SD gör en Siewert Öholm

Ingen sa något om att julafton skulle komma så tidigt i år. Men när man läser lite om Sverigedemokraternas kulturpolitiska förslag förstår man att det blev så ändå. På Sverigedemokraternas kommun- och landstingsdagar nu till helgen finns en motion om att skattepengar inte ska gå till drog- och våldsförhärligande hiphop.  Partiledningen är positiv till förslaget.

Motionen i fråga pekar på ett tydligt sätt ut sambandet mellan svensk hiphop och bilbränder och andra oroligheter i svenska förorter. Motionen kräver att skattepengar aldrig ska gå till musikarrangemang där våldsförhärligande eller drogromantisk musik förekommer. Motionären Joakim Sjögren vill inte peka ut några specifika hiphop-grupper när Aftonbladet frågar honom om saken.

Om vi tar det från början. Det enda som möjligen kan avses med motionen skriven av Joakim Sjögren inför Sverigedemokraternas landsdagar är festivaler och liknande som exempelvis sponsras av en kommun eller en stadsdel. Sådana arrangemang förekommer flitigt, framförallt sommartid, för att ungdomar i olika förorter och städer ska göra något meningsfullt av sin fritid. För några veckor sedan deltog jag själv vid ett sådant arrangemang i Norsborg i Botkyrka. Lokala ungdomar ordnade en hiphop- och reggaefestival under namnet En kärlek Botkyrka. Under endagsfestivalen framträdde bland andra Slag från hjärtat, Nano och Adam Kanyama och Danjah. Festivalen ordnades av lokala ungdomar i Norsborg med stöd av Botkyrka kommun. Nyfiket undrar jag om någon av dessa artister skulle falla under Sverigedemokraternas förslag till nya regler för kulturcensur. Regler som dessa skulle alltså i praktiken göra att man faktiskt inte fick engagera lokala ungdomar för att ordna något för andra lokala ungdomar. Det är en absurd tanke.

Vad som också är intressant att konstatera är att Sverigedemokraterna helt missuppfattat hur svensk kulturpolitisk praktik fungerar. Politiken ska alltid hålla ett tydligt avstånd till kulturen som sådan. Kulturpolitiken får inte på några villkor diktera vilken kultur som skapas med de förutsättningar kulturpolitiken ger för kulturskapande. I Sverigedemokraternas värld ska man egentligen i praktiken detaljgranska musikers och artisters texter för att se om dessa stämmer överens med de regler för verkligheten som Sverigedemokraterna vill se den.

Man kan också fråga sig vad Sverigedemokraterna avser med drog- och våldsförhärligande musik? Är exempelvis den svenska visskatten verkligen acceptabel? Artister som Cornelis Vreeswijk, Fred Åkerström eller Olle Adolphson på rätt sida om Sverigedemokraternas värderingsskala? Vreeswijk sjunger ju som bekant bland annat i Ångbåtsblues förhärligande om såväl slagsmål som fylleri, Fred Åkerström har spelat in en hel del sånger som på ett eller annat sätt uttrycker förståelse för politiskt våld så som Mordet i katedralen som handlar om att mörda Fransisco Franco och Olle Adolphson har skrivit om sin vilja att slå ihjäl sin kvinnas älskare med en hammare. Alla dessa sånger är delar av den svenska visskatten men nog är de en formidabel parad av förhärligande av våld, fylla och droger. Hör inte dessa till det där svenska kulturarvet som Sverigedemokraterna säger sig värna?

Det enda man kan konstatera är att Sverigedemokraternas politiska linje går mot en hårdare censur och kontroll av kulturlivets uttrycksformer. Detta är egentligen inte förvånande. Sverigedemokraterna har tidigare uttryckt att de ser Ungern som ett föredöme när de utformar sin kulturpolitik. Jag har tidigare skrivit om detta vid några tillfällen, bland annat i Tidningen Kulturen 2012 under rubriken Ungern då och nu i svensk kulturpolitik.

Kultur som utsätts för censur och repression blir inte nödvändigtvis sämre. Den underjordiska kulturscen som formades i DDR under de hårda censurlagarna medförde många nyskapande aspekter (detta emellertid snarare ur ett akademiskt perspektiv än så tillvida att inskränkningarna av yttrandefriheten och kulturen i DDR kan ses som något positivt över lag). Men däremot blir en demokrati som utsätter kulturella uttrycksformer för olika typer av censur och repression en sämre demokrati.

En orsak som jag är övertygad om, mer än andra, föranleder Sverigedemokraternas agerande är det starka ställningstaganden som många svenska hiphopartister gjort mot rasism, splittring och mot Sverigedemokraterna som parti. Bland artister som gjort sådana ställningstaganden märks Promoe, Kartellen, Timbuktu och Cleo. Detta torde vara orsaken till att Sverigedemokraterna pekar ut hiphop framför andra musikstilar som man anser problematiska.

Hela diskussionen påminner till viss del om 80-talets moralpanik som riktade sig mot hårdrocksband som W.A.S.P., Iron Maiden och Kiss. Då kom kritiken i första hand från frireligiösa moralpredikanter som Siewert Öholm. Vi har väl alla sett det legendariska klippet från SVT-programmet Svar Direkt där Siewert pressar en ung Anders Tegnér i ett fullkomligt barockt inslag om hur W.A.S.P. står för ”we are satans people” och hur deras musik leder till självmord och psykisk ohälsa. Ungefär sådan är den moralism Sverigedemokraterna nu försöker applicera på svensk hiphop. Och likt Siewert Öholm kommer vi skratta åt deras obeskrivligt okunniga dumhet i framtiden.