Under mer än ett år har kulturminister Alice Bah Kuhnke
bedrivit vad hon kallar ”rundabordssamtal” om upphovsbrott så som illegal
fildelning. Nu har det kommit i dagen att Björn Rosengren, tidigare
socialdemokratisk näringsminister och nu för tiden ordförande för
branschorganisationen för film- och Tv-producenter, har valt att hoppa av
samtalen.
Rosengren menar att han företräder en bransch som är i stort behov av en
skyndsam lösning av dessa frågor och preventiva metoder för att hindra illegal
fildelning. Vad de samtal kulturministern hittills initierat har åstadkommit är
något diffust. En ”uppförandekod” ska tydligen ha antagits av samtalsgruppen.
Vad exakt denna uppförandekod går ut på framgår inte helt tydligt. Man kan
förstå att Rosengren som branschföreträdare tycker det känns lamt eftersom upp
till 30 procent av intäkterna till film- och Tv-branschen försvinner ut i
illegal fildelning om man får tro den siffra som anges av Sveriges Radios
kulturnyheter.
Samtidigt är denna diffusa ”uppförandekod” inte allt gruppen har kommit fram
till. Regeringen har även avsatt 80 miljoner kronor till bekämpande av
fildelning och andra upphovsrättsbrott. Detta kan jämföras med de 25 miljoner
kronor som regeringen anslog i budgeten 2015 i förstärkt statsstöd som tillföll
kvinnojourerna under förra året. Utan att anlägga någon vidare moralistisk
inställning i frågan kan man konstatera att regeringen således anser att
illegal nedladdning är värd mer än 3 gånger så mycket som bekämpandet av mäns
våld mot kvinnor. I rättvisans namn tas dessa pengar visserligen från olika
delar av regeringens budget men den gemensamma nämnaren är att det handlar om
skattepengar som går till att förebygga brott eller ta hand om brottsoffer. I
det ljuset är regeringens satsning omfattande på ett näst intill makabert sätt.
De 80 miljoner kronor som regeringen anslagit har öronmärkts för Patent- och
registreringsverket och därtill specifikt för informationsspridning som ska
verka preventivt mot illegal fildelning och annan upphovsrättslig brottslighet.
Rent kulturpolitiskt är detta på ett sätt intressant. Miljöpartiet, vilket
kulturministern som bekant tillhör, har ju intagit en negativ inställning till
stärkt lagstiftning i fråga om upphovsrättsbrott. Således är det logiskt att
viljan till lagstiftning i frågan på kulturdepartementet i dagsläget är något
ljum.
För att förklara min egen inställning till frågan om upphovsrättsbrott så har
jag under den tid jag varit verksam som skribent och debattör i kulturfrågor
och kulturpolitiska frågor varit kritisk till den, som jag ser det,
opportunistiska inställning som vänstermänniskor tenderat att ta i frågan om
fildelning. För mig har kulturskaparnas väl och ve alltid varit en viktig
aspekt att ta hänsyn till. Utan kulturarbetare som kan försörja sig på sin profession
får vi helt enkelt ett mindre vitalt kulturliv vilket jag är övertygad om i
längden leder till ett sämre debattklimat, en trång och konform åsiktsgemenskap
formad av kommersialism och i slutändan till en mindre livaktig demokrati.
Branschernas organisationer, det vill säga musik- och filmbranschens
organisationer, har som bekant gått hårt fram i frågan om fildelning. Detta har
lett till en blomstrande och i viss mån Vilda Western-inspirerad fildelarjakt.
Vi minns väl alla Henrik Ponténs smått tragikomiska men ack så barska hembesök
hos diverse hemmasittande ”unga vuxna” för Antipiratbyråns räkning. En aning mindre
kända är kanske upphovsrättsorganisationen IFPI som också ägnat sig åt liknande
verksamhet.
Debatten om fildelning har stundtals varit väldigt infekterad. När jag
debatterat frågan har jag av andra debattörer från vänsterkanten förärats
tillmälen som exempelvis ”kulturstalinist”. Samtidigt är det högst begripligt
att detta är en fråga som på många håll faktiskt väcker ont blod. Det är trots
allt fråga om en yngre generations sätt att konsumera kultur. Detta är i sig
något som för de flesta upplevs som en del av den privata sfären snarare än en
politisk fråga om äganderätt.
En sak jag tidigare till viss del har haft fel i när jag debatterat fildelning
har varit frågan om skivbolagens roll i musikindustrin. Det enkla svaret är att
skivbolagen faktiskt till väldigt stor del har spelat ut sin roll i och med
informationsteknologins utveckling. Skivbolagen sitter nu som den berömda
jätteproppen och har som enda uppdrag att motivera sitt eget
existensberättigande i förhållande till artisterna i ena änden och
konsumenterna i den andra. Skivbolagen är också de som varit absolut mest
hårdnackade motståndare till fildelningen, inte artisterna, vilket är värt att poängtera.
Det har alltså ännu inte blivit någon lagstiftning. Kulturministerns samtal
runt det runda bordet har tydligen en deadline först 2020. Jag förstår att
Rosengren är förbannad. Samtidigt är det väldigt viktigt att inte, precis som
piraterna påpekat under hela den tid denna debatt varit aktuell, inte får en
lagstiftning som kriminaliserar en hel ungdomsgeneration. Detta vore i sanning
olyckligt.
______________
Här kan du läsa en något längre utläggning av mig i tidskriften Clarté som bland annat behandlar fildelningsfrågan. Artikeln är något daterad då den skrevs 2012. Därifrån kommer även illustrationen ovan som är gjord av tecknaren Robert Nyberg.
______________
Här kan du läsa en något längre utläggning av mig i tidskriften Clarté som bland annat behandlar fildelningsfrågan. Artikeln är något daterad då den skrevs 2012. Därifrån kommer även illustrationen ovan som är gjord av tecknaren Robert Nyberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar