”

En annan remissinstans var alltså branschorganisationen för arbetsköpare inom musik, dans och teater, Svensk Scenkonst. Svensk Scenkonst har inte riktigt samma kritiska ingång som KLYS i sitt remissvar men framhåller följande:  ”Svensk Scenkonst framhåller att en grundläggande förutsättning för att ännu en reform för landets scenkonstinstitutioner ska kunna genomföras är att en långsiktig och stabil finansiering fortsatt säkerställs redan i den nuvarande kultursamverkansmodellen.”

Jag skulle gärna se en mer heltäckande utredning av konsekvenserna för kulturpolitiken och för samverkansmodellen av regionaliseringen. Samtidigt inser jag att ett delbetänkande inte får blandas ihop med ett slutbetänkande och att det därmed finns tid att rätta till misstaget. Men vi vet sedan tidigare att kulturpolitiken sällan är den mest prioriterade aspekten att utreda i olika samhälleliga förändringar.